Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven

Sigrid Granfelt som vapenmålare

Sigrid Granfelt på odaterat fotografi samt avtecknad med konstnärskollegan
 Anna Bremer von Bonsdorff i serien Ellen T.

Heraldiken attraherar av någon anledning främst manliga utövare, men visst har det genom tiderna förekommit såväl kvinnliga heraldiker som kvinnliga vapenmålare. En av de senare, och måhända oförtjänt obekant, var konstnärinnan Sigrid Granfelt (1868-1942). Hon var syster till heraldikern och genealogen George Granfelt, vilket i och för sig nog torde förklara åtminstone en del av den heraldiska kopplingen.

Vapnet för adliga ätten n. 274 Estlander,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Sigrid Granfelt föddes i Åbo 1868 och avled i Helsingfors 1942, 74 år gammal. Hon var utbildad konstnärinna, först vid Ritskolan i Helsingfors och sedermera studerade hon måleri i Paris och reste i Tyskland, England, Holland och Italien. Hon målade i främsta hand djurmotiv men också porträtt och landskap. Och heraldiska vapen, som vi ska se.

Brodern George Granfelt hade år 1889 gett ut en vapenbok med avbildningar i färg och vapenbeskrivingar för alla då på riddarhuset inskrivna ätter. I förordet anges att vapnen tecknats av G.F. Granfelt själv. År 1893 publicerade han ett tillägg, som förutom en del rättelser upptog tre nyintroducerade vapen, två friherrliga och ett adligt. Ytterligare fyra nytillkomna adliga vapen publicerades i Storfurstendömet Finlands Ridderskaps och Adelskalender 1897.

Vapnet för adliga ätten n. 273 von Rettig,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt

I förordet till tillägget 1893 underströk George att han inte hade haft någon som helst del i tillkomsten av dessa nya vapen, och detsamma torde gälla för de ännu senare vapnen. En del av vapenteckningarna är ändå signerade "Granfelt", och det är alltså Sigrid Granfelt som stått för dessa. Sigrid hade inte gjort något väsen om det hela, och länge tolkades vapenbilderna ändå som gjorda av brodern George. Det var riddarhusgenealogen Torsten G. Aminoff, som 1981 tog upp saken i Gentes Finlandiae V under rubriken "Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär". Aminoff konstaterar angående framställningarna "dessa vapenmålningar, vilka i fråga om framställningssättets finess och detaljutformningens filigranartade omsorgsfullhet för mig står som en kulminationspunkt inom finländsk släktvapenkonst". Han erkänner hursomhelst att han förut hållit dem som utförda av George Granfelt.

Friherrliga ätten n. 61 von Hellens, upphöjd i friherrligt stånd 1895.
Vapenmålningen signerad "Granfelt", sannolikt Sigrid Granfelt.

Under senare delen av sitt liv vistades Sigrid Granfelt på Husö gård på Åland, där hon lät uppföra ett hus åt sig 1912. Här ägnade hon sig åt djurhållning, trädgårdsodling och hantverk. Hon arbetade för hemslöjdens utvecklande på Åland och var aktiv inom Martharörelsen. 1940 donerade Sigrid sitt hemman med hus, mark och vattenområden till Stiftelsen för Åbo Akademi med naturskydd i åtanke, för vilket hon är vederbörligen hågkommen.

Vapnet för adliga ätten n. 268 Brummer, adlad 1892.
Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Det är tämligen uppenbart att Sigrid Granfelt själv inte höll sina vapenmålningar som något särskilt att framhäva, och hon utförde dem säkerligen på begäran av brodern George, men vi inom den heraldiska världen har all anledning att uppmärksamma dem och det hon gjort för den finländska heraldiken.

En av Sigrid Granfelts "vanliga" målningar; "Getter på strandklippa" 1898.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär, Gentes Finlandiae V 1981
Torsten G. Aminoff: Riddarhusets yngsta vapen, Gentes Finlandiae V 1981

Anders Segersven

En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Granfelts vapenbok i ny utgåva

George Granfelts Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok från 1889 har utkommit i nyutgåva i år. Det är ju glädjande, eftersom den ursprungliga upplagan var på endast 500 exemplar, och de få gånger boken dykt upp på andrahandsmarknaden har den inte varit helt billig.

Återstår att se hur den trycktekniskt ter sig ut, det har sagts att tryckkvalitén i det här praktverket med guld- och silverfärg var av den nivån att det inte går att återskapa idag, åtminstone inte till ett rimligt pris.

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Carl Fredrik August Langhoff 1856 - 1929

Ministerstatssekreteraren och generalllöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa: Aminoff: Gentes Finlandiae V

Gudmund Arendssons släkt

I rött fält tre i bjälke ställda grankottar av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: en grön grankvist med tre kottar av guld.

Gudmund Arendssons vapen. Teckning av Anders Segersven.

Släkten (som ibland kallas Granfelt, vilket inte är helt korrekt) får sin början då Gudmund Arendsson till Röfvarnäs i Egentliga Finland adlas, enligt källorna 1586 av Johan III. I samma veva omtalas det att Gudmund varit trogen Johans ”älskelige käre son” Sigismund, då denne blev kung i Polen. Men Sigismund uppsteg på tronen i Polen först i augusti 1587, så hans adelskap måste vara något yngre. Frälse på Röfvarnäs hade han sedan 1579.

Alltnog, han undertecknade Åbo försäkran 1602 och avled någon gång efter 1606. Sin karriär gjorde han i marinen, han var skeppshövitsman och fungerade bl.a. som chef för galejorna i arkliflottan vid Åbo slott. Släkten utslocknade på 1600-talet med hans enda barn, dottern Sofia.

Den än idag fortlevande släkten Granfelt som adlades 1756 upptog de tre gyllene kottarna i rött fält utökat med ett blått fält med värjor och stjärnor. Vissa medlemmar har dock enbart fört kottefältet. Denna släkt har inget direkt samband med Gudmund Arendsson, deras stamfader Berend Eriksson var dock gift med Gudmunds syster Karin någon gång på 1500-talet. Därav tydligen vapenlånet.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok