Några naturaliserade skotska släkter

Skotska border reivers av Angus McBride, Osprey Publishing.

Under Sveriges stormaktstid sökte sig talrika skottar till dessa våra breddgrader, i många fall var det fråga om legosoldater som värvades till de talrika krig som den svenska armén utkämpade och genom vilka den uppstigande stormakten strävade till att stabilisera sin position. När slaget vid Breitenfeld utkämpades 1631 utgjordes inte mindre än åttio procent av Sveriges armé av utländska förband, varav åtminstone 46 kompanier bestod av skottar.

En ny företeelse var militära entreprenörer; de värvade förbanden utgjordes till en början av mindre styrkor, som byggdes upp av och omkring en officer, ofta en kapten eller överste som chef. Dessa åtog sig att mot betalning mobilisera en truppenhet, som sedan ställdes till kungamaktens förfogande. Sverige drogs egentligen rätt sent in i denna utveckling som redan under medeltiden varit vanlig i Västeuropa. Men speciellt från och med trettioåriga kriget kom militärt entreprenörskap att få allt större, ibland till och med avgörande betydelse för den svenska militära organisationen och dess kapacitet.

Kapten Hans Ramsays vapen mellan faderns, Alexander Ramsays, och moderns, Methilda Annands vapen på ett härstamningsintyg samt det skotska Ramsay-vapnet av Don Pottinger. Bildkälla von Christierson

Men den första vågen av skotska militärer kom faktiskt redan på 1500-talet. Under det nordiska sjuårskriget 1563-70 värvade Erik XIV tre skotska kavalleriförband att slåss på svensk sida mot danskarna. När Johan III några år senare krigade mot ryssarna värvade han fyratusen skotska infanterister som skeppades över till krigsskådeplatsen i nuvarande Estland.

Ibland alla dessa skotska krigare fanns det såväl vanliga soldater som officerare, och vissa tillhörde kända skotska klaner. En del utmärkte sig så att de kom att belönas med svenskt adelskap, och så fanns det också sådana som fick sitt skotska adelskap erkänt och således naturaliserades in direkt i den svenska adeln.

En av dem som inte var krigare: George Wright etablerade sig 1650 som köpman i Narva.
 Sonsonen Georg Henrik Wright adlades 1772 med namnet von von Wright. Till vänster
 vapenplåten på Sveriges riddarhus, till höger vapnet för Vrycht of Langsyde,
 ur Robert Riddle Stodarts "Scottish Arms". Källa von Christierson.

Vi har mött några av dessa här redan, Samuel Cockburn i Åbo domkyrka var en, och faktiskt sådana som trots att de gett sig ut för det, inte alls var skottar. Alla var inte heller krigare, under 1700-talet kom en mer omfattande invandring av skotska köpmän och företagare att äga rum. Bakgrunden till migrationsvågen var den politiska situationen i Storbritannien; det Stuartska kungahuset hade störtats från den engelska tronen år 1688, och efter flere misslyckade uppror kom det slutgiltiga nederlaget för det jakobitiska partiet i slaget vid Culloden år 1746.


En Jakob Hume kom från Skottland till Sverige 1573 och var samma år vittne i högmålsprocessen mot Carolus de Mornay, som velat locka de värvade skotska trupperna till uppror mot Johan III. Avkomlingarna erhöll frälse och etablerade sig i Nagutrakten, och här levde de sedan under några generationers tid innan släkten utgick i slutet av 1600-talet. En avteckning av ett Humevapen som funnits på Nagu kyrkas forna predikstol ses till vänster. Till höger ses vapnet för George Home of Wedderburn, Clan Home.


Myhr kallades en skotsk adelssläkt som naturaliserades och introducerades i Sverige år 1680, enligt vissa uppgifter hade de inkommit redan under Johan III:s tid. Hans Muir förde 1609 franska legotrupper från Åbo över Viborg till Ryssland och hans sonson Torsten Myhr, överstelöjtnant i avsked 1678, skrev sig till Vannais i Pargas socken. När han avled 1686 blev han begravd i Pargas kyrka och där uppsattes huvudbaneret återgivet nere till vänster.


Clan Muir (också stavat Moir, Moor, Moore, More och Mure) är en så kallad armigerous clan, den har ingen registrerad klanhövding  och klanen anses ursprungligen härstamma från Irland och namnet har eventuellt ett keltiskt ursprung.

Vapnet för Muir of Rowallan ses till höger.


Någon gång före år 1634 avled major Robert Guthrie på Ebbo gård i Borgå, som han fått frälse på 1601, det var hans hustrus gods. Vid frälserannsakning 1618 hade han företett "konungens bref i England uppå latin dat. den 10 mars 1608 att vara af adel och äkta säng född". Han begrovs i Borgå kyrka och där uppsattes hans huvudbaner, eftersom Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare kom att avteckna det senare under 1600-talet. En annan gren av släkten introducerades 1682 på Sveriges Riddarhus och utgick 1705.

Avteckning av vapnet i Borgå kyrka av Brenner m.fl. på 1600-talets andra hälft
 samt Guthrievapnet enligt scotclans.

Det är intressant att i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen av släktnamnet för dessa skottar ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus, Muir - Myhr. Några egentliga stavningsregler fanns det ju faktiskt inte vid den här tiden.

Skotsk legosoldat enligt Göte Göransson i boken "Gustav II Adolf och hans folk".

Litteratur:
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Anders Segersven

Rekonstruktion av ett 1500-talsvapen - Karin Hansdotter

Ett fullständigt vapen för Karin Hansdotter. Nu bör man hålla i minnet att det är fråga om ett försök till rekonstruktion, och hjälmprydnaden är densamma som Drake af Intorp förde, de var en av "sparre över stjärna"-släkterna. Vi vet inte med säkerhet om Karin Hansdotter någonsin använde ett vapen med hjälmprydnad. Teckning av Anders Segersven.

Karin (Katarina) Hansdotter, född 1539 och död enligt uppgift 1596 en kort tid innan Klubbekriget nådde hennes egendom Växiö (Vääksy) i Kangasala. Hon var dotter till Hans Klasson Kökkemäster, en avsatt munk, och Ingeborg Åkesdotter, som var utomäktenskaplig dotter till Åke Hansson Tott.

Mest av allt är hon känd för att hon var hertig Johans mätress, "frilla" som det hette vid tiden. Hon födde honom fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. Johan hade gjort bekantskap med henne omkring år 1555 på Stockholms slott där hon tjänat som fatburspiga. När Johan gifte sig med Katarina Jagellonica 1562 fick hon sedan stiga åt sidan.

Kungligheter hade frillor förr, kalla det älskarinnor eller livskamrater om man så vill. Vad som inte nödvändigtvis var tillåtet för såkallat vanligt folk var något relativt självklart för t.ex. furstar och hertigar.

Karin Hansdotters levnadsbana tecknad av Liisa Kanerva i utställningspublikationen "Tre Katarinor -
 Renässansens kvinna på Åbo slott", Åbo landskapsmuseum 2001.

Att gifta sig ståndsmässigt för någon från den här samhällsklassen var en långdragen och invecklad process, som involverade politik, allianser och hemgiften som kunde vara större än ett mindre furstendömes budget. Förhandlingarna kunde ta åratal, helt enkelt. Trevligt vore det ju om tycke uppstod också, men det var inte en nödvändighet, om man säger så. Och däremellan fanns alltså möjligheten att hålla sig med frilla.

I huvudbaneret för Gustaf Horn (1621 - 1673) i Halikko kyrka ingår Karin Hansdotters vapen i anorna på mödernesidan. Av någon anledning är stjärnorna här röda, vilket kan bero på något missförstånd eller senare tiders restaureringar. Bildkälla: Riksarkivet / Martti Puhakka.

Men det var ju först och främst Karin Hansdotters vapen det skulle handla om här. Så mycket vet vi att hon förde ett vapen med en stjärna under och två över en sparre. Karins mormor, Ingeborg Åkesdotters mor, hon hette Kerstin också, och hon var dotter till en häradshövding i Västergötland som hette Broder Buth. Buth hade ett vapen med en sparre och senare tillades en stjärna. Hustrun Märta Knutsdotter hörde till det släktkonglomerat som brukar kallas "Sparre över stjärna-släkterna". I princip samma vapen här också alltså, i blått fält en sparre över en stjärna, båda av guld.

Karin Hansdotter dog alltså år 1596, och anses ha blivit begraven vid maken Lars Henrikssons sida i Kangasala kyrka. Men blev hon senare flyttad till Åbo domkyrka? Nämligen, Juhani Rinne utförde år 1922 arkeologiska utgrävningar i domkyrkan och uppger sig då ha hittat en gravsten med hennes vapen. Någon annan som förde två stjärnor över och en under en sparre fanns veterligen inte.

Historiallinen Arkisto XXXI 1923, sid 50. "Dr J. Rinne redogjorde för sina gravundersökningar hittills i Åbo domkyrka, till den del man hunnit få klarhet i resultaten. Det gravmaterial som tills vidare har avslöjats under golvet är till stor del förvanskat. De murade gravarna har nämligen inte varit välvda, och de har täckts endast med stora gravhällar, vilka i branden år 1827 har splittrats och varför gravarna sedan vid golvets förnyande har fyllts med jord. Denna fyllnadsjord har pressat också de ännu hela kistorna samman och skadat innehållet. De gravar som inte skyddats av väggar har igen genom gångna tiders allehanda grävningar blivit fördärvade till största delen. Men trots allt har man kunnat göra upplysande observationer om forna tiders gravskick och intressanta detaljer har framkommit. Speciellt intresserade talaren sig för några upphittade gravstensfragment varpå delar av den avlidnes vapen bevarats. Det här vapnet, om än ofullständigt, är helt klart detsamma som veterligen endast använts av finlandsfödda hertiginnan Karin Hansdotter, vars förtjänst det enligt talaren mer än allmänt erkänt är att Finland blev ett hertigdöme för Gustav Vasas favoritson Johan..."

Problemet är bara att det inte går att lokalisera denna gravsten eller ens att hitta en bild på den. Juhani Rinne publicerade sin utgrävningsrapport i Historiallinen Arkisto XXXI, men där finns bara konstaterandet av fyndet och inga bilder. En del senare skribenter, bl.a. Gardberg, hänvisar till denna källa, men ingen tycks veta var fyndet finns nu. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet och den tidigare domkyrkointendenten Riikka Kaisti men kammat noll. Den här vapenstenen är inte känd.

Förunderligt och frustrerande, men så råkade jag i något skede läsa i "Lastuja Suomen historiasta", den finska blogggen för historieämnet vid Åbo Universitet; "Turun tuomiokirkko ansaitsee enemmän" (Åbo domkyrka förtjänar mer"), och det var intressant både för att jag trott att nationalhelgedomen var mer genomgående studerad än vad som tycks vara fallet, och för att här konstateras:

"Sekä 1920- että 1970-lukujen kenttätöiden arkeologiset löydöt ovat edelleen alkuperäispakkauksissaan museon varastossa. Niitä ei ole analysoitu, ja osa 1970-luvulla talletetuista löydöistä on peräti konservoimatta ja luetteloimatta." 

Min översättning: De arkeologiska fynden från fältarbetena både på 1920- och 1970-talen är fortfarande i sina ursprungliga förpackningar i museets lager. De har inte blivit analyserade, och en del av de på 1970-talet upptagna fynden har varken konserverats eller katalogiserats.

Kan det möjligen vara så att också Karin Hansdotters gravsten ligger bortglömd i detta lager, och har gjort det i årtionden?

Nå, Karin Hansdotter emottog en del gods hösten 1562, vilka skulle garantera hennes uppehälle och samma höst gifte hon sig med Johans hovman Klas Westgöte. Paret bosatte sig sedan på Klas hemgård Vik i Birkala. Karins mor föjde med, och de två yngsta barnen, medan de två äldre barnen blev hos Johan.

Säkten Westgötes vapen. Ur Klingspors vapenbok.

Men 1563 föll Åbo slott för Erik XIV:s trupper. Hertig Johans uppror mot sin bror hade misslyckats, hertigen och de två äldsta barnen fängslades och fördes till Stockholm. Klas Westgöte hade som Johans hovman stått honom nära, och även han fängslades. Han dömdes av Erik XIV till döden och avrättades som landsförrädare samma år. Karin blev utplundrad av grannar och ortsbor och hennes ekonomiska situation var svår. Egendomen återställdes ändå trots allt av Erik XIV ett halvår senare.

Som änka bodde Karin i Vääksy, och till granngodset Liuksiala anlände en Lars Henriksson Hordeel år 1572 för att bli befallningsman på kungsgården. Dessa tu gifte sig samma år och nuvarande kung Johan III lät sedermera adla denne Lars Hordeel år 1576 på villkoret att denne "sig ytterligare härefter med trohet och flit emot oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar förhåller". Maken Lars utnämndes sedan till befallningsman och hennes son Julius till ståthållare på Åbo slott, barnen med Johan blev adlade.

Släkten Hordeels vapen, i blått fält sex rudor av silver.
 Ur Klingspors vapenbok.

Så kom det sig att Karin Hansdotter igen efter år 1580 tillbringade mycket av sin tid som husfru på Åbo slott. År 1585 blev hon fostermor till sin dotter Sofias barn vid svärsonen Pontus död tills de fördes till Stockholm år 1589. Änka blev hon igen år 1591 och drog sig då tillbaka för gott till sitt gods vid Tammerfors och där avled hon också år 1596. Intressant nog så bodde hon nästintill granne med Karin Månsdotter på Liuksiala, och man får anta att de två damerna umgicks. En hel del gemensamma erfarenheter hade de förvisso.

Något känt porträtt av Karin Hansdotter finns inte, men nog av dottern Sofia Gyllenhielm.

 Kopia år 1617 av oljemålning från ca. 1580 på Gripsholm.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Arvet efter Gustav Vasa, Stockholm 2005
Tre Katarinor - Renässansens kvinna på Åbo slott, Åbo landskapsmuseum 2001
C. J. Gardberg: Tre Katarinor på Åbo slott, Borgå 1985

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del II

Härnäst ska vi fästa uppmärksamheten på släkten Horns vapen på predikstolen, ja alltså vapnet som inte finns kvar där längre.

Släkten Horns stamvapen. Teckning av Markku Koponen.

Även om den sektion av predikstolen där Horns vapen funnits försvunnit under tidernas lopp kan vi dock vända oss till förefintliga anteckningar rörande vapnets utseende. En sådan finner vi i den samling avbildningar av vapen i finska kyrkor utförd omkring 1670, uppenbarligen av Elias Brenner. Här finns avbildade alla fyra vapnen, och det är inget större tvivel om att det Hornska vapnet här är uttryckligen det som funnits på predikstolen.

Hornska vapnet i Sjundeå kyrka enligt Brenner eller medhjälpare ca. 1670.

Ovanför det hornska vapnet har funnits texten: ”fru Christin Hinriks dotter”. Vi vet ju från vapenböcker och andra källor hur det ser ut; i guldfält ett svart oxhorn, som hjälmprydnad två svarta, alternativt i svart och guld delade, oxhorn, hjälmtäcket (och hjälmbindeln) guld och svart. Horn af Kanckas är finsk uradel vars frälserättigheter bekräftades redan år 1407 av kung Erik XIII och var bland de första friherrliga släkterna som utnämndes vid Erik XIV: s kröning år 1561. I Sverige lever ännu grenen Horn af Åminne.

Huvudbaner för släkten Horn i Sagu kyrka, Egentliga Finland.

År 1870 fanns vapnet inte mera kvar på predikstolen men omkring 1670 hade det alltså blivit avtecknat och befinns då ha visat: hornet svart, fältets tinktur icke angiven, hjälmtäcket exeptionellt nog blått och svart samt hjälmprydnaden (uppenbarligen) vesselhorn, dexter delat guld/svart, sinister svart/guld. Vid denna tid (1500-1600-talet) har av någon anledning kombinationen färg på färg varit vanlig i hjälmtäckena – färgregeln följdes inte  särskilt strängt överhuvudtaget i den tidens heraldik.

Vad som hände med den Hornska vapensektionen mellan 1670 och 1870 förblir höljt i dunkel, men man får anta att den förstörts i något skede, antingen under någon flytt från plats till annan eller under den tid delarna tillbringade i klockstapelns vedförråd.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Ljuster

I svart fält en ur av vågskura bildad stam av silver uppstigande naturfärgad gädda ur vars käft uppskjuter stolpvis ett ljuster av silver. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel i silver och svart. Hjälmprydnad: ett uppskjutande ljuster av silver mellan fyra svarta tuppfjädrar.

Ljusters vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt har sitt upphov i Pyttis Österkyrkoby där vi under första halvan av 1500-talet finner Erik som äger ett frälsehemman. Hans hustru är av adliga Kurjala-ätten. De har två barn, Bertil Eriksson, sekreterare, adlad 1573, och Anna, som blir rövad och bortförd till Ryssland vid ett ryskt överfall omkring 1582. Bertil, som f.ö. raskt övertog systerns egendomar, skrev sig till Mäntsälä i Nummis och Lappvik i Tenala. Han fungerade som hertig Johans kansliskrivare på 1550-talet, för vilket han erhöll 80 daler i lön årligen. Sedermera blev han häradshövding i Raseborgs härad och fick försäkran på Korois gods och årligt spannmålsunderhåll.

Som anhängare till hertig Johan fick han, då denne kom till makten som Johan III, uppgiften att bevaka den fångne Erik XIV. Efter en strålande karriär i rikets diverse befattningar erhöll han så adelskap år 1573. Han var gift med Margareta, dotter till borgmästaren i Åbo, Henrik Kröpelin, och avled omkring 1598 efter ett verksamhetsfullt och omväxlande liv i kronans tjänst.

Sonen Erik Bertilsson till Mäntsälä var ryttmästare och hörde till Sigismunds anhängare varför han förlorade sin gård men fick den senare tillbaka. År 1602 drog han med ”hofmän och pengar” över isen från Finland till Narva och var sedan befälhavare för en fana finska ryttare. År 1610 fick han 60 dalers ersättning då han på krigståg blivit skadskjuten och förlorat alla sina hästar. Han drev in Älvsborgs lösen i Kymmene län åren 1616 – 1618 och hatades av allmogen därstädes, då han var vildsint och övermodig.

Med Erik Bertilsson introducerades Ljuster på Riddarhuset år 1625 under nummer 111. Sin mer koleriska karriär avslutade han med att bli assessor i Åbo Hovrätt, varifrån han suspenderades nästan genast för tjänstefel . Han blev dock återinsatt med en varning. Detta skedde 1633 – 34. Han dog 1641 efterlämnande två söner och tre döttrar.

Sönerna Erik och Axel gjorde båda karriär som officerare, men Axel dog ogift och Erik hade enbart döttrar så släkten utslocknade på svärdssidan år 1667 då den senare avled som ättens sista manliga medlem.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hästesköld

I sköld delad i rött och blått ett avhugget, tränslat hästhuvud av guld, bärande på hjässan tre plymer, den mittersta av guld och de två andra blå. På hjälmen ett rött och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, blått och rött. Hjälmprydnad: ett hästhuvud som i skölden mellan två vesselhorn, dexter delat i rött och blått, och sinister delat i blått och rött.

(Hästhuvudet kan ha framställts som naturbrunt, här är det dock återgivet som guld i den heraldiska korrekthetens namn).

Hästeskölds vapen. Teckning av Anders Segersven.

Hästesköldarnas härstamning är intressant. Man ägde gemensamt ursprung med Hietamäkisläkten och därmed också med uradliga Kurck-ätten. Detta släktskap gav i början av 1600-talet upphov till stridigheter med Kurckarna, då några av Hästesköldarna använde deras namn. Hur det egentligen var med Hästeskölds nobilitet är lite oklart, Erik Jönsson till Gunnila i Vemo socken företedde vid frälserannsakning år 1618 en silversköld med ett hästhuvud som förfädren enligt uppgift skulle ha fått av Erik XIV att bära i hatten. I stort sett på detta vilar alltså deras adelskap och vapen. Han tycks dock ha kommit igenom granskningen, för år 1634 introducerades Hästesköld på Riddarhuset under nr. 228. Man hade nog försökt tidigare, men bråket med Kurckarna hade legat dem i fatet. Nu reddes det hela ut, Åbo hovrätt bestämde att släkterna ej borde sammanblandas, även om de hade samma ursprung.

 Löjtnant Johan Eriksson till Putta i Vemo socken var den som fick säte på Riddarhuset och med hans sonsonsdotter Maria Kristina utslocknade släkten under första halvan av 1700-talet. Huruvida släkten verkligen adlades av Erik XIV på 1560-talet är vanskligt att säga. Mot det talar bl.a ättemedlemmarnas iver att använda sig av Kurck-släktens vapen och namn långt in på 1600-talet. Varför, om man hade ett eget adelskap att falla tillbaka på? Noteras bör dock att medlemmarna ändå gjort adlig rusttjänst sedan mitten av 1500-talet, och t.ex. underskrivit adelns trohetsförsäkran till Johan III år 1568. Saken är, som så ofta, mångbottnad och svårutredd.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Ållon i Finland

I grönt fält en i stammen bjälkvis ställd ekstam ur vilken uppväxer tre kvistar med ett ekollon i var ända; på den mittersta kvisten två ekblad och på de två andra ett, allt av guld. På hjälmen ett grönt hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och grönt. Hjälmprydnad: en ekstam med kvistar och ollon som i skölden, bladen dock gröna.

Vapen för släkten Ållon i Finland. Teckning av Anders Segersven.

Ållon-släkten leder sitt ursprung till Kullo i Borgå socken. Där bodde vid mitten av 1500-talet Erik Svensson. Han var fogde i Helsingfors år 1560 och gjorde adlig rusttjänst åren 1556 och 1562. Som anhängare till hertig Johan var han med och försvarade Åbo slott mot kung Erik 1563 och räknades därmed av denne till dem som fört ”afvog sköld”. Dömdes till döden men avrättades aldrig av någon anledning; han dog dock redan omkring 1565.

Sonen Jöns Eriksson till Tjusterby i Borgå var fänrik under Axel Kurcks fana och deltog sedermera i Klubbekriget i Klas Flemings trupper. Han adlades år 1586 och med Hans Jönsson Ållon till Kråkö introducerades släkten år 1634 på Riddarhuset under nr. 210.

Hans var knektehövidsman och deltog i kriget mot Ryssland. Hans bana ändade i Borgå den 14. maj 1638 då en Karl Hansson Lindelöf stack ihjäl honom under ett dryckeslag. Han hade flere barn men endast ett av dem, kornetten Johan Hansson, har lämnat spår efter sig. Han stupade 34 år gammal i Litauen år 1656. Om hans syskon vet vi inget och släkten är uppenbarligen utdöd.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Boose

I fält av guld en röd ros. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och med hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: mellan två vingar av guld en röd ros.

Vapen för släkten Boose. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt Boose torde härstamma från Holstein. Den första kända medlemmen på våra breddgrader var Ludolf Boose som kom till Sverige under Gustav Vasas regeringstid. I vilken del av riket han höll hus är inte helt klart men hans hustru Karin Olofsdotter var åtminstone av finskt ursprung, dotter av Olof Pedersson Lille till Autis i Lemo. Då Ludolf dött omkring 1540 gifte hon om sig med häradshövdingen i Lappvesi härad, Bertil Jönsson. Barn fanns två; Johan och Anna. Anna vet vi inte mer om än att hon 1545, i arvsskifte efter morföräldrarna, fick andel i Forsby säteri i Pernå. Johan åter slöt sig till hertig Johans hov på Åbo slott, åren 1561-62 nämn han där som köksskrivare, och senare, 1570-72, hörde han till styrkan som bevakade den fångne Erik XIV och bl.a eskorterade denne till Kastelholms slott i oktober 1572. Han fick sköldebrev av kung Johan III den 12 augusti 1569.

Som varande kammarskrivare uppbar han bl.a ”vildvaror” dvs. skinn och dylikt från Finland och rannsakade t.ex. om ödehemman i Raseborgs län. År 1591 hade han att pålägga fogdar och skrivare att rusta ihop en fana som skulle kallas Fogdefanan.

Johan avled mellan åren 1594 och -96. Han var gift med Ingeborg Henriksdotter från Karuna och de hade en son och tre döttrar. Sonen Lydeke är inget övrigt känt om, döttrarna Elin, Karin och Kerstin giftes in i släkterna Slang, Stjernkors respektive Hartikkala.

Om Kerstin kan nämnas att 1606, några år efter mannen Björns till Hartikkala död, förbarmade hon sig över livländaren Bertil Nieroth som skulle avrättas i Åbo för ”begångne fauter”. Hon lät sig vigas med honom och tiggde om hans benådning, vilket faktiskt bifölls. Paret bosatte sig på Karuna gård men någon dans på rosor blev samvaron inte. Bertil misshandlade henne, förskingrade hennes egendom och till slut tog han ut skilsmässa och reste till Preussen. I sin frånvaro blev han av Åbo hovrätt åter dömd till döden, denna gång för att ha ingått adligt gifte utan att bevisa sitt eget adelskap! Han återvände aldrig och dog omkring 1651 i utlandet. Härmed utgår Boose-släktens sista återklang från historiens estrad.

Denna här avhandlade släkt Boose bör inte förväxlas med den inhemska medeltida ätten Boose, adlad 1407, som förde ett helt annat vapen och inte hade nåt samröre med denna släkt. Vår släkt Boose omnämns som holsteinsk uradel, men pga. sköldebrevet från 1569 försvarar den sin plats i denna samling.

En annan nordisk släkt, Roos af Hielmsäter, för likadan sköld som Boose men har heller inget samband. Då det är fråga om en enkel allmän bild finns naturligtvis alltid risk för sammanträffanden.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet Del 2

I Portvaktens kammare på Åbo slott finns en väggmålning föreställande slaget vid Axtorna år 1565 där de kämpande styrkorna för vita fanor med rött kors respektive många gånger i gult, rött och svart delade fanor. Helt enligt tidens stil alltså. Likaså har Daniel Ranzau i sin dagbok från vinterfälttåget 1567-68 tecknat två kombatterande härar, den ena dansk med den vanliga danska röd-vita korsfanan och den andra (inte färglagd) en typiskt svensk (som i Tawasts vapen); längsmed randig och med överlagt kors. 

Daniel Ranzaus anteckningar från vinterfälttåget 1567-68

Någon större organisation i hur fanorna utformades tycks inte ha förekommit tills Erik XIV under sin regeringstid bestämde bl.a. att samma regementes 1. kompani skulle föra grön och vit fana, 2. kompaniet gul och röd, 3. kompaniet blå och vit och 4. kompaniet röd och grön. Senare blev det kutym att alla kompanier inom regementet skulle föra samma färg, varvid livkompaniets (det som regementschefen anförde) skulle vara vit. Efter år 1686, då man började bestämma fanornas innehåll mer exakt, kom landskapssymbolerna in i bilden, och de skulle framdeles komma att vara dominerande. Dock, redan från slaget vid Kirkholm år 1605 omnämns två finska fanor med landskapssymboler. Våra landskapsvapen är ju till största delen från andra halvan av 1500-talet.

Intressant är att finna att de finska frälsevapen som här skall presenteras i många fall för flaggor med samma färgindelningar som i den nyss nämnda kompanifärgförordningen. Det hela kan försås vara ett sammanträffande och frälsemännens anknytningar till dylika kompanier har inte gått att utreda även om de flesta av dem gjort rusttjänst och deltagit i striderna vid denna tid. Vi noterar hur som helst detta faktum.

Av dessa 1500-talsvapen är det tillhörigt släkten Tawast avgjort det intressantaste. Släkten var eventuellt av danskt ursprung. Arvid Henriksson Tawast adlades av Johan III år 1582 och han var ryttmästare vid Adelsfanan, senare överste och ståthållare på Viborg. Där avrättades han också på hertig Karls befallning år 1599. Vapnets hjälmprydnad för två typiska truppförbandsfanor från denna tid och det skulle vara svårt att tro att de inte haft en förebild i verkligheten. Enligt det ursprungliga vapenbrevets teckning skulle de har varit dukar upprepade gånger delade i blått, silver och rött, överlagda med ett gult kors (andra versioner har förekommit, bl.a. lodrät randning – vapenbeskrivningen är inte exakt på den här punkten). Släkten fortlever än idag.

Släkten Tawasts vapen, flaggorna i hjälmprydnaden färglagda. Teckning av Anders Segersven.

Jakob Henriksson (Hästesko) till Sjundby hörde till en gammal finsk frälsesläkt som sedan urminnes tider fört hästskon i skölden och bl.a. skrivit sig till Dönsby, Kalmusnäs och Sjundby. Flaggorna i hjälmprydnaden förvärvade han dock själv och trots att släkten anses ha adlats åtminstone redan 1467, adlades Jakob åter år 1559. Hjälmprydnaden var dock enbart den väpnade armen. Då han senare utverkade bekräftelse på sina frälserättigheter av nytillträdde Erik XIV år 1560, förbättrade denne även hans vapen med ”sex fänikor, halvparten vite och halvparten blå”. Någon närmare orsak till förbättringen nämns inte. Jakob Henriksson var både amiral och fältöverste, han förde f.ö. befälet över trupperna i det tidigare nämnda Axtornaslaget. Sedermera blev han tillfångatagen av danskarna i Skåne och avled i fångenskapen år 1567.

Vapen för Jakob Henriksson Hästesko på Sjundby gård, Sjundeå. Vapnet är av sentida tillverkning.

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.



Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.