Finlands lejon och gotermyten

Vapnet för storfurstendömet Finland på Gustav Vasas
 gravmonument i Uppsala domkyrka.

Vi ska ännu en gång återvända till det finska lejonets ursprung innan vi lämnar den stackars besten i fred åtminstone för ett tag framöver. Vi har spekulerat i huruvida lejonet har sitt ursprung i Novgorods sigill och därifrån enrollerats till kampen mellan västerlandet och österlandet av Johan III och förundrat oss över att det inte blev en björn för Finland. Men det finns naturligtvis också andra teorier om lejonets ursprung.

För teorier, det är just vad det här är, vi vet inte med bestämdhet varför det blev ett lejon som kom att representera Finland, så i likhet med ursprunget för många andra gamla hävdvunna vapen är det fråga om spekulationer och antaganden, märkväl med stort mått av insatt forskarmöda.

Hertig Johans vapen i den senare versionen
 1562 i Bibliothèque Nationale i Paris.

Då Johan erhållit sitt hertigvapen, blev det så småningom uppenbart att även de andra hertigdömena behövde sina egna vapen, i synnerhet som tiden började rinna ut för Gustav Vasa och ceremonielet vid den kommande begravningen oundvikligen behövde planeras. För att inte tala om sonen Eriks kröning snart därefter; händelser som erbjöd ypperliga tillfällen till att förhöja huset Vasas prestige.

I de äldsta bevarade manuskripten (vi bör hålla i minnet att åtskilliga av landskapsvapnen sedermera har undergått förändringar) har fyra av de gamla centrala landskapen - Södermanland och Östergötland östan Stång, Östergötland västan Stång och Västergötland ett majestätiskt djur (lejon eller grip) som vapenbild och två - Uppland och Södra Finland - en maktsymbol, medan de flesta av de mera perifera landskapen fått nöja sig med bilden av något för dem typiskt djur: Öland - en hjort; Dal - en tjur; Värmland - en bäver; Gästrikland - en älg; Hälsingland - en bock; Medelpad - en järv; Ångermanland - en lax; Västerbotten - en ren; Österbotten - en mård; norra Finland - en björn; och Tavastland - en lo.

Sveriges vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.

Fem landskap, av vilka fyra var gränsland, har fått krigiska vapen: Dalarna och Närke - två korsade pilar; Småland - ett armborst; Savolax - en handbåge och Karelen - två mot varandra huggande, beväpnade armar.

Så, när behovet av ett vapen för Österlandet aktualiserades, låg det alltså nära till hands med ett "majestätiskt djur" och gärna med krigiska attribut. Vi har tidigare sett att lejonet versus björnen tycks ha spelat en viss roll i prestigebråken med Novgorod och Ivan IV. Johan valde alltså ett lejon som vapenbild för Finland. Hans motiv var säkerligen flera, ett var förvisso att Finland var en lika viktig provins som de svenska landskap vilka redan 1560 fått lejonvapen: Västergötland och Östergötland östan Stång, senare också Småland. Med hänsyn till dessa vapen var något mindre förnämt djur än ett lejon knappast tänkbart.

Goter, inte götar eller gutar. Biskop Wulfila
 talar med goterna, träsnitt 1890.

Och så har vi ju det som brukar kallas för gotermyten. Det är fullt möjligt att Johan genom sitt val av detta ädla djur som vapenbild för Finland, ville antyda sin förnäma härstamning från Noaks sonson Magog. Denne, alla gotiska och svenska konungars anfader hade, enligt vad Johannes Magnus nyligen för hela världen bevisat, genast efter syndafloden fört sitt folk till Finland och slagit sig ned där innan han, 88 år efter syndafloden, drog över Bottenviken och etablerade sig i Sverige, som sedan fick sitt namn efter hans äldste son Svenno.

Verket, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, som Johannes Magnus publicerade år 1554, tilldrog sig långt in på 1600-talet det lärda Europas uppmärksamhet, och tankeströmningen det kom att ge upphov till kom så småningom att kallas för göticism. Det var hur som helst som gjort för att betona huset Vasas storståtliga förflutna, och utnyttjades flitigt av Gustav Vasas söner.

Kung Magnus Erikssons vapen med
 det så kallade folkungalejonet.

Det var nämligen på det viset att Johannes Magnus, och med honom många andra äldre och yngre författare, menade att goternas konung fört lejonet som vapenbild. I Sverige sammanblandades detta snabbt ihop med folkungalejonet, Olaus Magnus hade redan år 1539 i en förstudie till sin Historia om de nordiska folken konstaterat att de tre kronorna i riksvapnet var en symbol för Sveariket, medan folkungalejonet var en symbol för Göta rike.

Och folkungalejonet, det har sitt ursprung som vapenbild hos Folkungaätten, numera hellre kallad Bjälboätten, för att undvika sammanblandning med de såkallade Folkungarna, som snarare var att betrakta som en politisk gruppering än en ätt.

Den allre förste som är känd att ha fört ett folkungalejon är lagman Eskil Magnusson av Bjälboätten ca 1170 - 1227, son till Magnus Minnesköld.

Förutom Finland finns det i Europa tio andra stater vars vapen innehåller ett lejon eller en heraldisk leopard (vilken också ursprungligen avsett ett lejon), bland dem Sverige, Norge, Danmark och Estland. I detta avseende är det alltså inget särdeles speciellt med Finlands lejon, det är helt enkelt ett uttryck för gamla kulturförbindelser.

Anders Segersven

Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997

Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981

Storfurstendömet Finlands krona

Vi ska ännu återvända till det vapen för storfurstendömet Finland som Johan III skapade någon gång mellan 1577 och 1581. Vi har i det tidigare läst om prestigebråken med Ivan IV i Ryssland och om hur Johan bemötte honom heraldiskt med territorialvapen som innehöll ett rakt svärd och en kroksabel; Karelen, Narva, ja, och så det nya vapnet för storfurstendömet Finland.

Först och främst ska vi koncentrera oss på den första kända avbildningen av storfurstendömet Finlands vapen, den som av allt att döma är från 1581 och bevarats i manuskript D 400 på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Just det här vapnet är krönt av en furstekrona av ett väldigt speciellt slag, en krona som inte kommer igen senare och som egentligen inte har någon motsvarighet i det övriga Europa. Förutom då i Litauen.

Mynt från Sigismund II Augusts tid 1564
 med Litauens vapen och furstekrona

Johan III har tydligen varit inspirerad av sin polske svärfars, hans svågers och hans makas titulatur och vapen. Katarina Jagellonica var ju inte bara prinsessa av Polen utan också storfurstinna av Litauen och genom att anta titeln "storfurste av Finland" i titulaturen kunde Johan anse sig som mera jämställd i rang med sin hustrus släktingar i det polska kungahuset.

Tanken var också att eventuellt vinna fördelar i ett kommande kungaval i Polen, antingen för Johan själv eller sonen Sigismund. Johan hade faktiskt redan två gånger, 1573 och 1575, kandiderat för den polska kronan men utan framgång. Han hade blivit utslagen av Stefan Batory 1575 men ett nytt kungaval var att vänta i något skede eftersom Batory var barnlös.

Slutligen så valde Johan efter Batorys frånfälle att inte ställa upp själv, men sonen Sigismund valdes 1587 till kung av Polen och storfurste av Litauen, och den tronen kom han att beklä i hela 45 år.

Storfurstendömet Finland, så kallades det av och till under århundradena att komma, men benämningen var högst symbolisk för Finland var ingen separat administrativ eller juridisk del av det svenska riket. Kronan blev för det mesta av mer kontinentalt snitt, ofta av tysk typ med tre synliga byglar, den specifikt litauiska furstekronan har bevarats egentligen bara på denna första avbildning av vapnet från omkring 1581.

Vad kan man annat säga om denna tidiga vapenavbildning? Ja, lejonet har inte den väpnade högerarm som vanligtvis håller det raka svärdet, bara en vanlig lejonram. Det är möjligt att den väpnade högerarmen var en förbättring som först kom till på Gustav Vasas gravmonument, på samma vis som kronan de två väpnade armarna kämpar om i Karelens vapen tillkom till Johan III:s kröning 1569. Men Finlands lejon har förekommit med vanlig högerram på senare avbildningar också.

När storfurstendömet Finland sedan år 1809 återigen klev fram i rampljuset var det som en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi. Ett riktigt storfurstendöme. Men det är en annan historia.


Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Anders Segersven

Några naturaliserade skotska släkter

Skotska border reivers av Angus McBride, Osprey Publishing.

Under Sveriges stormaktstid sökte sig talrika skottar till dessa våra breddgrader, i många fall var det fråga om legosoldater som värvades till de talrika krig som den svenska armén utkämpade och genom vilka den uppstigande stormakten strävade till att stabilisera sin position. När slaget vid Breitenfeld utkämpades 1631 utgjordes inte mindre än åttio procent av Sveriges armé av utländska förband, varav åtminstone 46 kompanier bestod av skottar.

En ny företeelse var militära entreprenörer; de värvade förbanden utgjordes till en början av mindre styrkor, som byggdes upp av och omkring en officer, ofta en kapten eller överste som chef. Dessa åtog sig att mot betalning mobilisera en truppenhet, som sedan ställdes till kungamaktens förfogande. Sverige drogs egentligen rätt sent in i denna utveckling som redan under medeltiden varit vanlig i Västeuropa. Men speciellt från och med trettioåriga kriget kom militärt entreprenörskap att få allt större, ibland till och med avgörande betydelse för den svenska militära organisationen och dess kapacitet.

Kapten Hans Ramsays vapen mellan faderns, Alexander Ramsays, och moderns, Methilda Annands vapen på ett härstamningsintyg samt det skotska Ramsay-vapnet av Don Pottinger. Bildkälla von Christierson

Men den första vågen av skotska militärer kom faktiskt redan på 1500-talet. Under det nordiska sjuårskriget 1563-70 värvade Erik XIV tre skotska kavalleriförband att slåss på svensk sida mot danskarna. När Johan III några år senare krigade mot ryssarna värvade han fyratusen skotska infanterister som skeppades över till krigsskådeplatsen i nuvarande Estland.

Ibland alla dessa skotska krigare fanns det såväl vanliga soldater som officerare, och vissa tillhörde kända skotska klaner. En del utmärkte sig så att de kom att belönas med svenskt adelskap, och så fanns det också sådana som fick sitt skotska adelskap erkänt och således naturaliserades in direkt i den svenska adeln.

En av dem som inte var krigare: George Wright etablerade sig 1650 som köpman i Narva.
 Sonsonen Georg Henrik Wright adlades 1772 med namnet von von Wright. Till vänster
 vapenplåten på Sveriges riddarhus, till höger vapnet för Vrycht of Langsyde,
 ur Robert Riddle Stodarts "Scottish Arms". Källa von Christierson.

Vi har mött några av dessa här redan, Samuel Cockburn i Åbo domkyrka var en, och faktiskt sådana som trots att de gett sig ut för det, inte alls var skottar. Alla var inte heller krigare, under 1700-talet kom en mer omfattande invandring av skotska köpmän och företagare att äga rum. Bakgrunden till migrationsvågen var den politiska situationen i Storbritannien; det Stuartska kungahuset hade störtats från den engelska tronen år 1688, och efter flere misslyckade uppror kom det slutgiltiga nederlaget för det jakobitiska partiet i slaget vid Culloden år 1746.


En Jakob Hume kom från Skottland till Sverige 1573 och var samma år vittne i högmålsprocessen mot Carolus de Mornay, som velat locka de värvade skotska trupperna till uppror mot Johan III. Avkomlingarna erhöll frälse och etablerade sig i Nagutrakten, och här levde de sedan under några generationers tid innan släkten utgick i slutet av 1600-talet. En avteckning av ett Humevapen som funnits på Nagu kyrkas forna predikstol ses till vänster. Till höger ses vapnet för George Home of Wedderburn, Clan Home.


Myhr kallades en skotsk adelssläkt som naturaliserades och introducerades i Sverige år 1680, enligt vissa uppgifter hade de inkommit redan under Johan III:s tid. Hans Muir förde 1609 franska legotrupper från Åbo över Viborg till Ryssland och hans sonson Torsten Myhr, överstelöjtnant i avsked 1678, skrev sig till Vannais i Pargas socken. När han avled 1686 blev han begravd i Pargas kyrka och där uppsattes huvudbaneret återgivet nere till vänster.


Clan Muir (också stavat Moir, Moor, Moore, More och Mure) är en så kallad armigerous clan, den har ingen registrerad klanhövding  och klanen anses ursprungligen härstamma från Irland och namnet har eventuellt ett keltiskt ursprung.

Vapnet för Muir of Rowallan ses till höger.


Någon gång före år 1634 avled major Robert Guthrie på Ebbo gård i Borgå, som han fått frälse på 1601, det var hans hustrus gods. Vid frälserannsakning 1618 hade han företett "konungens bref i England uppå latin dat. den 10 mars 1608 att vara af adel och äkta säng född". Han begrovs i Borgå kyrka och där uppsattes hans huvudbaner, eftersom Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare kom att avteckna det senare under 1600-talet. En annan gren av släkten introducerades 1682 på Sveriges Riddarhus och utgick 1705.

Avteckning av vapnet i Borgå kyrka av Brenner m.fl. på 1600-talets andra hälft
 samt Guthrievapnet enligt scotclans.

Det är intressant att i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen av släktnamnet för dessa skottar ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus, Muir - Myhr. Några egentliga stavningsregler fanns det ju faktiskt inte vid den här tiden.

Skotsk legosoldat enligt Göte Göransson i boken "Gustav II Adolf och hans folk".

Litteratur:
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Anders Segersven

Ljuster

I svart fält en ur av vågskura bildad stam av silver uppstigande naturfärgad gädda ur vars käft uppskjuter stolpvis ett ljuster av silver. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel i silver och svart. Hjälmprydnad: ett uppskjutande ljuster av silver mellan fyra svarta tuppfjädrar.

Ljusters vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt har sitt upphov i Pyttis Österkyrkoby där vi under första halvan av 1500-talet finner Erik som äger ett frälsehemman. Hans hustru är av adliga Kurjala-ätten. De har två barn, Bertil Eriksson, sekreterare, adlad 1573, och Anna, som blir rövad och bortförd till Ryssland vid ett ryskt överfall omkring 1582. Bertil, som f.ö. raskt övertog systerns egendomar, skrev sig till Mäntsälä i Nummis och Lappvik i Tenala. Han fungerade som hertig Johans kansliskrivare på 1550-talet, för vilket han erhöll 80 daler i lön årligen. Sedermera blev han häradshövding i Raseborgs härad och fick försäkran på Korois gods och årligt spannmålsunderhåll.

Som anhängare till hertig Johan fick han, då denne kom till makten som Johan III, uppgiften att bevaka den fångne Erik XIV. Efter en strålande karriär i rikets diverse befattningar erhöll han så adelskap år 1573. Han var gift med Margareta, dotter till borgmästaren i Åbo, Henrik Kröpelin, och avled omkring 1598 efter ett verksamhetsfullt och omväxlande liv i kronans tjänst.

Sonen Erik Bertilsson till Mäntsälä var ryttmästare och hörde till Sigismunds anhängare varför han förlorade sin gård men fick den senare tillbaka. År 1602 drog han med ”hofmän och pengar” över isen från Finland till Narva och var sedan befälhavare för en fana finska ryttare. År 1610 fick han 60 dalers ersättning då han på krigståg blivit skadskjuten och förlorat alla sina hästar. Han drev in Älvsborgs lösen i Kymmene län åren 1616 – 1618 och hatades av allmogen därstädes, då han var vildsint och övermodig.

Med Erik Bertilsson introducerades Ljuster på Riddarhuset år 1625 under nummer 111. Sin mer koleriska karriär avslutade han med att bli assessor i Åbo Hovrätt, varifrån han suspenderades nästan genast för tjänstefel . Han blev dock återinsatt med en varning. Detta skedde 1633 – 34. Han dog 1641 efterlämnande två söner och tre döttrar.

Sönerna Erik och Axel gjorde båda karriär som officerare, men Axel dog ogift och Erik hade enbart döttrar så släkten utslocknade på svärdssidan år 1667 då den senare avled som ättens sista manliga medlem.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Lax till Bussila

I svart fält en av vågskuror bildad bjälke av silver belagd med en naturfärgad lax. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med blått och hjälmbindel i blått och svart. Hjälmprydnad: en uppstigande naturfärgad lax.

Lax till Bussila. Teckning av Anders Segersven.

Historien börjar med skeppar Hans i Bussila i Pikis socken. Han var kung Gustav Vasas troman och gjorde adlig rusttjänst år 1537. Som gift med Elsa av adliga Finskilä-släkten räknades han säkert redan till det lokala maktskiktet, men sonen Mårten Hansson är dock den som år 1564 adlades med ovanstående vapen. Han fungerade som fogde på Tavastehus och var gift med Karin Sigfridsdotter Vilken.

Mårten avled år 1570 och efterlämnade en talrik barnaskara; tre söner och två döttrar. Av dem kan nämnas Johan Mårtensson, hovjunkare hos Johan III, död 1599. Han testamenterade sin egendom till fästmön Valborg Jakobsdotter, då hon skött om honom i fyra år av sjukdom och ingen av hans egen familj brydde sig om honom.

Brodern Hans Mårtensson tog Sigismunds part i stridigheterna kring kronan. Hertig Karl tog honom i nåder och han har undertecknat finska adelns trohetsförsäkran år 1602. Han dog före 1619 och hade en utomäktenskaplig son, Henrik, varom det är känt att han slarvade bort släktens sköldebrev någon gång före 1626. Tydligen saknades det då grundandet av Riddarhuset blev aktuellt. Någon introduktion blev inte av; alla andra manliga ättemedlemmar hade redan hunnit avlida. Den tredje brodern Henrik hade en son, löjtnanten Mårten Lax, som avled ogift omkring 1618 och då Hans Mårtensson följde honom därpåföljande år, var släkten utslocknad på svärdssidan. Oäkte sonen Henrik Hansson dog före 1639 och var uppenbarligen barnlös.

Som i flere andra fall i denna vapenkavalkad, bryts även här emot tinkturregeln. Rent allmänt kan sägas att man inte alltid under denna tid brydde sig så mycket om heraldiska regler som vi känner dem idag. I Nousis kyrka har det förekommit ett vapen tillskrivet Mårten Hanssons dotter Elin där sköldfältet återgivits som blått och i Skoklostersamlingen i svenska Riksarkivet finns en version där laxen i hjälmprydnaden åtföljs av två påfågelsfjädrar.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hästesköld

I sköld delad i rött och blått ett avhugget, tränslat hästhuvud av guld, bärande på hjässan tre plymer, den mittersta av guld och de två andra blå. På hjälmen ett rött och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, blått och rött. Hjälmprydnad: ett hästhuvud som i skölden mellan två vesselhorn, dexter delat i rött och blått, och sinister delat i blått och rött.

(Hästhuvudet kan ha framställts som naturbrunt, här är det dock återgivet som guld i den heraldiska korrekthetens namn).

Hästeskölds vapen. Teckning av Anders Segersven.

Hästesköldarnas härstamning är intressant. Man ägde gemensamt ursprung med Hietamäkisläkten och därmed också med uradliga Kurck-ätten. Detta släktskap gav i början av 1600-talet upphov till stridigheter med Kurckarna, då några av Hästesköldarna använde deras namn. Hur det egentligen var med Hästeskölds nobilitet är lite oklart, Erik Jönsson till Gunnila i Vemo socken företedde vid frälserannsakning år 1618 en silversköld med ett hästhuvud som förfädren enligt uppgift skulle ha fått av Erik XIV att bära i hatten. I stort sett på detta vilar alltså deras adelskap och vapen. Han tycks dock ha kommit igenom granskningen, för år 1634 introducerades Hästesköld på Riddarhuset under nr. 228. Man hade nog försökt tidigare, men bråket med Kurckarna hade legat dem i fatet. Nu reddes det hela ut, Åbo hovrätt bestämde att släkterna ej borde sammanblandas, även om de hade samma ursprung.

 Löjtnant Johan Eriksson till Putta i Vemo socken var den som fick säte på Riddarhuset och med hans sonsonsdotter Maria Kristina utslocknade släkten under första halvan av 1700-talet. Huruvida släkten verkligen adlades av Erik XIV på 1560-talet är vanskligt att säga. Mot det talar bl.a ättemedlemmarnas iver att använda sig av Kurck-släktens vapen och namn långt in på 1600-talet. Varför, om man hade ett eget adelskap att falla tillbaka på? Noteras bör dock att medlemmarna ändå gjort adlig rusttjänst sedan mitten av 1500-talet, och t.ex. underskrivit adelns trohetsförsäkran till Johan III år 1568. Saken är, som så ofta, mångbottnad och svårutredd.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Huggut

I rött fält en pansarklädd underarm förande en yxa, allt av silver utom skaftet som är av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med silver och guld samt hjälmbindel av silver, rött och guld. Hjälmprydnad: en uppstigande arm med yxa som i skölden mellan två oxhorn, dexter delat i rött och silver och sinister delat i silver och rött.

Släkten Hugguts vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna nyländska frälsesläkt är känd i två grenar, Bjurbölesläkten och Fasarbysläkten, som uppenbarligen har gemensamt ursprung. Fasarbygrenen förde ett aningen avvikande vapen med en arm framkommande ur ett moln hållande en hammare snarare än en yxa. De tycks båda ha grundat sin frälserätt på en föregiven urkund från 1356. Den bekräftades av Karl IX år 1608. Åtminstone Bjurbölegrenen adlades år 1583 med Henrik Mattsson till Bjurböle och Tarkis i Borgå socken. Han började som skrivare på Åbo slott, blev JohanIII:s gunstling och så småningom bl.a. slottsloven på Kalmar och Stockholms slott. Därtill krigskommissarie 1583 och befallningsman på Kexholm. Han flydde undan hertig Karl från Åbo slott 1599 via Reval till Polen där han hördes av sista gången år 1607. Han var en ivrig förespråkare för Johan III:s liturgi, dvs. den katolskvänliga inriktningen. Under Sigismunds regering blev han definitivt katolik. Hans släkt levde dock vidare och utslocknade kring mitten av 1600-talet.

Fasarbygrenens version av vapnet. Teckning av Anders Segersven.

Fasarbygrenen introducerades däremot på Riddarhuset år 1664 under nr. 691 med Bjurbölarnas papper och vapen. Denna gren skulle ha dött ut först 1825 med kofferdikapten Gideon Huggut men hans samband med sina föregivna förfäder är lindrigt sagt oklara.

Mycket rörande denna släkt är okänt och dimhöljt och det hela underlättas inte av att det fanns ännu en tredje familj Huggut i Veckelax socken på 1600- och 1700-talet vars samband med de två ovannämnda är fullständigt okänt.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Elgenstiernas ättartavlor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Gudmund Arendssons släkt

I rött fält tre i bjälke ställda grankottar av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: en grön grankvist med tre kottar av guld.

Gudmund Arendssons vapen. Teckning av Anders Segersven.

Släkten (som ibland kallas Granfelt, vilket inte är helt korrekt) får sin början då Gudmund Arendsson till Röfvarnäs i Egentliga Finland adlas, enligt källorna 1586 av Johan III. I samma veva omtalas det att Gudmund varit trogen Johans ”älskelige käre son” Sigismund, då denne blev kung i Polen. Men Sigismund uppsteg på tronen i Polen först i augusti 1587, så hans adelskap måste vara något yngre. Frälse på Röfvarnäs hade han sedan 1579.

Alltnog, han undertecknade Åbo försäkran 1602 och avled någon gång efter 1606. Sin karriär gjorde han i marinen, han var skeppshövitsman och fungerade bl.a. som chef för galejorna i arkliflottan vid Åbo slott. Släkten utslocknade på 1600-talet med hans enda barn, dottern Sofia.

Den än idag fortlevande släkten Granfelt som adlades 1756 upptog de tre gyllene kottarna i rött fält utökat med ett blått fält med värjor och stjärnor. Vissa medlemmar har dock enbart fört kottefältet. Denna släkt har inget direkt samband med Gudmund Arendsson, deras stamfader Berend Eriksson var dock gift med Gudmunds syster Karin någon gång på 1500-talet. Därav tydligen vapenlånet.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet Del 2

I Portvaktens kammare på Åbo slott finns en väggmålning föreställande slaget vid Axtorna år 1565 där de kämpande styrkorna för vita fanor med rött kors respektive många gånger i gult, rött och svart delade fanor. Helt enligt tidens stil alltså. Likaså har Daniel Ranzau i sin dagbok från vinterfälttåget 1567-68 tecknat två kombatterande härar, den ena dansk med den vanliga danska röd-vita korsfanan och den andra (inte färglagd) en typiskt svensk (som i Tawasts vapen); längsmed randig och med överlagt kors. 

Daniel Ranzaus anteckningar från vinterfälttåget 1567-68

Någon större organisation i hur fanorna utformades tycks inte ha förekommit tills Erik XIV under sin regeringstid bestämde bl.a. att samma regementes 1. kompani skulle föra grön och vit fana, 2. kompaniet gul och röd, 3. kompaniet blå och vit och 4. kompaniet röd och grön. Senare blev det kutym att alla kompanier inom regementet skulle föra samma färg, varvid livkompaniets (det som regementschefen anförde) skulle vara vit. Efter år 1686, då man började bestämma fanornas innehåll mer exakt, kom landskapssymbolerna in i bilden, och de skulle framdeles komma att vara dominerande. Dock, redan från slaget vid Kirkholm år 1605 omnämns två finska fanor med landskapssymboler. Våra landskapsvapen är ju till största delen från andra halvan av 1500-talet.

Intressant är att finna att de finska frälsevapen som här skall presenteras i många fall för flaggor med samma färgindelningar som i den nyss nämnda kompanifärgförordningen. Det hela kan försås vara ett sammanträffande och frälsemännens anknytningar till dylika kompanier har inte gått att utreda även om de flesta av dem gjort rusttjänst och deltagit i striderna vid denna tid. Vi noterar hur som helst detta faktum.

Av dessa 1500-talsvapen är det tillhörigt släkten Tawast avgjort det intressantaste. Släkten var eventuellt av danskt ursprung. Arvid Henriksson Tawast adlades av Johan III år 1582 och han var ryttmästare vid Adelsfanan, senare överste och ståthållare på Viborg. Där avrättades han också på hertig Karls befallning år 1599. Vapnets hjälmprydnad för två typiska truppförbandsfanor från denna tid och det skulle vara svårt att tro att de inte haft en förebild i verkligheten. Enligt det ursprungliga vapenbrevets teckning skulle de har varit dukar upprepade gånger delade i blått, silver och rött, överlagda med ett gult kors (andra versioner har förekommit, bl.a. lodrät randning – vapenbeskrivningen är inte exakt på den här punkten). Släkten fortlever än idag.

Släkten Tawasts vapen, flaggorna i hjälmprydnaden färglagda. Teckning av Anders Segersven.

Jakob Henriksson (Hästesko) till Sjundby hörde till en gammal finsk frälsesläkt som sedan urminnes tider fört hästskon i skölden och bl.a. skrivit sig till Dönsby, Kalmusnäs och Sjundby. Flaggorna i hjälmprydnaden förvärvade han dock själv och trots att släkten anses ha adlats åtminstone redan 1467, adlades Jakob åter år 1559. Hjälmprydnaden var dock enbart den väpnade armen. Då han senare utverkade bekräftelse på sina frälserättigheter av nytillträdde Erik XIV år 1560, förbättrade denne även hans vapen med ”sex fänikor, halvparten vite och halvparten blå”. Någon närmare orsak till förbättringen nämns inte. Jakob Henriksson var både amiral och fältöverste, han förde f.ö. befälet över trupperna i det tidigare nämnda Axtornaslaget. Sedermera blev han tillfångatagen av danskarna i Skåne och avled i fångenskapen år 1567.

Vapen för Jakob Henriksson Hästesko på Sjundby gård, Sjundeå. Vapnet är av sentida tillverkning.

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.



Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.