Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven

Erik Hare

Erik Hares vapen. Teckning av Markku Koponen.

Det gamla Harevapnet, som redan Erik själv förde var: i blått fält en hares huvud av silver. Hjälmprydnaden var enligt vapenbrevet av år 1639: en uppskjutande väpnad arm som håller en pistol; allt av naturlig färg. På var sida två lansar med i blått och silver schackrutiga fanor. Hjälmtäcket och hjälmbindeln i guld, blått och silver.

Harevapnet i Klingspors vapenbok.

Den store plågoanden för den olycklige fången på Kajaneborg, Johannes Messenius, var Erik Hare eller Hara, ståthållare på Kajaneborg och Uleåborg, om vilken Messenius skriver: ”Erik Hare var för mig värre än mina värsta mardrömmar”.

Hare kom till Finland år 1599 med hertig Karl på den expedition som riktade sig mot smygkatoliker och anhängare av kung Sigismund. Väl i Finland, kom han att som den skrupelfria och äregiriga man han var att snabbt stiga i graderna, först kunglig stallmästare i Finland, sedan fogde på Tavastehus, befallningshavare över Österbotten, och de tidigare nämnda höga ämbetena.



Sigill återgivet i JW Ruuths "Suomen rälssimiesten sineteistä".

Han hade inte hunnit erhålla adelskap, när han redan år 1627 dog. Begravningen genomfördes ändå med all ståt som en adelsman tillhör och hans vapen, som brukligt var, upphängdes i kyrkan. Det är inte helt klart vilken kyrka det var, men det är sannolikt att det var kyrkan i Pälkäne. Övrig adel i trakten tog anstöt av detta och väckte talan i Åbo hovrätt, som dömde skölden att avlägsnas eftersom den avlidne hade ”stulit den heder som tillkommer en adelsman”.

Erik Hares söner lydde, och tog ned skölden, men i all tysthet en natt. Detta tilltalade inte hovrätten som beordrade att proceduren skulle upprepas - offentligt i närvaro av allt kyrkfolket ”till lärdom och rättelse”.

En viss upprättelse fick släkten ändå när Erik Hares son Erasmus adlades år 1639.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Markku Koponen: Erik Hare/Hara (manuskript)

Matikkala & Brummer (red.): "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011)

Vapenpanelen på Svidja slott del III

Så är det dags att fortsätta genomgången av den snidade heraldiken på panelen i "Riddarsalen". I ett av hörnen har det samlats en fyrväppling av huvudsakligen tidigare ägare, Bielke, Banér, Wrangel och Reuterholm.

Från ovan Bielke af Åkerö, Baner, Wrangel och Reuterholm.

Släkternas vapen enligt Klingspors vapenbok.

Bielkevapnet torde hänvisa till Erik Bielke af Åkerö som verkade på gården 1620 - 1630, och släkten Banér under åren 1637 - 1661. Reuterholmska vapnet hänvisar till den illustre Gustaf Adolf Reuterholm under andra hälften av 1700-talet.

Vid det andra fönstret hittar vi vapnen för Stackelberg och von Fitinghoff (von Vietinghoff).

Teckningarna den här gången från Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

Nästa i raden är vapnen för Stierncrona och Armfelt.

Här, som tidigare, kan man igen konstatera att förebilden för panelvapnen har varit hjärtsköldarna i de kvadrerade vapnen, eftersom de ursprungliga stamvapnen för båda släkterna har varit något annorlunda. Huruvida det här beror på okunskap eller är avsiktligt, är svårt att säga.

I ensamt majestät ännu hjärtvapnet för Stiernsköld, på Svidja 1661 - 1663.

Panelen har alltså tillkommit för drygt 100 år sedan, under de sk. nystilarnas tidevarv, och får väl närmast anses representera nygotik, precis som hela huvudbyggnaden i sin samtidigt ombyggda stil med tinnar och torn.

Fanns det då några inhemska förebilder till den här panelen, från den rätta tiden alltså? Ja, det här är mitt eget antagande, men knappast har man undgått att studera den biskopsbänk som finns i Sagu kyrka i Egentliga Finland. Den är tillskriven biskop Konrad Bitz, hans vapen finns på den, och det gör att den torde härstamma från andra halvan av 1400-talet.

Biskopsbänken i Sagu kyrka

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del IV

Tott

Släkten Tott har förekommit i hela Norden, frågan är om inte denna ursprungligen skånska uradelsätt är den mest kända nordiska adelsätten genom tiderna. Tott är känd sedan 1283, lever än idag och var representerad i fyra generationer på Sjundby i Sjundeå på 15- och 1600-talet. Frågan om tinkturernas ordning i Tottska vapnet är intressant – kvadrerad i guld och rött eller i rött och guld? Åke Thott har konstaterat att båda versionerna förekommit, samt att det inte då varit fråga om spegelvändning pga. courtoisie till exempel. Det är ju faktiskt fråga om två olika vapen om de skiljer sig på detta avgörande vis.

Tottska vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670

Det äldsta Tott tillhöriga vapnet man funnit är från ca. 1380 och är guld/rött och detta kan alltså tänkas utgöra den ursprungliga kombinationen. Sedermera tycks rött/guld varit vanligare, men år 1625 inträdde bättre ordning då introduktion på riddarhuset skedde och tinkturerna måste bestämmas exakt. Två linjer uppstod; Tott till Sjundeby (Sjundby) och Tott af Skedebo. Skedebolinjen valde att föra guld/rött kvadrerat med bård i motsatta färger och Sjundbylinjen rött/guld.

Enligt Klingspor 1890

Men! Predikstolens Tott-vapen är i guld/rött, liksom även hjälmprydnadens vesselhorn, dexter delat guld/rött och sinister rött/guld (vilket ju nog är korrekt). Frågan uppstår; hur noggrant har herr Åke övervakat vapenmålandet eller spelade det faktiskt då ingen roll i vilken ordning tinkturerna placerades? Då Sjundbygrenen år 1652 upphöjdes i grevligt stånd (Tott till Karleborg) förbättrades vapnet med bla. en krönt vase  och en hel del annat garnityr. Men hjärtskölden, den är kvadrerad i rött och guld som sig bör.

Enligt Klingspor 1890

En kontrovers föreligger alltså, men som vi sett hos Åke Thott (Ätten Thott under medeltiden, 1983), egentligen är det ju  det ursprungliga tottska vapnet från medeltiden vi har på predikstolen, må så vara att det för tiden i fråga är lite otypiskt.

I anknytning till tottska vapnet kan vi konstatera att Åkes far Henrik Tott från tiden kring sekelskiftet 1600 efterlämnat en teckning av sitt vapen i en stambok i Mitau (en stambok var en form av gäst- eller minnesbok). Han har varit stolt över hustrun Sigrids anor, ty sitt eget vapen har han placerat först i tredje fältet av den fyrdelade skölden, medan de övriga fälten upptar: i första och fjärde trekronorsvapnet och i det andra lejonet över tre stömmar. Sålunda har alltså ”Heinrich Tått zu Siudeby” velat framträda! Dock får vi intet veta om tinkturernas ordning i hans eget vapen, för endast en beskrivning av sagda vapenteckning har funnits att tillgå och i den framgår inte dylika detaljer.

"Hans namn är enligt vad Carl Arvid Klingspor berättar (Autografsällskapets tidskrift 1886) inskrivet i en stambok, som tillhört Hieronymus Rörsscheidt och omfattade tiden 1595 - 1605 och förvarades i Mitaus museum. Över namnet "Heinrich Tått zu Siudeby Anno 1600" har målats ett vapen med fyrdelad sköld, belagd med hjärtsköld, innehållande Vasaättens stamvapen. I huvudsköldens första och fjärde fält "ses sveavapnet, de tre kronorna, och i andra götavapnets lejon öfver de tre strömmarne och i tredje fältet hans eget, det tottska" fyrdelade vapnet. En öppen tornérhjälm över skölden är krönt med en kunglig krona och lövverket "bär till höger de tottska färgerna, rödt och guld samt till venster de svenske, blått och guld". Carl Arvid Klingspor konstaterade att vapnet synes mera tillhöra hans gemål än honom och är "naturligtvis sjelftaget"

Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983

Inläggen baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).