Åke Tott och Döden

Alliansvapen för Åke Tott och Christina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Åke Henriksson Tott, född 1598 på Gerknäs i Lojo och död i 1640 i Euraåminne endast 42 år gammal, var en av Gustav II Adolfs mest betrodda befälhavare. Kungen kallade honom för "snöplogen som skulle röja väg för de andra" och det sades något överdrivet att han ensam drivit ut fiendens här ur Mecklenburg. Han hade studerat i Uppsala, där han "med dragen värja på gatorna" redan visat prov på sitt häftiga lynne då han deltog i motsättningarna mellan Messenius, som var hans lärare, och Rudbeckius. Senare i livet, under kriget i Livland, kom han i bråk med den likaledes hetlevrade Herman Wrangel och det drog ihop sig till duell. Kungen lyckades till sist avstyra det hela genom att hota att låta avrätta den som överlevde enviget. Åke Tott, så har det sagts, förkroppsligar den tidiga stormaktstida krigaren: tapper, hänsynslös, stridslysten, stolt, rovlysten och oförvägen.

Åke Tott 1598-1640.

Endast 15 år gammal hade han deltagit i Jakob de la Gardies ryska expedition under det Ingermanländska kriget år 1613, sedan tillbringat en del år utomlands för att därefter återvända och bli Gustav II Adolfs kammarherre. Han lät sig inskrivas på Riddarhuset 1625 och lade då "af Sjundeby" till sitt namn. Han deltog i det Andra polska kriget och år 1627 befordrades han till överste som befälhavare för ett finskt värvat kavalleriregemente efter att i slaget vid Grebin besegrat en mångfalt starkare polsk styrka. Ja, Gustav II Adolf dubbade honom också till riddare inför en uppställd här.

Ätten Totts stamvapen. Från "Ätten Thott under medeltiden".

Riksråd blev han år 1630 och befordrades i samma veva till generalmajor. Han följde Gustav Adolf när denne drog ut i krig till Tyskland, och hans bana i Tyskland blev lysande. Redan 1631 befordrades han till general av kavalleriet och till fältmarskalk. I slaget vid Breitenfeld ledde han tillsammans med Torsten Stålhandske det finska rytteriet, och efter detta sändes han med en egen fördelning att erövra norra Tyskland.

Och här kommer vi in på Döden som tema. Man strävade till enhetlighet i fråga om kavalleriets standar. Kompanierna inom samma regemente hade samma färg på standaren, men olika bild eller inskription och från trettioåriga krigets dagar vet vi att det förekom gröna, röda och blågula dukar inom det finska rytteriet. Livkompanets standar stack ut från de andra, för dess färg var alltid vit. Vanligtvis var det regementsöverstarna själva som planerade standaren för sina trupper, och det har faktiskt bevarats en bildserie för Åke Totts regemente.

Standaren för Åke Totts kavalleriregemente, den vita livkompanifanan står främst. Bildkälla: Osprey Publishing.

Ämnet var släktnamnet Tott, det som i tyskarnas öron lät som Tod, dvs döden. Kompanistandaren skiljde sig från varandra i det som stack ut ur ögonhålorna på kraniet; eldsflammor, blommor och blad eller en orm. På frånsidan återfanns sannolikt konungens monogram eller tre kronor samt den latinska förkortningen G.A.R.S, från Gustavus Adolphus Rex Svecorum. Dödskallen som militärt emblem är inte helt obekant genom historien, med den har man velat uttrycka dödsförakt och skrämma fienden. Speciellt populär har den varit bland kavallerister och husarer.

Krigsmän från trettioåriga kriget, i mitten en kyrassiär från Totts kavalleriregemente
 och till höger en av Stålhandskes finska ryttare. Bildkälla: Osprey Publishing.

Till sist avbröts Totts krigarbana av sjuklighet, otaliga strider och skador hade tärt på hälsan, och han klarade inte längre av fältlivets påfrestningar. Hans konung Gustav Adolf hade stupat vid Lützen, och Åke Tott blev en i följet som beledsagade det kungliga liket hem till Sverige för att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därmed var hans krigarbana avslutad och han övergick till att vara godsägare, en sträng och fordrande sådan, samt att delta i riksrådets arbete om än relativt sporadiskt.

Gustav II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633, målning av Carl Gustaf Hellqvist 1885.
 Åke Tott deltog  som medlem av delegationen.

Med pengar från sitt krigsbyte förvandlade Tott sin gård Ekolsund i Uppland till en storslagen herrgård, och han ägde också Sjundby i Sjundeå, Gerknäs i Lojo, Liuksiala i Kangasala samt Lavila och Vuojoki i Euraåminne. Under en tillfällig vistelse i Finland år 1640, medan han befann sig på resa mellan Sjundby och godsen i Åbotrakten, avled han överraskande på vägen mellan Lavila gård och kyrkbacken i Irjanne. Folktraditionen vet ännu idag att peka ut en sten i närheten av Euraåminne centrum, som kallas "Åke Totts blodsten", eftersom det sägs att hans blod stänkt på denna. Diagnosen vid tiden var blodstörtning, något som vanligvis betyder att blodkärl brustit i luftstrupen och inbegriper upphostande av stora mängder blod. Grundläggande orsaker kan vara flere, men samtiden var av den åsikten att gamla krigsskador gjort sig påminda.

Åke Tott begravs under stora och ståtliga ceremonier 29 september 1640 i Åbo domkyrka. Biskop Rothovius predikar och närvarande är 52 präster och fyra kompanier krigsfolk. Det är generalguvernören Per Brahe som låter gravsätta sin svåger i den helige Laurentius kapell, och senare skall han också låta uppföra det ståtliga gravmonument i svart och vit marmor som fortfarande står kvar i kyrkorummet. Det är den kände tyske barockbildhuggaren Peter Schultz som står för utsmyckandet och statyerna i helfigur av Åke Tott och makan Christina Brahe.

General Döden rider på slagfältet. Målning av Edgar Bundy 1911.

Anders Segersven

Litteratur:

Göte Göransson: Gustav II Adolf och hans folk, Bra Böcker 1994

Richard Brzezinski & Richard Hook: The Army of Gustavus Adolphus 2 Cavalry, Osprey Publishing, Oxford 1993

Biografiskt lexikon för Finland

Finlands lejon i olika sammanhang

Finlands lejon gjutet i betong i väggen på bunkern Irma vid Harparskoglinjen i Hangö. Här byggdes en
bunkerlinje 1940 då Hangöudd måste utarrenderas till Sovjetunionen efter Vinterkriget

En statssymbol kommer genom tiderna till användning i många olika sammanhang och i mångahanda syften, så också Finlands lejon. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis Finland, bruket av symbolen ska hänvisa till att det här har med Finland att göra. Det är en grundläggande heraldisk funktion, javisst. Jag har hursomhelst tagit mig före att här samla några lejon i kanske aningen mer udda sammanhang.

Sorgemärket av Akseli Gallen-Kallela år 1900. Det utgavs i protest mot att Finlands
 egna frimärken avskaffades av de ryska myndigherna med början från år 1891.

Jägarfanan. Den kungliga preussiska 27. Jägarbataljonen som bestod av finländare utbildade i Tyskland svor faneden till Finlands lagliga regering 13.2.1918 i Liepaja och Jägarfanan invigdes. Korsfanan som påminner om Finska gardets fana hade i hörnen örnsymboler av preussisk typ och i mitten Finlands lejonvapen.

Armmärke för de finska SS-frivilliga i SS-divisionen Wiking. De hade gärna sett sig som arvtagare till jägarna i 27. Jägarbataljonen en generation tidigare, men eftervärlden har inte velat se saken med så blida ögon.

Fana för Svenska brigaden, rikssvenska frivilliga som stred på vita sidan i inbördeskriget 1918.
Noga taget så är detta den första fanan, sydd av damer i Uleåborg i mars 1918. En andra fana,
 som inte har något lejon, erhölls i maj 1918 inför segerparaden i Helsingfors.

Maila Talvio som Finlands mö i en tablå anordnad av tidskriften Ateneum år 1899,
 tydligen inspirerad av Walter Runebergs Lex, här i versionen på Presidentens slott.
 I brist på lejon har hon dock fått nöja sig med en uppstoppad tiger.

Favorit i repris. Lejon i obetalbar art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Finlands lejon av gamla mynt? Javisst, Timo Ruotsalainen ville göra något speciellt till Finlands
 100-årsjubileum, och det blev en tre meter hög lejonstaty av gamla mynt från markens tid.

Och till sist: blott ett förslag men ändå. Akseli Gallen-Kallela anser att Finlands vapen bör se ut så här år 1929. Kopplingen till Savolax-Karelen är stark, det utvisar de rödsvarta savo-karelska färgerna.

Anders Segersven

Det finska hakkorset

Det tycks med jämna mellanrum i den allmänna debatten, speciellt i det västra grannlandet, dyka upp diskussioner där det hakkors som det finska flygvapnet använde (och använder) tolkas som nazistiskt. Så är det ju alls icke.

Vi kan ju ta det på den här bloggen också. Det finska flygvapnet använde hakkorset som märke innan tyska NSDAP gjorde det, och bruket hade inte med nazism att göra. Det kom faktiskt från Sverige.
Greve Eric von Rosen donerade ett flygplan av modellen Thulin typ D till den vita sidan i det finska inbördeskriget 6.3.1918. På vingarna hade han låtit måla sitt eget lyckomärke, ett blått hakkors. Planet kom att bli det första planet i det finska flygvapnet, och hakkorset fick bli nationalsymbolen.

Von Rosens Thulin typ D i Vasa 6.3.1918.

Hakkorset var alltså inte von Rosens vapen, det var tre rosor. På Eric von Rosens ex libris syns hans hakkors dock i kanten.

Förutom på flygplanen kom hakkorset att figurera som tecken för de finska pansartrupperna, som märke för Lotta Svärd-organisationen och på finska utmärkelsetecken. Många av de här utmärkelsetecknen designades av Axel Gallen-Kallela. Han hade haft förkärlek för hakkors redan långt innan, det ser man till exempel på Aino-triptyken från 1889.

Ja faktiskt, hakkors användes lite här och var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, det betraktades som en symbol bland andra. Idag är det annorlunda.

Här har vi fyra exempel på fr.v. aviatrisen Matilde Moisant 1912, Coca-Cola-märke från 1920-talet, den berömda elefantporten från 1901 vid Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, samt det kanadensiska damlaget The Fernie Swastikas från tidigt 1920-tal. Källa: Hexmasters Faktoider.

Den allierade kontrollkommissionen förbjöd hakkorset på de finska flygplanen 1945, men endast på flygplanen. Finska flygvapnet använder hakkorset på sina fanor i denna dag som är.

Vi kunde kanske tillägga att det lettiska flygvapnet också hade ett hakkors som beteckning under åren 1918-1940.

Men missförstånden tar säkert inte slut i och med denna redogörelse. Vi har ett exempel på att om man riktigt vill, så går det att se hakkors i precis vad som helst.

Anders Segersven

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 3

Brinkkalasläkten är försedd med marin utstyrsel och flagg. ”Finske” Hans Eriksson till Brinkhall på Kakskerta adlades år 1576 med ”evärdigt” frälse därstädes. Han var sjökrigare, amiral i de ”Narwiske farvattnen” samt befälhavare på flere fästen i Finland. Känd blev han för belägringen och intagandet av Padis slott i Livland 1580. Åldrig och vanlytt fängslades han på Åbo slott av hertig Karls män år 1597 men han dog först 1608 på Brinkhall. Släkten dog ut med siste sonen år 1615.

Brinkkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Brinkkalasläktens hjälmprydnad är av intresse; en lans med en bulsan delad i rött och guld samt sex märslansar. Bulsanen var till sjöss en kommandovimpel som utmärkte befälhavarens rang och som hissades i stormasten eller förmasten. Men vad är märslansar? Jo, de är hullingförsedda kastspjut som användes som en form av brandpilar. Invirade med antända blår kastades de mot fiendens segel för att sätta dem och hela skeppet i brand samt skapa panik och förödelse. I denna hjälmprydnad ingår det alltså ett gott stycke marin krigshistoria. Man kan nästan se framför sig amiralen Hans Eriksson själv i sin kajuta skissande på sitt vapen och funderande på passliga symboler och deviser.

Vapen för Gyllenlood, Tenala kyrka.

Även näste vapenförare har marin anknytning och även han har uppenbarligen själv haft sina fingrar med i spelet då vapnet gjorts upp. Vi talar om släkten Gyllenlood, tidigare Juusten, vars stamfader var kyrkoherde i Hauho. Bengt Severinsson Juusten, född omkring 1550, var den som förde vapnet här visat. Han hade gjort militär karriär och avancerat till amiral för skeppsflottan i Finland. Till hans meriter hörde bl.a. brännandet av Narva förstad, försök till grävande av en kanal mellan Lappvesi och Finska viken (ja, tanken på en ”Saima kanal” fanns redan då) varvid namnet Juustila sluss blev kvar till eftervärlden (känt t.ex. från vapenstilleståndet 1944), samt kapande av handelsfartyg kring våra kuster. Han adlades år 1591 och fick då vapnet med flaggorna. Med tidens lopp – allra senast vid introduktionen på Riddarhuset år 1634 – blir släktens namn Gyllenlood. Bengt hade dock fört vapen sedan 1578, då också med änterhakar samt bokstäverna HDR. I övrigt liknar vapnen inte varandra. Man får anta att även här är vimplarna i hjälmprydnaden tänkta att föreställa bulsaner eller bredvimplar.

Vapen för Gyllenlood, även detta i Tenala kyrka.

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet Del 2

I Portvaktens kammare på Åbo slott finns en väggmålning föreställande slaget vid Axtorna år 1565 där de kämpande styrkorna för vita fanor med rött kors respektive många gånger i gult, rött och svart delade fanor. Helt enligt tidens stil alltså. Likaså har Daniel Ranzau i sin dagbok från vinterfälttåget 1567-68 tecknat två kombatterande härar, den ena dansk med den vanliga danska röd-vita korsfanan och den andra (inte färglagd) en typiskt svensk (som i Tawasts vapen); längsmed randig och med överlagt kors. 

Daniel Ranzaus anteckningar från vinterfälttåget 1567-68

Någon större organisation i hur fanorna utformades tycks inte ha förekommit tills Erik XIV under sin regeringstid bestämde bl.a. att samma regementes 1. kompani skulle föra grön och vit fana, 2. kompaniet gul och röd, 3. kompaniet blå och vit och 4. kompaniet röd och grön. Senare blev det kutym att alla kompanier inom regementet skulle föra samma färg, varvid livkompaniets (det som regementschefen anförde) skulle vara vit. Efter år 1686, då man började bestämma fanornas innehåll mer exakt, kom landskapssymbolerna in i bilden, och de skulle framdeles komma att vara dominerande. Dock, redan från slaget vid Kirkholm år 1605 omnämns två finska fanor med landskapssymboler. Våra landskapsvapen är ju till största delen från andra halvan av 1500-talet.

Intressant är att finna att de finska frälsevapen som här skall presenteras i många fall för flaggor med samma färgindelningar som i den nyss nämnda kompanifärgförordningen. Det hela kan försås vara ett sammanträffande och frälsemännens anknytningar till dylika kompanier har inte gått att utreda även om de flesta av dem gjort rusttjänst och deltagit i striderna vid denna tid. Vi noterar hur som helst detta faktum.

Av dessa 1500-talsvapen är det tillhörigt släkten Tawast avgjort det intressantaste. Släkten var eventuellt av danskt ursprung. Arvid Henriksson Tawast adlades av Johan III år 1582 och han var ryttmästare vid Adelsfanan, senare överste och ståthållare på Viborg. Där avrättades han också på hertig Karls befallning år 1599. Vapnets hjälmprydnad för två typiska truppförbandsfanor från denna tid och det skulle vara svårt att tro att de inte haft en förebild i verkligheten. Enligt det ursprungliga vapenbrevets teckning skulle de har varit dukar upprepade gånger delade i blått, silver och rött, överlagda med ett gult kors (andra versioner har förekommit, bl.a. lodrät randning – vapenbeskrivningen är inte exakt på den här punkten). Släkten fortlever än idag.

Släkten Tawasts vapen, flaggorna i hjälmprydnaden färglagda. Teckning av Anders Segersven.

Jakob Henriksson (Hästesko) till Sjundby hörde till en gammal finsk frälsesläkt som sedan urminnes tider fört hästskon i skölden och bl.a. skrivit sig till Dönsby, Kalmusnäs och Sjundby. Flaggorna i hjälmprydnaden förvärvade han dock själv och trots att släkten anses ha adlats åtminstone redan 1467, adlades Jakob åter år 1559. Hjälmprydnaden var dock enbart den väpnade armen. Då han senare utverkade bekräftelse på sina frälserättigheter av nytillträdde Erik XIV år 1560, förbättrade denne även hans vapen med ”sex fänikor, halvparten vite och halvparten blå”. Någon närmare orsak till förbättringen nämns inte. Jakob Henriksson var både amiral och fältöverste, han förde f.ö. befälet över trupperna i det tidigare nämnda Axtornaslaget. Sedermera blev han tillfångatagen av danskarna i Skåne och avled i fångenskapen år 1567.

Vapen för Jakob Henriksson Hästesko på Sjundby gård, Sjundeå. Vapnet är av sentida tillverkning.

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.



Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.