Lindsayvapnet i Vederlax kyrka - en gåta

Jacob Lindsays vapen i Vederlax kyrka. Bildkälla:Riksarkivet/Yrjö Kotivuori.

På övre våningen i klockstapeln vid Vederlax (Virolahti) kyrka förvaras ett huvudbaner tillhörigt major Jacob Lintz (Lindsay). Han hade brukat ett hemman i Alapihlaja by från 1640 till 1667 då han avled och han begrovs i kyrkan år 1669 där hans vapensköld uppsattes. 

Jacob Lindsay härstammade från Skottland och han dyker upp i rullorna som fänrik vid överste Kasper Ermes infanteriregemente år 1637. Han deltog bland annat i kriget i Skåne på 1650-talet och avslutade sin militära bana som major vid Karelens kavalleriregemente. Släkten Lindsay i Finland har setts som uradel från Skottland, men blev aldrig naturaliserad i Sverige och sannolikt har den utslocknat under 1700-talet.

Det här är det enda vapen av släkten Lindsay i Finland som har bevarats, och det gör det unikt på mer än ett sätt. Vapnet, beskrivet i Europeana Heraldica som "kluven i guld och svart, en spets av motsatta tinkturer överlagd med tre klöverblad av motsatta tinkturer 2+1" har nämligen inga som helst likheter vapnet för ätten Lindsay i Skottland. Huruvida den andra tinkturen verkligen varit guld är svårt att säga, eftersom färgen lossnat så att endast träbottnen och spår av vit kredering går att se. Koponen skriver på 1980-talet om rött och silver, men det är svårt att se hur han kommit fram till den slutsatsen.

Stamvapnet för Clan Lindsay i
 Skottland. Källa Wikipedia.

Clan Lindsay från de skotska lågländerna har alltid fört "Gules, a fess checky azure and argent" i sitt grundutförande, det vill säga en röd sköld med en schackrutad bjälke i blått och silver. Det skotska heraldiska systemet medför att grundvapnet ändras med brisyer för olika släktgrenar, men inget som på något vis liknar vapnet i Vederlax.

Det förefaller alltså att Jacob Lindsays begravningsvapen skapats i Finland. Men av vem? I ett utlåtande från The Heraldry Society of Scotland på 1980-talet konstaterar Charles J Burnett att vapnet måste vara förlänat av kungen i Sverige, eftersom ett dylikt inte förekommer i Skottland. Men eftersom Jacob Lindsay inte blev naturaliserad eller introducerad på Riddarhuset i Sverige, än mindre adlad, så kan det inte vara så heller.

Charles J Burnett om Vederlaxvapnet
1981;There is no Lindsay Arms like
 this in Scotland".

Vapenkompositionen är nämligen heraldiskt felfri, och dessutom synnerligen tilltalande och lyckad. Den har krävt heraldiskt kunnande något över lekmannens nivå, eftersom den laborerar med häroldsbilder och motsatta tinkturer. Jag vågar påstå att det inte lyckats på ett felfritt sätt för någon som inte studerat heraldisk teori åtminstone i någon mån.

I artikeln om Teet i Pernå så spekulerar jag i hur Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet kunde känna till att det förekommit en släkt Tait of Pirn i Skottland, och konstaterar att det i hans bekantskapskrets funnits ett flertal skotska officerare från kända släkter, och måhända hade någon av dessa berättat för honom om detta. Vi kan ju gå ett steg vidare, kunskaper i heraldik torde förvisso ha hört till gentlemannens bildning vid den här tiden; har det funnits en skotsk amatörheraldiker som ställt upp med sakkunskap för vänner och bekanta här någonstans i sydöstra Finland i mitten av 1600-talet? Vi lär aldrig få veta.

Markku Koponens version av Lindsayvapnet i Vederlax från år 1981.

Källor:

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Markku Koponen: Salaperäinen vaakuna Virolahden vanhasta kirkosta, manuskript 1981

Markku Koponens korrespondens i Collegium Heraldicum Fennicums arkiv

Anders Segersven

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor

Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.

Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

Huvudbaner och anvapen

Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.



Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.

I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011

Kryptan i Åbo domkyrka

Under golvet i Åbo domkyrka finns en krypta, där det uppbevaras en hel del kistor från högreståndsbegravningar, huvudsakligen 1600-tal. Som bekant hade man för vana att begrava under kyrkogolvet på den tiden, och här har de här vapenprydda kistorna bevarats ytterst väl i mörker och jämn temperatur. Kryptan är inte öppen för allmänheten, och det är ett sällsynt tillfälle att få skåda de heraldiska konststycken som här finns.

Då det gällde begravning av adliga spelade släkt- och anvapen en stor roll. De bars i procession till kyrkan och hängdes upp i kyrkorummet efteråt. Därtill var oftast också själva kistan dekorerad med dessa vapen, ofta ner till fjärde och åttonde led. Här följer en liten heraldisk bildkavalkad från kryptan.

Horn af Kanckas

Brahe, Yxkull, Kurck och Tavast (Stålarm)

Kurck, Stenbock, Kurki-Svärd och Krumme

Kurki-Svärd främst, sedan Krumme

Oxenstierna

Horn af Marienborg

Oxenstierna i främsta rummet



Oxenstierna af Croneborg

Kruse af Kajbala