Finlands Björn
 |
| Satakunda landskapsvapen av Ahti Hammar 1963. |
Björnen som ett mytiskt och övernaturligt begrepp är bekant från åtskilliga såväl forntida som nulevande ursprungsfolk. Björnen har setts som ett totemdjur, och till exempel i den finska folktraditionen har björnen ansetts härstamma från gudarna och människan igen härstamma från björnen.
Bland jägar-, fiskar- och samlarfolken i det subarktiska området har björnen tillbetts som ett totemistiskt gudaväsen, och i jakten på den har förekommit drag av religiös ritual. Jaktritualen, bland de finska folken känd som karhunpeijaiset - en svensk översättning tycks inte finnas, björngille kanske - har bevarats i folktraditionen och har sina återspeglingar än idag. Betraktad som en förfader, ansågs det inte att man dödade björnen, han "fälldes" i enlighet med ritualen och bars från skogen med huvudet före, ty endast döda bars med fötterna före. Björnen kunde inte dö, dess ande hade evigt liv.
 |
| Bildkälla Aarre/Tuomo Kesäläinen. |
Efter att björnen slaktats fördes de renätna benen i procession till begravningsplatsen; björnen begrovs nämligen som en människa och varje ben placerades på sin rätta plats - detta skulle garantera att björnen återföddes och återvände till skogen. Sedan tog jägarna sig en sup ur björnens skalle och skallen hängdes upp i ett träd, oftast en såkallad skallefura, så att ögonhålorna blickade åt öster. Dylika smått heliga furor kan fortfarande utpekas av folktraditionen och det sägs att sedvänjan förekommit ännu på 1950-talet.
Skillnaden i inställningen till björnen och att annat känt rovdjur, vargen, har varit väldigt olika i forna tider. Björnen har nästan aldrig, i motsats till vargen, oprovocerat och på eget initiativ anfallit en människa. Dess verksamhetsområde sträckte sig på sin höjd till kalvhagen, medan vargen kunde tänkas ge sig på gårdvaren rentav i husets farstu. Människan behövde inte skydda sig för den med facklor på det mörka gårdstunet och resande behövde inte rädas den på en vintrig landsväg. Björnen sågs som en rejäl om än respektingivande jaktkollega, vargen var enbart lömsk och grym.
I ljuset av allt ovanstående kunde man med fog anse att björnen skulle vara ett utmärkt vapendjur för Finland. Så har det inte blivit, trots allt, även om det har varit nära flere gånger under århundradenas lopp. Vi ska se.
 |
| Hertig Johans vapen på Åbo slott. |
Vi kan börja den 7 september 1557 då kung Gustav Vasa utfärdade vapenbrev för hertigdömet Finland till sonen Johan "
arvfurste och hertug till Finland". Det var förstås i första hand fråga om ett personligt furstevapen, men kunde också ses som hertigdömets territoriella vapen och skulle säkerligen ha blivit ett sådant om det hade fått existera i längre tid än vad som slutligen blev fallet. Gustav Vasa formulerar sig sålunda om hertigdömet:
"...efter förbemälte land och län uti Finland... med sköld, vapn och sköldemärke till denne tid icke försedde varit have, som det sig borde och uti andre konungeriker och hertugedömer brukeligt är och vare pläger; varföre vi nu..."
Detta var alltså tiden innan det fanns landskapsvapen, de första skapades ju som bekant till Gustav Vasas begravningsprocession. Brevet går vidare till vapenbeskrivningen:
"...sköld, vapn och sköldemärke, som är en fyrestycket sköld, det övre och högre, så och det nidre och vänstre fjället halvparten blått, och där uti två sölverfärge sjuudde stjärner, och niderdelen förgyllt, och utöver både desse färger en björn med ett förgyllt draget svärd emellem både främre ramerne; vilket vapn och sköldemärke vi här med tillägne Norre Finland och Kumegårds län."
Här har vi den gamla uppdelningen i Norra och Södra Finland, vapnet är kvadrerat med björnvapnet och hjälmen med glavenstakarna som sedermera skulle bli Egentliga Finlands vapen. Gränslinjen mellan Norra och Södra Finland gick längs Aura å. Björnvapnet för Norra Finland har fått den förnämare placeringen i första och fjärde fältet; möjligen beror det på att Åbo slott ligger på den norra åstranden. Idag ser vi björnmotivet i Satakunda landskapsvapen.
 |
Björneborgs stadsvapen. Mottot "Deus protector noster"
(Gud vår beskyddare) är också Johan III:s valspråk. |
Man har velat se björnvapnet som en sinnebild för landsdelen östanhavs med sina vida ödemarksskogar; en vision av ödemarksfolkets sega kamp mot obarmhärtiga naturförhållanden och ständiga gränsfiender. Och varför inte. Även om hertig Johan kom att något förändra sitt vapen från det som beskrivs i vapenbrevet, råder inga tvivel om att han ansåg att björnen var ett viktigt element. Den enda stad han kom att grunda i Finland, avsedd att bli "Norra Finlands huvudstad" var Björneborg och dess vapen blev ett björnhuvud, härlett ur Norra Finlands vapen.
Och när hertig Johan midsommartiden år 1562 seglade till Danzig för att fria till Katarina Jagellonica skedde det med skeppet "Ursus Finlandicus" - Finska Björn. Skeppet har i litteraturen omväxlande kallats örlogsfartyg eller amiralsskepp, men faktum är att det tillhörde Åboborgaren Henrik Innamaa, i övrigt också hertigens vän och samarbetspartner, och det var han som stod vid rodret. Hertigen ägde naturligtvis att disponera de fartyg han så önskade inom sitt hertigdöme, men visst är ju fartygets namn symptomatiskt, och i mitt tycke kan det kanske inte helt ha varit fråga om ett sammanträffande. Ja, hovpoeten Henricus Mollerus skrev bröllopet till ära dikten
Aulaeum Gratiarum; Ursus Finlandicus, Aguila Polonica där Venus gracer väver en tapet med två broderade vapen: Polens krönta örn och Finlands svärdbärande björn.
 |
Broderat tygmärke med Norra Finlands björn,
hittat 1939 vid utgrävningar på Åbo slott. |
"Vem du än är, som med våld och vapen vill hota den finske
hertigens rätt till sitt land, som av sin fader han ärvt,
och som med rasande hand hans vapensköld antasta önskar,
vari man skådar en björn, lysande, väpnad också:
du skall straffas därför med en kindpust eller med döden
eller bita du får i slagfältets blodiga gräs.
Ty den finländska björn, som på detta vis du vill trotsa,
har ej blott ramarna två, som dig förmår klubba ned;
även ett blixtrande svärd den håller i krokiga klorna
varmed den utan besvär hugger ditt huvud utav."
Bröllopsdikt, jodå, visst var det en sådan. Adressaten var naturligtvis hursomhelst moskoviten.
Intressant nog så nämner J. L. Runeberg inte det finska lejonet i "Fänriks Ståls sägner", men åtminstone en gång Finlands björn, i dikten "
Sveaborg":
Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.
Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.
Björnen kan för all del förknippas även med Ryssland, och faktum är att John Lind på 1980-talet kanske något spekulativt framkastar en teori som utgår från att Sveriges diplomatiska kontakter i tiden gick via det suveräna Novgorod. Därmed ville Ryssland insinuera att Sverige inte var något "riktigt" kungadöme och att Gustav Vasa var en uppkomling. Anmärkningsvärt nog var Gustav "
föga benägen att förvärra ställningen med kif om formaliteter så länge han kunde bevara freden utan uppoffringar av verklig makt". Men det att han förlänade hertigdömen till Johan och de övriga sönerna bör ses mot bakgrunden att han jobbade på att bygga upp positionerna gentemot yttre makter.
 |
| Titelbladet till George Granfelts "Finlands Ridderskaps och Adels vapenbok" 1889. För första gången uppträder Finlands vapen med sköldhållare, varav den ena dessutom är en björn. Någon officiell version av vapnet är det ändå inte fråga om, snarare ett uttryck för Granfelts heraldiska kreativitet. |
Vi har alltså sett att hertig Johan år 1557 erhåller ett vapen med bland annat en björn för Norra Finland, och att han sedan nyttjar Finlands björn på ett framträdande sätt under sin friarfärd till Polen. År 1565 bestämmer så Ivan IV i Ryssland att sigillet för ståthållaren i Novgorod ska ändras från att ha innehållit ett lejon till att innehålla en björn. Det är, menar Lind, troligen signifikant, att han gjorde detta just vid denna tidpunkt, då man kämpade om makten i Livland. Och därmed skulle björnen som vapendjur för Storfurstendömet Finland vara utesluten, det storfurstendöme som Johan låtit tillfoga till sin titulatur när ryssarna 1577 anföll Finland och det svenska Livland. Det kan för en nutidsmänniska låta som petitesser, men vi vet att Erik XIV hade
liknande för sig visavi Danmark.
Och här kanske vi har skälet till att Finland efter Gustav Vasas död sedan fick ett lejonvapen, och inte ett björnvapen, och liksom björnen svingar lejonet ett svärd och ännu därtill så trampar det på en kroksabel. Vi noterar att det tidigare sigillet för Novgorod hade innehållit ett lejon, men det är kanske att dra för långt gående slutsatser att tro att det inverkat. Lejonet är trots allt ett väldigt allmänt vapendjur.
 |
Björnvapnet honorärkonsul
Rudolf Ray utarbetade. |
 |
Skämtteckning av Sven Nyström
1928 i anledning av vapendebatten. |
Vapenfrågan debatterades intensivt under 1920-1930-talen, och man ifrågasatte hela lejonvapnets giltighet som statsvapen. I en del kretsar ansåg man lejonet som ett främmande djur i faunan och dessutom en relikt av en främmande makt och man önskade ersätta den med björnen. Vi har
tidigare läst om konsul Rudolf Rays kamp mot lejonvapnet och många andra blandade sig i debatten och förslagen med eller utan björnar duggade tätt. Namn som
Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen, Gunnar Clément och Wäinö Aaltonen kan nämnas.
Statsrådet tillsatte år 1934 en kommitte för att utarbeta ett förslag till ett fullständigt vapen för republiken Finland. Björnanhängarna fick en delseger då kommittén 9.6.1936 lämnade ett betänkande där man ansåg att Finland i likhet med flere andra länder kunde ha både ett litet och ett stort statsvapen. Det lilla statsvapnet skulle bestå av endast skölden med krona eller utan.
Det stora statsvapnet som skulle brukas av de högre statsorganen föreslogs ha två björnar som sköldhållare och ett postament av grankvistar med ett band bärande devisen
Vapaa - Vakaa - Vankka (fri - stabil - stark). Bandets färger, silver och blått, skulle hänvisa till Finlands flagga. Förslaget blev ändå inte stadfäst före krigen, och man återkom sedermera aldrig till ärendet. Lejonet består.
 |
| Förslaget till Finlands stora statsvapen 1936. |
Litteratur:
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984
Anders Segersven
