Nu är det dags att möta Jully Ramsay, finländsk genealogis grande dame och en av mina verkliga favorittanter. Och hon var inte ens heraldiker, men nog självlärd genealog och släktforskare. Ändå går det inte långa tider utan att jag stöter på henne eller söker uppgifter i hennes verk. Det är nämligen svårt att gå runt henne om man är intresserad av vapnen för finska frälsesläkter, från säg medeltiden fram mot 1600-talet.
Född Ekström i en högborgerlig släkt år 1865 gifte hon sig som 18-årig med August Ramsay, paret fick fem barn varav ett dog i späd ålder. Man kunde tänka sig att rollen som husmor i en högreståndsfamilj i slutet av 1800-talet krävde sin kvinna, men utöver det ägnade sig Jully åt studier inom sitt intresse; släktforskning. Någon akademisk bakgrund hade hon inte till det här, men det tog mer och mer formen av seriös forskning, med resor för materialanskaffning i såväl Finland som Sverige och de baltiska provinserna.
Vad gäller publikationer, så började det med artikeln "Finlands medeltidsadel" för antologin Finlands kulturhistoria 1908, och tonläget var angivet:
"Sagoskimrande tidehvarf! Då sägnerna vandrade med folken från östan till väster. Då livet var lek, och ädlingar i skinande stål tornerade, eller täflade för kärleksdomstol, eller togo korset och gingo att hämnas grafven i Jerusalem."
Nu kunde väl den som är van med moderna källkritiska förnumstigheter bli smått orolig, men nejdå, Jully var noggrann och metodisk, och hon gick direkt till primärkällorna och ruskade om en och annan familjelegend och missuppfattning på vägen. Och än bättre, hon lyfte upp både en och annan saligen avsomnad och bortglömd frälsesläkt till ny uppmärksamhet för sentida forskare att nysta vidare i.
Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden började nämligen utkomma år 1909, det fjärde och sista häftet utkom 1916, och här hade hon skapat ett standardverk om adelns tidigaste historia i Finland. Och visst, forskningen har gått framåt sedan dess, och visst finns här smärre felaktiga slutledningar, men på det stora hela taget så är det ett verk som man återkommer till regelbundet ännu idag. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, hon var inte egentligen inte heraldiker, och det heraldiska bildmaterialet är inte särskilt märkvärdigt, men heraldikern kan inte gärna kringå henne då denne söker infomation om personerna och släkterna bakom vapnen.
Att hon hade ett brinnande intresse för historieforskningen, för livet och människorna som en gång var, tycker jag visas av boken Skuggor vid vägen, utgiven 1917 där hon i lätt dramatiserad novellform återger de mest intressanta historier och livsöden hon stött på i arbetet med Frälsesläkterna:
"I randen af mitt verk Frälsesläkter i Finland hafva dessa bilder tecknat sig. Lifvet det odödliga, pulserande i hvarje namn, som af människa burits, framkallade dem och tvang min svaga penna att återgifva hvad jag såg."
Skuggor ja, samma ord använder sig historikern G. M.Trevelyan av när han skriver:
"Den dragningskraft som historien utövar över oss är i sista hand poetisk. Men historiens poesi handlar inte om någon fritt kringströvande fantasi, utan om en fantasi som jagar efter ett faktum och försöker nagla fast det. Det som får historikern att "försmå njutningen och ägna sig åt strävsamt arbete" är passionen i hans egen nyfikenhet att få veta vad som verkligen hände för länge sedan i det mystiska land vi kallar det förflutna. Att få titta in i denna magiska spegel och se nya gestalter där varje dag är en brinnande längtan som förtär och tillfredställer honom under hela hans liv, och som likt en villig älskarinna varje morgon leder honom till biblioteket och arkivet. Den förföljer honom som en mäktig passion, eftersom den är så poetisk. De döda fanns men finns inte längre. Deras hemort känner dem inte längre, och är idag vår. Ändå var de en gång lika levande som vi, och imorgon är det vår tur att förvandlas till liknande skuggor ... Historiens poesi ligger i det halvt mirakulösa faktum att det en gång, på denna jord, och just på denna välkända plats, vandrade omkring andra män och kvinnor, lika verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar och styrdes av sina egna känslor, men som nu alla är borta genom att en generation övergår i en annan, lika ofrånkomligt borta som vi själva snart kommer att vara, likt spöken i gryningen."
Trevelyan hade den känslan, jag är säker på att Jully Ramsay hade den, just den samma känslan som också drivit och fortfarande driver mig till historien och heraldiken, till heraldikens historia.
 |
| Släkten Ramsays vapen på väggen till Esbogård i Esbo. |
