måndag 30 december 2019

Rekonstruktion av ett 1500-talsvapen - Karin Hansdotter

Ett fullständigt vapen för Karin Hansdotter. Nu bör man hålla i minnet att det är fråga om ett försök till rekonstruktion, och hjälmprydnaden är densamma som Drake af Intorp förde, de var en av "sparre över stjärna"-släkterna. Vi vet inte med säkerhet om Karin Hansdotter någonsin använde ett vapen med hjälmprydnad. Teckning av Anders Segersven.

Karin (Katarina) Hansdotter, född 1539 och död enligt uppgift 1596 en kort tid innan Klubbekriget nådde hennes egendom Växiö (Vääksy) i Kangasala. Hon var dotter till Hans Klasson Kökkemäster, en avsatt munk, och Ingeborg Åkesdotter, som var utomäktenskaplig dotter till Åke Hansson Tott.

Mest av allt är hon känd för att hon var hertig Johans mätress, "frilla" som det hette vid tiden. Hon födde honom fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. Johan hade gjort bekantskap med henne omkring år 1555 på Stockholms slott där hon tjänat som fatburspiga. När Johan gifte sig med Katarina Jagellonica 1562 fick hon sedan stiga åt sidan.

Kungligheter hade frillor förr, kalla det älskarinnor eller livskamrater om man så vill. Vad som inte nödvändigtvis var tillåtet för såkallat vanligt folk var något relativt självklart för t.ex. furstar och hertigar.

Karin Hansdotters levnadsbana tecknad av Liisa Kanerva i utställningspublikationen "Tre Katarinor -
 Renässansens kvinna på Åbo slott", Åbo landskapsmuseum 2001.

Att gifta sig ståndsmässigt för någon från den här samhällsklassen var en långdragen och invecklad process, som involverade politik, allianser och hemgiften som kunde vara större än ett mindre furstendömes budget. Förhandlingarna kunde ta åratal, helt enkelt. Trevligt vore det ju om tycke uppstod också, men det var inte en nödvändighet, om man säger så. Och däremellan fanns alltså möjligheten att hålla sig med frilla.


I huvudbaneret för Gustaf Horn (1621 - 1673) i Halikko kyrka ingår Karin Hansdotters vapen i anorna på mödernesidan. Av någon anledning är stjärnorna här röda, vilket kan bero på något missförstånd eller senare tiders restaureringar. Bildkälla: Riksarkivet / Martti Puhakka.

Men det var ju först och främst Karin Hansdotters vapen det skulle handla om här. Så mycket vet vi att hon förde ett vapen med en stjärna under och två över en sparre. Karins mormor, Ingeborg Åkesdotters mor, hon hette Kerstin också, och hon var dotter till en häradshövding i Västergötland som hette Broder Buth. Buth hade ett vapen med en sparre och senare tillades en stjärna. Hustrun Märta Knutsdotter hörde till det släktkonglomerat som brukar kallas "Sparre över stjärna-släkterna". I princip samma vapen här också alltså, i blått fält en sparre över en stjärna, båda av guld.

Karin Hansdotter dog alltså år 1596, och anses ha blivit begraven vid maken Lars Henrikssons sida i Kangasala kyrka. Men blev hon senare flyttad till Åbo domkyrka? Nämligen, Juhani Rinne utförde år 1922 arkeologiska utgrävningar i domkyrkan och uppger sig då ha hittat en gravsten med hennes vapen. Någon annan som förde två stjärnor över och en under en sparre fanns veterligen inte.

Historiallinen Arkisto XXXI 1923, sid 50. "Dr J. Rinne redogjorde för sina gravundersökningar hittills i Åbo domkyrka, till den del man hunnit få klarhet i resultaten. Det gravmaterial som tills vidare har avslöjats under golvet är till stor del förvanskat. De murade gravarna har nämligen inte varit välvda, och de har täckts endast med stora gravhällar, vilka i branden år 1827 har splittrats och varför gravarna sedan vid golvets förnyande har fyllts med jord. Denna fyllnadsjord har pressat också de ännu hela kistorna samman och skadat innehållet. De gravar som inte skyddats av väggar har igen genom gångna tiders allehanda grävningar blivit fördärvade till största delen. Men trots allt har man kunnat göra upplysande observationer om forna tiders gravskick och intressanta detaljer har framkommit. Speciellt intresserade talaren sig för några upphittade gravstensfragment varpå delar av den avlidnes vapen bevarats. Det här vapnet, om än ofullständigt, är helt klart detsamma som veterligen endast använts av finlandsfödda hertiginnan Karin Hansdotter, vars förtjänst det enligt talaren mer än allmänt erkänt är att Finland blev ett hertigdöme för Gustav Vasas favoritson Johan..."

Problemet är bara att det inte går att lokalisera denna gravsten eller ens att hitta en bild på den. Juhani Rinne publicerade sin utgrävningsrapport i Historiallinen Arkisto XXXI, men där finns bara konstaterandet av fyndet och inga bilder. En del senare skribenter, bl.a. Gardberg, hänvisar till denna källa, men ingen tycks veta var fyndet finns nu. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet och den tidigare domkyrkointendenten Riikka Kaisti men kammat noll. Den här vapenstenen är inte känd.

Förunderligt och frustrerande, men så råkade jag i något skede läsa i "Lastuja Suomen historiasta", den finska blogggen för historieämnet vid Åbo Universitet; "Turun tuomiokirkko ansaitsee enemmän" (Åbo domkyrka förtjänar mer"), och det var intressant både för att jag trott att nationalhelgedomen var mer genomgående studerad än vad som tycks vara fallet, och för att här konstateras:
"Sekä 1920- että 1970-lukujen kenttätöiden arkeologiset löydöt ovat edelleen alkuperäispakkauksissaan museon varastossa. Niitä ei ole analysoitu, ja osa 1970-luvulla talletetuista löydöistä on peräti konservoimatta ja luetteloimatta." 
Min översättning: De arkeologiska fynden från fältarbetena både på 1920- och 1970-talen är fortfarande i sina ursprungliga förpackningar i museets lager. De har inte blivit analyserade, och en del av de på 1970-talet upptagna fynden har varken konserverats eller katalogiserats.
Kan det möjligen vara så att också Karin Hansdotters gravsten ligger bortglömd i detta lager, och har gjort det i årtionden?

Nå, Karin Hansdotter emottog en del gods hösten 1562, vilka skulle garantera hennes uppehälle och samma höst gifte hon sig med Johans hovman Klas Westgöte. Paret bosatte sig sedan på Klas hemgård Vik i Birkala. Karins mor föjde med, och de två yngsta barnen, medan de två äldre barnen blev hos Johan.

Säkten Westgötes vapen. Ur Klingspors vapenbok.

Men 1563 föll Åbo slott för Erik XIV:s trupper. Hertig Johans uppror mot sin bror hade misslyckats, hertigen och de två äldsta barnen fängslades och fördes till Stockholm. Klas Westgöte hade som Johans hovman stått honom nära, och även han fängslades. Han dömdes av Erik XIV till döden och avrättades som landsförrädare samma år. Karin blev utplundrad av grannar och ortsbor och hennes ekonomiska situation var svår. Egendomen återställdes ändå trots allt av Erik XIV ett halvår senare.

Som änka bodde Karin i Vääksy, och till granngodset Liuksiala anlände en Lars Henriksson Hordeel år 1572 för att bli befallningsman på kungsgården. Dessa tu gifte sig samma år och nuvarande kung Johan III lät sedermera adla denne Lars Hordeel år 1576 på villkoret att denne "sig ytterligare härefter med trohet och flit emot oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar förhåller". Maken Lars utnämndes sedan till befallningsman och hennes son Julius till ståthållare på Åbo slott, barnen med Johan blev adlade.


Släkten Hordeels vapen, i blått fält sex rudor av silver.
 Ur Klingspors vapenbok.

Så kom det sig att Karin Hansdotter igen efter år 1580 tillbringade mycket av sin tid som husfru på Åbo slott. År 1585 blev hon fostermor till sin dotter Sofias barn vid svärsonen Pontus död tills de fördes till Stockholm år 1589. Änka blev hon igen år 1591 och drog sig då tillbaka för gott till sitt gods vid Tammerfors och där avled hon också år 1596. Intressant nog så bodde hon nästintill granne med Karin Månsdotter på Liuksiala, och man får anta att de två damerna umgicks. En hel del gemensamma erfarenheter hade de förvisso.

Något känt porträtt av Karin Hansdotter finns inte, men nog av dottern Sofia Gyllenhielm.
 Kopia år 1617 av oljemålning från ca. 1580 på Gripsholm.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Arvet efter Gustav Vasa, Stockholm 2005
Tre Katarinor - Renässansens kvinna på Åbo slott, Åbo landskapsmuseum 2001
C. J. Gardberg: Tre Katarinor på Åbo slott, Borgå 1985

Anders Segersven

måndag 23 december 2019

De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers


Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson
Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers
Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

fredag 13 december 2019

Kommunvapen med adliga hänsyftningar


Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av
 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i
 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,
 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,
 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.


Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning
 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för
 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten
 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten
 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en
 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och
 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

onsdag 4 december 2019

Kommunsammanslagningar


Bildkälla YLE.


Eftersom det har blivit tal om kommunsammanslagningar här, så kunde det vara dags att studera hur de genomförs ur kommunvapenperspektiv. Det finns nämligen några olika vägar att gå.

Relativt vanligt har varit att ett av sammanslagningens redan existerande kommunvapen väljs, vanligtvis den största kommunens eller den kommun där maktcentum kommer att finnas. En trygg och lite småtråkig lösning. Mer spännande blir det när man väljer namnet från en av kommunerna, men vapnet från en av de andra. Nämligen, det gamla heraldiska ordspråket "vapnet är för ögat vad namnet är för örat" ställs på huvudet och säkerligen också andra än heraldiker blir förvirrade.

I 1973 års sammanslagning av Korsholm, Kvevlax, Replot, Björköby och Solf kommuner i Österbotten skapades ett nytt kommunvapen för Korsholms storkommun; "ett genomgående kors bestående av trillingkavlar ställda stolpvis och tvillingkavlar ställda bjälkvis" som berättar att ur fem beståndsdelar föds något nytt.

Element från alla inblandade kommuners vapen kan också användas till att skapa ett nytt vapen, ett slags kombinationsvapen med andra ord. Risk för rörighet föreligger, men med en god portion tur och skicklighet kan slutresultatet eventuellt bli heraldiskt tillfredsställande. Riksarkivets heraldiska nämnd rekommenderar hursomhelst inte det här förfarandet.

Fallstudie Siikajoki. En sammanslagning av Paavola, Revonlahti, Ruukki och Siikajoki kommuner, i flere omgångar visserligen, har i slutändan lett till en relativt lyckad kombination av dem alla (Siikajoki 2). Källa: Isto Peltonen.

Och så har vi alternativet att skapa ett helt nytt vapen. Även detta kan berätta någonting om de tidigare kommuner som ingår. Under sammanslagningarnas rekordår 2009 (67 kommuner gick samman i 32 sammanslagningar) var det hela fyra sammanslagna kommuner som valde ett helt nytt vapen. Raseborg behandlades i ett tidigare inlägg, de övriga var Kauhava, Kouvola och Siikalatva. Antalet tidigare kommuner har framträtt i motivvalen; Kouvola bildades av sex tidigare kommuner, därav liljehaspeln med sex uddar, Siikalatva av fyra, därav fyra lyftande svanar, och de åtta vitsipporna i ring i Raseborgs vapen går tillbaka till att det ursprungligen funnits åtta självständiga kommuner på området, även om det var tre kvarvarande som slutligen bildade den nya staden.

De nya kommunvapnen för Raseborg, Kauhava, Kouvola och Siikalatva.
Kauhava bildades av Kauhava, Alahärmä, Kortesjärvi och Ylihärmä och det nya vapnet hänvisar med det mantuanska korset till de finska jägarnas mod och kampvilja samt med helavyö-bältet till de knivjunkare som i tiden förekommit i Sydösterbotten och vars traditioner fortfarande utgör en del av den lokala identiteten och folksjälen.

När kommunen Kimitoön bildades 2009 av Dragsfjärd, Västanfjärd och Kimito kommuner
 valde man att gå vidare under tidigare Dragsfjärds kommuns propellervapen.

Antalet självständiga kommuner var som högst under åren 1942-1944, då fanns det 603 städer, köpingar och landskommuner (köpingarna blev städer 1977). Förlusten av Karelen förminskade antalet genast efter krigen och år 1945 var det 558 kommuner. Sedan dess har kommunernas antal stadigt minskat, och till exempel under rekordåret 2009 förpassades hela 67 kommuner till historien. Allt som allt minskade antaltet finska kommuner med 112 stycken under åren 2001-2011, och i början av år 2013 fanns det bara 320 kvar.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven