En Wimsey i Hangö

På sommaren läser man deckare, sägs det. Och varför inte. För här ska vi beskåda en riktig rötmånadshistoria som har både med deckare och heraldik att göra. För att inte tala om Finland.

I nummer 37 av tidskriften The Coat of Arms år 1959 publicerade nämligen C. W. Scott-Giles Fitzalan Pursuivant Extraordinary en lärd artikel benämnd "Wimsey Heraldry" om släkten Wimseys vapen:

"Those who have followed the career of Lord Peter Wimsey, in the detective stories by the late Miss Dorothy Sayers, may be struck by the curious aptness of the crest and arms to his activities in keeping a cat-like watch at the mouseholes of the criminal world. They may even think that the bearings are not ancestral, but are a mere heraldic conceit devised by Lord Peter or his chronicler."

I artikeln konstaterar Scott-Giles sedan att Wimseyvapnet minsann har långa traditioner, ända sedan korstågens dagar:

"The original arms of Wimsey are held to have been Sable, three plates. Tradition asserts that the Baron Fulk de Wimsey (or Guimsey) encouraged King Richard I to persevere in the siege of Acre, quoting to him the analogy of the patience of a cat at a mousehole; and that, after the fall of the city, the plates were changed into silver mice in recognition of the Baron´s good advice, the crest being assumed at the same time."

 Artikeln fick heraldikern Bo Tennberg i Vasa att fatta pennan och i nästa nummer av The Coat of Arms kunde man läsa ett inlägg där han redogör för en vapenristning upptäckt under kriget 1941 i trakten av Hangö Tulludden. Tennbergs bror hade deltagit i striderna, upptäckt ristningen som något skadats av en granatexplosion, samt tipsat brodern som gjort en avgnuggning av ristningen.

Bo Tennberg spekulerar vidare i att en medlem av familjen Wimsey eventuellt tjänstgjort i ryska flottan under den tid den opererade i Hangövattnen år 1714 och att denne utfört ristningen vid någon längre tids strandhugg. Förleden "de" antar han lagts till för att betona att det varit fråga om en adelsman.

Scott-Giles var inte sen att reagera, i samma nummer av The Coat of Arms tackar han Tennberg för brevet samt bifogar en teckning av ristningen enär avrubbningen inte gjorde sig i tryck.

Lord Peter Wimsey är en litterär skapelse av tidigare nämnda Dorothy L. Sayers, och han är naturligtvis en fullständigt fiktiv person. Det som herrarna Scott-Giles och Tennberg här roat sig med är något liknande som vad de så kallade sherlockianerna sysslar med i något större skala; de behandlar litterära personer som de varit levande och forskar glatt kring deras liv och leverne.

Någon ristning med ett Wimseyvapen finns naturligtvis inte, men faktum är att den här gamla historien dykt upp bland annat då man på Riksarkivet sökt efter hänvisningar till gamla vapenförekomster i Finland. Om inte annat, så bra grävt. Och det hade kanske inte Bo Tennberg i tiden väntat sig, då han år 1959 satte sig ner för att skriva till The Coat of Arms.

Dorothy Sayers blev som deckarförfattarinna något i skuggan av den samtida Agatha Christie, och förvisso var hon inte på långt när så produktiv som denna. Men där man knappast läser Agatha Christie för de litterära kvaliteternas skull, så kan man läsa Sayers också som god skönlitteratur. Och i Lord Peter Wimsey skapade hon den excentiske gentlemannadetektiven i sin fulländning, en figur som i likhet med Conan Doyles Sherlock Holmes och Agatha Christies Hercule Poirot lämnat bestående avtryck i populärkulturen.

Anders Segersven

 

Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970

Heraldikerns Tio Bud

De här reglerna för vapendesign utarbetades inom Heraldiska Sällskapet i Finland, och i synnerhet inom den kommitté som granskar insända vapen för registrering, under slutet av 1980-talet. Man insåg att man behövde ett ordentligt regelverk som arbetsredskap och för distribuering, då vapenansökningarna under 80-talet ökade avsevärt, och förslag utarbetades av nog så ivriga men inte alltid alltför kunniga personer.

De här "budorden" finns upplagda på några ställen på nätet, och det finns ingen orsak till varför de inte skulle återfinnas här också.

Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000)

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste - idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översättning till svenska: Anders Segersven/Bo Tennberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991

Att syssla med heraldik

Heraldik är en konstform och en vetenskap som har förblivit i stort sett oförändrad sedan medeltiden. Den kallas ibland också för en hjälpvetenskap till historieforskningen. Heraldiken går ut på identifiering, förklarande av och forskning kring visuella emblem.  Dess område är vapenskölden och i förlängningen därmed också flaggor, märken, mynt och medaljer.

Heraldiken är alltså en vetenskap för vapendesign och identifikation. Den uppstod i Centraleuropa på 1100-talet då det till följd av den feodala samhällsordningen uppstod en kast av beridna krigare – riddare. Eftersom det var dyrt att anskaffa häst och rustning, var det endast de mest välbärgade som hade möjlighet till detta. Dessa blev de första riddarna. Rustningen täckte  kroppen och ansiktet, så det fanns ett behov av en metod att känna igen den enskilde krigaren. Skölden, som var oumbärlig i strid, erbjöd en tom yta som kunde fyllas med figurer, färger, mönster och symboliska framställningar av olika slag.

Enligt legenden måste Vilhelm Erövraren ta av sig hjälmen för att visa sina män att han inte var död i slaget vid Hastings 1066. Detta var före heraldikens uppkomst. Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).

Vi vet förvisso att redan antikens romare,  greker och många andra folk har haft sköldar med bilder. Dessa betraktas ändå inte som heraldik, eftersom de inte uppfyller heraldikens regler och i regel inte ärvdes från far till son.

För att alltså kunna skilja fiende från vän skapades ett igenkänningssystem som fortfarande existerar i denna dag som är. För fortfarande har länder, län, landskap, kommuner, städer, stater, släkter och enskilda personer vapen som kan identifieras och som är kända. Heraldikern designar och känner till dessa bilder, han eller hon är på sätt och vis en ättling till den medeltida härolden.

Skölden är ursprunget för dessa märken och slagfältet och rännarbanan grogrunden, men idag kan de påträffas i brevhuvuden och på visitkort, likaså på skyltar vid kommungränser och i stats- och nationsflaggor. ”Vad namnet är för örat, är vapnet för ögat” är ett talesätt som tillskrivs framlidne heraldikern Bo Tennberg.

Samma kunde sägas om de logotyper och firmamärken (i ständig förändring) vi kan se överallt varje dag. De är inte heraldik, men man kunde kanske säga att de är ett slags oäkta barn av heraldiken, en avkomma som inte bryr sig om regler och hävdvunnen tradition.

Anders Segersven