Åke Tott och Döden

Alliansvapen för Åke Tott och Christina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Åke Henriksson Tott, född 1598 på Gerknäs i Lojo och död i 1640 i Euraåminne endast 42 år gammal, var en av Gustav II Adolfs mest betrodda befälhavare. Kungen kallade honom för "snöplogen som skulle röja väg för de andra" och det sades något överdrivet att han ensam drivit ut fiendens här ur Mecklenburg. Han hade studerat i Uppsala, där han "med dragen värja på gatorna" redan visat prov på sitt häftiga lynne då han deltog i motsättningarna mellan Messenius, som var hans lärare, och Rudbeckius. Senare i livet, under kriget i Livland, kom han i bråk med den likaledes hetlevrade Herman Wrangel och det drog ihop sig till duell. Kungen lyckades till sist avstyra det hela genom att hota att låta avrätta den som överlevde enviget. Åke Tott, så har det sagts, förkroppsligar den tidiga stormaktstida krigaren: tapper, hänsynslös, stridslysten, stolt, rovlysten och oförvägen.

Åke Tott 1598-1640.

Endast 15 år gammal hade han deltagit i Jakob de la Gardies ryska expedition under det Ingermanländska kriget år 1613, sedan tillbringat en del år utomlands för att därefter återvända och bli Gustav II Adolfs kammarherre. Han lät sig inskrivas på Riddarhuset 1625 och lade då "af Sjundeby" till sitt namn. Han deltog i det Andra polska kriget och år 1627 befordrades han till överste som befälhavare för ett finskt värvat kavalleriregemente efter att i slaget vid Grebin besegrat en mångfalt starkare polsk styrka. Ja, Gustav II Adolf dubbade honom också till riddare inför en uppställd här.

Ätten Totts stamvapen. Från "Ätten Thott under medeltiden".

Riksråd blev han år 1630 och befordrades i samma veva till generalmajor. Han följde Gustav Adolf när denne drog ut i krig till Tyskland, och hans bana i Tyskland blev lysande. Redan 1631 befordrades han till general av kavalleriet och till fältmarskalk. I slaget vid Breitenfeld ledde han tillsammans med Torsten Stålhandske det finska rytteriet, och efter detta sändes han med en egen fördelning att erövra norra Tyskland.

Och här kommer vi in på Döden som tema. Man strävade till enhetlighet i fråga om kavalleriets standar. Kompanierna inom samma regemente hade samma färg på standaren, men olika bild eller inskription och från trettioåriga krigets dagar vet vi att det förekom gröna, röda och blågula dukar inom det finska rytteriet. Livkompanets standar stack ut från de andra, för dess färg var alltid vit. Vanligtvis var det regementsöverstarna själva som planerade standaren för sina trupper, och det har faktiskt bevarats en bildserie för Åke Totts regemente.

Standaren för Åke Totts kavalleriregemente, den vita livkompanifanan står främst. Bildkälla: Osprey Publishing.

Ämnet var släktnamnet Tott, det som i tyskarnas öron lät som Tod, dvs döden. Kompanistandaren skiljde sig från varandra i det som stack ut ur ögonhålorna på kraniet; eldsflammor, blommor och blad eller en orm. På frånsidan återfanns sannolikt konungens monogram eller tre kronor samt den latinska förkortningen G.A.R.S, från Gustavus Adolphus Rex Svecorum. Dödskallen som militärt emblem är inte helt obekant genom historien, med den har man velat uttrycka dödsförakt och skrämma fienden. Speciellt populär har den varit bland kavallerister och husarer.

Krigsmän från trettioåriga kriget, i mitten en kyrassiär från Totts kavalleriregemente
 och till höger en av Stålhandskes finska ryttare. Bildkälla: Osprey Publishing.

Till sist avbröts Totts krigarbana av sjuklighet, otaliga strider och skador hade tärt på hälsan, och han klarade inte längre av fältlivets påfrestningar. Hans konung Gustav Adolf hade stupat vid Lützen, och Åke Tott blev en i följet som beledsagade det kungliga liket hem till Sverige för att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därmed var hans krigarbana avslutad och han övergick till att vara godsägare, en sträng och fordrande sådan, samt att delta i riksrådets arbete om än relativt sporadiskt.

Gustav II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633, målning av Carl Gustaf Hellqvist 1885.
 Åke Tott deltog  som medlem av delegationen.

Med pengar från sitt krigsbyte förvandlade Tott sin gård Ekolsund i Uppland till en storslagen herrgård, och han ägde också Sjundby i Sjundeå, Gerknäs i Lojo, Liuksiala i Kangasala samt Lavila och Vuojoki i Euraåminne. Under en tillfällig vistelse i Finland år 1640, medan han befann sig på resa mellan Sjundby och godsen i Åbotrakten, avled han överraskande på vägen mellan Lavila gård och kyrkbacken i Irjanne. Folktraditionen vet ännu idag att peka ut en sten i närheten av Euraåminne centrum, som kallas "Åke Totts blodsten", eftersom det sägs att hans blod stänkt på denna. Diagnosen vid tiden var blodstörtning, något som vanligvis betyder att blodkärl brustit i luftstrupen och inbegriper upphostande av stora mängder blod. Grundläggande orsaker kan vara flere, men samtiden var av den åsikten att gamla krigsskador gjort sig påminda.

Åke Tott begravs under stora och ståtliga ceremonier 29 september 1640 i Åbo domkyrka. Biskop Rothovius predikar och närvarande är 52 präster och fyra kompanier krigsfolk. Det är generalguvernören Per Brahe som låter gravsätta sin svåger i den helige Laurentius kapell, och senare skall han också låta uppföra det ståtliga gravmonument i svart och vit marmor som fortfarande står kvar i kyrkorummet. Det är den kände tyske barockbildhuggaren Peter Schultz som står för utsmyckandet och statyerna i helfigur av Åke Tott och makan Christina Brahe.

General Döden rider på slagfältet. Målning av Edgar Bundy 1911.

Anders Segersven

Litteratur:

Göte Göransson: Gustav II Adolf och hans folk, Bra Böcker 1994

Richard Brzezinski & Richard Hook: The Army of Gustavus Adolphus 2 Cavalry, Osprey Publishing, Oxford 1993

Biografiskt lexikon för Finland

Vapenslagsfärger

Vapenslagsfärger är först och främst de färger som förekommer i försvarsmaktens kragspeglar, men de kan användas på andra ställen också, till exempel i revärer och tyglister insydda i sömmar, såkallade passpoaler. Och så utgör de en inte helt obetydlig del av försvarsmaktens utbildningsmärken, de som det föregående inlägget handlade om.

En major inom fältartilleriet begrundar sin fältmössa m/36 som, om man ser noga,
 har en passpoal i grönt, d.v.s. i infanteriets färg. Bildkälla: YLE.

Någon fullständig klarhet i ursprunget till alla vapenslagsfärger låter sig inte åstadkommas, men första gången definierades de i april år 1918, i dagorder av krigsmaktens överbefälhavare och sedan i reviderad form i juli 1918 som "Uniformsbeklädnad för Rikets krigsmakt". Uniformerna som sådana har förändrats åtskilliga gånger sedan dess, men huvuddelen av vapenslagsfärgerna har bestått under de dryga 100 år som förflutit. Ett av ursprungen till färger av detta slag finns att söka i de livréfärger som vanligtvis togs ur huvudtinkturena ur vapnet för stater, kungahus eller mäktiga familjer, och som användes bland annat i tjänsteuniformer för underlydande och anställda. Någonting liknande ser vi ännu idag i färger som används i arbetskläder från något visst företag eller bland anhängare av idrottslag.

Även kustartilleriet förde rött och svart,
men färgerna var omvända på kragspeglarna.

Vad beträffar fältartilleriet till exempel, så finns det ändå en del bakgrundshistoria. Röda kragar eller kragspeglar har förekommit på artillerister i åtskilliga länder och det ända sedan Napoleonkrigen 1803-1815. Den röda färgen anses avbilda den eldslåga som uppstår när krutgaserna brinner och slår ut ur eldröret i en röd flamma. Den svarta färgen hänvisar till svartkrutet, som inte bara i sig självt var svart, utan också gav upphov till ett allt nedsvärtande sot. Sotfläckar syntes inte så bra på färdigt svarta uniformer, så därför förekom det också svarta kragar på artillerister, och likaså hos sappörer och minörer. Sedermera förflyttade sig den svarta färgen också till tekniska vapenslag, vilket man kan se på fanorna för en del pionjärenheter.

Utbildningsmärken för pansarförare och pansarvärn samt pansartruppernas kragspeglar.
 Notera att pansarvärnets stridsvagn är fegvänd; det är ju den lede fienden.

Och därifrån kommer vi i ett kliv till pansartrupperna, vars vapenslagsfärg är svart och den färgen kommer från artilleriet, även om det förstås är teknik inblandat också. I många länder har pansartrupperna grundats som arvtagare av kavallerienheter, men i Finland grundades de som en avläggare till artilleriet. Stommen då var de Renault FT-17-stridsvagnar som köptes in från Frankrike år 1919. Då de hade kanontorn och nedsmutsningsgraden i verksamheten var minst lika stor som i artilleriet så hänfördes de till den svarta färgen.

Traditionsryttare i dragonuniform

Dragonernas kragspeglar är gula med blå bårder, men i det allmänna medvetandet förknippas de mest av allt med vapenrocken av attilatyp och röda byxor med gula revärer. Bakgrunden till uniformen och de röda byxorna har det spekulerats en del i, men klart är nog att regementskommendören Oskar Wilkman och säkert också Mannerheim ville knyta an till gamla dragon- och husartraditioner. Dessutom - så berättas det - fanns det mängder av rött byxtyg att få till billigt pris från Frankrike där man efter världskrigets erfarenheter gått in för att modernisera sina uniformer.

Men dragonernas vapenslagsfärg får med kragspeglarna konstateras vara gul, och faktum är att de har hedrats med en bakelse i den gamla hemstaden Villmanstrand.

Underofficerselev Segersven någon gång i december 1990. Här illustreras det som konstaterades
 i inlägget om utbildningsmärken; 1962 frångicks principen att utbildningsmärket följer kragspeglarnas
 färg. Vapenslagsfärg är infanteriets gröna, men utbildningen är pansarvärn i svart; förvisso ingår
 det pansarvärnsenheter i ett infanteriförband.

Källor:
Tulikomentoja 1/2018 - Tykkimiesten lehti
Mistä tulevat rakuunoiden luurankotakki ja punaiset housut?
Soldatens Handbok 2020

Anders Segersven

Försvarsmaktens utbildningsmärken

Bildkälla: Esa Syväkuru/Försvarsmakten. Märken för från vänster pansarvagnsman, väderobservatör,
 granatkastarman, pansarjägare samt missilskytt.

Försvarsmaktens utbildningsmärken togs officiellt i bruk på självständighetsdagen 1949, även om det redan på 1930-talet till uniform m/22 förekommit ovala svartgula utbildningsmärken, som sedan kommit ur bruk. I praktiken var det fråga om stamunderofficerares kursmärken, även om vissa beväringar som genomgått specialkurser kunde bära samma märken.

Nyblivna fallskärmsjägare har fått sina baretter och märken. Bildkälla: Försvarsmakten.

Då beväringen rycker in kommer först en grundutbildningsperiod som ger allmänna färdigheter för att fungera som soldat. Denna period är likadan för alla beväringar. Efter grundutbildningsperioden ges specialiserande utbildning för att fungera i krigstida uppgift i respektive vapenslag. Och det är alltså dessa utbildningar som sedan renderar ett utbildningsmärke för respektive specialitet.

Dessa märken är komponerade enligt heraldiska principer och framställs i en sköld, så det finns all anledning att ta upp dem till närmare påseende inom ramen för finsk heraldik.

Tre märken från underhållet som vapenslag; vapensmed, mekaniker och "skrivare",
 egentligen är det fråga om ekonomieområdet som helhet dvs. alla former av hushållning.

Sissimärket, en sissi är svår att översätta,
men det är närmast fråga om rekognoscering
bakom fiendens linjer,

Utbildningsgrenens märken är tillverkade av tyg, ursprungligen tryckta och numera broderade, och de ska fästas på vänstra uniformsärmen. Förr i tiden fick beväringen lov att sy fast det egna märket, men numera fästs de behändigt med kardborreband, och i nya tiders uniformer är deras plats strax under truppförbandsmärket. I och med uniform M/91 kom märkena att förminskas något och en del detaljer togs bort ur vissa märken.

Artillerist eller kanoniär om man så
 vill. Den brinnande bomben är även
internationellt känd som symbol
 för artilleri.

Ursprungligen beviljades dessa märken bara till en del av soldaterna i kontingenten, men under 1950-talet utökades utdelningen och från och med 1962 får alla beväringar ett utbildningsmärke under eller efter specialutbildningsperioden. Som mest fanns det inom landstridskrafterna närmare 60 olika märken, men en stor del av dessa togs ur bruk 1962 av spar- eller andra skäl. Det var i samband med detta tillfälle man övergick till att brodera de märken som blev kvar i användning.

På 1970-talet tillkom nya utbildningsmärken, och i dagens läge har landstridskrafterna omkring 20 märken och marinen närmare 30. De flesta av dagens i bruk varande märken är huvudsakligen designade av Sakari Salokangas och Juhani Vepsäläinen på Huvudstaben.

Ett av de nyare utbildningsmärkena: stadsjägare från 2016. Eller rättare sagt, en jägare
 specialiserad på krigföring i urbana miljöer. Dessa finns i Gardesjägarregementet i Sandhamn.

Ursprungligen var avsikten att utbildningsmärkets sköld och bård skulle följa beväringens egna vapenslagsfärger, det vill säga färgerna på kragspeglarna, men även detta gavs upp 1962. I huvudsak följer utbildningsmärket ändå vapenslagets traditionella färger. Det förekom också i tiden att vissa militärlän inrättade ett mästarsoldat-märke, men i dagens läge har truppförbandens traditionskors blivit sättet att premiera en soldat som har utmärkt sig.

En samling av de flesta vanliga utbildningsmärken.

Källa:
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002

Anders Segersven

Grankvisten som motiv i finsk heraldik

Märke för Turun pataljoona (Åbo bataljon), som kämpade i Satakundagruppen år 1918. 

Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Grankvisten berördes i det föregående inlägget om heraldikens femton glädjeämnen, men ämnet är väl värt en egen bloggpost eftersom det visade sig vara relativt omfattande och riktigt intressant i sig.

Grankvisten hittade sin väg till den finska heraldiken genom inbördeskriget 1918, även om det förvisso förekommit en och annan grankvist på vapensköldarna under tidigare århundraden också - då närmast som del i ett talande vapen. Men 1918 förses grankvisten med ett fosterländskt symbolinnehåll som bär ända fram till våra dagar.

Fältmössa m/1919 för Skyddskåren med grankvist för paradbruk.

 Bildkälla: Moisin-Nagant.net.

Utgångspunkten var ett praktiskt behov. När den vita armén förberedde sig för att erövra ett Tammerfors besatt av de röda i mars 1918, ansåg man att det behövdes ett identifikationstecken för den vita sidans soldater. På grund av materialbrist och tidspress kämpade stora delar av de vita trupperna långt i civila käder. Man använde sig förvisso av vita armbindlar, precis som den röda sidan av röda, men dessa kunde falla av eller komma bort i stridvimlet. Man valde alltså ett kännetecken till, och ett som fanns nära till hands i närmsta skogskant eller -dunge, en grankvist i mössan. Möjligt är att inspiration kom från den halmkrans i mössan som de svenska trupperna använde i slaget vid Lund 1676.

General Mannerheim hälsar vörågardister på 15-årsdagen av intagandet av Tammerfors, och med en 

grankvist i mössan. Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Efter inbördeskriget dök grankvisten upp som motiv i de vapenbrödramärken som olika enheter hade haft eller nu lät göra, först och främst Vörå garde, som formerades ur Vörå krigsskola, den första underofficersskolan i det självständiga Finland. Sedermera har grankvisten från Vörå i många sammanhang blivit en symbol speciellt för underofficerare och befattningsofficerare.

Vörå krigsskolas märke, designat av Jorma Gallen-Kallela, själv elev vid skolan, samt fana.

Grankvistar i finsk militärheraldik. Truppförbandsmärken för Mellersta Finlands Regemente samt fanor för

 Stridssskolan (Taistelukoulu) och Försvarsinsitutet (Maanpuolustusopisto)

Kragspeglar kom i bruk i och med uniform m/36, låt vara att generalernas kragar hade haft grankvistdekor redan i uniform m/18. Även med m/36 var det först bara generaler som hade grankvistar, men tre år senare kom grankvisten i bruk i kragspeglarnas hörn för alla officerare. Sedan vinterkrigets dagar har kragspeglarna varit i bruk i stort sätt oförändrade, även om materialen har varierat. Stamunderofficerarna fick grankvistar i sina kragspeglar först 1974, när de blev befattningsofficerare.

Officerares kragspeglar m/39. Från ovan överste vid Finlands Vita Garde, sedan kapten vid pansarvärnet, löjtnant vid kustartilleriet, medicine löjtnant i reserven, fänrik vid gränsbevakningen och pionjärfänrik i reserven. Fram till Vinterkriget utmärktes reservofficerare med rosor i silver.

År 1949 stadfästes för stambefälet den officersmössa m/49 som varit på skisstadiet sedan 1940 och med den ett mössmärke med kokard och grankvistar, som på samma gång kom ibruk även för pälsmössa m/36. Kokardunderlaget består av ett kringgående guldstickat grankransmotiv med vapenslagsfärg i mitten. Sjöstridskrafterna och flygvapnet hade haft ett liknande märke i bruk redan sedan uniformsdirektivet av 1920. I början av 1930-talet kom ett lägre mössmärke i bruk för sjökadetter och specialistofficerare. Sjöstridskrafterna använder märket i kombination med ett ankare och flygvapnet i kombination med en örn.

Mössmärke i grundutförande till vänster och med ankare på uniformsmössa

 m/30 för sjöstridskrafterna.

Kommunvapen för Pudasjärvi till vänster, av Gustaf von Numers 1950

 och Taivalkoski till höger, av Kaj Kajander 1959.

På 1950-talet dök grankvisten så upp på ett nytt sätt inom den finländska heraldiken, som skura eller rättare sagt skuror. Det började med vapnet för Pudasjärvi kommun, designat av Gustaf von Numers år 1950, som upptog en grankvistskura (även om den då ännu kallades granskura) och 1959 skapade Kaj Kajander vapnet för Taivalkoski kommun som innehöll en skura med grantoppar, som hädanefter kom att få namnet granskura (fi. kuusikoro), och den tidigare granskuran fick heta grankvistskura (fi. havukoro). Sedermera kom dussintalet kommuner att använda sig av dessa skuror, och i president Urho Kekkonens vapen förekommer också en grankvistskura. I någon mån har de här skurorna slagit igenom internationellt, vapen finns i Sverige, Estland och Sydafrika bland annat och Garter King of Arms i England, Peter Gwynn-Jones har tagit upp dem under benämningarna spruce tree (granskura) och fir twig (grankvistskura) och med konstaterandet "they may have a place in future English heraldry".

Finlands Vita Ros orden till vänster med hakkors i kedjan, till höger med grankvistkors.

 Bildkälla: Finlands nationalmuseum.

Finlands Vita Ros ordens storkors hade hakkors i kedjan ända fram till 1963. Då togs hakkorsen bort och ersattes med grankvistkors. Detta gjordes på initiativ av president Kekkonen en tid efter ett statsbesök i Frankrike, där han hade förlänat storkorset till president de Gaulle, det med hakkors i kedjan. Kekkonen hade fått intrycket att de Gaulle generades av att bära hakkorskedjan och strävat att gömma den under kavajen. Huruvida det verkligen var så vet vi inte, eftersom de Gaulle naturligtvis inte kommenterat det hela i något skede, men sedan dess så utdelas orden hursomhelst med grankvistkors.
Ett alternativ som också övervägdes var sankthanskors i kedjan, men grankvistkorset utgick alltså med segern, och här tyngde säkert grankvistens fosterländska symbolvärde i vågskålen.

President Urho Kekkonens vapen med mottot "Sitä kuusta kuuleminen" (ung. "om det där att lyssna på
granen") som går tillbaka på strofen "Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat",

 tillskriven Zacharias Topelius, bland annat i Boken om vårt land. 

Anders Segersven

Källor:
Marko Palokangas: Itsenäisen Suomen sotilasarvot ja -arvomerkit., Apali 2000
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka; Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002
Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset, Raumo 1986
Seppo Simola: Kuusenhavun tie Suomen sotilasheraldiikkaan
Hopealeijona - Silverlejonet HSiF 27/2007

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven