Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

Heraldiken som bevarare av gamla hantverk och företeelser

Thord murmästare i 1487 års skråstadga, Stockholm

Heraldiken har många förtjänster, och en av de mer udda kunde tänkas vara det att i den bevaras en uppsjö av ting, redskap och tillbehör som knyter an till sedan länge försvunna tekniker, hantverk och verksamheter. Eftersom inte enbart adeln, utan även borgare och hantverkare, för att inte tala om gillen och skrån, fört vapen som i många fall har gjorts talande för yrkesutövandet, så finns här bevarat så att säga i frusen form tillbehör av de mest varierande slag, och det från medeltiden och framåt.

Jäppilä kommuns vapen, komponerat av Erkki Karttunen 1958.

En kittelkrok, eller grythängsle, är en anordning för att hänga upp en gryta över öppen eld och kunna reglera höjden samtidigt. Kittelkroken har tidigt anammats inom heraldiken, och i Finland förekom den bland annat i vapnet för Jäppilä kommun, lämpligt nog så har den en viss likhet med bokstaven J.

Olika typer av murankare.

Vapen för president Juho Kusti Paasikivi.

Ett murankare, eller ankarjärn, är den anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. På så sätt förankras trä- och järnbalkar i ett angränsande murverk genom att på balkarna fästa ankarjärn, och de avslutas vanligen med en smidd ögla och ett ankarslut fungerar som en sprint som träs genom öglan. Inom heraldiken är detta en populär bild för en sammanhållande kraft, och Finlands president Juho Kusti Paasikivi hade ett murankare i sitt vapen som mottagare av Serafimerorden och Finlands svenska hembygdsförbund har också murankaret som sitt tecken.

Kiminge kommunvapen, komponerat av Oskari Jauhiainen och Olof Eriksson 1968

 samt bandknivar från Ruokolax hembygdsmuseum.

Bandknivar, det är vad Kiminge kommun förde i sitt vapen, redskap för att barka stock, men också vid laggning, tunnbindning och korgmakeri för täljning och formning av trämaterialet.

Savukoski kommunvapen, komponerat av Heikki Paer 1956.

En stolpbod, eller njalla, det är Savukoski kommuns vapen. Njallan användes främst på samiskt område för att förvara kött eller fisk så att inte rovdjur ska kunna komma åt den.

Vapen för Lauritsala köping med varpbåt, komponerat av Jaakko Hänninen 1952, samt
Keitele kommuns vapen med båtar för notdragning, av Ahti Hammar 1961.

Varpbåt var en båt som avändes vid timmerflottning, man fäste en vajer i timmerflotten, varpåten förflyttade sig framåt 1000-2000 meter och ankrade varefter vajern spelades in. Sedan upprepades proceduren. Varpbåtarna ersattes sedermera av bogserbåtar, men var i användning ännu vid 1800-talets slut och på mindre vattendrag ännu vid 1900-talets början. En åminstone heraldiskt sett mycket liknande båt var notbåten, som användes vid notdragning.

Vapnet för kommunen Jämsä med kvarnjärn och kedja, komponerat av Gustaf von Numers
 1954 (ursprungligen Jämsänkoski) samt vapnet för adliga ätten von Knorring.

Ett kvarnjärn är en anordning för att fästa kvarnstenar till den roterande axeln och samtidigt ser det mellanliggande kvarnseglet till att avståndet mellan stenarna är lämpligt, dvs att de mal mjöl av önskad grovlek. Ett fullständigt kvarnjärn utgjorde länge de enda detaljer i en kvarn som tillverkades av järn, och allt annat var utfört i trä. Kvarnjärnet var individuellt utformat för varje kvarn, eller närmare bestämt för varje kvarnstenspar. Inom heraldiken används ändå begreppen kvarnjärn och kvarnsegel som synonymer till varandra.

Kvarnjärn från 1600-talet och kvarnstenar, s.k. löparstenar, med synliga kvarnsegel.

 Bildkälla: Sigillen från Rusteberg.

Släkten von Knorrings vapenbild har under lång tid varit föremål för debatt om vad den egentligen ska föreställa, och förslagen har varit många och fantasifulla; dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ? Senast har Harald von Knorring kommit fram med teorin om att det är ett kvarnjärn, och den tycks åtminstone tills vidare vara den förhärskande bland heraldiker och släktforskare.

Och till sist; Kervo stads vapen (Ahti Hammar 1956), en bjälke ovan bildad av laxstjärtskura,

 laxstjärt kallas en metod att sammanfoga trä med inom snickeri, och vad kunde

 vara lämpligare för en ort med bakgrund i snickeriindustrin.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat / Kommunvapnen i Finland, Karttakeskus 2013
Harald von Knorring: Sigillen från 1200-talets Rusteberg

Anders Segersven

De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Grankvisten som motiv i finsk heraldik

Märke för Turun pataljoona (Åbo bataljon), som kämpade i Satakundagruppen år 1918. 

Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Grankvisten berördes i det föregående inlägget om heraldikens femton glädjeämnen, men ämnet är väl värt en egen bloggpost eftersom det visade sig vara relativt omfattande och riktigt intressant i sig.

Grankvisten hittade sin väg till den finska heraldiken genom inbördeskriget 1918, även om det förvisso förekommit en och annan grankvist på vapensköldarna under tidigare århundraden också - då närmast som del i ett talande vapen. Men 1918 förses grankvisten med ett fosterländskt symbolinnehåll som bär ända fram till våra dagar.

Fältmössa m/1919 för Skyddskåren med grankvist för paradbruk.

 Bildkälla: Moisin-Nagant.net.

Utgångspunkten var ett praktiskt behov. När den vita armén förberedde sig för att erövra ett Tammerfors besatt av de röda i mars 1918, ansåg man att det behövdes ett identifikationstecken för den vita sidans soldater. På grund av materialbrist och tidspress kämpade stora delar av de vita trupperna långt i civila käder. Man använde sig förvisso av vita armbindlar, precis som den röda sidan av röda, men dessa kunde falla av eller komma bort i stridvimlet. Man valde alltså ett kännetecken till, och ett som fanns nära till hands i närmsta skogskant eller -dunge, en grankvist i mössan. Möjligt är att inspiration kom från den halmkrans i mössan som de svenska trupperna använde i slaget vid Lund 1676.

General Mannerheim hälsar vörågardister på 15-årsdagen av intagandet av Tammerfors, och med en 

grankvist i mössan. Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Efter inbördeskriget dök grankvisten upp som motiv i de vapenbrödramärken som olika enheter hade haft eller nu lät göra, först och främst Vörå garde, som formerades ur Vörå krigsskola, den första underofficersskolan i det självständiga Finland. Sedermera har grankvisten från Vörå i många sammanhang blivit en symbol speciellt för underofficerare och befattningsofficerare.

Vörå krigsskolas märke, designat av Jorma Gallen-Kallela, själv elev vid skolan, samt fana.

Grankvistar i finsk militärheraldik. Truppförbandsmärken för Mellersta Finlands Regemente samt fanor för

 Stridssskolan (Taistelukoulu) och Försvarsinsitutet (Maanpuolustusopisto)

Kragspeglar kom i bruk i och med uniform m/36, låt vara att generalernas kragar hade haft grankvistdekor redan i uniform m/18. Även med m/36 var det först bara generaler som hade grankvistar, men tre år senare kom grankvisten i bruk i kragspeglarnas hörn för alla officerare. Sedan vinterkrigets dagar har kragspeglarna varit i bruk i stort sätt oförändrade, även om materialen har varierat. Stamunderofficerarna fick grankvistar i sina kragspeglar först 1974, när de blev befattningsofficerare.

Officerares kragspeglar m/39. Från ovan överste vid Finlands Vita Garde, sedan kapten vid pansarvärnet, löjtnant vid kustartilleriet, medicine löjtnant i reserven, fänrik vid gränsbevakningen och pionjärfänrik i reserven. Fram till Vinterkriget utmärktes reservofficerare med rosor i silver.

År 1949 stadfästes för stambefälet den officersmössa m/49 som varit på skisstadiet sedan 1940 och med den ett mössmärke med kokard och grankvistar, som på samma gång kom ibruk även för pälsmössa m/36. Kokardunderlaget består av ett kringgående guldstickat grankransmotiv med vapenslagsfärg i mitten. Sjöstridskrafterna och flygvapnet hade haft ett liknande märke i bruk redan sedan uniformsdirektivet av 1920. I början av 1930-talet kom ett lägre mössmärke i bruk för sjökadetter och specialistofficerare. Sjöstridskrafterna använder märket i kombination med ett ankare och flygvapnet i kombination med en örn.

Mössmärke i grundutförande till vänster och med ankare på uniformsmössa

 m/30 för sjöstridskrafterna.

Kommunvapen för Pudasjärvi till vänster, av Gustaf von Numers 1950

 och Taivalkoski till höger, av Kaj Kajander 1959.

På 1950-talet dök grankvisten så upp på ett nytt sätt inom den finländska heraldiken, som skura eller rättare sagt skuror. Det började med vapnet för Pudasjärvi kommun, designat av Gustaf von Numers år 1950, som upptog en grankvistskura (även om den då ännu kallades granskura) och 1959 skapade Kaj Kajander vapnet för Taivalkoski kommun som innehöll en skura med grantoppar, som hädanefter kom att få namnet granskura (fi. kuusikoro), och den tidigare granskuran fick heta grankvistskura (fi. havukoro). Sedermera kom dussintalet kommuner att använda sig av dessa skuror, och i president Urho Kekkonens vapen förekommer också en grankvistskura. I någon mån har de här skurorna slagit igenom internationellt, vapen finns i Sverige, Estland och Sydafrika bland annat och Garter King of Arms i England, Peter Gwynn-Jones har tagit upp dem under benämningarna spruce tree (granskura) och fir twig (grankvistskura) och med konstaterandet "they may have a place in future English heraldry".

Finlands Vita Ros orden till vänster med hakkors i kedjan, till höger med grankvistkors.

 Bildkälla: Finlands nationalmuseum.

Finlands Vita Ros ordens storkors hade hakkors i kedjan ända fram till 1963. Då togs hakkorsen bort och ersattes med grankvistkors. Detta gjordes på initiativ av president Kekkonen en tid efter ett statsbesök i Frankrike, där han hade förlänat storkorset till president de Gaulle, det med hakkors i kedjan. Kekkonen hade fått intrycket att de Gaulle generades av att bära hakkorskedjan och strävat att gömma den under kavajen. Huruvida det verkligen var så vet vi inte, eftersom de Gaulle naturligtvis inte kommenterat det hela i något skede, men sedan dess så utdelas orden hursomhelst med grankvistkors.
Ett alternativ som också övervägdes var sankthanskors i kedjan, men grankvistkorset utgick alltså med segern, och här tyngde säkert grankvistens fosterländska symbolvärde i vågskålen.

President Urho Kekkonens vapen med mottot "Sitä kuusta kuuleminen" (ung. "om det där att lyssna på
granen") som går tillbaka på strofen "Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat",

 tillskriven Zacharias Topelius, bland annat i Boken om vårt land. 

Anders Segersven

Källor:
Marko Palokangas: Itsenäisen Suomen sotilasarvot ja -arvomerkit., Apali 2000
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka; Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002
Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset, Raumo 1986
Seppo Simola: Kuusenhavun tie Suomen sotilasheraldiikkaan
Hopealeijona - Silverlejonet HSiF 27/2007

Teet från Pernå och det skotska ursprunget

Adliga Stierncreutz-släkten nr 436 på Sveriges Riddarhus. 

Bild: Karl-Henrik Stiernspetz

Det finns en legend om Pernå sockens ursprung, att en skotsk adelsman Teet af Pirn, som tjänade Birger Jarl under andra korstågets tid (ca. 1248-50 eller 1238-39) kom till östra Nyland och lät bygga Pernå kyrka samt uppkalla socknen och kyrkan efter sin fädernegård i Skottland.

"En Adelsman ifrån Skottland, benembd Teet af Pernå, tjente Börje Jarl i krig, den tid han intog Tawasthus och Nylandh, under Sweriges krono A:o 1250, därigenom blef han en artoger man i Finland och lät byggioo Perno kyrka i Nyland, och nembde sochnen och kyrkan efter sitt fäderliga säte Pernå i Skottland. Han förde rödt St. Anders kårs uti hwidt fjäll och 1/3 af fjället åfvan korset rödt, deruti tre försölfrade stjernor, och ofwan på ett hjorte hufwud med en stjerna emellan hornen. Hans son het Jöns Teet och war Håkans Fader till Teetom."

(Anders Johan Hipping 1817)

Sedermera skulle de förmenta avkomlingarna till denne Teet utgrena sig i släkterna Stierncreutz, Teetgren, Rosenbröijer och genom släktförbindelser ännu fler som räknar sina anor från dem.

Vapenbilder för ätterna Rosenbröijer, Stierncreutz, Teet och Teetgren, utförda av Carol Hedberg. 
Gemensam nämnare för de befryndade släkterna tycks vara korset, stjärnorna och hjorten. 
I Rosenbröijers fall kan det ändå vara fråga om ett sammanträffande.

Legenden är ovanligt väl känd och spridd, uppenbarligen för att Kurt Antell återgivit den i Pernå sockens historia, likaså av flere äldre genealoger (bland andra Jully Ramsay), tidvis hållen för trovärdig av en del historiker och man råkar på den än idag.

Så vad ska man då tro om den här legenden? Kan det stämma att Teet kom från Skottland på 1200-talet? Nej tyvärr, knappast. På ett rent teoretiskt plan så kunde det förstås vara möjligt, redan biskop Henrik var för all del engelsman, men någon större tillströmning av skotska krigare är inte känd vid den här tiden. Det är inte trovärdigt helt enkelt, och det är för tidigt i historien.

Den tidigaste uppteckningen av den här legenden är från första halvan av 1600-talet. Härvidlag var förvisso legosoldater en av Skottlands främsta exportprodukter, de sålde sina tjänster över större delen av Europa och åtskilliga hittade sina vägar också till våra breddgrader. I det här sammanhanget sitter en berättelse om en skotsk krigare bättre, men fakta blir det inte nödvändigtvis för det. Indicierna pekar åt ett annat håll, stadigt förankrat i den östnyländska myllan, eller borde man säga frälsejorden?

Vi talar om en berättelse som använts i avsikt att erhålla ett adelskap, ett falsifikat helt enkelt. Med det sagt, så såg man nödvändigtvis inte lika strängt på sådant här då som man kunde tänkas göra nu. På den tidigmoderna tiden, när faktagranskning inte var det lättaste, i synnerhet från andra länder, och något sådant som källkritik inte var uppfunnet, var det inte någon större ovanlighet med dylika "familjelegender", jag har visst några gånger tidigare här använt mig av ordet "kreativitet".

En bra familjelegend kunde duga i många sammanhang, och vem kunde säga att den inte stämde. Det är inte osannolikt att man kom att tro på den själv om det hela rimmade väl med förefintliga uppfattningar och bitarna passade ihop med lämpliga folketymologier och gammalt folks hågkomster. Några generationer senare gjorde avkomlingarna det åtminstone fullt och fast. Det finns förvisso både en och annan frälse- och adelssläkt vars ursprung och härstamning inte riktigt håller för en närmare granskning. Eller som Åström skriver:

"Teit-Stierncreutz skulle ej vara den enda ätt, som haft sin nobilisering och introduktion att tacka några generationer av äregiriga män, snarare än förmenta adliga släktlinjer, som förirrar sig i hävdernas angenämt dunkla natt."

 I maj 1642 hände det sig nämligen att generalkvartersmästaren Nils Boije och ryttmästaren Fabian Berndes, båda från Pernå, intygade att kapten Johan Teet, sonsons son till den Lars Mattson Teet som levt på 1550-talet, var "ädel och välbördig" samt att hans förfäder "för gamble frälsemän är vittnade". För Johan Mattsson Teet eftersträvade introduktion på Riddarhuset.

Bildkälla lpgenealogi.se

Det bifogades släktträd över härstamningen, dessa har bevarats i två något olika versioner. Den första släkttavlan verkar äldre och något skissartad, den börjar med en vapenbild som ger ett halvfärdigt intryck och återberättar legenden om den förste Teit som var friherre, hette Henning och kom från Skottland och tjänade Birger Jarl i krig. Vapnet beskrivs som ett rött andreaskors i vitt fält och med en röd ginstam däröver.

Den andra tavlan verkar mer genomarbetad, vapnet är helt utritat i färg, och nu finns också tre sexuddiga stjärnor av silver tillagda i ginstammen, och hjälprydnad i form av ett hjorthuvud och en stjärna har tillkommit. Släktlegenden är fortfarande med även om man har ändrat friherren till ”en adelsman från Skottland benämnd Henning Teit av Perno”, och nämner sedan vidare om vapnet och längst ner att hans son hette ”Jöns Teet som var Håkans fader till Tejtom”.

Det är också andra detaljer som skiljer dessa två dokument åt, antalet förfäder är mindre i den senare, liksom att man i en gren på Lars Mattssons mors sida även tagit med en bror till henne, nämligen släkten Creutz anfader Knut Larsson till Sarvlax och hans ättlingar. Längre ner finns också vittnesmålet av herrarna Boije och Berndes.

Bildkälla lpgenealogi.se

Johan Mattson Teet upplevde det som, då han genom sina militära förtjänster, släktförbindelser och jordegendomar hade blivit en frälsemans like, att det 1626 grundade Riddarhusets krav på bevis för adelskap innan introduktion hotade hans sociala position. Det gällde alltså att med alla medel söka bevis för det föregivna adelskapet och fortsatt frälse för gårdarna.

Bland andra bilagor bifogade till konfirmationsansökan återfinns en tyskspråkig attest av fyra skottar, daterad Stockholm 16 augusti 1648, "att i Skottland en gammal och välbekant adlig familj Thett till Pirn finnes". Och som sådant är det vittnesmålet förvisso alldeles riktigt.

För det fanns ju faktiskt en ätt Tait of Pirn i Skottland åtminstone redan på 1300-talet. Den förde i sitt vapen ett andreaskors under en röd ginstam. Tait of Pirn-vapnet förekommer i flertalet skotska vapenrullor och -böcker. Sir David Lindsay´s Armorial från år 1542 innehåller följande vapenbeskrivning för Tait of ye Preyne: Argent, a saltire engrailed and chief Gules, likaså Foreman´s armorial 1563 och Slains Armorial 1565 samt Dunvegan Armorial 1600. Ja, för att vara helt exakt, så räknas de att vara en armigerous clan, dvs en klan utan registrerad klanhövding, chief, vilket gör att de inte räknas fullt ut så nobla som etablerade klaner. Ja, den här sajten går så långt som att konstatera att:

"The Taits, among others, were considered one of the Frontier Riding Families. The Border Reivers were aggressive, ruthless, robbers, marauders, plunderers, violent people, notoriously quick on the draw, ready and occasionally eager to kill in action, when life or property or honour was at stake. The Border Reivers, both English and Scottish, feuded continuously. Robbery and blackmail were everyday professions and raiding, arson, kidnapping, murder and extortion were an important part of their social system."

Ja, egentligen är det George MacDonald Frazer som konstaterar så i "The Steel Bonnets" (1971).

Tait of Pirne-vapnet i Dunveggan Armorial, Skottland.

Ett skotskt vapen som ännu mer liknar Teet/Stierncreutz är det för

 huvudmannen för klanen Jardine of Applegirth. Teckning av Don Pottinger.

Nu uppstår frågan, hur kände Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet då till släkten Tait? Det kan åtminstone konstateras, som ovan, att skotska legoknektar fanns lite varstans på 1600-talet, och redan år 1604 ägde ryttare under skotska fanan hela 6 hemman i Borgå socken för vilka de gjorde rusttjänst. I bekantskapskretsen kring Teetarna fanns bevisligen krigsmän som lystrade till namnen Guthrie, Lichton och Johnstone. Det är säkert inte alltför långsökt att anta att någon av dessa måhända var insatt i skotsk genealogi och heraldik, och gärna delade med sig av kunskaperna.

Vad som däremot är väl belagt är att Teetarna från Teetom i generationer hade varit skattebönder därstädes, Johan Mattsons farfarsfars Matts Jönssons hemman förekommer i den äldsta skatteboken för Borgå län 1543. Matts Jönssons hustru tillhörde Sarvlaks-släkten, senare känd som Creutz. Det är skäl att notera.

Matts Larsson (Creutz) år 1525 i Finlands medeltidssigill.

 Vi har ett andreaskors och vi har stjärnor.

Med tiden blev de här Teetarna framstående bönder och skattebetalare, de höll också krog och gästgiveri, utökade sina hemman och så gick det som det var brukligt i dylika kretsar vid tiden; man började prestera rusttjänst för skattefrihetens skull. Yngre söner i släkten utbildade sig, och påträffas som kyrkoherdar och kungliga skrivare, Jakob Teit och hans klagomålsregister är ett bekant exempel. Så går tiden, och Riddarhusets instiftande år 1626 står för dörren. Varken Johan Mattsson Teet eller hans hustru Kristina Henriksdotter tillhör adeln, och skattefriheten för deras omfattande jordegendomar är ifrågasatt, ja hela det såkallade vildfrälsets existens är hotad. Därmed menas det speciellt i Finland och i Småland förekommande talrika "halvfrälse" som dittills godtagits, men som inte hade dokument att bevisa sitt adelskap.

Personer med namnet Teet och sigill som innehåller bomärken med kors, de flesta ställda som andreaskors 

och med en s.k. fret. Från J.W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Och här är vi nu, Johan Mattson Teet söker introduktion på Riddarhuset, han har fått herrarna Boije och Berndes att intyga sitt goda ursprung, och därtill kan han nu presentera en familjetradition om härstamning från en gammal ätt i Skottland.

Riksrådet som granskade ärendet förhöll sig ändå något kallsinnigt till berättelsen, och man tycks uppskjutit avgörandet åtminstone en gång. Protokoll av den 1 juli 1642:

"Brachtes fram de documenter, som Capitein Thet vijste på sijn adelige slecht, deducerades den samme af Birgie Jarl tidh, begärandes emädan documenta äre något abstrusa, att han af gunst måtte därmedh blifva benådat; det som blef upskutit till fleres sammankompst."

När adelskapet sedan beviljades 20 oktober 1648 så skedde det på basis av egna förtjänster; inte ett ord om gammalt skotskt adelskap. Gott nog så, men hela den såkallade familjetraditionen hade kanske inte ens behövts, med andra ord. Namnet Teet byttes ut mot Stierncreutz. År 1652 adlades sedan hans farbror Henrik Mårtensson Teet (död 1657 i Falun) med ett nästan identiskt vapen, dock behållande namnet Teet även som adlig. Trots vissa åsikter i litteraturen om det motsatta, är det nog uppenbart att "Tait of Pirn"-legenden varit pådrivande eller fungerat som prejudikat i det här ärendet också.

Jully Ramsay skrev i sin artikel om Finlands medeltidsadel i verket "Finlands kulturhistoria" angående andreaskorset med stjärnor "blef det adliga insigniet icke allenast för ätten Teit, utan äfven för ätterna Creutz på Sarvlaks, Poitz på Tervik och en fjärde frälsesläkt, som innehade Stensböle".

Släkten Poitz vapen.

Både Creutz och Poitz var gammalt tongivande frälse på orten, och javisst ja - Teetarna härstammade från Creutzarna på mödernet. Och år 1618 hade Creutzar och Poitzar drabbat samman vid lagmanstinget i en vapendispyt. Ernst Creutz ifrågasatte fränden Mårten Poitz rätt att föra andreaskors - det var ju Creutzarnas sköldemärke. Båda bedyrade att de förde förfädernas vapen, utan att någon skotsk härledning av något som helst slag dök upp och tydligen utan att närmare reflektera över att man var befryndade. Likaså tycks ovan nämnde Jakob Teit vara fullständigt omedveten om något skotskt ursprung på 1550-talet. Detta är ett starkt indicium för att "Tait of Pirn"-legenden skapades först efter år 1618.

Nå, de nu adliga Stierncreutzarnas tid på Teetom sätesgård blev ändå inte så lång, redan år 1675 blev ryttmästare Jakob Abraham Stierncreutz av ekonomiska skäl tvungen att sälja gården till Ernst Johan Creutz på Malmgård. Även Lill-Teetom förvärvades av ätten Creutz, dessa samma Creutzar som också hade andreaskors och stjärnor i sitt vapen. På ett vis kan man säga att en heraldisk cirkel var sluten.

Förstoring av Teet/Tait-vapnet ur Johan Mattsons släktutredning version 2.
Bildkälla lpgenealogi.se.

Det har tagit sin tid att skriva samman det här inlägget; här finns många vändningar och lösa trådändar. Sammanfattningsvis kunde man väl konstatera att vi har att göra med en samling östnyländska släkter som är mer eller mindre befryndade med varandra och det genomgående motivet är andreaskorset och stjärnorna. Dessa tycks ha sitt ursprung i korsformade bomärken, som sedan heraldiserats på olika vis, och därefter har släkterna hänvisat heraldiskt till varandra. Alternativt kan man se släkten Poitz ursprungligen fyrstyckade sköld som primärkällan, eftersom den tycks vara den äldst belagda, och en fyrstyckning lätt förväxlar sig till ett andreaskors.

Att sedan en av släkterna inför introduktionssökandet råkat upptäcka att det i Skottland funnits en släkt vars vapen med andreaskors och dessutom namnlikhet varit ytterst lämpligt för ändamålet var ju bara allt för lägligt. Att andreaskors förekommer i Skottland är inte ägnat att förvåna, med tanke på att aposteln Andreas är Skottlands skyddshelgon. Andreaskorset är för all del en av de vanliga och allmängiltiga häroldsbilderna inom heraldiken i övrigt också.

Men hur är det då med ortsnamnet Pernå och Pirn i Skottland? Finns här något samband? Nja, det är inte särskilt sannolikt. Ortsnamnsforskningen anser att Pärnå kommer från det gamla finska ordet "pärnä", som betyder lind, eller möjligen, om ursprunget ska anses komma från ett namn, från någon som hette Bern eller Bernhard.

Och Teetom, ja det är en bildning på -om från tillnamnet Teit (fornnordiska Teitr), för så hette inbyggarna här redan på 1400-talet. Uttalas tejjtåm på östnyländska.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952. Hänvisningen till Teet/Stierncreutz är tydlig.Från "Kommunvapen i Nyland", Nylands svenska landskapsförbund 1969.

Källor:
Sven-Erik Åström, "Tait of Pirn"-sägnen i socialhistorisk belysning, Historiska och litteraturhistoriska studier 40 SLS 1965
Lars Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, SLS 2001
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
J.W.Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1891
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011

SLÄKTEN TEIT/TEET OCH STIERNCREUTZ – en adelssläkt från Pernå i Nyland med medeltida anor

Anders Segersven