Von Zweigbergk och basilisken

Von Zweigbergk. Teckning av Anders Segersven

Det hände sig nyligen i en diskussion med kollegan på Riksarkivet, att basilisken kom på tal. Det handlade egentligen om ett försök till identifikation av ett okänt vapen, men då den föregivna fågeln föreföll ha svans, så uppstod spörsmålet om huruvida det kunda vara fråga om en basilisk. Dylika finns ju inte i överflöd i Norden, månntro alls i finsk heraldik?

Finns visst. Släkten von Zweigbergk har en i hjälmprydnaden, och den släkten har figurerat i Finland sedan 1600-talet. Släktens förste medlem med svensk anknytning, Georg von Zweygbergk, utvandrade i början av 1600-talet från Böhmen  och stupade 1641 såsom svensk överste i slaget vid Wolfenbüttel. 

Stamfadern George Ludwig von Zweigbergk fungerade enligt uppgift som stallmästare vid det kejserliga hovet i Prag under slutet av 1500-talet, och i något skede skulle han ha erhållit adelsvärdighet av den tysk-romerske kejsaren. Sonen George, född 1596, konverterade till lutherdomen, och det var alltså han som stupade i den svenska protestantiska krigshär, som han alldeles nyligen anslutit sig till.

Tyska protestantiska krigsmän i den böhmiske Fredrik V:s sold
 enligt Göte Göransson i "Gustav II Adolf och hans folk".

Drottning Kristina gav år 1647 förläningsbrev på egendomar i Ingermanland och Kexholms län åt Georges fem söner "att niuta, bruka och behålla under Adelig frijhet och frälsemanna tienst", men de godsen reducerades 1685 tillbaka till kronan. Ätten bodde därefter kvar huvudsakligen i Finland och Baltikum, de fem bröderna och deras söner såsom officerare i svensk tjänst, några även i rysk.

De ryska medlemmarna av släkten introducerades år 1827 i guvernementet Novgorods adelsmatrikel under namnet Zveiberg, nummer 771, men den släktgrenens senare öden i Ryssland är okända.

Den svenska grenen av släkten härstammar från Anthon von Zweigbergk, som kom att växa upp i Sverige som fosterbarn till generalen Carl Gustav Creutz, den finska grenen igen från två av Anthons bröder. De skriver namnet omväxlande som von Zweygberg, von Zweygbergk, men också som Zweigberg och Zweygberg.

Vapenbeskrivningen lyder: Sköld: i av silver och rött snedrutat fält en balk av silver, belagd med en trebladig röd gren. Hjälmen krönt. Hjälmprydnad: en uppstigande tvestjärtad röd basilisk med krona och beväring av guld. Hjälmtäcke invändigt av silver, utvändigt rött. Vapenteckningen av Jan Raneke till höger visar tydligt basiliskens tvestjärt, vilket jag inser att min egen teckning ovan inte gör. My bad.

Det majestätiska lejonet är djurens konung, den likaledes ståtliga örnen är fåglarnas konung, men kräldjurens härskare är den lilla och ondsinta basilisken, först beskriven av Plinius den äldre. Ja, så gemen är den att även alla andra ormar och kräldjur räds den.

En basilisk avbildas med en tupps huvud och ben och en drakes kropp och vingar, därtill är den krönt med en krona. Kläckt ur ett tuppägg och ruvad av en padda på en dynghög är den ett av de grymmaste fabeldjuren och har en blick som dödar och ödelägger allt omkring sig, fåglar faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är den okuvliga vesslan eller att den möter sin egen bild i en spegel. 

Basilisken som den är framställd i Physiologus.

Basilisken är inte ett av de vanligaste vapendjuren, men den förekommer i åtskilliga släktvapen över Europa, ofta som sköldhållare. Med detta anseeende kan man fråga sig varför någon skulle komma på tanken att välja denna sällsynt motbjudande reptil som vapendjur. Det enkla svaret är väl för att avskräcka avundsmän och motståndare.

Nåväl. Det okända vapnet på kruthornet som det hela startade med förblev oidentifierat tills vidare, även om man får anta att det härstammar från Tyskland någon gång i tiden, men det hela ledde till en riktigt uppfriskande utfärd i fabeldjurens kulturhistoria. Ett av heraldikens glädjeämnen, sanna mina ord.

"Syskon! en sup vid disken,

Och pro secundo en på Fisken;

Krögarn, den Basilisken,

Summerar Taflan full i dag.

     Klang Du och Jag!"

Carl Michael Bellman: Fredmans Epistel nr 82.

Basilisk med stadens vapen i Basel. Bildkälla: Wikimedia.

Anders Segersven

Litteratur:

Kalender över ointroducerad adels förening 1975, Uppsala 1975

Alf Henriksson, Disa Törngren, Lars Hansson: Bra Böckers Hexikon 1981

Stephen Friar (ed.): A New Dictionary of Heraldry, London 1987

Ottfried Neubecker: Heraldik, Källor - Symbolik - Användning, Liber 1982

Vapenlikhetsfällan

Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.

Janzons tes är nämligen:

Det fanns inga ättevapen

Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.

Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.

Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.

Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner

 eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.

Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.

Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.

 "I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"

En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.

Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet

En riktigt stilig version av Lepas-vapnet återfinns i ryttmästare Jesper Mattson Kruus sigill av 1601. Det är bara det att Jesper Mattson Kruus inte tillhörde Lepasätten, han var en Cruus, som förde ett helt annat vapen. Men han hade ärvt godset Harviala efter sin morfar, riksrådet Björn Klasson till Lepas och tycks ha ansett att vapnet var bundet vid godset.

Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601.

Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.

Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.

I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.

Anders Segersven

Vapensköld - ett adligt privilegium?

Olaus Magnus De nordiska folkens historia 1555; Den adlige mannen yvas över sitt vapen, hans utanför äktenskapet födde halvbror ser mindre nöjd ut. Hans vapen är briserat med en bastardsträng. 

I det allmänna medvetandet förknippas heraldiska vapen med adel, och visst är det sant att adeln brukar föra vapen, men att det skulle vara fråga om något adligt privilegium, det är en missuppfattning.

För det första, om man tänker efter lite, så för stater, städer, kommuner och sammanslutningar av olika slag också vapen, och det har de gjort åtminstone sedan 1300-talet.

De första vapnen var självtagna, och man bör också uppmärksamma att ordet "adlig" på medeltiden hade en något annan betydelse än vi sätter i det idag. Adel var i stor utstäckning att betrakta som en funktion. En borggreve var en man som hade ansvaret för en borg, dvs en fästningskommendant. En markgreve, på franska en markis, hade till uppdrag att försvara ett visst avsnitt av rikets gräns.

En icke-adlig person som insattes i ett ämbete med en dylik funktion, kom alltså att betraktas som adlig, åtminstone så länge han innehade denna post. En förmögen bonde, eller varför inte en borgare, som införskaffade häst och rustning för att tjäna kungen som krigsman, erhöll frälse och betraktades som frälseman - så länge han kunde uppfylla rustningskraven. Om han inte längre kunde det, så gled han ur frälset och försjönk, som det så vackert heter, tillbaka till allmogestånd.

Ett icke-adligt vapen idag kallas för borgerligt, även om innehavaren kunde tänkas vara hur oborgerlig som helst. Ursprungligen var borgaren en köpman, som oftast ägde burskap i en köpstad av något slag; han hade om det var fara å färde rätt att söka skydd innanför stadens murar. Han kunde förvisso vara både rikare och ha finare seder än någon adelsman, men då han utövade köpenskap och inte fyllde en adelmans funktion, så kunde han inte vara adlig.

Självtaget vapen, ja. Redan på 1300-talet har vi den italienske juridikprofessorn Bartolus de Saxoferrato som i verket Tractatus de insigniis et armiis 1354 ställer sig frågan "Vem har rätt att ha ett vapen?". Och han svarar: "Quilibet potest sibi assumere arma... Envar har rätt att ta sig ett vapen, föra det och märka sina ägodelar med det". Så länge man inte tar någon annans vapen, förstås. Men eftersom man inte kan veta om alla vapen i världen, anses det att det räcker om man åtminstone har koll på vapnen i sitt eget land. Pinsamt kunde det ju vara i alla fall, så i förlängningen ledde det här till att man började hålla vapenrullor, och det blev en av häroldernas uppgifter.

Bartolus de Saxoferrato

Bartolus hade en fortsättning på sitt konstaterande om att envar har rätt att ta vapen, och det var att förvisso var det också bra om man kunde erhålla ett patent på sitt vapen - ett vapenbrev - av någon furste, då var vapnet ännu bättre skyddat och hade större värdighet.

Vapenbrev för Jören Månsson av Nokia-släkten, utgivet av Johan III 1573.

Det var den tyske kejsaren som under 1300-talet började utfärda vapenbrev åt förtjänta personer, ofta men inte alltid i samband med ett adelskap, och andra furstar följde snart exemplet. Ett vapen som man hade kungligt brev på blev snabbt betraktat som finare än andra vapen, och folk började ansöka om stadfästelse av både nya och äldre vapen. Och var beredda att betala för det. Här fanns det en inkomstkälla för den kungliga myndigheten, och så småningom började självtagna vapen motarbetas och betraktas som ogiltiga.

Skillnader mellan adligt och borgerligt vapen enligt nuvarande praxis, här illustrerat av släkten af Klintberg, som adlats enligt § 37 regeringsformen i Sverige. Endast huvudmannen är adlig (till vänster) och resten av släkten för borgerligt vapen (till höger). Adligt vapen har bygelhjälm med sk. klenod kring halsen, borgerligt vapen stickhjälm. Adligt vapen kan också ha adlig rangkrona på hjälmen. Illustration av Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Ja, man försökte rentav lagstifta om det hela, i Sverige hade man "Kungl. förordningen den 10 aug. 1762 emot adlig skölds eller hjälms brukande av ofrälsemän":

"Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tiltagsenhet sig skal hafva inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pizskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefvar, Friherrar och Adelsmän; Altså och til förwarande af den rättighet, hwilcken i så måtto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, samt til behörig ordnings hållande härutinnan, wele wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzkier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt."

Endast två gånger år 1767 kom förordningen att prövas i domstol, processerna djupdök i juridiska spetsfundigheter och definitionsproblematik och slutade med frikännande. Inga böter, och fler processer blev det inte.

Källor:

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978
C.G.U. Scheffer: Heraldisk spegel, artikeln "Adlig sköld och adlig hjälm", Stockholm 1964

Wrede och slaget vid Kirkholm

Karl IX flyr ut till vänster och Henrik Wrede tar upp kampen till fots. Bild: Vesa Mäkinen, Suomen vanhat linnat.

Vi kunde runda av genomgången av det heraldiska i Riddarsalen på Svidja med att ta en titt på väggmålningen på kortväggen. Den är skapad av konstnären Axel Haartman, en vän och släkting till August Wrede af Elimä. Den har inte så mycket med Svidjas historia att göra, men desto mera med släkten Wrede. Målningen föreställer en scen från slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna.

Slaget vid Kirkholm. Målning av Peter Snayer 1630. Wikipedia.

Kungen skriver till rikets råd samma år: "Om en livländare, vid namn Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer". Tacksamheten tog sig också heraldiskt uttryck, och hela historien har blivit en omhuldad familjetradition inom släkten Wrede.

Vapnet på friherrebrevet av 18 augusti 1653.

Släkten Wrede hade som adlig uppenbarligen inte naturaliserats i Sverige, men år 1653 blev Henrik Wredes efterkommande upphöjda till friherrligt stånd och år 1654 blev deras friherrliga ätt inskriven på Svenska Riddarhuset under nr 44, med namnet Wrede af Elimä, med Elimä fjärding av Kymmenegårds län till friherrskap.

Vapnet tecknat av Jan Raneke, från Den svenska adelns vapenbok.

Det friherrliga vapnet berättar om händelserna vid Kirkholm på ett föredömligt heraldiskt vis. Här har vi en häst med krona, en ensam väpnad man med svärd, ett lejon och korsade svärd genom en krona. Vapnet förkroppsligar den allmänna uppfattningen om heraldik som bärare av diverse stor symbolik, även om dylikt ju inte är obligatoriskt inom heraldiken, och månget vapen fungerar bra enbart som igenkänningstecken.



Serafimervapen för Fabian Wrede. Kungliga Serafimerorden 1748-1998 av Per Nordenvall. 

Alla grenar av släkten Wrede som finns eller funnits i Sverige, Finland och Estland härstammar från denne Henrik Wrede och hans efterkommande. På Svidja finns fortfarande en familjegrav för släkten.

Wredes stamvapen på exlibris för Lars Jacob Wrede, tecknat av Gustaf von Numers. Även här finns hästen med på ett hörn.
Heraldisk Tidsskrift mars 1993.

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Arend Scheringssons släkt

En sköld med tre rundlar i balk ställda. Hjälmprydnad: tre rundlar, 1+2, ställda mellan ett par vesselhorn. Tinkturer okända.

Arend Scheringssons vapen. Gråskala använd för att markera att tinkturerna är okända.
Teckning av Anders Segersven.

Arend Scheringsson kom till Finland för att sköta sin svärfader Hans Johanssons till Hartikkala gods. Han fick 1607 förläning i Töfsala socken och uppförde där Tammisto säteri. Han var utomäktenskaplig son till Schering Eriksson Arp i Lekeryds socken, Jönköpings län, och brukade dennes sköldemärke. Han avled omkring 1618 och slöt själv sin ätt på svärdssidan.

Alla hans fyra döttrar använde efternamnet Stjerna vilket han själv inte tycks gjort. De gifte sig alla med finländska män; Maria med ryttmästaren Arvid Anckarsköld, Margareta med majoren Mikael Sölfverarm, Iliana med kyrkoherden och lagläsaren Klaudius Martini Brenner och Anna med kaplanen i Töfsala, herr Erik. Då Iliana ingick ofrälse gifte noteras det att generalguvernören Per Brahe tvingade henne att sälja sina frälsegods till svågern Anckarsköld.

Mer om släktens ursprung i Lekeryd är inte känt, t.ex. Ranekes Svenska Medeltidsvapen tar inte upp varken Arp eller Schering Eriksson.

Källa:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden