Ett något tilltufsat lejon

Detta är för all del film, en bild från den i övrigt strålande TV-serien "Invisible Heroes", men varför är lejonet på ambassadskylten så missbildat?

För att börja med det grundläggande; det här är Finlands statsvapen.

Dess vapenbeskrivning är fastställt i lagen om Finlands vapen, man kan alltså säga att det åtnjuter ett visst laga skydd.

1 §

Finlands vapen är Finlands historiska vapen, som beskrives på följande sätt:

I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra ram ersatts med en harneskklädd arm svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver.

Därutöver så bestäms om myndigheternas bruk av lejonvapnet i lagen om myndigheters sigill och stämplar och i statsrådets förordning om statliga myndigheters sigill och stämplar. Vi kan läsa att:

Finlands vapens emblem används alltid i sigill och stämplar av

1) republikens president och republikens presidents kansli,

2) statsrådet,

3) ministerierna,

4) justitiekanslern i statsrådet och justitiekanslersämbetet,

5) högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen,

6) riksåklagaren och riksåklagarämbetet,

7) kanslern vid Helsingfors universitet,

8) Finlands Bank,

9) försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, samt

10) Finlands beskickningar i utlandet.

Och ändå så ser man väldigt ofta versioner av vapnet som inte med bästa vilja kan kallas för särskilt heraldiska, och vad ironiskt är, en av de större syndarna tycks vara statsförvaltningen självt.

Inrikesministeriet förnyade sin visuella identitet i slutet av år 2018. Enligt uppgift ville man ha

 "kraftiga och fräscha nyanser". Ja, vad ska man säga till det?

Utrikesministeriet har tagit hela klotet i besittning. Själva lejonet tycks ändå ha klarat 

globaliseringen relativt helskinnat.

Undervisnings- och kulturministeriet har ett lejon som andas gångna tider, 

lite av lejonfrimärket modell 1917 av Eliel Saarinen. Men varför har man spillt grön färg på det hela?

Om vi ska vara noga så hör bitecknen i ett bestrött fält till fältet, inte till vapenbilden. Jag talar här om rosorna i Finlands vapen som, om lejonet återges utan sköld inte följer med. De får lov att bli kvar på sköldfältet. Men kanske ska den gröna färgfläcken hos undervisnings- och kulturministeriet betraktas som en sköld?

Flertalet ministerier och instanser har det finska lejonet med i sin helhet, och man har klarat av att lämna rosorna åt sitt öde. Men man vill naturligtvis ha en egen visuell profil och ett eget stuk på lejonet:

En udda fågel bland ministerierna; kommunikationsministeriet kommunicerar inte via lejon, 

trots att det är önskvärt.

Det statligt ägda Myntverket i Finland för ett krönt lejon, och hänsyftningen är rätt tydlig även om det i brist på 

huggverktyg och bepansrad ram strängt taget inte är fråga om Finlands lejon.

Republikens president för ett lejon av guld i vitt (dvs silver) fält; ett tinkturfel om man vill se det så, som i tiden endast kungariket Jerusalem tilläts. Inredningen i Presidentslottet, främst i Spegelsalen, går förvisso i guld och vitt.

Försvarsmaktens lejon med torn har varit i bruk sedan 1963 och det är designat av 

en alldeles riktig heraldiker; Gustaf von Numers. Här finns inget att klaga på.

Finlands Bank har bevarat den officiella versionen av Finlands lejon, tecknad av Olof Eriksson.

Här hade vi de flesta av instanserna som näms i lagen om myndigheters sigill och stämplar, några enstaka föll ut av utrymmesbrist eller så använde de sig inte i sin visuella profil åtminstone av något lejon, vilket förstås inte betyder att de inte skulle ha ett i sina sigill och stämplar, kantänkas. Lagtexterna ovan nämner ju specifikt sigill och stämplar, inte logotyper och visuell profil i allmänhet. Man anser sig uppenbarligen därmed ha ett visst spelrum i det visuella, även om strävan de senaste åren så vitt jag förstått det hela, har varit att framhäva lejonet mer.

Gränsbevakningsväsendet profilerar sig ingalunda med något lejon, utan en björn.

Den springande punkten i upplägget är att dessa instanser och deras kommunikationsansvariga ofta vill fräscha upp och förnya den grafiska profilen, alldeles som kollegerna i näringslivet. Man anlitar sedan reklambyråer som nog så ivrigt och med minimal heraldisk kunskap ger sig i kast med uppgiften, det får man ju betalt för. Men risken är stor för att barnet åker ut med badvattnet ibland alla ledord som "dynamisk"och "fräsch" och "tilltalande" och jag vet inte vad.

En samling officiella lejon av äldre datum ur Riksarkivets samlingar.

Även partier kan. De Gröna drog ut i riksdagsvalet 2011 under gröna baner med ett lejon av silver. 

Bildkälla: Vihreä lanka 9.12.2010.

Tills sist en åsikt från reklambyråernas värld (Markkinointi & Mainonta, på finska): Jukka Hakala anser att Finland misshandlar sitt lejon.

Anders Segersven

Harro Koskinen och svinvapnet

Finlands vapen fastställs i lagen och, även om påföljderna av skändande av vapnet i den nu i kraft varande lagen är lite för mig oklara, så torde man inte få behandla Finlands vapen hur som helst. Att framställa produkter med ett felaktigt Finlands vapen till avsalu, är åtminstone belagt med bötesstraff, så mycket framgår.

Frågan inställer sig: har då någon genom tiderna dömts för skändande av statsvapnet? Svar ja. Konstnären Harro Koskinen och året var 1974.

Harro Koskinen. Bildkälla YLE.

Det hela började redan 1969 på "De ungas utställning" ("Nuorten näyttely") i Helsingfors konsthall. Harro Koskinen var en ung konstnär med rötter i popkonst och underground och ville ta del i samhällsdebatten. Han hade valt svinet som det motiv han ofta arbetade med och det här året ställde han ut med verken "Svinvapnet" och "Svinmessias". Tanken med svinen i hans produktion var att protestera mot borgerliga värderingar och borgerlig livsstil, och nu kom det så en reaktion, men betydligt kraftigare än vad Koskinen någonsin hade väntat sig.

Harro Koskinen: Svinproduktion 1969. Längst till vänster en svinversion av polisens ämbetsmärke.

Lekmannapredikanten Kyösti Laari hade hört om utställningen och gjorde polisanmälan. Laari var bekant med vad som hade hänt på Martinique år 1902; befolkningen hade burit ett korsfäst svin i en procession och snart därpå hade det brutit ut en jordbävning och ett vulkanutbrott och befolkningen hade dött. Saken var klar för Laari; Guds straffdom var att vänta.

Ärendet kom upp i rätten och kontentan var att Koskinen dömdes till böter för hädelse och skändande av statsvapnet. Huvudfokus var förvisso på "Svinmessias", men "Svinvapnet" hade sin del i domen. Koskinen var chockad, och en benådningsansökan till president Kekkonen ledde inte till något resultat. Medieuppbådet var stort och, värst av allt, konstnärsstipendierna upphörde att komma för långa tider framöver.

Nå, helt utslagen var Harro Koskinen inte, han fortsatte med sin konstnärliga karriär och återvann med tiden reputationen och numera finns hans verk också på museet för samtidskonst Kiasma. Sedan ett antal år erhåller han finska statens konstnärspension.

Idag kan det här verka smått roande, och paragrafen om hädelse utgick ur lagen år 1977. I början av 1970-talet tog Koskinen visserligen upp Finlands flagga till konstnärlig behandling, om man säger så, och polisanmäldes igen. Men den gången förföll åtalet. Kanske hade man blivit lite visare vad gäller den konstnärliga friheten.

Harro Koskinen om Finlands flagga.

Anders Segersven

Minnesmynt väcker debatt

Finska YLE skriver om ett minnesmynt i anledning av Finland 100 år och med motiv med prickskytten Simo Häyhä som väckt sådan debatt på webben att konstnären fått lov att ändra på utförandet.

Nya versionen.

Aha, det är förstås den konstiga versionen av Finlands vapen som fått folk att reagera, tänker man som heraldiker.

Tidigare version med föregivet suspekt bild av Häyhä. Jag är inte insatt i detaljerna.

Nej. Det är det att bilden av Simo Häyhä i den första versionen eventuellt inte föreställer Häyhä, så den har bytts till en bild som garanterat föreställer Häyhä. Ingen, så vitt jag har förstått, har noterat något konstigt i Finlands vapen. Och ändå har där kombinerats både Finlands flagga och vapen på ett sätt som garanterat inte är heraldiskt.

Kollegan Heinz Stürmer tog sig före att färglägga enligt skrafferingen. Varför får jag Norge-vibbar?

Det är på något sätt beskrivande för den sk. neo-nationalismen av idag, där prickskytten Häyhä från Vinterkriget tycks ha lyfts fram som ett slags galjonsfigur för finska krigsinsatser, men där man tycks sakna närmare insikt i landets vapensköld och hur den framställs. Lustigt nog, eftersom många av dessa fosterlandets ivriga fackelbärare tycker om att bära lejonsmycken av olika slag.

Urval av lejonsmycken.

Det är väl att hoppas att Heraldiska nämnden vid Riksarkivet tar tag i det här, det är deras uppgift att vaka över användandet av Finlands nationalvapen. Så här kan man ju inte ha det.

Nämligen, lagen om Finlands vapen säger så här:

Den som saluför Finlands vapen i ett utförande, som väsentligt avviker från beskrivningen av Finlands vapen i 1 §, skall för saluföring av lagstridigt Finlands vapen dömas till böter.

Nio rosor i Finlands vapen

Finlands vapen på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala, av Willem Boy, 1580-talet.

"I rött fält ett krönt lejon som trampar på en sabel och vars högra arm ersatts med en harneskklädd ram svingande ett svärd; lejonet, dess krona och beväring, armharneskets ledplåt och vapnens fästen av guld, vapnens klingor och harnesket av silver; fältet bestrött med nio rosor av silver"

Så konstateras det enligt lagen (381/78) om Finlands vapen. Vapnet innehåller uttryckligen nio rosor, och av tradition har de ansetts symbolisera de nio historiska landskapen i Finland. Det är en trevlig historia men också en efterhandskonstruktion, och rosorna har ingalunda alltid varit nio, vilket vi snart ska se.

Besått fält till vänster, bestrött fält till höger (Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit 1982).

Det beströdda fältet är en dekoration, ibland kallat praktstycke eller semé, och heraldiken brukar egentligen inte ta ställning till med hur många föremål ett fält är bestrött (föremålen går inte över sköldkanten) eller besått (föremålen kan gå över sköldkanten). Det är fråga om dekoration för att fylla ut tomhet, ett uttryck för horror vacui, den "rädsla för tomrum" som gör sig gällande bl.a. i medeltida illustrationer.

Hur har då dessa rosor och deras antal framställts i Finlands vapen genom tiderna? Vi tar en titt.

Finlands vapen i ett manuskript från 1580-talet. Nio rosor, lejonets högra ram är inte harneskklädd.

Vapenflagga använd vid Karl X Gustafs begravning 1660. Tolv rosor.

Finland i "Suecia antiqua et hodierna" 1712, teckning av Elias Brenner. Sexton rosor.



Finlands vapen på tronklädet vid lantdagen i Borgå 1809. Fjorton rosor.

Vapnet på fanan som studentkåren bar till Floradagsfesten 1848. Sexton rosor, förebilden har tydligt varit Brenner 1712.

Finlands vapen på servis från 1850-talet, Kejserliga palatset i Helsingfors, numera Presidentens slott. Åtta rosor.

Vapnet enligt en rysk förordning av år 1857. Åtta rosor.

Normalisering av Finlands vapen 1886, K.A. Bomansson. Härifrån och framåt blir förebilden vapnet på Gustav Vasas gravmonument från 1580-talet. Nio rosor.

Titelblad till Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok av George Granfelt 1889. Nio rosor, för första gången förekommer en björn som sköldhållare.

Som vi sett har antalet rosor varierat genom århundradena. Den nuvarande officiellt stadfästa vapenbeskrivningen har fixerat antalet rosor till nio, uppenbarligen på grund av uppfattningen om de nio landskapen, och antalet rosor på vapnet på Gustav Vasas gravmonument. Det är möjligt att göra så, även om det inte är obligatoriskt. Den officiella vapenbeskrivningen har också tagit avstånd från beväringsregeln genom att konstatera att beväringen är guld. Annars kunde lejonet ju ha tunga och klor i blått, till exempel. Mer om beväring kan vi ta en annan gång.

Något helt annat. Lejon i art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Anders Segersven

Huvudsaklig källa: Tuukka Talvio: "Suomen leijona", Museiverket, Finlands nationalmuseum 1997


Rudolf Ray och den finska björnen

Alla som känner till det minsta om Finlands natur och miljö, inser genast att här inte lever några lejon. Alltså är det absurt att Finlands vapen uppvisar ett lejon, speciellt när vi här har den starka och självständiga björnen, som genom tiderna haft en stor betydelse för det finska folket.

Rudolf Ray (1884-1930)

Ja, ungefär så tänkte affärsmannen och honorärkonsulen för Chile, Rudolf Ray, i början av 1920-talet och beslöt att göra någonting för att rätta till den saken. Egentligen uppdagades saken för honom den 12 februari 1920, då statsrådet fann det för gott att avlägsna statsvapnets krona från den finska flaggan. Ett statsvapen utan krona, vad är det för en styggelse?

Saken låg för all del i tiden och Rudolf Ray var inte ensam i sina krav på en förnyelse av Finlands gamla vapen med lejonet. De finsksinnade ansåg att vapnet hade varit ett tecken på förtryck och slaveri, och inte tilltalade den röda färgen heller, bolsjevistisk som den såg ut, speciellt bara några år efter det förödande inbördeskriget. Konstnärer med Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen och Wäinö Aaltonen i spetsen gjorde nya förslag till vapen och symboler, men frågan är om det ändå inte var Rudolf Ray, den heraldiske dilettanten och idealisten, som var den mest egensinnige i ärendet.

I Rays förslag ser vi den finska björnen bryta slaveriets ok, på en blåvit bakgrund naturligtvis, omkretsad av grankvistar och på skölden flammar frihetens bägare. Ray författade en pamflettskrift "Suomen kansallisvaakuna" (Finlands nationalvapen) 1927 att delas ut bland riksdagsmän och ledande politiker.

Hur gick det då sen? Jo, riksdagen behandlade faktiskt förslaget upprepade gånger men något direkt genomslag till Rays favör blir det inte. Men faktiskt, år 1934 tillsätter statsrådet en kommitté för utarbetande av ett förslag för ett stort riksvapen för republiken Finland, och 1936 levereras ett förslag med grankvistar som postament och björnar som sköldhållare. Det är inte alltför långsökt att här se ett eko av Rudolf Rays ursprungliga förslag. Men hur som det nu var, så kom krigen 1939-45 emellan, och det här förslaget glömdes bort och blev aldrig fastställt.

Förslaget till Finlands stora vapen 1936

Rudolf Rays vapenförslag finns faktiskt att beskåda på en endaste plats, nämligen i Brunnsparken i Helsingfors. Där har det utförts i sten för att uppmärksamma den gran, uppdriven 1917, som Ray också låtit plantera i åminnelse av Finlands självständighet.


Minnesstenen i Brunnsparken

Anders Segersven