Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor

Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.

Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

Huvudbaner och anvapen

Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.



Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.

I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011

Vapenidentifiering i Sjundeå kyrka

Jag blev nyligen kontaktad av Sjundeå församling, man hade i kyrkans gömmor hittat ett gammalt vapen som ingen kände till vem det tillhörde. Sådant är ju alltid intressant, och dylikt kommer ju inte före en särskilt ofta, ens för en heraldiker.

Det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka.

Och visst kunde jag identifiera vapnet. Det är fråga om vapnet för släkten Anrep, en gammal och vittförgrenad ätt ursprungligen från Tyskland och inkommen via Baltikum. Vapnet har uppenbarligen ingått som anvapen för någon av släkten Creutz.

Jag började med samlingen "Vapensköldar fordom upsatta i Finlands kyrkor", en samling avteckningar ursprungligen gjord av Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare omkring 1670, utgiven av Reinhold Hausen 1888. Men det fanns inget passande under Sjundeå kyrka. Sedan kollade jag "Anteckningar gjorda under en antiquarisk forskningsresa 1870 i Vestra Nyland" av samme Hausen. Och se, där blev det napp! Se fig. 9.

Nu hade Hausen inte tydligen lyckats identifiera just fig. 9, så sökandet fick gå vidare. Nu var det i alla fall klart att vårt vapen har ingått som ana i någons huvudbaner i kyrkan. Det måste vara någon bemärkt som verkat i Sjundeå. Först tänkte jag söka bland Flemingarna (eftersom Flemings vapen är främst i Hausens teckning), men tydligen har alla vapnen varit utformade på samma vis - Hausen har förenklat det hela lite, och dessutom så är det någonting i upplägget som för tankarna till Creutz ändå (både fällgallret och korset med stjärnorna har med Creutz anor att göra). Ernst Johan Creutz är kändast i Sjundeå, så varför inte kolla hans anor. Här gick jag över till Elgenstiernas ättartavlor.

Under sökandet började de andra anvapnen i Hausens bild dyka upp, så spåret verkade rätt. Ernst Johan Creutz mormor var Margareta Anrep af Soor. Okej, jag gick några anor vidare innan jag insåg att jag redan hade hittat det. Anrep!

Det intressanta med vapenåtergivningen på den tiden är att man inte alltid var så noga med detaljerna, och ibland får man intrycket att den som utförde vapnen inte alltid själv visste vad det ursprungligen skulle föreställa. God fingertoppskänsla är alltså erfordrat, själv fick jag t.ex. assosciationer till Ingermanland - med en balkvis ström med murar - när jag först såg vapnet. Anreps vapen föreställer ju egentligen en kam (för hästmanar - mankam - de ser faktiskt forfarande ut så där). Nedan några olika versioner av Anreps vapen, som fick mig övertygad om att jag hittat rätt. Den mest typiska version av Anreps vapen är det inte fråga om den här gången.

Versioner av Anrepska vapnet, till vänster från Sagu kyrka och de två till höger återgivna i
Heraldisk Tidsskrift, mars 1997.

Ernst Johan Creutz (1619 – 1684) var bl.a landshövding i Nylands och Tavastehus län och president i Åbo hovrätt. Han hade ägor i Sjundeå och var åtminstone tidvis bosatt här.

Nu är ju Ernst Johan Creutz inte begravd i Sjundeå kyrka, han gravsattes först i Åbo domkyrka och senare nedsattes han i Creutzska graven i Pärnå kyrka i Östra Nyland. Den som begravts i Sjundeå kyrka är uppenbarligen en av hans söner som dött som barn, och det här vapnet har alltså varit del i dennes anor. Kan man möjligen anta att dennes huvudbaner och anvapen uppsatts i kyrkan först efter 1670, eftersom Brenner eller medhjälpare inte noterat dem i samlingen upptecknad omkring detta år?

Ännu år 1870 har det alltså funnits en hel uppsättning av dessa anvapen i Sjundeå kyrka, då Hausen ritat av dem. Det skulle vara intressant att veta vad som hänt med de övriga av dem, om det här Anrepska vapnet är det enda som finns kvar.

(Ett tack till Sjundeå församling, som bistått med bilden på det ”okända” vapnet).

Anders Segersven