Lokalvapen i Esbo och Kyrkslätt

Inofficiella lokalvapen i Esbo, designade av Markus Myllyniemi. Källa: Helsingin Sanomat.

Det har gått en tid sedan bloggen uppdaterades, det är beklagligt, men det har sina skäl. Med åldrande föräldrar har gårdsbruket de inte längre förmår sköta mer och mer gått över till att bli mitt ansvar. Nu har det varit sommarsäsong igen med allt av arbete ute på fälten som det för med sig. Hösten och vintern kommer ändå, och med det lite mer tillfällen att ägna sig åt heraldiken igen.

Trenden med stadsdels-, region- och byavapen går vidare, och den här gången kan vi rikta sökarljuset på Esbo och Kyrkslätt. Här har vi lokalpolitikern och kommunikationsföretagaren Markus Myllyniemi från Kyrkslätt som varit framme.

Byavapen i Kyrkslätt, designade av Markus Myllyniemi. källa: X, fd. Twitter.

Markus Myllyniemi. Källa: Facebook.

Myllyniemi har främst publicerat sig på sociala medier och i de inlägg jag har sett har det inte närmare öppnats upp motiveringat till ämmnesvalen i de här vapnen. Med lite lokalkännedom kan man förstås tolka sig till någonting; metron går till Mattby (Matinkylä) nuförtiden, Esbogård har sin plats i Gamla Esbo (Vanha-Espoo), Alberga (Leppävaara) är ett talande vapen och nuvarande Esbo domkyrka ligger i centrum (Espoon keskus).

I Hvitträsk i Kyrkslätt upptäcktes de första hällmålningarna i Finland, av självaste Sibelius, Pork(k)ala har sin fyr, Meiko är en vacker vildmarkssjö som är naturskyddad.

Vad Obelix har att göra i Veikkola undgår mig dock något, Veikkola är ett samhälle i norra Kyrkslätt, kanhända något egenartat. Och visst, under Porkalaparentesen var ju hela Kyrkslätt taget av Sovjetunionen - nej inte hela - en by i norra Kyrkslätt hade undgått och hörde fortfarande till Finland... Måhända det är förklaringen.

Hursomhelst, än en gång får man lov att uttrycka glädje över att det dyker upp unga förmågor som för det heraldiska arvet vidare.

Nu något helt annat.

Det har sina skäl att jag inledde med lokalvapen i Esbo, och jag har ju tidigare fört fram min särskilda relation till den här staden där mina förfäder levt och brukat jorden en gång i tiden. Då var det ett Esbo som inte finns längre, ett agrart svunnet Esbo.

Det är en intressant historia med en gård som inte längre finns, och det finns en hel del att berätta om ett av de gamla stamhemmanen vid namn Kirsti, min farfars hemgård.

Så, här är historien om Kirsti gård, släkten Segersven och det Esbo som inte längre finns

Karaktärshuset på Kirsti. Esbo stadsmuseums samlingar.

Anders Segersven

 Esbo 50 år som stad

Esbo fyller 50 år som stad, och händelsen till ära har man kommit ut med en ny logotype för evenemanget. Då stadens vapen fått en framträdande plats är det sannerligen värt ett inlägg.

Esbo må vara en ung stad, trots att man i metropolisk sammanvävnad med Helsingfors och Vanda, konurbation kallas det visst, faktiskt i all stillhet vuxit till Finlands näst största stad. Den gamla Kungsvägen från Åbo till Viborg har gått genom bygden sedan 1200-talet och Esbo som församling särskildes från Kyrkslätts kapell år 1458 vilket man räknar som ett slags begynnelse. Den tidigare landskommunen blev köping år 1963 och stad 1972. Samtidigt kan man konstatera att från 9000 invånare 1920 hade man 22 000 invånare år 1950, 100 000 år 1970 och år 2022 närmar man sig stadigt 300 000 invånare.

Namnet Esbo betyder för övrigt "asp-å", ursprungligen "Espa" som är känt från 1421. Den finska formen Espoo är alltså egentligen närmare det ursprungliga uttalet av namnet.

Esbovapnet är designat av heraldiker Kaj Kajander och stadfästes 1955.
 Originalteckningen i Europeana Heraldica.

Kronan i Esbo stads vapen hänsyftar till Esbogårds kungsgård, som bildades genom påbud av kung Gustav Vasa år 1556.  Gården omfattade på sin tid över hälften av dåvarande Esbo socken. Hästskon hänvisar för sin del till den medeltida strandvägen mellan Åbo och Viborg, som gick genom socknen och torde vara mer känd som Kungsvägen. De bybor som bodde längs vägen var belastade med skjutsningsplikt.

Bildkälla YLE.

Och vad kan man då, heraldiskt sett, finna i Esbo? Både det ena och det andra, och om man är en riktigt inbiten esboheraldiker, sådär som framlidne kollegan Jukka Suvisaari, så kan man skriva en hel bok om heraldik i Esbo. Vi ger ordet åt Jukka Suvisaari:

"Först tar jag upp Esbo stads vapen som är ståtligt och som lätt fastnar i minnet, en utomordentlig symbol för vår stad. Sköldens blåa färg är densamma i många nyländska vapen. Bl.a. Helsingfors, Vanda och Kyrkslätt samt landskapet Nyland använder denna blåa sköldfärg och i bilden finns antingen guld eller silver, eller båda metallerna. Enligt gammal heraldisk tradition är ett tvåfärgat vapen idealet. Esbos vapen är ett sådant.

Hästsko med krona syftar på Kungsgården, d.v.s. Esbo gård och på ortens gamla historia då bönderna hade skjutsplikt på Kungsvägen. Bilden passar även bra för nutidsmänniskan. En hästsko anses föra lycka med sig och krönt bör den vara i Esbo. Så här tycker vi naturligtvis idag men jag vill påminna om att sköldbilden alltid bara är en abstrakt symbol. Vi esbobor är inte desto kungligare även om vi har en krona i vapnet"

Något mer pragmatiskt förhöll sig den grafiske humoristen Kasper Strömman till Esbo vapen och logolype i en artikel på YLE år 2015:

"Ett tredje vapen som Strömman vill rätta till är Esbo stads. I den finns en hästsko med en krona ovanför. Strömman har inte sett till några hästar på sistone i staden och vill lyfta fram det absolut vanligaste färdmedlet i dagens Esbo, nämligen bilen. Strömman bytte således ut hästskon mot en lättmetallfälg. För att inte verka som en helt rutten människa bevarade han kronan ur det gamla vapnet.

Förutom vapen använder sig kommuner också av slogans och logotyper för att marknadsföra sig. Så också i Esbo. Precis som kommunvapnen tycker Strömman att stadens logotyp också är en lögn. Den har ett spiralformat "e" med texterna "Espoo, Esbo". Strömman bevarade formen, men bytte ut linjen i e-t med avgas från en bil som gasar mot "Espoo" bokstäverna som måste vika undan."

Vapnet ersattes i mycket av Esbo stads kommunikation av en logotype på 1990-talet, och trots tidvisa protester så tycks den tämligen obegripliga härveln leva kvar rätt så ostörd. Enligt staden kommunicerar den att Esbo är en innovativ stad där det är gott att leva och företaga. Jag har ett minne av, men jag hittar ingen källa nu, att logotypen i tiden lanserades med namnet "kunskapens ägg".

Heraldiker Segersven har en speciell relation till Esbo, det är nämligen det enda stället i världen där en gata uppkallats efter släkten Segersven. För se, Segersven har en lång historia i Esbo, även om den avbröts i och med urbaniseringen. Farfar Karl Erik Segersven sålde släktgården Kirsti till staden på 1960-talet och pensionerade sig. Avkomlingarna drog till andra trakter där det ännu fanns öppna landskap kvar att bruka, så att säga. Och Kirsti ja, det är en stadsdel i närheten av Esbo centrum idag, där höghusen står tätt.

Farfar Segersven sladdar esbojorden någon gång på 1930-talet

Också det var en del av historien om hur det ursprungligen så lantliga Esbo under loppet av några få decennier förvandlades till en storstad där betongen svävar högt över marken, och farfar var ingalunda ensam om att få se fädrens jord snabbt upptas av höghusen.

Segersvensgatan, tidigare Segersvens parkstig, leder från Esbo centrum upp mot höjden där
 gården Kirsti en gång fanns. Längs den korta gatustumpen finns mest impediment, vad man nu
 ska tycka om det, men nätet utlovar lyxiga bostäder att byggas någon gång i framtiden.

Anders Segersven

Nya stadsdelsvapen i Tammerfors och Joensuu

Flaggning med Tammerfors stads flagga vid stadens rådhus. Bildkälla YLE.

Stadsdelsvapen är en stigande trend inom kommunalheraldiken, det har jag fått konstatera redan tidigare. Livet är lokalt sägs det, och lokalare tycks det bara bli. Dessutom så skapas det inte nya kommuner längre, på sin höjd slås gamla ihop, och den heraldiska lösningen tycks för det mesta vara att ta något av de existerande vapnen för sammanslagningen. Så hur ska då kommunalheraldisk kreativitet få utlopp? Det något otippade, eller vad vet jag, alternativet blir då alltså stadsdelsvapen. Den här gången är det fråga om Tammerfors.

Exemplet visar stadsdelsvapen för "gamla Tammerfors" med tinkturerna rött och guld
 från stadens vapen. Till Tammerfors anslutna områden har andra huvudtinkturer.

Bakom Tammerforsvapnen står 25-årige Arttu Rintanen från Tammerfors, ung lokalpolitiker, magister i samhällskunskaper och med en bakgrund bl.a inom grafisk design. Han berättar i Aamulehti att han en dag på Twitter upptäckte att någon skapat stadsdelsvapen för Joensuu, och att det fungerade som en utmaning. Tammerfors behöver också stadsdelsvapen!

Rintanen gav sig i kast med stadsdelarnas historia och filade på vapenidéer. Det slutliga skapandet på dator gick snabbt säger han. 

- Det skulle vara fantastiskt om befolkningen och stadsdelarnas föreningar skulle ta dem till sig och använda dem!

 

Några av stadsdelsvapnen i Joensuu. Notera de savolaxisk-karelska färgerna
 svart och rött kombinerat med vitt/silver för tinkturregelns skull.

Och denne någon på Twitter, det var 28-årige historiestuderanden Tuomas Poutiainen från Joensuu. Han inspirerades av kommunalvapnen i Norra Karelen och skapade stadsdelsvapnen för Joensuu, där han studerar vid Östra Finlands universitet.

Tuomas Poutiainen med stadsdelsvapnen i Joensuu. Bildkälla: Karjalainen.

Båda är unga och ivriga, och har skapat heraldik som inte skäms för sig och som respekterar den gamla goda finska kommunalheraldiken, den som skapades av de gamla mästarna under den finska heraldikens guldålder. Det bådar gott för finsk heraldik.

Anders Segersven

Bokstäver och bomärken i finsk heraldik

Ylöjärvi kommuns vapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954. Att här hänsyftas till
bokstaven Y är uppenbart, men också till en vägkorsning invid sockenkyrkan. Bildkälla YLE.

Bud nummer fyra i "Heraldikerns tio budord", de som uppgjordes av Jukka Suvisaari och en arbetgrupp tillsatt av Heraldiska Sällskapet i Finland alldeles i slutet av 1980-talet säger uttryckligen: 

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

Men detta till trots så har dessa förekommit på vapen genom tiderna, för att inte tala om bomärken som förvisso kan sägas stå bokstäver nära. Vad ska man tro?

Det finns nämligen bland en del vapenantagare en strävan att använda sig av initialbokstäver och motsvarande, förståeligt med tanke på hur text och alfabet genomsyrar tillvaron, men detta är ändå i grunden någonting som heraldiken inte befattar sig med. Som vanligt är det inte alls svårt att hitta vedertagna vapen där bokstäver eller siffror ingår, men trots detta så är det en grundläggande uppgift för varje seriös heraldiker att undvika och bekämpa dylikt.

Heraldikens häroldsbilder ger trots allt en viss möjlighet att så att säga smyga in bokstäver i vapenkompositionen. Ett andreaskors ser ut som ett X, ett gaffelkors som ett Y och en störtad sparre blir ett V, bara för att nämna några möjligheter.

Heraldiken opererar ändå mestadels med symboler, allegorier och sinnebilder ("ankaret är sinnebild för hoppet"), men även detta är något av överkurs om man hårddrar det hela; ett vapen behöver alls inte symbolisera någonting; "vapnet är för ögat vad namnet är för örat". Inte heller ett namn behöver betyda någonting och ändå fungera i sitt syfte att identifiera en person. Men mänskligt är att lägga in djupare betydelser i de flesta sammanhang, och även om det inte ursprungligen fanns någon djupare symbolik i ett vapen så brukar tiden och traditionen nog så småningom förse den med en. Ja, de bästa historierna brukar vara de som är fullständigt påhittade.

En alldeles fantastisk familjelegend om hur dansk-svenska släkten Trolle fått
 sitt trollvapen, då stamfadern på vägen till julkyrkan mötte ett troll och dräpte
 detta. I verkligheten vet man inte varifrån trollet i vapenbilden kommer,
 möjligen från Trolleklippan där de bott. Detalj av målning i Voxtorp kyrka, Danmark.

Heraldiska Sällskapet i Finland har valt som sin linje att inte godkänna vapen där man exempelvis genom en häroldsbild strävar till att hänsyfta på initialbokstav eller dylikt. Men vapen med motsvarande häroldsbilder där sådan symbolik, så vitt man kan utforska, inte föreligger, kan godkännas. Det är måhända förståeligt men kan kännas godtyckligt.

Bokstav och ändå inte. Två sammankopplade sparrar kan ses som
 någonting som liknar bokstaven M. HSiF:s vapenregister nr. 660.

Bomärken däremot är inte bokstäver, de är rättsliga symboler eller tecken som använts för att uttrycka ägande, andel eller identifikation. Analfabetism har inte nödvändigtvis med saken att göra, men i mycket motsvarade de inom andra stånd adelns vapensköldar. Även här fungerar uttrycket att de är för ögat vad namnet är för örat. Ursprunget är inom den germanska rätten och bomärken har bevisligen använts redan omkring år 500 e.Kr. Bomärket kunde vara personligt, men inom den germanska traditionen var det först och främst släktens märke, det nedärvdes från far till son. I Norden kunde man ibland anse att det följde med gården eller ämbetet.

Bomärken sammanställda av Paavo O. Ekko.

Inom heraldiken har man ställt sig något mer förstående till bomärken än till bokstäver, men förutsättningen har varit att de ska kunna beskrivas i heraldiska termer. I många fall är det möjligt att beskriva dem som häroldsbilder, men man bör undvika alltför komplicerade konstruktioner. Det finns förvisso exempel på att bomärken kan övergå till att bli heraldiska tecken, Sankthanskorset är ett.

Bomärkesvapen i HSiF:s vapenregister. Kairinen beskrevs i den ursprungliga
 vapenbeskrivningen som "ett bomärke bildat av två P:n ställda i andreaskors",
 vilket är en prestation i sig.

Eftersom vapensköld ingalunda varit ett adelns privilegium, har det sedan medeltiden förekommit att präster, köpmän, hantverksmästare och fria bönder också använt sig av vapen. Ofta har det gått till så att sigillet omvandlats till vapen, och i den vevan har det mer än en gång gått till så att bomärken kommit att placeras på en sköld.

Kalkmålning av Sankta Katarina av Alexandria i Kalands kyrka.
 Vid hennes fötter knäböjer donatorn, en dam med ett bomärke i sin sköld.

Finlands sex medeltida städer, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal har det gemensamt att alla deras vapen innehåller bokstäver in någon form, vilket jag skrivit om tidigare här. De har ursprungligen kommit till som sigill, och inte som vapen. Även tinkturerna har kommit med i ett senare skede, då sigillbilderna placerats på sköld och de så småningom omvandlats till stadsvapen.

Viborgs vapen i olika utföranden och versioner från olika tider.
 Den gemensamma nämnaren är bokstaven W.

Anders Segersven

Litteratur:

Suomalaisia vaakunoita, HSiF publikationsserie nr. 25, Tavastehus 2006

Heraldiikan opas, HSiF publikationsserie nr. 25, Borgå 1998

Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit, HSiF, Helsingfors 1982

Paavo O. Ekko: Puumerkit ja riimut menneisyyden avaimina, Helsingfors 1984

Några ord om attribut

De fyra evangelisterna har i likhet med helgonen sina egna attribut eller symboler; Johannes med örnen,
 Matteus med ängeln (eller människan), Markus med lejonet och Lukas med tjuren.

Ett attribut är ett föremål, en klädedräkt, ett redskap eller något annat tillbehör som identifierar en avbildad person, ett djur eller en företeelse. Allra främst förknippas naturligtvis attributen med helgon, men de förekommer annanstans också, och inte minst inom heraldiken.

Finska kommunvapen med kyrklig anknytning. Lappee (Lappvesi) visar Sankt Lars
 med halstret, Köyliö (Kjulo) hänvisar till legenden om biskop Henrik och Lalli, bilan i
  Tenala kommuns vapen anknyter till Olof den helige. Källa Isto Peltonen.

Helgon var som regel sedan länge döda när man började avbilda dem, och ingen visste hur personen i fråga sett ut. Man använde sig alltså av attribut som gick igen från bild till bild, och de här attributen hämtades från respektive helgonlegend, de kunde utgöras av pinoredskap, yrkesrelaterade verktyg, saker helgonet gjort eller skapat osv.

Struts i hjälmprydnaden för
  Ludvig I_av Ungern.
  Gelre vapenrullan.

Fortuna, slumpens och lyckans gudinna,
 med ögonbindel och ymmnighetshorn,
 rullande runt på lyckans hjul.

Likadant var det med en hel del av djuren inom heraldiken, både fantasidjur och verkliga sådana. De kunde vara så exotiska att väldigt få hade sett sådana med egna ögon, och då behövdes det något som särskiljde. På samma vis gjorde man med djur som annars kunde likna andra närbesläktade arter, något behövdes som visade att just det här är det djuret.

Den tidigare finska staden Kexholm
med en vakande trana i sitt vapen

Vi kan ta som exempel strutsen och tranan, båda är storvuxna fåglar som under medeltid och tidigmodern tid kunde tecknas lite hur som helst. Strutsen igenkänns på att den håller en hästsko av järn i näbben, och faktum är att den även i verkligheten slukar allt möjligt osmältbart. Egenskapen förtydligas i fabeln och följaktligen också i heraldiken. Tranan, sinnebilden för vaksamhet, brukar man ge en sten i den lyftade klon, som ska väcka den vaktande fågeln genom att den tappar stenen om den faller i sömn. Och storken, den känner man igen på att den håller en orm i näbben - om småbarn förekommer, är det sannolikt inte fråga om heraldik.

Utter nr 213.

Ett tamdjur, som en hund, utmärks med halsband och en jaktfalk känns igen från sin vilda frände genom att den är försedd med huva och bjällror. Halsbandet kan användas på andra djur också, hjortdjur som hålls i en djurgård för jaktändamål kan framställas med halsband, ty särskilt vilda är de inte. Ålands landskapsvapen visade tidigare en hjort med halsband, men efter att man rättat till förväxlingen med Ölands landskapsvapen 1944, övergick Öland till att föra en hjort med halsband och den åländska hjorten blev av med sitt.

Rääf i Finland.

En utter förekommer ofta med en fisk i munnen, för sådant sysslar uttrar med, och en räv är ju känd som en notorisk hönstjuv, så det är inte så sällan som räven avbildas springande iväg med en höna eller gås i munnen. Det är förvisso inte så svårt att hitta vapen där dessa båda gynnare förekommer utan dylika attribut, så helt genomgående är systemet inte. Men då blir det genast svårare att identifiera dem med säkerhet, och det kan hända att man får gå till vapenbeskrivningen för att bli övertygad. För hunden, räven och vargen är alla släkt, och hastigt ritade inte nödvändigtvis alls lätta att skilja från varandra.


Semiotiken ägnar sig åt ett studium som kommer nära det vi avhandlar här. Vi talar om symboler som till exempel det verbala språket, gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. När man lär sig att förknippa visst tecken till ett visst sammanhang eller företeelse, skapas en mening och ett semiotiskt innehåll

Ja, så där som att en nyckel kan betyda aposteln Petrus eller ett hjul Katarina av Alexandria. Båda väl företrädda inom heraldiken.

Och hur ska man känna igen en tjuv inom populärkulturen om han inte har mask och randig tröja,
 ofta också en kofot och en säck stöldgods? Dessa är tjuvens attribut, helt enkelt.

Källor:
Ottfried Neubecker: Heraldik; Källor, Symbolik, Användning, Stockholm 1982

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta

nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013

Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978

Anders Segersven

Heraldiken som bevarare av gamla hantverk och företeelser

Thord murmästare i 1487 års skråstadga, Stockholm

Heraldiken har många förtjänster, och en av de mer udda kunde tänkas vara det att i den bevaras en uppsjö av ting, redskap och tillbehör som knyter an till sedan länge försvunna tekniker, hantverk och verksamheter. Eftersom inte enbart adeln, utan även borgare och hantverkare, för att inte tala om gillen och skrån, fört vapen som i många fall har gjorts talande för yrkesutövandet, så finns här bevarat så att säga i frusen form tillbehör av de mest varierande slag, och det från medeltiden och framåt.

Jäppilä kommuns vapen, komponerat av Erkki Karttunen 1958.

En kittelkrok, eller grythängsle, är en anordning för att hänga upp en gryta över öppen eld och kunna reglera höjden samtidigt. Kittelkroken har tidigt anammats inom heraldiken, och i Finland förekom den bland annat i vapnet för Jäppilä kommun, lämpligt nog så har den en viss likhet med bokstaven J.

Olika typer av murankare.

Vapen för president Juho Kusti Paasikivi.

Ett murankare, eller ankarjärn, är den anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. På så sätt förankras trä- och järnbalkar i ett angränsande murverk genom att på balkarna fästa ankarjärn, och de avslutas vanligen med en smidd ögla och ett ankarslut fungerar som en sprint som träs genom öglan. Inom heraldiken är detta en populär bild för en sammanhållande kraft, och Finlands president Juho Kusti Paasikivi hade ett murankare i sitt vapen som mottagare av Serafimerorden och Finlands svenska hembygdsförbund har också murankaret som sitt tecken.

Kiminge kommunvapen, komponerat av Oskari Jauhiainen och Olof Eriksson 1968

 samt bandknivar från Ruokolax hembygdsmuseum.

Bandknivar, det är vad Kiminge kommun förde i sitt vapen, redskap för att barka stock, men också vid laggning, tunnbindning och korgmakeri för täljning och formning av trämaterialet.

Savukoski kommunvapen, komponerat av Heikki Paer 1956.

En stolpbod, eller njalla, det är Savukoski kommuns vapen. Njallan användes främst på samiskt område för att förvara kött eller fisk så att inte rovdjur ska kunna komma åt den.

Vapen för Lauritsala köping med varpbåt, komponerat av Jaakko Hänninen 1952, samt
Keitele kommuns vapen med båtar för notdragning, av Ahti Hammar 1961.

Varpbåt var en båt som avändes vid timmerflottning, man fäste en vajer i timmerflotten, varpåten förflyttade sig framåt 1000-2000 meter och ankrade varefter vajern spelades in. Sedan upprepades proceduren. Varpbåtarna ersattes sedermera av bogserbåtar, men var i användning ännu vid 1800-talets slut och på mindre vattendrag ännu vid 1900-talets början. En åminstone heraldiskt sett mycket liknande båt var notbåten, som användes vid notdragning.

Vapnet för kommunen Jämsä med kvarnjärn och kedja, komponerat av Gustaf von Numers
 1954 (ursprungligen Jämsänkoski) samt vapnet för adliga ätten von Knorring.

Ett kvarnjärn är en anordning för att fästa kvarnstenar till den roterande axeln och samtidigt ser det mellanliggande kvarnseglet till att avståndet mellan stenarna är lämpligt, dvs att de mal mjöl av önskad grovlek. Ett fullständigt kvarnjärn utgjorde länge de enda detaljer i en kvarn som tillverkades av järn, och allt annat var utfört i trä. Kvarnjärnet var individuellt utformat för varje kvarn, eller närmare bestämt för varje kvarnstenspar. Inom heraldiken används ändå begreppen kvarnjärn och kvarnsegel som synonymer till varandra.

Kvarnjärn från 1600-talet och kvarnstenar, s.k. löparstenar, med synliga kvarnsegel.

 Bildkälla: Sigillen från Rusteberg.

Släkten von Knorrings vapenbild har under lång tid varit föremål för debatt om vad den egentligen ska föreställa, och förslagen har varit många och fantasifulla; dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ? Senast har Harald von Knorring kommit fram med teorin om att det är ett kvarnjärn, och den tycks åtminstone tills vidare vara den förhärskande bland heraldiker och släktforskare.

Och till sist; Kervo stads vapen (Ahti Hammar 1956), en bjälke ovan bildad av laxstjärtskura,

 laxstjärt kallas en metod att sammanfoga trä med inom snickeri, och vad kunde

 vara lämpligare för en ort med bakgrund i snickeriindustrin.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat / Kommunvapnen i Finland, Karttakeskus 2013
Harald von Knorring: Sigillen från 1200-talets Rusteberg

Anders Segersven

De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven