söndag 29 april 2018

Piilois-släkten

I skölden en på stammen stående och till sinister språngande galt och på hjälmen ett sinistervänt galthuvud mellan två vesselhorn. Tinkturer okända.


Piilois-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Lasse Påvelsson, som kallas "ärlig, välbördig man" och som hade varit konungens småsven, erhöll i förläningsbrev av år 1586 Piilois säteri med hemman i Putta och Öija i Vemo socken. Hans hustrus förre man, fogden Kristoffer Blume, hade sedan 1570 under adlig rusttjänst innehaft Piilois. Hustrun hette Elsa.

Lasse var fogde i Norra Finland och kallades 1597 till Åbo slott på befallning av Klas Fleming. Samråd med adeln skulle hållas där då slottet intagits. Under stridigheterna och räfsten som följde tiderna därefter avhöll han sig från intrigerande ("fjärran från hemliga praktiker") och belönades 1599 med försvarelsebrev, utfärdat av ståthållaren Joakim Scheel. Han begav sig till kriget i Livland och stupade därstädes, uppenbarligen 1601.

Vapenbilden antyder sammanhörighet med Voltis- och Årlaks-släkten som alla förde galtar i skölden. De i sin tur har tydligen ärvt frälserätt av uradliga släkten Bitz, som dock förde en svart bock i guldfält. Ett indicium kan vara det faktum att Piilois säteri år 1607 gavs åt hövidsmannen Baltsar Bäck, som på mödernet härstammade av Voltissläkten.

Sigillavtryck för Lasse Påvelsson. Från Ramsays Frälsesläkter.

Vapenbilden som här återges avbildar galten sinistervänd, vilket är ovanligt ("fegvänd"). Voltissläkten och de andra för galten riktad åt dexter, vilket är normalriktingen inom heraldiken. Vapnet är känt från sigillavtryck tillhörigt Lasse Påvelsson och det är möjligt att sigillgravören riktat stampen åt "rätt" håll, varvid avtrycket naturligtvis blir spegelvänt. Sådant kan ske och har skett.

Under medeltiden var det kutym att vapnet fördes dextervänt för att då riddaren bar skölden på vänster arm och gick framåt, skulle även bilden röra sig framåt och inte med baken före, vilket kunde betraktas som löjeväckande.

Källa: Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden

Anders Segersven

onsdag 25 april 2018

Monikkalasläkten

Också känd som Knut Skrifvares adliga ätt.

I skölden tre störtade pilar (eller skäktor, förr kallade "strålar"), på hjälmen likaså, tinkturer okända.

Monikkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven

Monikkalasläkten kan lätt sammanblandas med släkten Erthel, som också ägt godset med samma namn och kallats därefter. Så kallas denna släkt också i vissa källor Knut Skrifvares ätt efter stamfadern Knut Andersson. Han var lagläsare och domhavande i Borgå och Hattula härad från 1520 till 1539. För trogen tjänst adlades han av Gustav Vasa år 1529, enligt uppgift "för Then tråskap han åss ok wårt Riike Sweriige manneliga ok tråliga bewiist haffuer och en nw her efter hulleliga ok tråliga bewiisa måå ok skaal" och i vapnet "skjöldt och hiälm medt tre stroler".


Monikkalasläkten, annan version. Teckning av Anders Segersven.

Efter hans död 1550 talades det om att han satt sig på kronojord, fördrivit vissa bönder och utsugit andra. Ett uppträdande som tyvärr var långt ifrån ovanligt för en frälseman under denna tid. Sonen Johan Knutsson var hingstridare för kungen år 1556, sedan var han befallningshavare på ett flertal av kronans slott, bla. Lode och Kopore i Baltikum och Tavastehus i Finland. Han dog barnlös men hade två bröder, Jakob och Klas.

Sigillavtryck för Knut Andersson.

Klas skrev sig till godset Suickas och hade en son Henrik, ryttare år 1602. De bildar en gren som ibland tagits för en skild ätt; Suickassläkten. De förde ändå en version av pilvapnet.

Sigillavtryck för Klas Knutsson och Henrik Klasson. Från JV Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Jakob Knutsson skrev sig till Kernala i Janakkala socken och sonen Johan kallade sig själv "Stråll" i efternamn. Han var fänrik och stupade år 1605 i slaget vid Kirkholm. Med honom torde släkten ha utslocknat. Det "officiella" vapnet ovan är den vedertagna versionen, men ett sigillavtryck av Knut Andersson från 1538 visar pilarna ställda balkvis snett nedåt till sinister. Suickasgrenen förde dem riktade åt motsatt håll. På sigillavtrycket av Klas Knutsson till Suickas kan man dessutom ana ett par oxhorn som hjälmprydnad (och möjligen något mellan dem), men avtrycket är otydligt.

Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel& Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Leif Tengström: Muschoviten ... turcken icke olijk

Anders Segersven

söndag 1 april 2018

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor


Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.


Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.