Lindsayvapnet i Vederlax kyrka - en gåta

Jacob Lindsays vapen i Vederlax kyrka. Bildkälla:Riksarkivet/Yrjö Kotivuori.

På övre våningen i klockstapeln vid Vederlax (Virolahti) kyrka förvaras ett huvudbaner tillhörigt major Jacob Lintz (Lindsay). Han hade brukat ett hemman i Alapihlaja by från 1640 till 1667 då han avled och han begrovs i kyrkan år 1669 där hans vapensköld uppsattes. 

Jacob Lindsay härstammade från Skottland och han dyker upp i rullorna som fänrik vid överste Kasper Ermes infanteriregemente år 1637. Han deltog bland annat i kriget i Skåne på 1650-talet och avslutade sin militära bana som major vid Karelens kavalleriregemente. Släkten Lindsay i Finland har setts som uradel från Skottland, men blev aldrig naturaliserad i Sverige och sannolikt har den utslocknat under 1700-talet.

Det här är det enda vapen av släkten Lindsay i Finland som har bevarats, och det gör det unikt på mer än ett sätt. Vapnet, beskrivet i Europeana Heraldica som "kluven i guld och svart, en spets av motsatta tinkturer överlagd med tre klöverblad av motsatta tinkturer 2+1" har nämligen inga som helst likheter vapnet för ätten Lindsay i Skottland. Huruvida den andra tinkturen verkligen varit guld är svårt att säga, eftersom färgen lossnat så att endast träbottnen och spår av vit kredering går att se. Koponen skriver på 1980-talet om rött och silver, men det är svårt att se hur han kommit fram till den slutsatsen.

Stamvapnet för Clan Lindsay i
 Skottland. Källa Wikipedia.

Clan Lindsay från de skotska lågländerna har alltid fört "Gules, a fess checky azure and argent" i sitt grundutförande, det vill säga en röd sköld med en schackrutad bjälke i blått och silver. Det skotska heraldiska systemet medför att grundvapnet ändras med brisyer för olika släktgrenar, men inget som på något vis liknar vapnet i Vederlax.

Det förefaller alltså att Jacob Lindsays begravningsvapen skapats i Finland. Men av vem? I ett utlåtande från The Heraldry Society of Scotland på 1980-talet konstaterar Charles J Burnett att vapnet måste vara förlänat av kungen i Sverige, eftersom ett dylikt inte förekommer i Skottland. Men eftersom Jacob Lindsay inte blev naturaliserad eller introducerad på Riddarhuset i Sverige, än mindre adlad, så kan det inte vara så heller.

Charles J Burnett om Vederlaxvapnet
1981;There is no Lindsay Arms like
 this in Scotland".

Vapenkompositionen är nämligen heraldiskt felfri, och dessutom synnerligen tilltalande och lyckad. Den har krävt heraldiskt kunnande något över lekmannens nivå, eftersom den laborerar med häroldsbilder och motsatta tinkturer. Jag vågar påstå att det inte lyckats på ett felfritt sätt för någon som inte studerat heraldisk teori åtminstone i någon mån.

I artikeln om Teet i Pernå så spekulerar jag i hur Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet kunde känna till att det förekommit en släkt Tait of Pirn i Skottland, och konstaterar att det i hans bekantskapskrets funnits ett flertal skotska officerare från kända släkter, och måhända hade någon av dessa berättat för honom om detta. Vi kan ju gå ett steg vidare, kunskaper i heraldik torde förvisso ha hört till gentlemannens bildning vid den här tiden; har det funnits en skotsk amatörheraldiker som ställt upp med sakkunskap för vänner och bekanta här någonstans i sydöstra Finland i mitten av 1600-talet? Vi lär aldrig få veta.

Markku Koponens version av Lindsayvapnet i Vederlax från år 1981.

Källor:

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Markku Koponen: Salaperäinen vaakuna Virolahden vanhasta kirkosta, manuskript 1981

Markku Koponens korrespondens i Collegium Heraldicum Fennicums arkiv

Anders Segersven

 Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.

Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.

Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.

På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.

På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.

Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven 

Erik Hare

Erik Hares vapen. Teckning av Markku Koponen.

Det gamla Harevapnet, som redan Erik själv förde var: i blått fält en hares huvud av silver. Hjälmprydnaden var enligt vapenbrevet av år 1639: en uppskjutande väpnad arm som håller en pistol; allt av naturlig färg. På var sida två lansar med i blått och silver schackrutiga fanor. Hjälmtäcket och hjälmbindeln i guld, blått och silver.

Harevapnet i Klingspors vapenbok.

Den store plågoanden för den olycklige fången på Kajaneborg, Johannes Messenius, var Erik Hare eller Hara, ståthållare på Kajaneborg och Uleåborg, om vilken Messenius skriver: ”Erik Hare var för mig värre än mina värsta mardrömmar”.

Hare kom till Finland år 1599 med hertig Karl på den expedition som riktade sig mot smygkatoliker och anhängare av kung Sigismund. Väl i Finland, kom han att som den skrupelfria och äregiriga man han var att snabbt stiga i graderna, först kunglig stallmästare i Finland, sedan fogde på Tavastehus, befallningshavare över Österbotten, och de tidigare nämnda höga ämbetena.



Sigill återgivet i JW Ruuths "Suomen rälssimiesten sineteistä".

Han hade inte hunnit erhålla adelskap, när han redan år 1627 dog. Begravningen genomfördes ändå med all ståt som en adelsman tillhör och hans vapen, som brukligt var, upphängdes i kyrkan. Det är inte helt klart vilken kyrka det var, men det är sannolikt att det var kyrkan i Pälkäne. Övrig adel i trakten tog anstöt av detta och väckte talan i Åbo hovrätt, som dömde skölden att avlägsnas eftersom den avlidne hade ”stulit den heder som tillkommer en adelsman”.

Erik Hares söner lydde, och tog ned skölden, men i all tysthet en natt. Detta tilltalade inte hovrätten som beordrade att proceduren skulle upprepas - offentligt i närvaro av allt kyrkfolket ”till lärdom och rättelse”.

En viss upprättelse fick släkten ändå när Erik Hares son Erasmus adlades år 1639.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Markku Koponen: Erik Hare/Hara (manuskript)

Matikkala & Brummer (red.): "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011)

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Matts Kurck och släkterna Kurki, Svärd och Kurck

Det hände sig en gång, kanske på 1200-talet, att befolkningen i trakten av Vesilax i Birkaland blev svårt trakasserade av novgoroderna och deras främste kämpe, den fruktade Pohto. Ingen vågade sätta sig upp mot honom fastän han utmanade den främste av dem på envig.

Ja, utom den unge och djärve Matts Kurck (Matti Kurki), en bygdens son. Han gick med att möta Pohto i holmgång på en ö, och när de var där sköt han ut Pohtos båt på vattnet, eftersom "den av oss som blir kvar här behöver ingen båt".

Pohdonsaari, "Pohdos ö".

Så började kampen, och först gick Pohto hårt ut, och sårade Matts i benet. "Du hoppar ju som en trana" skrattade han. "Må så vara, men jag kan flyga ännu" svarade Matts, hoppade upp, och dräpte Pohto.

En annan legend berättar att då Matts Kurck besökte Åbo, så gav han sig in i en strid mellan danska och svenska krigare, och avgjorde striden till svenskarnas fördel. Den svenske kungen lät då adla Matts, och gav honom Laukko gård som förläning.

Folksagor, javisst. Ingen vet med säkerhet ens om Matts Kurck funnits på riktigt, men de här legenderna har berättats vitt omkring i Finland. Vad har det här nu med heraldik att göra då?

Kurkivapen i Åbo domkyrka enligt Elias Brenner 1670.

Jo, i och kring Laukko gård i Vesilax har det sedan förekommit personer och släkter som kallat sig Kurki, Kurck och Svärd, och som förefaller ha haft någonting att göra med den här legenden.

Sigill för Niklis Kurck, +s:nicholai:korka.

Kurki - Kurck, den äldre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

De äldsta källorna talar om två bröder, Peder Svärd och Niklis Kurck (Korke), som levde på 1400-talet. Niklis Kurck använde sig av ett sigill med en trana (fi. kurki), och det antas att namnet Korke kommit till honom genom giftermål. Enligt uppgift ägde han jord i Vesilax-trakten. Andra släktingar kallade sig Svärd, och här kommer ett vapen med ett svärd åtföljt av tre stjärnor in i bilden. Också personer som kallat sig Kurck har fört Svärdvapnet, på ett för tiden typiskt inkonsekvent sätt.

Svärd

Klas Korke till Laukko.

Biskop Arvid Kurcks vapen. Teckning av Markku Koponen.

Niklis Korke dog omkring år 1429, hans sonsons son Arvid Kurck (1464 - 1522) är den av släkten som är mest känd, då han var biskop i Åbo 1510-21. Han använde sig av Svärdvapnet, det har bevarats i flere sigillavtryck och i väggmålningar i kyrkor från hans tid. Ibland används släktnamnet Svärd.

Kurck, den yngre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

Den yngre släkten Kurck flyttade från Sverige till Finland i slutet av 1400-talet och upptog genom giftermål den äldre släkten Kurcks namn och gods. Vapnet som dyker upp här är dock ett annat, med två sjöblad. Som stamfader räknas lagmannen Knut Eriksson Kurck (död före 1538). Denna släkt Kurck skulle sedan komma att leva vidare genom århundraden i Sverige-Finland och dela upp sig i flere ättegrenar.

Kurckvapen i Ulfsby kyrka, Satakunda.

Legenden om Matts Kurck har berättats bl.a. av Zacharias Topelius i "Boken om vårt land". Ön där det berättas att Matts Kurck mötte Pohto ligger i en sjö på Laukko gårds marker i Vesilax och kallades förr Sarvunsaari, men kallas oftast för Pohdonsaari (Pohdos ö). Ön har sedan urminnes tider uppenbarligen fungerat som kult- eller offerplats. Härom året hittades det ett örnsmycke med permiskt ursprung från merovingertiden (i Sverige: vendeltid) på ön, gömt under en sten. Det hade legat där redan i hundratals år, då Pohto och Matti Kurki kämpade på ön, om man ska tro legenden.

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Heraldisk Tidsskrift mars 1993; Tom C Bergroth: Gustaf von Numers