Vildmännen och deras ursprung

Vapen för Lappland av Ahti Hammar 1963 och Villmanstrand av Olof Eriksson 1954. Källa Europeana Heraldica.

Vi har några vapen där det förekommer vildmän, främst Lapplands grevskaps vapen och Villmanstrand stads vapen. Men vad är en vildman egentligen, och vad har han att göra i de här vapnen?

En gång i tiden, i det medeltida Europa, ja redan under antiken, trodde man det existerade mytiska väsen i de djupa skogarna. Dessa hårbekädda vildmän kom att ta sig en egen plats i litteraturen och bildkonsten. Ursprunget är oklart, man har velat tro att vildmannen är någon slags svunnen länk mellan moderna människor och forntida humanoider. Vildmannen har en heltäckande hårväxt, bär på en klubba eller en uppryckt trädstam, har oftast en lövkrans på huvudet och kring länderna. Till skillnad från sina kusiner inom populärkulturen, Bigfoot och Yetin, är han inte särskilt aplik utan är uttryckligen mänsklig till sin framtoning.

Vildman antastad av hundar; Queen Mary Psalter, England, c. 1310–1320.

Metaforiskt sett stod vildmannen för den vilda och hotfulla naturen, för undanträngda och utdaterade utvecklingsstadier hos människan, ja för undertryckta och primitiva karaktärsdrag. Sedan, under loppet av medeltiden förvandlades vildmannen från best och urkraft, sinnebild för det hotfulla kaoset i den otämjda naturen till en symbol för oförstörda ursprungliga karaktärsdrag, ja något av den ädle vilden.

För han är inte övernaturlig, han har inte magiska krafter utöver den omänskliga råstyrkan han besitter, och om han berövas denna blir han som ett barn och kan övervinnas och fängslas. Han är som den vilda och otämjda naturen, den som den "civiliserade" människan strävar att erövra, utnyttja och behärska i sin outsinliga jakt på rikedomar, råvaror och resurser. I det avseendet kom vildmannen att i någon mån också överta rollen som väktare av gruvor, dyrbara metaller och skatter gömda i berg, den som dvärgarna tidigare innehaft.

Långt uppe i norr på Carta Marina, nästan i Petsamo, står den forntida jätten Starkater och håller vakt.
 Om än inte direkt en vildman, så är det inte uteslutet att han haft ett visst inflytande på Lapplands vapen.

Och så tillbaka till vapnen för Villmanstrand och Lappland. Villmanstrand grundades av Per Brahe d.y. år 1649 och i privilegiebrevet bestäms stadens sigill till en vildman, och det första bevarade är från år 1656 där han står med sin klubba stödd mot marken i höger hand. Att grannsocknen faktiskt heter Nuijamaa ("Klubbeland") är intressant men av allt att döma ett sammanträffande. Det namnet har funnits sedan 1500-talet.

På tal om klubbor; det här är en stridsklubba funnen på slagfältet vid Tollense,
 ca 1200 f.Kr. Likheten med ett modernt basebollträ är slående.

Den andre heraldiske vildmannen återfinns i vapnet för Lappland, han bär sin klubba över skuldrorna och han återfinns för första gången på Karl IX:s 20 marks praktmynt från år 1606. Båda vildmansvapnen har alltså sitt ursprung på 1600-talet och motivvalet har helt tydligt att göra med namnen på Lapplands grevskap och Lapwestrand (för så hette Villmanstrand ursprungligen).

Sveriges Lappland har ett snarlikt vapen;
 ursprungligen var det ju samma område.

Bruket av vildmannen som heraldisk symbol för Villmanstrand beror alltså på att den här trakten på södra stranden av Saimen i tiden har uppfattats som ett lappland. På Claudius Clavus karta över Skandinavien från år 1427 återfinns två lappland: findhlappi och wildhlappeland samt i trakterna även Carelorum infidelium regio (otrogna Karelers område).

Sammanhanget här förblev lite oklart,
 men uppenbarligen ser vi en representant
 för Villmanstrands turismnäring på mässa.

Att placera detta geografiskt är ändå inte helt lätt. Vi har den novgorodiske munken Iljas resa till Karelen på 1530-talet. Enligt resebeskrivningen återfinns Vilda Lappland någonstans i trakterna av Porajärvi och Repola. Och på italienaren Gastaldis karta över Ryssland från 1562 har vi regionen Laponi strax norr om Viborg och där staden Laponesa. Det skulle göra Villmanstrand till huvudstaden i Lappland!

Men vad detta Lapp-namn i Lappwestrand-Villmanstrand egentligen ska stå för, det kan man enbart spekulera över. Som härad uppträder Lappee redan år 1415 och hade då någotslags status av landskap, eftersom det jämförs med Savolax och Tavastland. Rent tekniskt kan man tolka Lappwestrand som ett vattendragsnamn; Lappvesi strand, en mindre del av Saimen som inte längre leder någonstans. Lap-lop-leden i finska kan bland annat betyda någonting som inte leder vidare, inte har någon väg ut. Dylika Lappi-namn finns annanstans i Finland också, och de har tolkats som ytterkanten av bebyggelse, utbyar eller dylikt.

Naturligtvis kan man också se namnet som hänvisande till lapparnas sjö eller strand. Det förutsätter att det finns två bebyggelselager på orten; ett ursprungligt samiskt och ett senare finskt. Huruvida det är så är föremål för debatt, men i det allmänna medvetandet förknippas Lappi-Lappee-namn förvisso med samer oavsett historisk grund. Samernas nomadiska livsstil har naturligtvis gjort att det inte nödvändigtvis finns mycket av fysiska spår kvar att finna.

Vi kan för all del konstatera att på Tälje herredag år 1328 definierades samerna som följer: homines siluestres et vagos, vulgariter dictos Lappa (nomadiska vildmänniskor, i folkmun kallade lappar). Och här kan vi ju se en koppling till antikens romerska skogsgud Silvanus och grekernas Pan. På de brittiska öarna kallades vildmannen woodwose, på anglosaxiska wuduwasa, ordagrant skogsväsen.

Och så, under medeltiden, förekommer vildmän, vildkvinnor, ja hela vildmänniskofamiljer rikligt på illustrationer, väggmålningar, bonader, föremål och vapen runtom hela Europa. Figurerna baserar sig på folktro och traditioner med roten långt ner i antiken om halvvilda människor som bor i de djupa skogarna eller bergen och kan också förknippas med lokala traditioner om troll, jättar, satyrer eller exotiska barbarfolk.

Den stereotypa bilden av neandertalare, som förvisso har reviderats en hel del
 på senare år. Le Moustier Neanderthals, målning av Charles R. Knight 1920.

Vänta lite; påminner det hela inte väldigt mycket om neandertalmänniskan, åtminstone i den populärkulturella versionen? Jodå, tanken att det skulle finnas ett slags latent folkminne av neandertalarna har slagit både en och annan amatörforskare. Den moderna människan och neandertalaren levde sida vid sida i Centraleuropa under en tidsrymd av ca 10 000 år, och senare års forskning har visat att de också kunde ha gemensam avkomma. Men neandertalaren dog ut för omkring 25-30 000 år sedan, och den första bevarade beskrivningen av en vildman återfinns i Gilgamesheposet från 1800 f.Kr. Det skulle förutsätta ett bevarande av ett folkminne och en muntlig tradition i mer än 20 000 år, och ingen seriös forskare har hittills velat ta detta på fullständigt allvar. Men tanken svindlar.

I den friherrliga ätten Mannerheims vapen återfinns två vildmän som sköldhållare.

Anders Segersven

Källor:

Kuinka luolamiehet kansoittivat kivikauden - mielikuvien ja myyttien arkeologiaa

Wild man or Woodwose

Kaupunkimme Lappeenrannan tunnukset/Villimies

A Field Guide to Wodewoses

Heraldiken som bevarare av gamla hantverk och företeelser

Thord murmästare i 1487 års skråstadga, Stockholm

Heraldiken har många förtjänster, och en av de mer udda kunde tänkas vara det att i den bevaras en uppsjö av ting, redskap och tillbehör som knyter an till sedan länge försvunna tekniker, hantverk och verksamheter. Eftersom inte enbart adeln, utan även borgare och hantverkare, för att inte tala om gillen och skrån, fört vapen som i många fall har gjorts talande för yrkesutövandet, så finns här bevarat så att säga i frusen form tillbehör av de mest varierande slag, och det från medeltiden och framåt.

Jäppilä kommuns vapen, komponerat av Erkki Karttunen 1958.

En kittelkrok, eller grythängsle, är en anordning för att hänga upp en gryta över öppen eld och kunna reglera höjden samtidigt. Kittelkroken har tidigt anammats inom heraldiken, och i Finland förekom den bland annat i vapnet för Jäppilä kommun, lämpligt nog så har den en viss likhet med bokstaven J.

Olika typer av murankare.

Vapen för president Juho Kusti Paasikivi.

Ett murankare, eller ankarjärn, är den anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. På så sätt förankras trä- och järnbalkar i ett angränsande murverk genom att på balkarna fästa ankarjärn, och de avslutas vanligen med en smidd ögla och ett ankarslut fungerar som en sprint som träs genom öglan. Inom heraldiken är detta en populär bild för en sammanhållande kraft, och Finlands president Juho Kusti Paasikivi hade ett murankare i sitt vapen som mottagare av Serafimerorden och Finlands svenska hembygdsförbund har också murankaret som sitt tecken.

Kiminge kommunvapen, komponerat av Oskari Jauhiainen och Olof Eriksson 1968

 samt bandknivar från Ruokolax hembygdsmuseum.

Bandknivar, det är vad Kiminge kommun förde i sitt vapen, redskap för att barka stock, men också vid laggning, tunnbindning och korgmakeri för täljning och formning av trämaterialet.

Savukoski kommunvapen, komponerat av Heikki Paer 1956.

En stolpbod, eller njalla, det är Savukoski kommuns vapen. Njallan användes främst på samiskt område för att förvara kött eller fisk så att inte rovdjur ska kunna komma åt den.

Vapen för Lauritsala köping med varpbåt, komponerat av Jaakko Hänninen 1952, samt
Keitele kommuns vapen med båtar för notdragning, av Ahti Hammar 1961.

Varpbåt var en båt som avändes vid timmerflottning, man fäste en vajer i timmerflotten, varpåten förflyttade sig framåt 1000-2000 meter och ankrade varefter vajern spelades in. Sedan upprepades proceduren. Varpbåtarna ersattes sedermera av bogserbåtar, men var i användning ännu vid 1800-talets slut och på mindre vattendrag ännu vid 1900-talets början. En åminstone heraldiskt sett mycket liknande båt var notbåten, som användes vid notdragning.

Vapnet för kommunen Jämsä med kvarnjärn och kedja, komponerat av Gustaf von Numers
 1954 (ursprungligen Jämsänkoski) samt vapnet för adliga ätten von Knorring.

Ett kvarnjärn är en anordning för att fästa kvarnstenar till den roterande axeln och samtidigt ser det mellanliggande kvarnseglet till att avståndet mellan stenarna är lämpligt, dvs att de mal mjöl av önskad grovlek. Ett fullständigt kvarnjärn utgjorde länge de enda detaljer i en kvarn som tillverkades av järn, och allt annat var utfört i trä. Kvarnjärnet var individuellt utformat för varje kvarn, eller närmare bestämt för varje kvarnstenspar. Inom heraldiken används ändå begreppen kvarnjärn och kvarnsegel som synonymer till varandra.

Kvarnjärn från 1600-talet och kvarnstenar, s.k. löparstenar, med synliga kvarnsegel.

 Bildkälla: Sigillen från Rusteberg.

Släkten von Knorrings vapenbild har under lång tid varit föremål för debatt om vad den egentligen ska föreställa, och förslagen har varit många och fantasifulla; dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ? Senast har Harald von Knorring kommit fram med teorin om att det är ett kvarnjärn, och den tycks åtminstone tills vidare vara den förhärskande bland heraldiker och släktforskare.

Och till sist; Kervo stads vapen (Ahti Hammar 1956), en bjälke ovan bildad av laxstjärtskura,

 laxstjärt kallas en metod att sammanfoga trä med inom snickeri, och vad kunde

 vara lämpligare för en ort med bakgrund i snickeriindustrin.

Källor:
Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat / Kommunvapnen i Finland, Karttakeskus 2013
Harald von Knorring: Sigillen från 1200-talets Rusteberg

Anders Segersven

De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Finland 100 år

Lejonflaggan. Ja, det var den som användes år 1917.

Idag, den 6.12.2017, fyller republiken Finland 100 år av självständighet. Det är kanske värt att notera, hänvisande till den officiella sloganen, att förvisso har Finland och finländarna funnits till betydligt längre än så, men det är alltså 100 år sedan självständighetsförklaringen i riksdagen 6.12.1917.

Det är allmän flaggdag i dag, och det kunde ju vara på sin plats med ett ögonkast på Finlands flaggas historia.

Statsflaggor.

Under den tid Finland hörde till Sverige var den svenska blågula korsflaggan naturligtvis även Finlands, den östra rikshalvans, flagga.

När Finland knöts till Ryssland år 1809, ersattes svensk flagg med ryska flaggor, av vilka det fanns flere pga. Rysslands stormaktsställning. Lejonvapnet från 1500-talet behöll sin position som symbol för storfurstendömet Finland, men någon egen flagga hade Finland inte. Finlands Tullverk fick en egen blå flagga år 1813 och Lots- och Fyrverket en vit med blått kors år 1883. Sedermera blev dessa ryska dukar hela rikets ämbetsflaggor, men deras finska karaktär bevarades ända till år 1915, då de togs ur bruk.

Studentkårsflaggan 1848.

Sången "Vårt Land" uruppfördes på Floradagen den 13 maj 1848 i Gumtäkt i Helsingfors. Vid denna tillställning vajade som Finlands flagga universitetets studentkårs vita fana med ett påmålat Finlands vapen.

Det finska folkets"sagofarbror" Zacharias Topelius skrev i sina dikter om finländarnas och Finlands flagga redan på 1850-60-talen och i sagan "Fästningen Finlands värn" från år 1854 tog han även ställning till flaggans färger. Han var en varm förespråkare för blåvitt.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. De finska fartygen förde tom. sex olika ryska handelsflaggor. Efter sekelskiftet minskade handelsflaggorna i antal.

Seglingsflagga, Nyländska jaktklubben.

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands krigsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Ett urval flaggförslag. Dagbladsflaggan uppe till höger.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden var oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.

Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.

I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.

Riksdagens utrikesutskott (1918) hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors. I flagglagen av 29.5.1918 fastställdes två (egentligen tre) flaggor. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen hade infogat till stats- och krigsflaggorna Finlands vapen. På sommaren bestämde senaten att vapnet i flaggan skulle förses med storfurstekrona, såsom konstnärerna ursprungligen hade ritat. Sedan, då Finland officiellt blivit republik, avlägsnades kronan i början av år 1920.

År 1970 färdigställdes den senaste flaggkommitténs betänkande på basis av vilken skapades den nuvarande flagglagen, godkänd år 1978. De nuvarande statsflaggornas vapen är tecknat av konstnär Olof Eriksson. Den blåvita nationalflaggan är allmänt i bruk vid olika tillställningar och i enlighet med denna har framställts den vita husbondevimpeln med blått kors. Landskapsvimplarna baserar sig på de olika landskapens färger.

Trevlig självständighetsdag!

Här börjar firandet! Kvällen den 5.12.2017 hissades 100 belysta finska flaggor i Helsingfors centrum.

Inlägget baserar sig till stor del på skriften Suomen lippu/Finska flaggan/The Finnish flag av Kari K Laurla, översättning Anders Segersven, CHF Airut 1999.

Den finska kommunheraldiken

Den finska kommunheraldiken skapades under åren 1949-70. Man kan med fog säga att det, så här i efterhand sagt, var fråga om en guldålder i finsk heraldik. Lagen om kommunvapen antogs 1949 och öppnade alltså möjligheten för landskommuner att anta vapen. Från tidigare hade städerna ju haft vapen, en del köpingar, och – faktiskt – några kommuner. De var visserligen inte officiellt stadfästa.

Vapen för kommunen Tyrväntö i Egentliga Tavastland, numera del av Valkeakoski. Teckning: Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 1957 och samlade de heraldiskt kunniga av sin tid. Några av dem blev mer allmänt kända, som till exempel Olof Eriksson, Ahti Hammar, Gustaf von Numers och Tapio Vallioja. Uppgiften för de här och fler till blev att designa vapen för cirka 500 kommuner. Märk väl att det inte var ett tvång att anta ett vapen, utan en möjlighet. Men ivern var stor. Under dryga 20 år skapades högklassig och sparsmakad heraldik för varenda en kommun, en heraldik som uppmärksammades även utomlands. Den finska heraldiska stilen blev ett begrepp.

Heraldikerna designade förvisso också vapen för privatpersoner och släktföreningar. Heraldiska Sällskapet i Finland upprätthåller ett vapenregister för borgerliga (icke adliga) vapen. Registret omfattar rejält över tusen vapen, och en mycket betydande del av dessa tillkom på 1980- och 90-talen.