fredag 19 augusti 2022

Lindsayvapnet i Vederlax kyrka - en gåta

Jacob Lindsays vapen i Vederlax kyrka. Bildkälla:Riksarkivet/Yrjö Kotivuori.

På övre våningen i klockstapeln vid Vederlax (Virolahti) kyrka förvaras ett huvudbaner tillhörigt major Jacob Lintz (Lindsay). Han hade brukat ett hemman i Alapihlaja by från 1640 till 1667 då han avled och han begrovs i kyrkan år 1669 där hans vapensköld uppsattes. 

Jacob Lindsay härstammade från Skottland och han dyker upp i rullorna som fänrik vid överste Kasper Ermes infanteriregemente år 1637. Han deltog bland annat i kriget i Skåne på 1650-talet och avslutade sin militära bana som major vid Karelens kavalleriregemente. Släkten Lindsay i Finland har setts som uradel från Skottland, men blev aldrig naturaliserad i Sverige och sannolikt har den utslocknat under 1700-talet.

Det här är det enda vapen av släkten Lindsay i Finland som har bevarats, och det gör det unikt på mer än ett sätt. Vapnet, beskrivet i Europeana Heraldica som "kluven i guld och svart, en spets av motsatta tinkturer överlagd med tre klöverblad av motsatta tinkturer 2+1" har nämligen inga som helst likheter vapnet för ätten Lindsay i Skottland. Huruvida den andra tinkturen verkligen varit guld är svårt att säga, eftersom färgen lossnat så att endast träbottnen och spår av vit kredering går att se. Koponen skriver på 1980-talet om rött och silver, men det är svårt att se hur han kommit fram till den slutsatsen.

Stamvapnet för Clan Lindsay i
 Skottland. Källa Wikipedia.


Clan Lindsay från de skotska lågländerna har alltid fört "Gules, a fess checky azure and argent" i sitt grundutförande, det vill säga en röd sköld med en schackrutad bjälke i blått och silver. Det skotska heraldiska systemet medför att grundvapnet ändras med brisyer för olika släktgrenar, men inget som på något vis liknar vapnet i Vederlax.

Det förefaller alltså att Jacob Lindsays begravningsvapen skapats i Finland. Men av vem? I ett utlåtande från The Heraldry Society of Scotland på 1980-talet konstaterar Charles J Burnett att vapnet måste vara förlänat av kungen i Sverige, eftersom ett dylikt inte förekommer i Skottland. Men eftersom Jacob Lindsay inte blev naturaliserad eller introducerad på Riddarhuset i Sverige, än mindre adlad, så kan det inte vara så heller.

Charles J Burnett om Vederlaxvapnet
1981;There is no Lindsay Arms like
 this in Scotland"
.


Vapenkompositionen är nämligen heraldiskt felfri, och dessutom synnerligen tilltalande och lyckad. Den har krävt heraldiskt kunnande något över lekmannens nivå, eftersom den laborerar med häroldsbilder och motsatta tinkturer. Jag vågar påstå att det inte lyckats på ett felfritt sätt för någon som inte studerat heraldisk teori åtminstone i någon mån.

I artikeln om Teet i Pernå så spekulerar jag i hur Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet kunde känna till att det förekommit en släkt Tait of Pirn i Skottland, och konstaterar att det i hans bekantskapskrets funnits ett flertal skotska officerare från kända släkter, och måhända hade någon av dessa berättat för honom om detta. Vi kan ju gå ett steg vidare, kunskaper i heraldik torde förvisso ha hört till gentlemannens bildning vid den här tiden; har det funnits en skotsk amatörheraldiker som ställt upp med sakkunskap för vänner och bekanta här någonstans i sydöstra Finland i mitten av 1600-talet? Vi lär aldrig få veta.

Markku Koponens version av Lindsayvapnet i Vederlax från år 1981.


Källor:

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Markku Koponen: Salaperäinen vaakuna Virolahden vanhasta kirkosta, manuskript 1981

Markku Koponens korrespondens i Collegium Heraldicum Fennicums arkiv

Anders Segersven

måndag 2 maj 2022

 Att döda ett sigill

J.P.Taavitsainen, Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76.

I samband med det förra inlägget om sigillstampfyndet i Sjundeå, dök ett intressant faktum upp; om du tappar din sigillstamp så behöver du få den dödad, så att den inte kan missbrukas om någon skulle hitta den och få för sig att börja använda den. Alldeles - precis som med tappade kreditkort och mobiltelefoner av idag. Ett slitet uttryck, men inget nytt under solen alltså.

Sigillet var en väsentlig del av den medeltida dokumenthanteringen. Sigillet bekräftade den underskrivandes identitet eller den institution denne representerade. Ja, till den grad att identiteten kunde uttryckas enbart genom ett sigillavtryck och individen kunde alltså utöva sin auktoritet utan att fysiskt vara på plats.

Sigill för biskop Bero I från 1253, det äldsta bevarade i Finland.


Bevarade sigillstämplingar finns det i Finland en hel del, Reinhold Hausens samling "Finlands medeltidssigill" upptar 378 stycken, varav det äldsta är tryckt i vax av biskop Bero I år 1253. Fler än så har hittats efter det att Hausen gav ut sin samling år 1900, men sigillstampar har bevarats endast ett drygt tiotal; från 1300-talet 6 stycken, från 1400-talet 7 stycken och en från 1500-talet.

Då en sigillbärande person dog, var det av vikt att se till att sigillet inte heller kunde användas längre. Man lade alltså ofta sigillstampen med i graven, varvid den också ofta gjordes obrukbar. Det hela kunde rentav utformas till en hel ceremoni; sigillet fördes efter själamässan till huvudaltaret där det förstördes av en för ändamålet tillkallad guldsmed. Om sigillstampen var av ädelmetall kunde den döde under sin livstid ha bestämt om att någon släkting skulle ärva metallen. Man kunde naturligtvis också smälta ner den och donera metallen till kyrkan.

Sigillstamp funnen vid arkeologiska utgrävningar i Enköping. Från arkeologerna.com.


Men om du alltså helt enkelt tappade bort din sigillstamp, så var det av vikt att få den dödad så att eventuella dokument sigillerade med den efter det kunde förklaras ogiltiga. Det gällde alltså att göra en anmälan hos någon representant för den offentliga makten, tex. städernas råd eller vid de lokala lagmanstingen eller häradstingen där man kunnat erhålla ett intyg av domaren som bevis. I Finland har inte bevarats några dokument över detta förfarande, men i Tallinnrådets tänkebok från åren 1380-1455 återfinns flertalet anteckningar om dödande av sigill. Främst tycks det ha varit fråga om borgare, rådsmän och hantverkare som lät anmäla om försvunna sigill, men enstaka adelsmän och ordensvasaller återfinns också.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

J.P. Taavitsainen: Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76

Anders Segersven


tisdag 26 april 2022

Sigillstampfyndet i Sjundeå år 2017



En metalldetektorentusiast gjorde år 2017 på en åker i Lempans by i Sjundeå ett fynd som utan vidare kan anses som ett av de heraldiskt sett mer intressanta på åratal. Det är fråga om en sigillstamp i kopparlegering med en vapenbild som stilmässigt kan dateras till slutet av 1300-talet. Vad mera är, omskriften gör att vi kan namnge ägaren till sigillet; S(igillum) Io(a)n(n)is Wolde(ma)rzo(n) p(res)b(yte)ri, det vill säga "prästen Johannes Woldemars sigill".

Själva vapnet på sigillet består av en gotisk såkallad strykjärnssköld med en eldstålsliknande bild. Inom heraldiken har vi termer för olika former gångjärnsbeslag, samt även läderkniv, men det förblir oklart vad för en figur det egentligen är fråga om. Vad som däremot är uppenbart är att vapnet påminner väldigt mycket om det för släkten Scherembeke.


Sigill för Kristiern von Scherembeke år 1319.

Scherembeke-ätten härstammade ursprungligen från Scharnebeck, nordost om Lüneburg i Niedersachsen där den första medlemmen är känd år 1218, men verkade under 1300- och 1400-talen i Harjumaa, släktens gods Maardu låg strax öster om Tallinn. Scherembekes vapen är känt sedan 1359, då medlemmar av ätten gjorde en större donation till Helgeandskyrkan i Tallinn.

Gåvobrevet till Helgeandskyrkan i Tallinn 14.9.1359 med vidhängande sigill av riddaren Christianus
 Scherembek, hans bror Willekinus och Christianus son Christianus junior. Bild: Tallinna Linnaarhiiv.

Kontakter till högfrälset i det svenska riket saknades inte; ståthållaren på Viborg Kristiern Nilsson Vasa kallade Henrik Scherembeke i Tallinn sin frände ("ome") i ett brev av den 10.3.1423. Det kunde betyda morbror eller någon annan släkting på kvinnosidan. Scherembeke-vapnet påminner mycket om det tidiga Vasavapnet, det som är känt med Kristiern Nilssons far Nils Kettilsson 1355. Det har tolkats som en heraldisk liljefigur i ändan av en spira, som sedan omarbetades till en stormvase av Gustav Vasa.

Men vem var då prästen som tappade sigillstampen i Lempans i Sjundeå? Ja, det vet vi inte. Även om namnet Johannes förekommer, så är någon prästman med tillnamnet Woldemar inte känd i släkten Scherembeke. Sannolikt har prästmannen ändå varit knuten till släkten på sätt eller annat. Och vad hans ärenden än må ha varit så var han sannolikt endast på färd genom Sjundeå, eller borde man kanske säga, det vi idag känner som Sjundeå eftersom Sjundeå känns som socken först år 1417. Lojo däremot var kyrksocken redan år 1323 och mycket av färdseln till och från Lojo dessa tider gick genom Sjundeå följande Sjundeå å. De kyrkliga traditionerna i Lojo anses gå ända till 1200-talet, då legenden berättar att den danske ärkebiskopen Andreas Synnesen lät utföra massdop på folk vid Kastlähde källa i Tötar.

Minnesmärke vid Kastlähde källa i Tötar. Bild: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät.

Platsnamn med leden munk i namnet är rikligt förekommande mellan övre loppet av Sjundeå å och södra stranden av Lojo sjö och också annorstädes vid kusten i Nyland. Först och fämst har det med cisterciensermunkarna från Padis kloster i Estland att göra; konung Magnus Eriksson hade år 1351 överlåtit patronatsrätten över Borgå socken till padismunkarna och de hade också omfattande egendomar i Ingå och Kyrkslätts socknar samt laxfisken i flere åar och älvar längs kusten.

Fögderier och kyrkosocknar i Nyland vid medeltidens slut. Från "Padise ja Vantaa".

Kyrkomän av mångahanda slag rörde sig alltså längs Sjundeå å, och den första kyrkplatsen i Lojo låg uppenbarligen i Kyrkstad i Virkby, det är strax söder om Lojo sjö som nämnt ovan. Kapell anlades längs med ån både vid Sjundby och vid Svidja, men hurudan verksamhet där förekom har för länge sen försvunnit i tidens glömska. Folkminnet har bevarat intrycket av munkar antagligen oavsett hurdana kyrkans män det varit fråga om. Och så någon gång under andra halvan av 1300-talet tappade en av dessa kykomän, prästen Johannes Woldemar, sin sigillstamp i en åker i Lempans by.

Föll den ur hans pung när han vandrade över fälten, eller när han satt sig ned för att vila, kanske slagit läger, det får vi aldrig veta. Det är kanske mindre sannolikt att han red, sådant var för stormännen, men han tycks ju som vi har sett varit knuten till en inflytelserik släkt, så det är väl inte helt uteslutet det heller.

Det kan vi konstatera, att där han rörde sig längs utkanterna av Raseborgs slottslän, så satt vid samma tider på Raseborg Tord Röriksson, måg till Nils Kettilsson som använde sig av samma vapen som vår prästeman. Små var kretsarna på den tiden.

Bockstensmannen. Vad gör han här? Ja, egentligen ingenting, men han var när han
 dog någon gång under andra halvan av 1300-talet en lägre ämbetsman på resa,
 enligt vissa teorier rentav en prästeman.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

Gunvor Kerkkonen: "Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden" Helsingfors 1945

Padise ja Vantaa, keskiajan silta Padisen ja Vantaan välillä

Anders Segersven

söndag 13 februari 2022

 Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.


Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.


Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.


På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.


Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.


På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.


Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.


Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven

fredag 4 februari 2022


Stadsdelsvapen i Helsingfors


Han har slagit till igen. Arttu Rintanen, som vi senast träffade förra sommaren när han komponerat stadsdelsvapen för Tammerfors. Och nu har Helsingfors stått i tur.

Vi läser i Helsingin Sanomat att Rintanen under senaste höst ritat inalles 61 vapen för stadsdelar i Helsingfors. Jobbet tog tre månader i anspråk.

Det finns något färre stadsdelar än 61, men eftersom de officiella stadsdelarna särskilt i förorterna är relativt stora tog Rintanen sig före att dela upp en del av dem i mindre bitar. Sedan fördjupade sig tammerforsbon helt enkelt i stadsdelarnas historia och började skapa. Man kan fråga sig varför någon s.a.s. oombedd ger sig i kast med ett dylikt projekt.

"När jag blivit färdig med hemstadens vapen, var Helsingfors på sätt och vis ett naturligt val. Det är ändå fråga om Finlands huvudstad och jag har förutom Tammerfors också en hel del kontakt till Helsingfors, och något vet jag om stadens historia också."

En sammanställning av vapnen finns bland annat här.

Rintanen började intressera sig för heraldik på allvar för några år sedan då Tammerfors universitet och Tammerfors tekniska universitet gick samman. Han satt då i styrelsen för ämnesföreningen för politisk historia. På ämnesföreningens overaller fanns det gamla universitetets sigill, och dess fackla och lagerblad kunde inte användas längre. Man ville inte använda den nya universitetslogon, den var i mångas ögon allt för modern.

"Då tänkte jag att om jag skulle rita ett vapen själv. Jag satte mig in i vapendesign, ritade ett ämmneföreningsvapen, och det kom sedan upp på ryggsidan av overallerna."

Rintanen har ingen grafisk utbildning. Han är statsvetare och magister inom samhällskunskaper.

"Heraldik är helt enkelt en hobby för mig. Jag har lärt mig att skapa och rita vapen i Adobe Illustrator."
Stadsdelarna Ulrikasborg och Rastböle framlyfta, enligt Anton Eskola problematiska.
 Bildkälla Helsingin Sanomat.


Nu befinner vi oss i ändå i Helsingfors, landets administrativa centrum och hemmaplan även för Heraldiska Sällskapet i Finland. Dags för Sällskapet att ta ställning till förslagen som kommit från utanför de egna leden. Ordförande Anton Eskola intervjuas i Helsingin Sanomat i slutet av januari:

"Sällskapet ställer sig uppmuntrande till att dylikt har blivit gjort och att heraldiken intresserar. En del av de här är heraldiskt sett godtagbara, en del är mindre goda och en del har etiska problem, man kunde tala om rovfiske".

Med rovfiske avser Eskola att vapnet för mycket påminner om ett annat redan i bruk varande vapen.

"Det värsta exemplet är Ulrikasborg (Ullanlinna), där är i blått fält tre kronor under en ginstam. Det är nästintill fråga om Sveriges vapen. Ett vapen får inte vara för likt ett annat och det här har han inte uppmärksammat. Ett annat är Rastböle (Rastila). Där finns det ju av de här kryssen (rasti), men Rastböle på svenska betyder vilo- eller rastplats."

Det svenska Rastböle har förvisso funnits före det finska namnet, men ursprungligen har det varit i formen Rasbölle och Rasbölleby och grundar sig på gårdsnamnet Rasböle. Ett ras var ett sumpigt ställe ursprungligen, förresten.


Okej, det här var inte så lyckat. Vi vet att Drumsöfärjan etsat sig in på näthinnan hos äldre ortsbor,
 men heraldikerns bud nummer 10: en heraldisk figur har inte ett egennamn, det bör vara fråga om en
 allmängiltig representant för vad som avses. Dessutom är det hela aningen för modernt för heraldiken.

Men förutom dessa smärre skönhetsfäckar så konstaterar Eskola att:

"Som personligt beröm kan jag konstatera att tinkturfel inte förekommer. Man ser att Rintanen gjort ett grundligt arbete, särskilt som ingen uttryckligen ens beställt en dylik samling"


Så långt Helsingin Sanomat och Anton Eskola. Personligen måste jag säga att jag är förtjust. Jag håller med om problemet med de tre kronorna i Ulrikasborg, men Rastböles kryss kan jag godta, vad än den gode Anton säger. Vi bör komma ihåg att heraldiken långt arbetar med anspelningar, ordlekar och fonetiska hänvisningar, realismen göre sig icke besvär allt för mycket. Åren i vapengranskningskommittén inom HSiF har gett en viss erfarenhet i hur det kan se ut när någon nyfrälst sätter igång med att skapa heraldik, och vad beträffar Arttu Rintanen, ja här ser man en helt annan nivå, någon som har hittat "glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", heraldikens inneboende anda, för att tala med gamle gode Sven Tito Achen.

Några personliga favoriter:

Cinque Ports vapen i Ramsgate och stadsdelsvapnet för Fiskehamnen.

Rintanen upptäckte att det på Sörnäset, där nu Fiskehamnen ligger, en gång funnits ett Englandsberget, som fått sitt namn av de brittiska skepp som kom hit för att lasta virke på 1800-talet. Berget sprängdes sedermera när Österleden byggdes, men det gav Rintanen anledning att anspela på brittisk heraldik, och uppenbarligen Cinque Ports. Jag är imponerad.


Gammelstaden (Vanhakaupunki) är den plats där Helsingfors stod tills staden år 1640 flyttades lite längre ut mot havet då Gammelstadsfjärden blivit grund. Laxstjärten är Helsinge sockens gamla sigill, och det har varit förebild även till grannstaden Vandas vapen eftersom den utgör en stor del av den gamla socknen. Designen på Gammelstadens fiskstjärt kunde förstås diskuteras.


Kronohagen är Helsingfors historiska centrum, och här håller statsförvaltninen till. Ett ur böljorna uppstigande
Finlands lejon som likt Hamlet med dödskallen begrundar den administrativa kronan. Fantastiskt! 



Gloet. Ett glo är en avsnörd havsvik som sakta växer igen, och det var fallet med vad som fanns här före bebyggelsen. Nu finns här Helsingfors universitets utrymmen och flere museér, vilket den joniska pelaren behändigt sammanfattar.



Hertonäs vapen baserar sig på geografin av ett näs, och på vapenbilden för släkten Jägerhorn, som ägt marken där Hertonäs gård uppstod.


En stadsdel har förstås ingen egen administration, så det är oklart vem som till exempel kunde ansöka om registrering av ett stadsdelsvapen. En möjlighet är att en stadsdelsförening kunde ta sig an vapnet, och efter eget övervägande nyttja det. Rintanen har konstaterat att han naturligtvis gärna ser vapnen i bruk, och en stadsdelsförening kunde använda sig av vapnet på sina webbsidor och låta göra souvenirer med det.

Hufvudstadsbladet HBL skriver 11 januari att:

"I fredags tog Matias Pajula (Saml), ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, ställning för sköldemärkena. "Sköldemärkena grundar sig på varje stadsdels historia och visar på ett ypperligt sätt hur mångsidigt Helsingfors är", skrev han på Facebook. I samma veva uppgav Pajula att han kommer att göra en motion om att staden borde planera sköldar för varje stadsdel och eventuellt utgå från Rintanens skapelser."

Vi får se hur det går. Under tiden kommer Rintanen knappast att vila på lagrarna. Blicken är eventuellt riktad mot stadsdelarna i Åbo.

"Projektet existerar enbart i tankarna ännu. Jag har funderat på hur åboborna skulle förhålla sig till att en tammerforsare kommer och börjar rita vapen åt dem. Skulle emottagandet månntro vara så varmt som annorstädes."

Nu väntar vi verkligen med spänning på nästa del i följetongen.


Arttu Rintanen. Bildkälla Helsingin Sanomat/Eveliina Kuusisto.


Anders Segersven

fredag 28 januari 2022

 Esbo 50 år som stad

Esbo fyller 50 år som stad, och händelsen till ära har man kommit ut med en ny logotype för evenemanget. Då stadens vapen fått en framträdande plats är det sannerligen värt ett inlägg.

Esbo må vara en ung stad, trots att man i metropolisk sammanvävnad med Helsingfors och Vanda, konurbation kallas det visst, faktiskt i all stillhet vuxit till Finlands näst största stad. Den gamla Kungsvägen från Åbo till Viborg har gått genom bygden sedan 1200-talet och Esbo som församling särskildes från Kyrkslätts kapell år 1458 vilket man räknar som ett slags begynnelse. Den tidigare landskommunen blev köping år 1963 och stad 1972. Samtidigt kan man konstatera att från 9000 invånare 1920 hade man 22 000 invånare år 1950, 100 000 år 1970 och år 2022 närmar man sig stadigt 300 000 invånare.

Namnet Esbo betyder för övrigt "asp-å", ursprungligen "Espa" som är känt från 1421. Den finska formen Espoo är alltså egentligen närmare det ursprungliga uttalet av namnet.

Esbovapnet är designat av heraldiker Kaj Kajander och stadfästes 1955.
 Originalteckningen i Europeana Heraldica.

Kronan i Esbo stads vapen hänsyftar till Esbogårds kungsgård, som bildades genom påbud av kung Gustav Vasa år 1556.  Gården omfattade på sin tid över hälften av dåvarande Esbo socken. Hästskon hänvisar för sin del till den medeltida strandvägen mellan Åbo och Viborg, som gick genom socknen och torde vara mer känd som Kungsvägen. De bybor som bodde längs vägen var belastade med skjutsningsplikt.


Bildkälla YLE.


Och vad kan man då, heraldiskt sett, finna i Esbo? Både det ena och det andra, och om man är en riktigt inbiten esboheraldiker, sådär som framlidne kollegan Jukka Suvisaari, så kan man skriva en hel bok om heraldik i Esbo. Vi ger ordet åt Jukka Suvisaari:

"Först tar jag upp Esbo stads vapen som är ståtligt och som lätt fastnar i minnet, en utomordentlig symbol för vår stad. Sköldens blåa färg är densamma i många nyländska vapen. Bl.a. Helsingfors, Vanda och Kyrkslätt samt landskapet Nyland använder denna blåa sköldfärg och i bilden finns antingen guld eller silver, eller båda metallerna. Enligt gammal heraldisk tradition är ett tvåfärgat vapen idealet. Esbos vapen är ett sådant.

Hästsko med krona syftar på Kungsgården, d.v.s. Esbo gård och på ortens gamla historia då bönderna hade skjutsplikt på Kungsvägen. Bilden passar även bra för nutidsmänniskan. En hästsko anses föra lycka med sig och krönt bör den vara i Esbo. Så här tycker vi naturligtvis idag men jag vill påminna om att sköldbilden alltid bara är en abstrakt symbol. Vi esbobor är inte desto kungligare även om vi har en krona i vapnet"

Något mer pragmatiskt förhöll sig den grafiske humoristen Kasper Strömman till Esbo vapen och logolype i en artikel på YLE år 2015:

"Ett tredje vapen som Strömman vill rätta till är Esbo stads. I den finns en hästsko med en krona ovanför. Strömman har inte sett till några hästar på sistone i staden och vill lyfta fram det absolut vanligaste färdmedlet i dagens Esbo, nämligen bilen. Strömman bytte således ut hästskon mot en lättmetallfälg. För att inte verka som en helt rutten människa bevarade han kronan ur det gamla vapnet.

Förutom vapen använder sig kommuner också av slogans och logotyper för att marknadsföra sig. Så också i Esbo. Precis som kommunvapnen tycker Strömman att stadens logotyp också är en lögn. Den har ett spiralformat "e" med texterna "Espoo, Esbo". Strömman bevarade formen, men bytte ut linjen i e-t med avgas från en bil som gasar mot "Espoo" bokstäverna som måste vika undan."

Vapnet ersattes i mycket av Esbo stads kommunikation av en logotype på 1990-talet, och trots tidvisa protester så tycks den tämligen obegripliga härveln leva kvar rätt så ostörd. Enligt staden kommunicerar den att Esbo är en innovativ stad där det är gott att leva och företaga. Jag har ett minne av, men jag hittar ingen källa nu, att logotypen i tiden lanserades med namnet "kunskapens ägg".


Heraldiker Segersven har en speciell relation till Esbo, det är nämligen det enda stället i världen där en gata uppkallats efter släkten Segersven. För se, Segersven har en lång historia i Esbo, även om den avbröts i och med urbaniseringen. Farfar Karl Erik Segersven sålde släktgården Kirsti till staden på 1960-talet och pensionerade sig. Avkomlingarna drog till andra trakter där det ännu fanns öppna landskap kvar att bruka, så att säga. Och Kirsti ja, det är en stadsdel i närheten av Esbo centrum idag, där höghusen står tätt.

Farfar Segersven sladdar esbojorden någon gång på 1930-talet

Också det var en del av historien om hur det ursprungligen så lantliga Esbo under loppet av några få decennier förvandlades till en storstad där betongen svävar högt över marken, och farfar var ingalunda ensam om att få se fädrens jord snabbt upptas av höghusen.


Segersvensgatan, tidigare Segersvens parkstig, leder från Esbo centrum upp mot höjden där
 gården Kirsti en gång fanns. Längs den korta gatustumpen finns mest impediment, vad man nu
 ska tycka om det, men nätet utlovar lyxiga bostäder att byggas någon gång i framtiden.


Anders Segersven

måndag 23 augusti 2021

 Antonius Timmerman

Antonius Timmermans vapen; två korslagda yxor eller bilor, tinkturer okända. Vapnet är känt endast
 i ett sigillavtryck från år 1572. Det är intressant med en stenhuggare vid namn Timmerman,
 men man får anta att namnet och kanske också vapnet gått i släkten sedan tidigare.

Vi har tidigare konstaterat att vapen förde även andra än de som tillhörde adeln eller frälset. Antonius Timmerman var en nederländsk stenhuggare som kom att grunda det för sin tid främsta stenhuggeriet i det svenska riket, och det på Näse gård i Bjärnå. Kalkstenen som användes bröts i Västlax i Kimito.

Antonius Timmerman hade rekryterats tillsammans med elva andra hantverkare av Gustav Vasas utsände Arnoldus Rosenberger år 1556 då man sökte kunnigt folk att jobba på de kungliga slotten i Sverige. Snart nog hade Timmerman blivit ledande stenhuggare på Åbo slott, och år 1558 grundade han stenhuggeriet på Näse kungsgård. Därifrån fraktades sedan det bearbetade stenmaterialet vidare till Åbo, där en del användes i byggnationer på slottet, men betydande mängder skeppades vidare till Stockholm och Uppsala. Som mest arbetade 30 man på stenhuggeriet.

Antonius Timmermans sigill 1572.

Sina främsta arbeten utförde Antonius Timmerman för hertig Johan på Åbo slott, vid de omfattande byggnadsarbeten som ufördes där under andra hälften av 1550-talet. Det hela skulle slutföras med en ståtlig kalkstensportal, och Timmerman och hans män arbetade på den då Erik XIV:s trupper erövrade Åbo slott år 1563. Erik XIV beordrade att portalen skulle sändas till Stockholm och att Timmerman skulle förflytta sig till Uppsala för att fortsätta verksamheten där. Att Timmerman inte lydde och stannade i Finland vet vi, men portalen försvann i okända öden. Hertig Johans vapen hugget i sten hade man ändå hunnit sätta upp över porten till förborgen redan år 1562, och den vapenstenen är det främsta av hans verk som bevarats.

Här fattas någonting. Ja, allldeles, här skulle finnas en portal tillverkad av Antonius Timmermans
 stenhuggeri, men den kom aldrig på plats. Hertig Johans vapen över ingången blev ändå uppsatt.

Nå, duktiga hantverkare behövs alltid, och Antonius Timmerman kunde fortsätta med sin verksamhet men nu skeppades materialet huvudsakligen till Sverige och Stockholms slott. Han samarbetade med chefsplaneraren Willem Boy, och delar av bl.a. Katarina Jagellonicas gravmonument i Uppsala domkyrka har också tillskrivits honom.

I Finland har det bevarats några smärre verk av hans hand, ett solur i Kimito kyrka, vapenhällar i Halikko kyrka och på Karuna gård samt en vapensten i Åbo museicentral som funnits på Mälkilä gård. Det spekuleras ibland i om portalen på Sjundby gård i Sjundeå skulle vara tillverkad av Timmerman, men några direkta bevis för att så skulle vara fallet föreligger inte. Sant är att Antonius Timmerman befann sig på Sjundby år 1568, och byggherren Jakob Henriksson tillhörde hans bekantskapskrets, men det är också allt. Portalen är hursomhelst kraftigt omarbetad under senare århundraden.

Titelbladet för Egentliga Finland i verket Suecia antiqua et hodierna återger bland annat en stenhuggare
 i arbete, och det får väl anses som ytterst sannolikt att det är Antonius Timmerman som avses.

Antonius Timmerman pensionerade sig år 1588, då han överlät sitt företag till stenhuggaren Hans von Mölnhusen och drog sig tillbaka till sina gods på Kimitoön, där han avled 1592. Enligt uppgift hade han erhållit frälsegodsen i gåva, så trots att han var hantverkare kunde man alltså också se honom som frälseman. Hans namn återfinns ändå inte i längderna över frälset i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson (Slang) till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter
 och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580,
 enligt märkningen ANO MDLXXX. Så vitt jag kan förstå är detta den vapensten från Mälkilä
 som uppges vara av Antonius Timmerman.


Källor:

C.J. Gardberg: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja, Keuruu 2002

Antonius Timmerman i Kansallisbiografia

Alf Brenner: Sjundby gård, särtryck ur Sundeå sockens historia del II, Hangö 1955

Museibloggen Kaponieeri


Anders Segersven