tisdag 1 december 2020

 Vildmännen och deras ursprung

Vapen för Lappland av Ahti Hammar 1963 och Villmanstrand av Olof Eriksson 1954. Källa Europeana Heraldica.

Vi har några vapen där det förekommer vildmän, främst Lapplands grevskaps vapen och Villmanstrand stads vapen. Men vad är en vildman egentligen, och vad har han att göra i de här vapnen?

En gång i tiden, i det medeltida Europa, ja redan under antiken, trodde man det existerade mytiska väsen i de djupa skogarna. Dessa hårbekädda vildmän kom att ta sig en egen plats i litteraturen och bildkonsten. Ursprunget är oklart, man har velat tro att vildmannen är någon slags svunnen länk mellan moderna människor och forntida humanoider. Vildmannen har en heltäckande hårväxt, bär på en klubba eller en uppryckt trädstam, har oftast en lövkrans på huvudet och kring länderna. Till skillnad från sina kusiner inom populärkulturen, Bigfoot och Yetin, är han inte särskilt aplik utan är uttryckligen mänsklig till sin framtoning.

Vildman antastad av hundar; Queen Mary Psalter, England, c. 1310–1320.


Metaforiskt sett stod vildmannen för den vilda och hotfulla naturen, för undanträngda och utdaterade utvecklingsstadier hos människan, ja för undertryckta och primitiva karaktärsdrag. Sedan, under loppet av medeltiden förvandlades vildmannen från best och urkraft, sinnebild för det hotfulla kaoset i den otämjda naturen till en symbol för oförstörda ursprungliga karaktärsdrag, ja något av den ädle vilden.

För han är inte övernaturlig, han har inte magiska krafter utöver den omänskliga råstyrkan han besitter, och om han berövas denna blir han som ett barn och kan övervinnas och fängslas. Han är som den vilda och otämjda naturen, den som den "civiliserade" människan strävar att erövra, utnyttja och behärska i sin outsinliga jakt på rikedomar, råvaror och resurser. I det avseendet kom vildmannen att i någon mån också överta rollen som väktare av gruvor, dyrbara metaller och skatter gömda i berg, den som dvärgarna tidigare innehaft.

Långt uppe i norr på Carta Marina, nästan i Petsamo, står den forntida jätten Starkater och håller vakt.
 Om än inte direkt en vildman, så är det inte uteslutet att han haft ett visst inflytande på Lapplands vapen.

Och så tillbaka till vapnen för Villmanstrand och Lappland. Villmanstrand grundades av Per Brahe d.y. år 1649 och i privilegiebrevet bestäms stadens sigill till en vildman, och det första bevarade är från år 1656 där han står med sin klubba stödd mot marken i höger hand. Att grannsocknen faktiskt heter Nuijamaa ("Klubbeland") är intressant men av allt att döma ett sammanträffande. Det namnet har funnits sedan 1500-talet.


På tal om klubbor; det här är en stridsklubba funnen på slagfältet vid Tollense,
 ca 1200 f.Kr. Likheten med ett modernt basebollträ är slående.

Den andre heraldiske vildmannen återfinns i vapnet för Lappland, han bär sin klubba över skuldrorna och han återfinns för första gången på Karl IX:s 20 marks praktmynt från år 1606. Båda vildmansvapnen har alltså sitt ursprung på 1600-talet och motivvalet har helt tydligt att göra med namnen på Lapplands grevskap och Lapwestrand (för så hette Villmanstrand ursprungligen).

Sveriges Lappland har ett snarlikt vapen;
 ursprungligen var det ju samma område.


Bruket av vildmannen som heraldisk symbol för Villmanstrand beror alltså på att den här trakten på södra stranden av Saimen i tiden har uppfattats som ett lappland. På Claudius Clavus karta över Skandinavien från år 1427 återfinns två lappland: findhlappi och wildhlappeland samt i trakterna även Carelorum infidelium regio (otrogna Karelers område).

Sammanhanget här förblev lite oklart,
 men uppenbarligen ser vi en representant
 för Villmanstrands turismnäring på mässa.
Att placera detta geografiskt är ändå inte helt lätt. Vi har den novgorodiske munken Iljas resa till Karelen på 1530-talet. Enligt resebeskrivningen återfinns Vilda Lappland någonstans i trakterna av Porajärvi och Repola. Och på italienaren Gastaldis karta över Ryssland från 1562 har vi regionen Laponi strax norr om Viborg och där staden Laponesa. Det skulle göra Villmanstrand till huvudstaden i Lappland!

Men vad detta Lapp-namn i Lappwestrand-Villmanstrand egentligen ska stå för, det kan man enbart spekulera över. Som härad uppträder Lappee redan år 1415 och hade då någotslags status av landskap, eftersom det jämförs med Savolax och Tavastland. Rent tekniskt kan man tolka Lappwestrand som ett vattendragsnamn; Lappvesi strand, en mindre del av Saimen som inte längre leder någonstans. Lap-lop-leden i finska kan bland annat betyda någonting som inte leder vidare, inte har någon väg ut. Dylika Lappi-namn finns annanstans i Finland också, och de har tolkats som ytterkanten av bebyggelse, utbyar eller dylikt.

Naturligtvis kan man också se namnet som hänvisande till lapparnas sjö eller strand. Det förutsätter att det finns två bebyggelselager på orten; ett ursprungligt samiskt och ett senare finskt. Huruvida det är så är föremål för debatt, men i det allmänna medvetandet förknippas Lappi-Lappee-namn förvisso med samer oavsett historisk grund. Samernas nomadiska livsstil har naturligtvis gjort att det inte nödvändigtvis finns mycket av fysiska spår kvar att finna.

Vi kan för all del konstatera att på Tälje herredag år 1328 definierades samerna som följer: homines siluestres et vagos, vulgariter dictos Lappa (nomadiska vildmänniskor, i folkmun kallade lappar). Och här kan vi ju se en koppling till antikens romerska skogsgud Silvanus och grekernas Pan. På de brittiska öarna kallades vildmannen woodwose, på anglosaxiska wuduwasa, ordagrant skogsväsen.

Och så, under medeltiden, förekommer vildmän, vildkvinnor, ja hela vildmänniskofamiljer rikligt på illustrationer, väggmålningar, bonader, föremål och vapen runtom hela Europa. Figurerna baserar sig på folktro och traditioner med roten långt ner i antiken om halvvilda människor som bor i de djupa skogarna eller bergen och kan också förknippas med lokala traditioner om troll, jättar, satyrer eller exotiska barbarfolk.

Den stereotypa bilden av neandertalare, som förvisso har reviderats en hel del
 på senare år. Le Moustier Neanderthals, målning av Charles R. Knight 1920.


Vänta lite; påminner det hela inte väldigt mycket om neandertalmänniskan, åtminstone i den populärkulturella versionen? Jodå, tanken att det skulle finnas ett slags latent folkminne av neandertalarna har slagit både en och annan amatörforskare. Den moderna människan och neandertalaren levde sida vid sida i Centraleuropa under en tidsrymd av ca 10 000 år, och senare års forskning har visat att de också kunde ha gemensam avkomma. Men neandertalaren dog ut för omkring 25-30 000 år sedan, och den första bevarade beskrivningen av en vildman återfinns i Gilgamesheposet från 1800 f.Kr. Det skulle förutsätta ett bevarande av ett folkminne och en muntlig tradition i mer än 20 000 år, och ingen seriös forskare har hittills velat ta detta på fullständigt allvar. Men tanken svindlar.

I den friherrliga ätten Mannerheims vapen återfinns två vildmän som sköldhållare.


Anders Segersven

Källor:

Kuinka luolamiehet kansoittivat kivikauden - mielikuvien ja myyttien arkeologiaa

Wild man or Woodwose

Kaupunkimme Lappeenrannan tunnukset/Villimies

A Field Guide to Wodewoses

torsdag 19 november 2020

 Åke Tott och Döden

Alliansvapen för Åke Tott och Christina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Åke Henriksson Tott, född 1598 på Gerknäs i Lojo och död i 1640 i Euraåminne endast 42 år gammal, var en av Gustav II Adolfs mest betrodda befälhavare. Kungen kallade honom för "snöplogen som skulle röja väg för de andra" och det sades något överdrivet att han ensam drivit ut fiendens här ur Mecklenburg. Han hade studerat i Uppsala, där han "med dragen värja på gatorna" redan visat prov på sitt häftiga lynne då han deltog i motsättningarna mellan Messenius, som var hans lärare, och Rudbeckius. Senare i livet, under kriget i Livland, kom han i bråk med den likaledes hetlevrade Herman Wrangel och det drog ihop sig till duell. Kungen lyckades till sist avstyra det hela genom att hota att låta avrätta den som överlevde enviget. Åke Tott, så har det sagts, förkroppsligar den tidiga stormaktstida krigaren: tapper, hänsynslös, stridslysten, stolt, rovlysten och oförvägen.

Åke Tott 1598-1640.

Endast 15 år gammal hade han deltagit i Jakob de la Gardies ryska expedition under det Ingermanländska kriget år 1613, sedan tillbringat en del år utomlands för att därefter återvända och bli Gustav II Adolfs kammarherre. Han lät sig inskrivas på Riddarhuset 1625 och lade då "af Sjundeby" till sitt namn. Han deltog i det Andra polska kriget och år 1627 befordrades han till överste som befälhavare för ett finskt värvat kavalleriregemente efter att i slaget vid Grebin besegrat en mångfalt starkare polsk styrka. Ja, Gustav II Adolf dubbade honom också till riddare inför en uppställd här.

Ätten Totts stamvapen. Från "Ätten Thott under medeltiden".

Riksråd blev han år 1630 och befordrades i samma veva till generalmajor. Han följde Gustav Adolf när denne drog ut i krig till Tyskland, och hans bana i Tyskland blev lysande. Redan 1631 befordrades han till general av kavalleriet och till fältmarskalk. I slaget vid Breitenfeld ledde han tillsammans med Torsten Stålhandske det finska rytteriet, och efter detta sändes han med en egen fördelning att erövra norra Tyskland.

Och här kommer vi in på Döden som tema. Man strävade till enhetlighet i fråga om kavalleriets standar. Kompanierna inom samma regemente hade samma färg på standaren, men olika bild eller inskription och från trettioåriga krigets dagar vet vi att det förekom gröna, röda och blågula dukar inom det finska rytteriet. Livkompanets standar stack ut från de andra, för dess färg var alltid vit. Vanligtvis var det regementsöverstarna själva som planerade standaren för sina trupper, och det har faktiskt bevarats en bildserie för Åke Totts regemente.

Standaren för Åke Totts kavalleriregemente, den vita livkompanifanan står främst. Bildkälla: Osprey Publishing.


Ämnet var släktnamnet Tott, det som i tyskarnas öron lät som Tod, dvs döden. Kompanistandaren skiljde sig från varandra i det som stack ut ur ögonhålorna på kraniet; eldsflammor, blommor och blad eller en orm. På frånsidan återfanns sannolikt konungens monogram eller tre kronor samt den latinska förkortningen G.A.R.S, från Gustavus Adolphus Rex Svecorum. Dödskallen som militärt emblem är inte helt obekant genom historien, med den har man velat uttrycka dödsförakt och skrämma fienden. Speciellt populär har den varit bland kavallerister och husarer.

Krigsmän från trettioåriga kriget, i mitten en kyrassiär från Totts kavalleriregemente
 och till höger en av Stålhandskes finska ryttare. Bildkälla: Osprey Publishing.

Till sist avbröts Totts krigarbana av sjuklighet, otaliga strider och skador hade tärt på hälsan, och han klarade inte längre av fältlivets påfrestningar. Hans konung Gustav Adolf hade stupat vid Lützen, och Åke Tott blev en i följet som beledsagade det kungliga liket hem till Sverige för att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därmed var hans krigarbana avslutad och han övergick till att vara godsägare, en sträng och fordrande sådan, samt att delta i riksrådets arbete om än relativt sporadiskt.

Gustav II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633, målning av Carl Gustaf Hellqvist 1885.
 Åke Tott deltog  som medlem av delegationen.

Med pengar från sitt krigsbyte förvandlade Tott sin gård Ekolsund i Uppland till en storslagen herrgård, och han ägde också Sjundby i Sjundeå, Gerknäs i Lojo, Liuksiala i Kangasala samt Lavila och Vuojoki i Euraåminne. Under en tillfällig vistelse i Finland år 1640, medan han befann sig på resa mellan Sjundby och godsen i Åbotrakten, avled han överraskande på vägen mellan Lavila gård och kyrkbacken i Irjanne. Folktraditionen vet ännu idag att peka ut en sten i närheten av Euraåminne centrum, som kallas "Åke Totts blodsten", eftersom det sägs att hans blod stänkt på denna. Diagnosen vid tiden var blodstörtning, något som vanligvis betyder att blodkärl brustit i luftstrupen och inbegriper upphostande av stora mängder blod. Grundläggande orsaker kan vara flere, men samtiden var av den åsikten att gamla krigsskador gjort sig påminda.

Åke Tott begravs under stora och ståtliga ceremonier 29 september 1640 i Åbo domkyrka. Biskop Rothovius predikar och närvarande är 52 präster och fyra kompanier krigsfolk. Det är generalguvernören Per Brahe som låter gravsätta sin svåger i den helige Laurentius kapell, och senare skall han också låta uppföra det ståtliga gravmonument i svart och vit marmor som fortfarande står kvar i kyrkorummet. Det är den kände tyske barockbildhuggaren Peter Schultz som står för utsmyckandet och statyerna i helfigur av Åke Tott och makan Christina Brahe.

General Döden rider på slagfältet. Målning av Edgar Bundy 1911.

Anders Segersven

Litteratur:
Göte Göransson: Gustav II Adolf och hans folk, Bra Böcker 1994
Richard Brzezinski & Richard Hook: The Army of Gustavus Adolphus 2 Cavalry, Osprey Publishing, Oxford 1993



tisdag 10 november 2020

 Von Zweigbergk och basilisken

Von Zweigbergk. Teckning av Anders Segersven

Det hände sig nyligen i en diskussion med kollegan på Riksarkivet, att basilisken kom på tal. Det handlade egentligen om ett försök till identifikation av ett okänt vapen, men då den föregivna fågeln föreföll ha svans, så uppstod spörsmålet om huruvida det kunda vara fråga om en basilisk. Dylika finns ju inte i överflöd i Norden, månntro alls i finsk heraldik?

Finns visst. Släkten von Zweigbergk har en i hjälmprydnaden, och den släkten har figurerat i Finland sedan 1600-talet. Släktens förste medlem med svensk anknytning, Georg von Zweygbergk, utvandrade i början av 1600-talet från Böhmen  och stupade 1641 såsom svensk överste i slaget vid Wolfenbüttel

Stamfadern George Ludwig von Zweigbergk fungerade enligt uppgift som stallmästare vid det kejserliga hovet i Prag under slutet av 1500-talet, och i något skede skulle han ha erhållit adelsvärdighet av den tysk-romerske kejsaren. Sonen George, född 1596, konverterade till lutherdomen, och det var alltså han som stupade i den svenska protestantiska krigshär, som han alldeles nyligen anslutit sig till.

Tyska protestantiska krigsmän i den böhmiske Fredrik V:s sold
 enligt Göte Göransson i "Gustav II Adolf och hans folk".


Drottning Kristina gav år 1647 förläningsbrev på egendomar i Ingermanland och Kexholms län åt Georges fem söner "att niuta, bruka och behålla under Adelig frijhet och frälsemanna tienst", men de godsen reducerades 1685 tillbaka till kronan. Ätten bodde därefter kvar huvudsakligen i Finland och Baltikum, de fem bröderna och deras söner såsom officerare i svensk tjänst, några även i rysk.

De ryska medlemmarna av släkten introducerades år 1827 i guvernementet Novgorods adelsmatrikel under namnet Zveiberg, nummer 771, men den släktgrenens senare öden i Ryssland är okända.

Den svenska grenen av släkten härstammar från Anthon von Zweigbergk, som kom att växa upp i Sverige som fosterbarn till generalen Carl Gustav Creutz, den finska grenen igen från två av Anthons bröder. De skriver namnet omväxlande som von Zweygberg, von Zweygbergk, men också som Zweigberg och Zweygberg.

Vapenbeskrivningen lyder: Sköld: i av silver och rött snedrutat fält en balk av silver, belagd med en trebladig röd gren. Hjälmen krönt. Hjälmprydnad: en uppstigande tvestjärtad röd basilisk med krona och beväring av guld. Hjälmtäcke invändigt av silver, utvändigt rött. Vapenteckningen av Jan Raneke till höger visar tydligt basiliskens tvestjärt, vilket jag inser att min egen teckning ovan inte gör. My bad.

Det majestätiska lejonet är djurens konung, den likaledes ståtliga örnen är fåglarnas konung, men kräldjurens härskare är den lilla och ondsinta basilisken, först beskriven av Plinius den äldre. Ja, så gemen är den att även alla andra ormar och kräldjur räds den.

En basilisk avbildas med en tupps huvud och ben och en drakes kropp och vingar, därtill är den krönt med en krona. Kläckt ur ett tuppägg och ruvad av en padda på en dynghög är den ett av de grymmaste fabeldjuren och har en blick som dödar och ödelägger allt omkring sig, fåglar faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är den okuvliga vesslan eller att den möter sin egen bild i en spegel. 

Basilisken som den är framställd i Physiologus.


Basilisken är inte ett av de vanligaste vapendjuren, men den förekommer i åtskilliga släktvapen över Europa, ofta som sköldhållare. Med detta anseeende kan man fråga sig varför någon skulle komma på tanken att välja denna sällsynt motbjudande reptil som vapendjur. Det enkla svaret är väl för att avskräcka avundsmän och motståndare.

Nåväl. Det okända vapnet på kruthornet som det hela startade med förblev oidentifierat tills vidare, även om man får anta att det härstammar från Tyskland någon gång i tiden, men det hela ledde till en riktigt uppfriskande utfärd i fabeldjurens kulturhistoria. Ett av heraldikens glädjeämnen, sanna mina ord.

"Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
     Klang Du och Jag!"

Carl Michael Bellman: Fredmans Epistel nr 82.

Basilisk med stadens vapen i Basel. Bildkälla: Wikimedia.


Anders Segersven

Litteratur:

Kalender över ointroducerad adels förening 1975, Uppsala 1975

Alf Henriksson, Disa Törngren, Lars Hansson: Bra Böckers Hexikon 1981

Stephen Friar (ed.): A New Dictionary of Heraldry, London 1987

Ottfried Neubecker: Heraldik, Källor - Symbolik - Användning, Liber 1982


torsdag 29 oktober 2020

 Finlands lejon och gotermyten

Vapnet för storfurstendömet Finland på Gustav Vasas
 gravmonument i Uppsala domkyrka.

Vi ska ännu en gång återvända till det finska lejonets ursprung innan vi lämnar den stackars besten i fred åtminstone för ett tag framöver. Vi har spekulerat i huruvida lejonet har sitt ursprung i Novgorods sigill och därifrån enrollerats till kampen mellan västerlandet och österlandet av Johan III och förundrat oss över att det inte blev en björn för Finland. Men det finns naturligtvis också andra teorier om lejonets ursprung.

För teorier, det är just vad det här är, vi vet inte med bestämdhet varför det blev ett lejon som kom att representera Finland, så i likhet med ursprunget för många andra gamla hävdvunna vapen är det fråga om spekulationer och antaganden, märkväl med stort mått av insatt forskarmöda.

Hertig Johans vapen i den senare versionen
 1562 i Bibliothèque Nationale 
i Paris.


Då Johan erhållit sitt hertigvapen, blev det så småningom uppenbart att även de andra hertigdömena behövde sina egna vapen, i synnerhet som tiden började rinna ut för Gustav Vasa och ceremonielet vid den kommande begravningen oundvikligen behövde planeras. För att inte tala om sonen Eriks kröning snart därefter; händelser som erbjöd ypperliga tillfällen till att förhöja huset Vasas prestige.

I de äldsta bevarade manuskripten (vi bör hålla i minnet att åtskilliga av landskapsvapnen sedermera har undergått förändringar) har fyra av de gamla centrala landskapen - Södermanland och Östergötland östan Stång, Östergötland västan Stång och Västergötland ett majestätiskt djur (lejon eller grip) som vapenbild och två - Uppland och Södra Finland - en maktsymbol, medan de flesta av de mera perifera landskapen fått nöja sig med bilden av något för dem typiskt djur: Öland - en hjort; Dal - en tjur; Värmland - en bäver; Gästrikland - en älg; Hälsingland - en bock; Medelpad - en järv; Ångermanland - en lax; Västerbotten - en ren; Österbotten - en mård; norra Finland - en björn; och Tavastland - en lo.

Sveriges vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.
Fem landskap, av vilka fyra var gränsland, har fått krigiska vapen: Dalarna och Närke - två korsade pilar; Småland - ett armborst; Savolax - en handbåge och Karelen - två mot varandra huggande, beväpnade armar.


Så, när behovet av ett vapen för Österlandet aktualiserades, låg det alltså nära till hands med ett "majestätiskt djur" och gärna med krigiska attribut. Vi har tidigare sett att lejonet versus björnen tycks ha spelat en viss roll i prestigebråken med Novgorod och Ivan IV. Johan valde alltså ett lejon som vapenbild för Finland. Hans motiv var säkerligen flera, ett var förvisso att Finland var en lika viktig provins som de svenska landskap vilka redan 1560 fått lejonvapen: Västergötland och Östergötland östan Stång, senare också Småland. Med hänsyn till dessa vapen var något mindre förnämt djur än ett lejon knappast tänkbart.

Goter, inte götar eller gutar. Biskop Wulfila
 talar med goterna, träsnitt 1890.



Och så har vi ju det som brukar kallas för gotermyten. Det är fullt möjligt att Johan genom sitt val av detta ädla djur som vapenbild för Finland, ville antyda sin förnäma härstamning från Noaks sonson Magog. Denne, alla gotiska och svenska konungars anfader hade, enligt vad Johannes Magnus nyligen för hela världen bevisat, genast efter syndafloden fört sitt folk till Finland och slagit sig ned där innan han, 88 år efter syndafloden, drog över Bottenviken och etablerade sig i Sverige, som sedan fick sitt namn efter hans äldste son Svenno.

Verket, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, som Johannes Magnus publicerade år 1554, tilldrog sig långt in på 1600-talet det lärda Europas uppmärksamhet, och tankeströmningen det kom att ge upphov till kom så småningom att kallas för göticism. Det var hur som helst som gjort för att betona huset Vasas storståtliga förflutna, och utnyttjades flitigt av Gustav Vasas söner.


Kung Magnus Erikssons vapen med
 det så kallade folkungalejonet.
Det var nämligen på det viset att Johannes Magnus, och med honom många andra äldre och yngre författare, menade att goternas konung fört lejonet som vapenbild. I Sverige sammanblandades detta snabbt ihop med folkungalejonet, Olaus Magnus hade redan år 1539 i en förstudie till sin Historia om de nordiska folken konstaterat att de tre kronorna i riksvapnet var en symbol för Sveariket, medan folkungalejonet var en symbol för Göta rike.

Och folkungalejonet, det har sitt ursprung som vapenbild hos Folkungaätten, numera hellre kallad Bjälboätten, för att undvika sammanblandning med de såkallade Folkungarna, som snarare var att betrakta som en politisk gruppering än en ätt.

Den allre förste som är känd att ha fört ett folkungalejon är lagman Eskil Magnusson av Bjälboätten ca 1170 - 1227, son till Magnus Minnesköld.

Förutom Finland finns det i Europa tio andra stater vars vapen innehåller ett lejon eller en heraldisk leopard (vilken också ursprungligen avsett ett lejon), bland dem Sverige, Norge, Danmark och Estland. I detta avseende är det alltså inget särdeles speciellt med Finlands lejon, det är helt enkelt ett uttryck för gamla kulturförbindelser.

Anders Segersven

Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997

Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981


torsdag 10 september 2020

Storfurstendömet Finlands krona



Vi ska ännu återvända till det vapen för storfurstendömet Finland som Johan III skapade någon gång mellan 1577 och 1581. Vi har i det tidigare läst om prestigebråken med Ivan IV i Ryssland och om hur Johan bemötte honom heraldiskt med territorialvapen som innehöll ett rakt svärd och en kroksabel; Karelen, Narva, ja, och så det nya vapnet för storfurstendömet Finland.

Först och främst ska vi koncentrera oss på den första kända avbildningen av storfurstendömet Finlands vapen, den som av allt att döma är från 1581 och bevarats i manuskript D 400 på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Just det här vapnet är krönt av en furstekrona av ett väldigt speciellt slag, en krona som inte kommer igen senare och som egentligen inte har någon motsvarighet i det övriga Europa. Förutom då i Litauen.

Mynt från Sigismund II Augusts tid 1564
 med Litauens vapen och furstekrona
Johan III har tydligen varit inspirerad av sin polske svärfars, hans svågers och hans makas titulatur och vapen. Katarina Jagellonica var ju inte bara prinsessa av Polen utan också storfurstinna av Litauen och genom att anta titeln "storfurste av Finland" i titulaturen kunde Johan anse sig som mera jämställd i rang med sin hustrus släktingar i det polska kungahuset.

Tanken var också att eventuellt vinna fördelar i ett kommande kungaval i Polen, antingen för Johan själv eller sonen Sigismund. Johan hade faktiskt redan två gånger, 1573 och 1575, kandiderat för den polska kronan men utan framgång. Han hade blivit utslagen av Stefan Batory 1575 men ett nytt kungaval var att vänta i något skede eftersom Batory var barnlös.

Slutligen så valde Johan efter Batorys frånfälle att inte ställa upp själv, men sonen Sigismund valdes 1587 till kung av Polen och storfurste av Litauen, och den tronen kom han att beklä i hela 45 år.

Storfurstendömet Finland, så kallades det av och till under århundradena att komma, men benämningen var högst symbolisk för Finland var ingen separat administrativ eller juridisk del av det svenska riket. Kronan blev för det mesta av mer kontinentalt snitt, ofta av tysk typ med tre synliga byglar, den specifikt litauiska furstekronan har bevarats egentligen bara på denna första avbildning av vapnet från omkring 1581.

Vad kan man annat säga om denna tidiga vapenavbildning? Ja, lejonet har inte den väpnade högerarm som vanligtvis håller det raka svärdet, bara en vanlig lejonram. Det är möjligt att den väpnade högerarmen var en förbättring som först kom till på Gustav Vasas gravmonument, på samma vis som kronan de två väpnade armarna kämpar om i Karelens vapen tillkom till Johan III:s kröning 1569. Men Finlands lejon har förekommit med vanlig högerram på senare avbildningar också.

När storfurstendömet Finland sedan år 1809 återigen klev fram i rampljuset var det som en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi. Ett riktigt storfurstendöme. Men det är en annan historia.


Litteratur:

Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984

Anders Segersven

torsdag 27 augusti 2020

Lejonet och björnen, pretentioner, prestige och ryssebråk


Henrik Klasson Horn går över Finska vikens is för att bekämpa ryssen
 i Ingermanland och Novgorod. Målning av Aarno Karimo 1928.

Vi studerade i det förra inlägget björnens roll i den finska heraldiken och sinnevärlden och kunde konstatera att sist och slutligen så blev lejonet ändå vapendjur för Finland. Vägen dit var ändå inte spikrak och det kunde vara på sin plats att syna vändningarna lite närmare i sömmarna.

Först och främst, en sak som inte kom desto mer fram i det förra inlägget om björnen; det finns uppgifter om ett vapen eller signum för Karelen, Hans Hildebrand skriver 1905:
"Karelens sigill visar en man anfallen af två, på bakbenen resta björnar - en tydlig påminnelse om landets vildhet. Af dessa sigill är det ett enda, som har bilden anbragt å en sköld, nämligen Karelens, men denna bild, förträffligt gjord, har icke heraldisk karakter och måste vi derföre anse sköldens förekomst i sigillet ej vara fullt korrekt. (...) Karelens sigill är, mig veterligen aldrig afbildadt. Jag har sett ett exemplar, dess värre skadadt, som synes hafva lossnat från den finska allmogens hyllningsbref till k. Johan III af år 1569."
Långt senare, 1978, skriver Carol Hedberg: "Det påstås ha förekommit ett 1400-talssigill för Karelen, vilket jag dock aldrig sett avbildat. Sigillbilden uppges visa en man, anfallen av två på bakbenen resta björnar, allt insatt i en vapensköld."


Novgorods vapen, detalj ur
 Ivan IV:s storsigill efter 1565.
 En björn och en lo stöder en tron (mesto).
 Notera även två fiskar på marken

Vi får lov att utgå ifrån att den här sigillbilden är försvunnen eller åtminstone förlagd, vissa forskare håller före att det har varit fråga om en förväxling med det senare Novgorods vapen. Nå hursomhelst, vi har erfarit att Gustav Vasa, under det att han uppehöll sig i Finland under ryska kriget 1555-57, utfärdade det brev där han gjorde sonen Johan till hertig av Finland och vapenbrevet med hertigdömets nya vapen, det som innehåller en björn för Norra Finland och en hjälm med glavenstakar för Södra Finland.

År 1581 hävdade sig hertig Johan gentemot storfursten av Novgorod genom att införa titeln storfurste av Finland i den svenska konungatiteln (han använde titeln första gången 1577), och det är med största sannolikhet här som Finlands vapen som vi känner det kommer in i bilden. De påståenden som finns om att Finlands vapen skulle ha burits redan i Gustav Vasas begravningsprocession är inte trovärdiga.

Karelens vapen 1562 i Bibliothèque Nationale
 i Paris; här saknas ännu kronan mellan armarna.

Samtidigt kan vi konstatera att den äldsta kända avbildningen av Karelens vapen är från 1562 och att detta vapen obestridligen bars vid Gustav Vasas begravning. En förbättring av vapnet till Johan III:s kröning placerar en gyllene krona mellan armarna, vilket förtydligar vapnets budskap: kampen om herraväldet över hertigdömet Karelen.

Det är sannolikt att hertig Johan varit aktiv i utformandet av Karelens vapen, liksom andra landskapsvapen vid den här tiden, det var han som skötte om arrangemangen för begravningen hösten 1560; den blivande Erik XIV befann sig på friarfärd till England. Båda bröderna var förvisso heraldiskt kunniga och dito intresserade.

Efter begravningen vidtog arbetet att planera och utföra gravmonumentet över Gustav Vasa och hans drottningar i Uppsala domkyrka, vilket utfördes av den flandriske bildhuggaren Willem Boy. Arbetet drog ut på tiden och blev klart först på 1580-talet. Monumentet upptog även svenska provinsiella vapen och däribland även det som har kommit att betraktas som urformen för Finlands vapen, än idag ansett som förebilden för alla framställningar av vapnet.

Finlands vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.
Sigill för Stornovgorod, ca. 1470. Ett
 "våldsamt odjur", лют зверь, vilket vid
 tiden allmänt uppfattades som ett lejon. 
Finlands vapen planerades naturligtvis något tidigare, den äldsta bildversionen återfinns från år 1581 och sammanfaller med skapandet av titeln storfurstendömet Finland samma år eller eventuellt redan från 1577. Även här kan vi ana nuvarande Johan III som vapendesigner. Ämnesvalet sammanfaller med Karelens vapen: ett rakt svärd och en kroksabel; kampen mellan öst och väst. Vi har i det tidigare inlägget konstaterat att Ivan IV i Ryssland så att säga desarmerat det björnmotiv Johan hade i vapnet för Norra Finland genom att låta ståthållaren i Novgorod anta ett nytt vapen med en björn (lodjuret som också fanns där kvarblev, men tidigare hade det alltså haft sällskap av ett lejon). Johan svarar då med ett lejonvapen för Finland, och uppenbart är att kampen vid östgränsen förs också på det heraldiska planet.

Att Johan eventuellt också som gensvar hade det forna lejonet för Novgorod i tankarna när han skapade Finlands lejon kanske man får en fingervisning till när man ser hur han utökar titulaturen med erövringar från Novgorod: "...storfurste av Finland, Karelen, Ingermanland m.m." och samtidigt ställer krav på Novgorod, Pskov, Gdov, Ladoga, Porchov och Nöteborg. Därefter kan man vända blicken mot vapnet för staden Narva.

Narvas medeltida vapen föreställde en fisk under en krona (och fiskarna i Novgorods vapen torde hänsyfta till det erövrade Narva). År 1585 förlänade så Johan III staden Narva ett nytt vapen; två fiskar i blått fält, ovan åtföljda av ett svärd och nedan av en kroksabel. Det är, som man säger, en händelse som ser ut som en tanke att Johan stadfäster Narvas övergång från ryskt till svenskt herravälde med svärd och sabel i precis samma positioner som i Finlands vapen.

Johan III:s vapen för staden Narva.

Litteratur:
Hans Hildebrand: Antigvarisk tidskrift för Sverige: Heraldiska studier II, Landskapens vapen, Stockholm 1905
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Gustaf von Numers: Finlands vapensköld, Heraldisk Tidsskrift nr. 17, mars 1968
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983


torsdag 30 juli 2020

Finlands Björn


Satakunda landskapsvapen av Ahti Hammar 1963.

Björnen som ett mytiskt och övernaturligt begrepp är bekant från åtskilliga såväl forntida som nulevande ursprungsfolk. Björnen har setts som ett totemdjur, och till exempel i den finska folktraditionen har björnen ansetts härstamma från gudarna och människan igen härstamma från björnen.

Bland jägar-, fiskar- och samlarfolken i det subarktiska området har björnen tillbetts som ett totemistiskt gudaväsen, och i jakten på den har förekommit drag av religiös ritual. Jaktritualen, bland de finska folken känd som karhunpeijaiset - en svensk översättning tycks inte finnas, björngille kanske - har bevarats i folktraditionen och har sina återspeglingar än idag. Betraktad som en förfader, ansågs det inte att man dödade björnen, han "fälldes" i enlighet med ritualen och bars från skogen med huvudet före, ty endast döda bars med fötterna före. Björnen kunde inte dö, dess ande hade evigt liv.

Bildkälla Aarre/Tuomo Kesäläinen.

Efter att björnen slaktats fördes de renätna benen i procession till begravningsplatsen; björnen begrovs nämligen som en människa och varje ben placerades på sin rätta plats - detta skulle garantera att björnen återföddes och återvände till skogen. Sedan tog jägarna sig en sup ur björnens skalle och skallen hängdes upp i ett träd, oftast en såkallad skallefura, så att ögonhålorna blickade åt öster. Dylika smått heliga furor kan fortfarande utpekas av folktraditionen och det sägs att sedvänjan förekommit ännu på 1950-talet.


Skillnaden i inställningen till björnen och att annat känt rovdjur, vargen, har varit väldigt olika i forna tider. Björnen har nästan aldrig, i motsats till vargen, oprovocerat och på eget initiativ anfallit en människa. Dess verksamhetsområde sträckte sig på sin höjd till kalvhagen, medan vargen kunde tänkas ge sig på gårdvaren rentav i husets farstu. Människan behövde inte skydda sig för den med facklor på det mörka gårdstunet och resande behövde inte rädas den på en vintrig landsväg. Björnen sågs som en rejäl om än respektingivande jaktkollega, vargen var enbart lömsk och grym.

I ljuset av allt ovanstående kunde man med fog anse att björnen skulle vara ett utmärkt vapendjur för Finland. Så har det inte blivit, trots allt, även om det har varit nära flere gånger under århundradenas lopp. Vi ska se.

Hertig Johans vapen på Åbo slott.

Vi kan börja den 7 september 1557 då kung Gustav Vasa utfärdade vapenbrev för hertigdömet Finland till sonen Johan "arvfurste och hertug till Finland". Det var förstås i första hand fråga om ett personligt furstevapen, men kunde också ses som hertigdömets territoriella vapen och skulle säkerligen ha blivit ett sådant om det hade fått existera i längre tid än vad som slutligen blev fallet. Gustav Vasa formulerar sig sålunda om hertigdömet:
"...efter förbemälte land och län uti Finland... med sköld, vapn och sköldemärke till denne tid icke försedde varit have, som det sig borde och uti andre konungeriker och hertugedömer brukeligt är och vare pläger; varföre vi nu..."
Detta var alltså tiden innan det fanns landskapsvapen, de första skapades ju som bekant till Gustav Vasas begravningsprocession. Brevet går vidare till vapenbeskrivningen:
"...sköld, vapn och sköldemärke, som är en fyrestycket sköld, det övre och högre, så och det nidre och vänstre fjället halvparten blått, och där uti två sölverfärge sjuudde stjärner, och niderdelen förgyllt, och utöver både desse färger en björn med ett förgyllt draget svärd emellem både främre ramerne; vilket vapn och sköldemärke vi här med tillägne Norre Finland och Kumegårds län."
Här har vi den gamla uppdelningen i Norra och Södra Finland, vapnet är kvadrerat med björnvapnet och hjälmen med glavenstakarna som sedermera skulle bli Egentliga Finlands vapen. Gränslinjen mellan Norra och Södra Finland gick längs Aura å. Björnvapnet för Norra Finland har fått den förnämare placeringen i första och fjärde fältet; möjligen beror det på att Åbo slott ligger på den norra åstranden. Idag ser vi björnmotivet i Satakunda landskapsvapen.

Björneborgs stadsvapen. Mottot "Deus protector noster"
 (Gud vår beskyddare) är också Johan III:s valspråk.
Man har velat se björnvapnet som en sinnebild för landsdelen östanhavs med sina vida ödemarksskogar; en vision av ödemarksfolkets sega kamp mot obarmhärtiga naturförhållanden och ständiga gränsfiender. Och varför inte. Även om hertig Johan kom att något förändra sitt vapen från det som beskrivs i vapenbrevet, råder inga tvivel om att han ansåg att björnen var ett viktigt element. Den enda stad han kom att grunda i Finland, avsedd att bli "Norra Finlands huvudstad" var Björneborg och dess vapen blev ett björnhuvud, härlett ur Norra Finlands vapen.

Och när hertig Johan midsommartiden år 1562 seglade till Danzig för att fria till Katarina Jagellonica skedde det med skeppet "Ursus Finlandicus" - Finska Björn. Skeppet har i litteraturen omväxlande kallats örlogsfartyg eller amiralsskepp, men faktum är att det tillhörde Åboborgaren Henrik Innamaa, i övrigt också hertigens vän och samarbetspartner, och det var han som stod vid rodret. Hertigen ägde naturligtvis att disponera de fartyg han så önskade inom sitt hertigdöme, men visst är ju fartygets namn symptomatiskt, och i mitt tycke kan det kanske inte helt ha varit fråga om ett sammanträffande. Ja, hovpoeten Henricus Mollerus skrev bröllopet till ära dikten Aulaeum Gratiarum; Ursus Finlandicus, Aguila Polonica där Venus gracer väver en tapet med två broderade vapen: Polens krönta örn och Finlands svärdbärande björn.
Broderat tygmärke med Norra Finlands björn,
 hittat 1939 vid utgrävningar på Åbo slott.
"Vem du än är, som med våld och vapen vill hota den finske
hertigens rätt till sitt land, som av sin fader han ärvt,
och som med rasande hand hans vapensköld antasta önskar,
vari man skådar en björn, lysande, väpnad också:
du skall straffas därför med en kindpust eller med döden
eller bita du får i slagfältets blodiga gräs.
Ty den finländska björn, som på detta vis du vill trotsa,
har ej blott ramarna två, som dig förmår klubba ned;
även ett blixtrande svärd den håller i krokiga klorna
varmed den utan besvär hugger ditt huvud utav."
Bröllopsdikt, jodå, visst var det en sådan. Adressaten var naturligtvis hursomhelst moskoviten.

Intressant nog så nämner J. L. Runeberg inte det finska lejonet i "Fänriks Ståls sägner", men åtminstone en gång Finlands björn, i dikten "Sveaborg":

Under Frändefolkskrigen 1918 -1922 skapade
 Akseli Gallen-Kallela vapnet för Östkarelen.
 Intressant nog så använder nuvarande
  Karelska republiken ett snarlikt vapen.
Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

Björnen kan för all del förknippas även med Ryssland, och faktum är att John Lind på 1980-talet kanske något spekulativt framkastar en teori som utgår från att Sveriges diplomatiska kontakter i tiden gick via det suveräna Novgorod. Därmed ville Ryssland insinuera att Sverige inte var något "riktigt" kungadöme och att Gustav Vasa var en uppkomling. Anmärkningsvärt nog var Gustav "föga benägen att förvärra ställningen med kif om formaliteter så länge han kunde bevara freden utan uppoffringar av verklig makt". Men det att han förlänade hertigdömen till Johan och de övriga sönerna bör ses mot bakgrunden att han jobbade på att bygga upp positionerna gentemot yttre makter.

Titelbladet till George Granfelts "Finlands Ridderskaps och Adels vapenbok" 1889. För första gången uppträder Finlands vapen med sköldhållare, varav den ena dessutom är en björn. Någon officiell version av vapnet är det ändå inte fråga om, snarare ett uttryck för Granfelts heraldiska kreativitet.

Vi har alltså sett att hertig Johan år 1557 erhåller ett vapen med bland annat en björn för Norra Finland, och att han sedan nyttjar Finlands björn på ett framträdande sätt under sin friarfärd till Polen. År 1565 bestämmer så Ivan IV i Ryssland att sigillet för ståthållaren i Novgorod ska ändras från att ha innehållit ett lejon till att innehålla en björn. Det är, menar Lind, troligen signifikant, att han gjorde detta just vid denna tidpunkt, då man kämpade om makten i Livland. Och därmed skulle björnen som vapendjur för Storfurstendömet Finland vara utesluten, det storfurstendöme som Johan låtit tillfoga till sin titulatur när ryssarna 1577 anföll Finland och det svenska Livland. Det kan för en nutidsmänniska låta som petitesser, men vi vet att Erik XIV hade liknande för sig visavi Danmark.

Och här kanske vi har skälet till att Finland efter Gustav Vasas död sedan fick ett lejonvapen, och inte ett björnvapen, och liksom björnen svingar lejonet ett svärd och ännu därtill så trampar det på en kroksabel. Vi noterar att det tidigare sigillet för Novgorod hade innehållit ett lejon, men det är kanske att dra för långt gående slutsatser att tro att det inverkat. Lejonet är trots allt ett väldigt allmänt vapendjur.


Björnvapnet honorärkonsul
 Rudolf Ray utarbetade.
Skämtteckning av Sven Nyström
1928 i anledning av vapendebatten.
Vapenfrågan debatterades intensivt under 1920-1930-talen, och man ifrågasatte hela lejonvapnets giltighet som statsvapen. I en del kretsar ansåg man lejonet som ett främmande djur i faunan och dessutom en relikt av en främmande makt och man önskade ersätta den med björnen. Vi har tidigare läst om konsul Rudolf Rays kamp mot lejonvapnet och många andra blandade sig i debatten och förslagen med eller utan björnar duggade tätt. Namn som  Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen, Gunnar Clément och Wäinö Aaltonen kan nämnas.

Statsrådet tillsatte år 1934 en kommitte för att utarbeta ett förslag till ett fullständigt vapen för republiken Finland. Björnanhängarna fick en delseger då kommittén 9.6.1936 lämnade ett betänkande där man ansåg att Finland i likhet med flere andra länder kunde ha både ett litet och ett stort statsvapen. Det lilla statsvapnet skulle bestå av endast skölden med krona eller utan.

Det stora statsvapnet som skulle brukas av de högre statsorganen föreslogs ha två björnar som sköldhållare och ett postament av grankvistar med ett band bärande devisen Vapaa - Vakaa - Vankka (fri - stabil - stark). Bandets färger, silver och blått, skulle hänvisa till Finlands flagga. Förslaget blev ändå inte stadfäst före krigen, och man återkom sedermera aldrig till ärendet. Lejonet består.

Förslaget till Finlands stora statsvapen 1936.


Litteratur:
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984

Anders Segersven