Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

Vapenstenen från Kustö biskopsborg

Bildkälla: Turun museokeskus/Mikko Kyynäräinen.

Den blivande statsarkivarien Reinhold Hausen utförde under somrarna 1877 och 1879 arkeologiska utgrävningar i ruinerna av Kustö biskopsborg "för att, så vidt möjligt, utröna omfånget, byggnadsarten och inredningen af denna fornlemning", och i samband med dessa hittades fragmentet av den vapensten vi här ska ta en närmare titt på.

Möjligt utseende under borgens storhetstid. Bildkälla: Luontoon.fi.

Borgen i sig var byggd åt biskopen i Åbo stift, och omnämns första gången i skriftliga källor år 1295. Den nådde sitt fulla omfång på 1300-talet och hade sina glansdagar under Magnus II Tavasts tid på 1400-talet, förstördes i en eldsvåda 1485, återuppbyggdes för att slutligen rivas på Gustav Vasas befallning år 1528. Stenar härifrån användes åtminstone till att förstärka Åbo slott och bygga Pikis kyrka.

Kustö biskopsborg idag.

Fyndet av stenen gjordes i närheten av det runda ingångstornet och det är möjligt att den har prytt ingången. Färgerna har bevarats förbluffande väl, så det kan konstateras att vi har någonting som mycket väl kan ha vari en sköld i blått med en krona av guld. Kronan är, som brukligt med rangkronor och hjälmar i heraldiken, fodrad i rött. Bakgrunden tycks också ha varit röd.

Detalj ur en medeltida målning föreställande Albrekt av Mecklenburg, i originalet sittande tillsammans med sin far. Här ser man hur Sveriges tre kronor kunde framställas mot slutet av 1300-talet. Från Mecklenburgska rimkrönikan 1378.

Ett fragment med en krona av guld på blått fält; tankarna går osökt till Sveriges riksvapen. Ja, även om borgen tillhörde Åbobiskopen och därmed den katolska kyrkan, inte kronan. Saken är emellertid problematisk, det ser ut som att kronan suttit i övre högra hörnet av en snedställd sköld och där kan inte ha rymts mer en en krona. Saken blir inte bättre av att tänka sig en rektangel eller någon annan bakgrundsform, de kronor 2 + 1 som Sveriges riksvapen förutsätter ryms inte.

En krona i en rombformig sköld då? Nja, kronan är inte i mitten, men en krona i en snedställd sköld kunde möjligen vara tänkbart. Eller en krona + någonting annat, men vad, det vet vi inte.

Fyndet av stenfragmentet på Kustö har satts i sammanhang med de vapenstenar föreställande vapnen från vänster för Fleming, Freese, Oxhorn och Tavast som hittats på Biskopsgatan i närheten av Åbo domkyrka. De är för framstående adelssläkter och har eventuellt suttit i Tre Konungars Gilles utrymmen. Huruvida vapenstenen från Kustö är av samma serie med de här förblir ändå en öppen fråga, men dateringen placerar sig kring 1460 - 1520.

Vem kunde ha fört ett sådant vapen med en krona då, om det inte är Sveriges tre kronor? Det vet vi inte heller. Ingen av biskoparna på Kustö hade någon som helst krona i sina vapen, och det här fragmentet är den enda del som hittats av den här vapenstenen. Det är en gåta helt enkelt.

Från Reinhold Hausens Kuustö slott.

Källor:

Reinhold Hausen: Kuustö slott. Akademisk afhandling 1881

Vilho Niitemaa: Myöhäiskeskiajan Turku

Samt ett tack till intendent Petteri Järvi vid Åbo stads museitjänster för synpunkter och fotografiet av fragmentet.

Anders Segersven

Riksarkiven och heraldiska resurser på nätet

Finlands Riksarkiv i Helsingfors.

I de nordiska länderna har det varit tradition att sakkunskapen om den officiella heraldiken koncentrerats till riksarkivet i repektive land, kanske annorstädes också. Vid samtliga arkivverk finns medarbetare som är inkomna på området och i några av de nordiska länderna finns särskilda tjänstemän för att sköta rådgivningen till både myndigheter och enskilda. Både i Sverige och i Finland verkar vid respektive riksarkiv en heraldisk nämnd som granskar och ger utlåtanden om offentlig heraldik, sigill och vapen och, i viss mån, försvarsmaktens fanor och tecken.

Vad beträffar Heraldiska nämnden vid Riksarkivet i Finland:

Beskrivningen av nämndens uppgifter har varit densamma sedan den inrättades 1988. De definieras så att den 1) skall vara Riksarkivets sakkunnigorgan i sådana frågor i vilket arkivet enligt gällande bestämmelser bör ge utlåtanden, 2) vid behov avge utlåtanden i heraldiska frågor till statliga myndigheter, till privata sammanslutningar och enskilda personer, samt 3) också annars följa och främja den heraldiska kulturen samt göra framställningar och ta initiativ i frågor som angår nämndens verksamhetsområde (FFS 267/1988, arkivverkets beslut 1/70/2004).

 Nämnden är sammansatt så att den representerar heraldisk forskning och design samt historisk, administrativ och juridisk expertis. Den tillsätts för tre år åt gången och har en ordförande, sex medlemmar samt sex personliga suppleanter. Riksarkivet har under 2000-talet begärt förslag till medlemmar från flera myndigheter och organisationer. Under de senaste åren har Ministeriet för undervisning och kultur, Försvarsministeriet, Museiverket, Finlands kommunförbund, Riddarhuset, Heraldiska Sällskapet i Finland och Finska Historiska Samfundet blivit ombedda att inkomma med förslag som beaktats vid kommitténs sammansättning. Nämndens sekreterare har sedan den inrättades varit tjänsteman i Riksarkivet. Han förbereder vid sidan av andra uppgifter i arkivet nämndens möten och föredrar de heraldiska ärendena. Nämnden har en rådgivande funktion, vilket innebär att Riksarkivets utlåtanden skrivs efter att nämnden hörts.

 Till den offentliga emblem som Riksarkivet yttrar sig om hör framför allt Finlands vapen, kommunvapnen, den evangelisk-lutherska kyrkans vapen, de statliga myndigheternas sigill och stämplar, båtföreningarnas specialflaggor och – med vissa reservationer – de militära truppförbandens flaggor samt landskapsförbundens vapen. Däremot befattar sig Riksarkivet i regel inte med de logotyper eller märken utan heraldiska inslag som används inom den offentliga förvaltningen.

 Källa till citatet: De nordiska riksarkivens heraldiska verksamhet, Publikationer utgivna av Arkivverket 15.

Skärmdump från HERO, sökord "lejon".

Finska riksarkivets bibliotek har karaktären av ett vetenskapligt specialbibliotek med arkivvetenskaplig och heraldisk litteratur som specialitet. Publiceringsverkasamheten omfattar bl.a. handböcker och källpublikationer, men också databaser i likhet med Heraldikens ontologi HERO, som är en databas för heraldisk terminologi på de vanligaste europeiska språken. Eller som databasens egen beskrivning lyder:

Heraldikens ontologi innehåller termer som används för vapnets beskrivning inom heraldiken. Ontologin är mångspråkig även om det inom olika språkområden förekommer vissa skillnader mellan begreppen och deras klassificering. Utöver de ofta använda begreppen finns här medtagna en del mycket sällsynta, som förekommer endast inom vissa språkligt och tidmässigt avgränsade områden. Till exempel hör många av de begrepp i ontologin som är klassade som egenskaper inte hemma i den nordiska heraldiken.

För att beskriva ett vapen i textform behövs en vapenbeskrivning, som består av heraldiska begrepp som fungerar tillsammans enligt vedertagna heraldiska regler. Dessa regler ingår inte i Ontologi för heraldik, men utvecklingsarbete i syfte att kunna modellera vapenbeskrivningar pågår på Riksarkivet. Även HERO befinner sig ännu i ett utvecklingsstadium, arbetet med att granska översättningarna är i sin begynnelse och innehållet kommer att uppdateras regelbundet.

Uppbyggnaden i databasen HERO går i sista hand tillbaka på Siebmachers Wappenbilderordnung, och termens nummer där anges. Det är förresten samma källa som används i arbetet på en ny omarbetad upplaga av Nordisk Heraldisk Terminologi, och tanken är att HERO och NHT ska vara kompatibla.

Skärmdump från Europeana Heraldica, sökord "kommun" och "blomma".

Utöver detta finns även samlingen Europeana Heraldica där man kan söka på främst nordiska kommun- och landskapsvapen, Reinhold Hausens Finlands medeltidssigill samt mycket annat.


Anders Segersven

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del I

Sjundeå sockenkyrka i Västra Nyland är uppförd i gråsten omkring år 1460 och helgad till aposteln Petrus – därav också nyckeln i kommunens vapen. Socknen är gammalt kulturlandskap och på gårdarna här har förekommit många kända personer ur Sveriges och Finlands historia. Så kommer vi också i denna artikelserie att röra oss på detta vapenförande samhällsskikt.

Tottska predikstolen

I hörnet till vänster om ingången uppbevaras ett föremål på vilket det lönar sig att rikta sitt heraldiska intresse. Vid första anblicken ser det ut som ett gammalt skänkskåp, utfört i den strikta och symmetriskt arkitektoniska renässansstil som ännu var förhärskande i Norden vid dess tillblivelsetid; 1620-talet. På föremålet förefinns tre portalinramade fält, vart och ett bemålat med ett vapen. Därtill hänger i samma hörn en gammal dörr, prydd med en bild av kyrkans skyddspatron aposteln Petrus.

Dörren med aposteln Petrus

Vad som här skådas är i själva verket delar av Sjundeå kyrkas gamla predikstol, den sk. Tottska predikstolen (ibland felaktigt kallad Karin Månsdotters predikstol), som skänktes till församlingen år 1625 av Åke Henriksson Tott, herre till Sjundby och Gerknäs. Sjundby var ett av de främsta godsen i socknen och samma år hade Åke Henriksson vunnit introduktion på Riddarhuset med namnet Tott af Sjundeby. I åminnelse av detta gjorde han kanske också denna donation till sockenkyrkan, och de sköldprydda fälten med vapnen för Tott, Karin Månsdotter, Vasa samt (numera försvunnet) Horn af Kanckas utgör hans anor. Ovanom Tott- och Vasavapnet står så också skrivet ”Henricksons Totts Fyra Aaner”.

Vapnen på predikstolen

Åkes far var Henrik Claesson Tott till Sjundby (död 1602 eller 1603) och mor Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633), dotter av Karin Månsdotter (1550-1612) och Erik XIV (1533-1577). Henrik Claessons föräldrar åter var Claes Åkesson Tott till Sjundby (1525-1590) och Kerstin Henriksdotter Horn af Kanckas (död före 1604). Här har vi alltså representanter för alla nämnda vapen.

Trots att predikstolen i furu och björk med alla sina dekorationer, donerad av socknens mäktigaste godsägare, borde ha betraktats som en av kyrkans förnämsta inventarier blev dess tid i tjänst i huvudkyrkan inte lång. Redan år 1683 anskaffades en ny predikstol, denna gång bekostad av hovrättspresidenten i Åbo hovrätt, friherre Ernst Johan Creutz, även han vid tidpunkten ägare till Sjundby. Orsaken till detta snabba byte av predikstol är oklart, möjligen ville Creutz göra sig av med de gamla Tottarnas donation och ersätta den med en egen. Smak och stil hade också ändrat, renässansen hade ersatts med den mer svulstiga barocken och kanske uppfattades den gamla predikstolen som omodern. Den nya predikstolen, som fortfarande står kvar på sin plats i kyrksalen, var ämnad för Åbo domkyrka och en kopia av den som förstördes vid en brand i domkyrkan år 1681. På något vis ordnade alltså Creutz den till Sjundeå i stället.

Sjundeå kyrka

Tottska predikstolens saga var inte all ändå. Mot slutet av 1600-talet hade man, för att tillgodose behovet av Guds ord på det inhemska språket, börjat uppföra en sk. finsk kyrka ett stycke från stenkyrkans östra gavelmur. Denna timrades i stock och var ytterst anspråkslös. De finskspråkiga var i minoritet i socknen och tillhörde allmogen. Den finska kyrkan inreddes till stor del med överflödiga inventarier från stenkyrkan. På detta vis kom även predikstolen dit, övermålades med blå färg, och tjänstgjorde där uppenbarligen fram till år 1881 då denna kyrka revs och virket såldes på auktion.

Sjundeå kommuns vapen. Bildkälla: Sjundeå kommun.

Reinhold Hausen besökte kyrkan på sin ”antiqvariska” forskningsresa år 1870 och nämner i sina anteckningar en ”gammal predikstol med trenne groft målade vapen” samt bifogar en teckning av dem. Mer än så här har denne store forskare inte att säga om denna ytterst intressanta heraldiska tingest. Vi kan konstatera att redan i detta skede hade Horn af Kanckas vapen försvunnit, dvs. hela den sektion där skölden fanns. En gammal sjundeåbo mindes med förundran den ”fula, utan sirater och med himmelsblå vattenfärg målade låda som föreställde predikstol”. Då finska kyrkan revs tog man dock tillvara predikstolen och delarna hamnade i vedlidret i klockstapeln. Där upptäcktes de vid en reparation år 1905. Då hade de historie- och nationalromantiska idealen vaknat och på det närbelägna godset Svidja (vars kapellkyrka den ursprungliga kyrkobyggnaden en gång utgjort) höll baron August Wrede på att bygga om den gamla huvudbyggnaden av sten i nygotisk stil samt inreda en ”riddarsal” med medeltida förtecken. Han blev intresserad av fyndet, lät ta tillvara de spridda delarna samt avlägsna den blå färgen och något restaurera vapenmålningarna. Predikstolen konstruerades om till ett skåp och placerades i riddarsalen. Dock uppstod det ännu samma år en debatt om det passande i ett dylikt förfarande, vari blandade sig tom. Statens Historiska Museum, Borgå Domkapitel samt tidningspressen på riksnivå. I Hufvudstadsbladet skämtade man den 23.4.1905: ”Har herrskapet händelsevis sett till en borttappad predikstol?” Prosten i församlingen utsågs sedermera till syndabock då han tillåtit det hela, men fick nåd av ett kejserligt pardonsplakat och predikstolen återvände till kyrkan som ett historiskt minnesmärke. Där har den till dags dato hållits, dock inte i aktiv tjänst.

Vi ska i de kommande inläggen i den här serien närmare skärskåda vapnen på denna predikstol och deras bakgrund.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Mer om den Creutzska graven i Sjundeå kyrka

Vi konstaterade i det förra inlägget att det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka tillhörde släkten Anrep och hade ingått i anorna för en medlem av den friherrliga släkten Creutz, uppenbarligen en son till Ernst Johan Creutz som dött ung. Finns graven då kvar? Nej, uppenbarligen inte; om vi får tro Reinhold Hausen i ”Anteckningar från en antiquarisk forskningsresa sommaren 1870 i Vestra Nyland”.

Kvar i kyrkan finns endast huvudbaneret för Creutz, anvapnen fanns ännu 1870 kvar på kyrkovinden, nu känner vi alltså endast till anvapnet för Anrep från det förra inlägget. Men det har alltså funnits en kista, och den har varit prydd med vapensköldar också, i enlighet med tidens sed. Tre av dessa uppbevaras på Sjundby i Sjundeå, och resten uppenbarligen på Nationalmuseum.

De tre metallvapnen på Sjundby. I mitten Creutz stamvapen, till vänster hjärtvapnet för Creutz och till höger Fleming.

Huvudbaneret för friherrliga släkten Creutz hänger fortfarande kvar i kyrkorummet.

Kistan är alltså förstörd, även om metallsköldarna som varit på den har tagits tillvara. Men vi kan faktiskt på ett ungefär se hur den sett ut, om vi beger oss till kryptan under Åbo domkyrka. Här uppbevaras fortfarande kistor från samma tid, och denna, uppenbarligen tillhörig någon från släkten Horn af Marienborg, har åtminstone metallvapen som är mycket snarlika de som funnits i Sjundeå kyrka.

De sex återstående anvapnen i metall från den Creutzska kistan har fotograferats på Museiverkets försorg och ser ut så här:

Anrep

Banér

Frille

Hand

Oberlach

von Eckeln

Ett stort tack till Carl-Thomas von Christierson för kopiorna av Museiverkets bilder.

Anders Segersven

Vapenidentifiering i Sjundeå kyrka

Jag blev nyligen kontaktad av Sjundeå församling, man hade i kyrkans gömmor hittat ett gammalt vapen som ingen kände till vem det tillhörde. Sådant är ju alltid intressant, och dylikt kommer ju inte före en särskilt ofta, ens för en heraldiker.

Det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka.

Och visst kunde jag identifiera vapnet. Det är fråga om vapnet för släkten Anrep, en gammal och vittförgrenad ätt ursprungligen från Tyskland och inkommen via Baltikum. Vapnet har uppenbarligen ingått som anvapen för någon av släkten Creutz.

Jag började med samlingen "Vapensköldar fordom upsatta i Finlands kyrkor", en samling avteckningar ursprungligen gjord av Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare omkring 1670, utgiven av Reinhold Hausen 1888. Men det fanns inget passande under Sjundeå kyrka. Sedan kollade jag "Anteckningar gjorda under en antiquarisk forskningsresa 1870 i Vestra Nyland" av samme Hausen. Och se, där blev det napp! Se fig. 9.

Nu hade Hausen inte tydligen lyckats identifiera just fig. 9, så sökandet fick gå vidare. Nu var det i alla fall klart att vårt vapen har ingått som ana i någons huvudbaner i kyrkan. Det måste vara någon bemärkt som verkat i Sjundeå. Först tänkte jag söka bland Flemingarna (eftersom Flemings vapen är främst i Hausens teckning), men tydligen har alla vapnen varit utformade på samma vis - Hausen har förenklat det hela lite, och dessutom så är det någonting i upplägget som för tankarna till Creutz ändå (både fällgallret och korset med stjärnorna har med Creutz anor att göra). Ernst Johan Creutz är kändast i Sjundeå, så varför inte kolla hans anor. Här gick jag över till Elgenstiernas ättartavlor.

Under sökandet började de andra anvapnen i Hausens bild dyka upp, så spåret verkade rätt. Ernst Johan Creutz mormor var Margareta Anrep af Soor. Okej, jag gick några anor vidare innan jag insåg att jag redan hade hittat det. Anrep!

Det intressanta med vapenåtergivningen på den tiden är att man inte alltid var så noga med detaljerna, och ibland får man intrycket att den som utförde vapnen inte alltid själv visste vad det ursprungligen skulle föreställa. God fingertoppskänsla är alltså erfordrat, själv fick jag t.ex. assosciationer till Ingermanland - med en balkvis ström med murar - när jag först såg vapnet. Anreps vapen föreställer ju egentligen en kam (för hästmanar - mankam - de ser faktiskt forfarande ut så där). Nedan några olika versioner av Anreps vapen, som fick mig övertygad om att jag hittat rätt. Den mest typiska version av Anreps vapen är det inte fråga om den här gången.

Versioner av Anrepska vapnet, till vänster från Sagu kyrka och de två till höger återgivna i
Heraldisk Tidsskrift, mars 1997.

Ernst Johan Creutz (1619 – 1684) var bl.a landshövding i Nylands och Tavastehus län och president i Åbo hovrätt. Han hade ägor i Sjundeå och var åtminstone tidvis bosatt här.

Nu är ju Ernst Johan Creutz inte begravd i Sjundeå kyrka, han gravsattes först i Åbo domkyrka och senare nedsattes han i Creutzska graven i Pärnå kyrka i Östra Nyland. Den som begravts i Sjundeå kyrka är uppenbarligen en av hans söner som dött som barn, och det här vapnet har alltså varit del i dennes anor. Kan man möjligen anta att dennes huvudbaner och anvapen uppsatts i kyrkan först efter 1670, eftersom Brenner eller medhjälpare inte noterat dem i samlingen upptecknad omkring detta år?

Ännu år 1870 har det alltså funnits en hel uppsättning av dessa anvapen i Sjundeå kyrka, då Hausen ritat av dem. Det skulle vara intressant att veta vad som hänt med de övriga av dem, om det här Anrepska vapnet är det enda som finns kvar.

(Ett tack till Sjundeå församling, som bistått med bilden på det ”okända” vapnet).

Anders Segersven