Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.
Janzons tes är nämligen:
Det fanns inga ättevapen
Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.
Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.
 |
Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner
eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.
|
Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.
 |
Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.
"I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"
|
En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.
 |
| Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet |
 |
| Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601. |
Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.
Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.
I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.
Anders Segersven
