Gäddtarmen vid Hangö

En fantasifull hamn vid Hangö enligt Olaus Magnus 1555. Vapnen som återges är från vänster till höger: Sture, Roos af Hjelmsäter, Tott, Gyllenstierna, Tre Kronor, Götalands lejon, Vasa, Natt och Dag samt Lämas. De här vapnen återfinns inte som sådana vid Gäddtarmen.

Eftersom jag flere gånger här på bloggen gjort hänvisningar till Gäddtarmen utanför Hangö som heraldisk källa, kunde det vara på sin plats att närmare studera denna plats. Det är fråga om två holmar, eller skär om man så önskar, Tullholmen och Kobben strax utanför Hangö, själva Gäddtarmen är det smala sund som går mellan dem.

Gäddtarmen i förgrunden, i bakgrunden Hangöudd med sin bebyggelse.

Det fungerade i forna tider som en skyddad naturhamn där sjöfarare brukade vänta på gynnsamma vindar, ibland i veckor. Som tidsfördriv ristade dessa ofta in sina initialer, bomärken och vapen på klipporna. Färdvägen från Sverige till Finland in i Finska viken och till Estland gick längs kusterna så långt det var möjligt, och leden har säkerligen använts redan under vikingatiden. En runsten i Sollentuna kyrka norr om Stockholm nämner en sjöfarandes öde: "Han drunknade i Holms hav, där hans knarr gick i kvav, tre endast kommo av". Holms hav var Finska viken, vägen till Holmgård.

Vapnet för Torsten Torstensson Stålhandske.

Det första kända belägget för Hangö som hamnplats återfinns i det itinerarium som finns bevarat i den danska konungen Valdemar II Sejrs jordebok, en segelbeskrivning från Blekinge till Reval uppgjord på 1200-talet.

Vapnen för Klas Hermansson Fleming och Elin Henriksdotter Horn.

Olaus Magnus skriver i sin "De nordiska folkens historia" från 1555 om hamnen i Hangö, eller Hangethe som det då kallades, och det hela illustreras bland annat med vapensköldar, som uppenbarligen redan då fanns där inristade i riklig mängd. Olaus Magnus är ju känd för att inte låta fakta störa en bra historia, och om illustratören kan väl åtminstone konstateras, att denne knappast varit i närheten av Norden. Kanslisten vid kungliga krigskollegiet Sigfrid Lorentz Gahm, som tillbringade några veckor här år 1750, konstaterar missnöjt i sin dagbok: "han (Olaus Magnus) afritar de skölde-märken, som der finnas, men huru mycket han felat, kan den bäst finna, som med grant öga wil åskåda desse minnesmärken".

Själva sundet Gäddtarmen i bakgrunden, i förgrunden vapnet för Knut Knutsson Lilja af Ökna.

Nå, inristade vapen från medeltiden och framåt finns det ändå gott om, 128 stycken, det första från 1400-talet, de flesta från 1500- och 1600-talet, för att sedan avta fram till 1800-talet. En del har säkert vittrat bort och försvunnit längs århundradena, de senaste försvann vid sprängningar på 1960-talet, innan området skyddades som fornminne. Ristningar av alla slag finns här omkring 600.

Vapen för Mårten (?) Lax.

Augustin Ehrensvärd med sällskap var på besök 1754 för att utföra sjömätningar för eventuella befästningsarbeten på Hangöudd.

Källor:
Birger Boström: Hangö udd, forntida hamnar och hällristningar, Hangö 1968
Gäddtarmen/Hauensuoli, Hangö stads museinämnd 1969

Torsten Stålhandske i Åbo Domkyrka

Fältherren Torsten Stålhandske (1593 - 1644) ligger begravd i Åbo Domkyrka, i "Själarnas kor". Han tillhörde släkten Stålhandske i Västergötland, inte släkten Stålhandske i Finland, vilket kanske skulle ligga nära till hands att tro här. Det finns alltså två släkter med lika namn, och att hålla reda på vilken stålhandskesläkt han tillhörde tycks ha varit svårt för en och annan. För glasmålningen i fönstret (från 1800-talet) uppvisar nämligen fel släkts vapen, den finska släkten Stålhandskes.

Jag kan riktigt se för mig glasmålaren slå upp adelskalendern (eller motsv.); "Jaha, Stålhandske i Finland, den här är det" Ätten Stålhandske i Västergötland utgick ju på 1600-talet, så den skulle inte ha varit upptagen i adelskalendern då längre. Allra minst i Finland.

Lustigt nog återfinns rätt vapen, vapnet för Stålhandske i Västergötland ändå, mycket mindre, målat på fönsterbågen. Det är intressant.

Nå, det har förekommit en sammanblandning i genealogien här i äldre tid, och det är ju möjligt att glasmålaren använt sig av föråldrad information. Jully Ramsay skriver i "Finska frälsesläkter" under släkten Stålhandske (i Finland):

”Vid riksdagen 1643 anfördes att general Torsten Stålhandske af gammal adlig släkt från Västergötland (26) gjorde anspråk för sig på samma nummer och plats, som i Finland bosatta Stålhandskar. Han hade redan upphängt sitt vapen, och påstod att introduktionen år 1625 gällde honom och icke de finska Stålhandskarne. Det beslöts att med saken skulle anstå till dess han hemkomme ur kriget, då parterna därom kunde disputera. Emellertid afled generalen följande år, barnlös, och Johan Stålhandske (tab. VI) borttog hans vapen och satte sitt i stället. Det oaktadt finns i riddarhusstamtaflan general Torsten Stålhandske inblandad i nedanstående släkt, såsom son till Joen Tyrisson (tab. IV).”

Vilket vapen Torsten själv använde sig av är klart, han har nämligen låtit rista in det på klippan vid Gäddtarmen utanför Hangö.

Dessutom lyckades jag hitta vapenbeskrivningen för Stålhandske i Västergötland (Schlegel & Klingspor: Den Med Sköldebref Förlanade Men Ej å Riddarhuset Introducerade: Svenska Adelns Ättar-Taflor; 1875).

”Vapen: Ett rödt fiell, i fiellet en svart glafven, neder i glafveändan en hvit stålhandske. På hielmen två röda horn med hvita bander, mellan hornen en svart glafven med en hvit stålhandske: skrafferingen hvitt och rödt.”

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

”Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum