Sigillstampfyndet i Sjundeå år 2017

En metalldetektorentusiast gjorde år 2017 på en åker i Lempans by i Sjundeå ett fynd som utan vidare kan anses som ett av de heraldiskt sett mer intressanta på åratal. Det är fråga om en sigillstamp i kopparlegering med en vapenbild som stilmässigt kan dateras till slutet av 1300-talet. Vad mera är, omskriften gör att vi kan namnge ägaren till sigillet; S(igillum) Io(a)n(n)is Wolde(ma)rzo(n) p(res)b(yte)ri, det vill säga "prästen Johannes Woldemars sigill".

Själva vapnet på sigillet består av en gotisk såkallad strykjärnssköld med en eldstålsliknande bild. Inom heraldiken har vi termer för olika former gångjärnsbeslag, samt även läderkniv, men det förblir oklart vad för en figur det egentligen är fråga om. Vad som däremot är uppenbart är att vapnet påminner väldigt mycket om det för släkten Scherembeke.

Sigill för Kristiern von Scherembeke år 1319.

Scherembeke-ätten härstammade ursprungligen från Scharnebeck, nordost om Lüneburg i Niedersachsen där den första medlemmen är känd år 1218, men verkade under 1300- och 1400-talen i Harjumaa, släktens gods Maardu låg strax öster om Tallinn. Scherembekes vapen är känt sedan 1359, då medlemmar av ätten gjorde en större donation till Helgeandskyrkan i Tallinn.

Gåvobrevet till Helgeandskyrkan i Tallinn 14.9.1359 med vidhängande sigill av riddaren Christianus
 Scherembek, hans bror Willekinus och Christianus son Christianus junior. Bild: Tallinna Linnaarhiiv.

Kontakter till högfrälset i det svenska riket saknades inte; ståthållaren på Viborg Kristiern Nilsson Vasa kallade Henrik Scherembeke i Tallinn sin frände ("ome") i ett brev av den 10.3.1423. Det kunde betyda morbror eller någon annan släkting på kvinnosidan. Scherembeke-vapnet påminner mycket om det tidiga Vasavapnet, det som är känt med Kristiern Nilssons far Nils Kettilsson 1355. Det har tolkats som en heraldisk liljefigur i ändan av en spira, som sedan omarbetades till en stormvase av Gustav Vasa.

Men vem var då prästen som tappade sigillstampen i Lempans i Sjundeå? Ja, det vet vi inte. Även om namnet Johannes förekommer, så är någon prästman med tillnamnet Woldemar inte känd i släkten Scherembeke. Sannolikt har prästmannen ändå varit knuten till släkten på sätt eller annat. Och vad hans ärenden än må ha varit så var han sannolikt endast på färd genom Sjundeå, eller borde man kanske säga, det vi idag känner som Sjundeå eftersom Sjundeå känns som socken först år 1417. Lojo däremot var kyrksocken redan år 1323 och mycket av färdseln till och från Lojo dessa tider gick genom Sjundeå följande Sjundeå å. De kyrkliga traditionerna i Lojo anses gå ända till 1200-talet, då legenden berättar att den danske ärkebiskopen Andreas Synnesen lät utföra massdop på folk vid Kastlähde källa i Tötar.

Minnesmärke vid Kastlähde källa i Tötar. Bild: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät.

Platsnamn med leden munk i namnet är rikligt förekommande mellan övre loppet av Sjundeå å och södra stranden av Lojo sjö och också annorstädes vid kusten i Nyland. Först och fämst har det med cisterciensermunkarna från Padis kloster i Estland att göra; konung Magnus Eriksson hade år 1351 överlåtit patronatsrätten över Borgå socken till padismunkarna och de hade också omfattande egendomar i Ingå och Kyrkslätts socknar samt laxfisken i flere åar och älvar längs kusten.

Fögderier och kyrkosocknar i Nyland vid medeltidens slut. Från "Padise ja Vantaa".

Kyrkomän av mångahanda slag rörde sig alltså längs Sjundeå å, och den första kyrkplatsen i Lojo låg uppenbarligen i Kyrkstad i Virkby, det är strax söder om Lojo sjö som nämnt ovan. Kapell anlades längs med ån både vid Sjundby och vid Svidja, men hurudan verksamhet där förekom har för länge sen försvunnit i tidens glömska. Folkminnet har bevarat intrycket av munkar antagligen oavsett hurdana kyrkans män det varit fråga om. Och så någon gång under andra halvan av 1300-talet tappade en av dessa kykomän, prästen Johannes Woldemar, sin sigillstamp i en åker i Lempans by.

Föll den ur hans pung när han vandrade över fälten, eller när han satt sig ned för att vila, kanske slagit läger, det får vi aldrig veta. Det är kanske mindre sannolikt att han red, sådant var för stormännen, men han tycks ju som vi har sett varit knuten till en inflytelserik släkt, så det är väl inte helt uteslutet det heller.

Det kan vi konstatera, att där han rörde sig längs utkanterna av Raseborgs slottslän, så satt vid samma tider på Raseborg Tord Röriksson, måg till Nils Kettilsson som använde sig av samma vapen som vår prästeman. Små var kretsarna på den tiden.

Bockstensmannen. Vad gör han här? Ja, egentligen ingenting, men han var när han
 dog någon gång under andra halvan av 1300-talet en lägre ämbetsman på resa,
 enligt vissa teorier rentav en prästeman.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

Gunvor Kerkkonen: "Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden" Helsingfors 1945

Padise ja Vantaa, keskiajan silta Padisen ja Vantaan välillä

Anders Segersven

Vapenförslag för Porkala


När man nu här har tagit upp vad lokaltidningarna skriver i heraldikväg, så kan det ju noteras att Kirkkonummen Sanomat av den 9.4.2017 (sid 27) i en mindre notis presenterar ett vapenförslag för den tilltänkta kommunen Porkala, som skulle bestå av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt.

"Bildkonstnären Tapio Soivio från Sjundeå har gjort ett förslag till vapen för Porkala. Vapnet är utfört genom att följa traditionell vapenheraldik. Skärgårdsbåten beskriver Ingås, Sjundeås och Kyrkslätts långvariga kulturidentitet. Tre stjärnor symboliserar tre kommuner, och kanonen områdets betydande militärhistoria, garnison och fortet på Makilo."

Det är bara det att, så vitt jag vet, är den eventuella sammanslagningen av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt totalt icke-aktuell för närvarande, och den så kallade SOTE-omorganiseringen av sjukvården som är på kommande torde göra att en av de avgörande orsakerna till tidigare kommunsammanslagningar faller bort. Det senaste livstecknet var ett förslag av några affärsmän för snart två år sedan och därefter tystnad. Någon offentlig diskussion om det här har inte förekommit över huvud taget. Så, varifrån blåser det nu egentligen?


Vad själva vapnet beträffar så faller det väl inom kategorin "värre har man sett". Något överlastat och kanonen är framställd på ett för heraldiken ovanligt vis, samt dessutom fegvänd - normalriktningen borde vara åt dexter.

Wrede och slaget vid Kirkholm

Karl IX flyr ut till vänster och Henrik Wrede tar upp kampen till fots. Bild: Vesa Mäkinen, Suomen vanhat linnat.

Vi kunde runda av genomgången av det heraldiska i Riddarsalen på Svidja med att ta en titt på väggmålningen på kortväggen. Den är skapad av konstnären Axel Haartman, en vän och släkting till August Wrede af Elimä. Den har inte så mycket med Svidjas historia att göra, men desto mera med släkten Wrede. Målningen föreställer en scen från slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna.

Slaget vid Kirkholm. Målning av Peter Snayer 1630. Wikipedia.

Kungen skriver till rikets råd samma år: "Om en livländare, vid namn Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer". Tacksamheten tog sig också heraldiskt uttryck, och hela historien har blivit en omhuldad familjetradition inom släkten Wrede.

Vapnet på friherrebrevet av 18 augusti 1653.

Släkten Wrede hade som adlig uppenbarligen inte naturaliserats i Sverige, men år 1653 blev Henrik Wredes efterkommande upphöjda till friherrligt stånd och år 1654 blev deras friherrliga ätt inskriven på Svenska Riddarhuset under nr 44, med namnet Wrede af Elimä, med Elimä fjärding av Kymmenegårds län till friherrskap.

Vapnet tecknat av Jan Raneke, från Den svenska adelns vapenbok.

Det friherrliga vapnet berättar om händelserna vid Kirkholm på ett föredömligt heraldiskt vis. Här har vi en häst med krona, en ensam väpnad man med svärd, ett lejon och korsade svärd genom en krona. Vapnet förkroppsligar den allmänna uppfattningen om heraldik som bärare av diverse stor symbolik, även om dylikt ju inte är obligatoriskt inom heraldiken, och månget vapen fungerar bra enbart som igenkänningstecken.



Serafimervapen för Fabian Wrede. Kungliga Serafimerorden 1748-1998 av Per Nordenvall. 

Alla grenar av släkten Wrede som finns eller funnits i Sverige, Finland och Estland härstammar från denne Henrik Wrede och hans efterkommande. På Svidja finns fortfarande en familjegrav för släkten.

Wredes stamvapen på exlibris för Lars Jacob Wrede, tecknat av Gustaf von Numers. Även här finns hästen med på ett hörn.
Heraldisk Tidsskrift mars 1993.

Vapenpanelen på Svidja slott del III

Så är det dags att fortsätta genomgången av den snidade heraldiken på panelen i "Riddarsalen". I ett av hörnen har det samlats en fyrväppling av huvudsakligen tidigare ägare, Bielke, Banér, Wrangel och Reuterholm.

Från ovan Bielke af Åkerö, Baner, Wrangel och Reuterholm.

Släkternas vapen enligt Klingspors vapenbok.

Bielkevapnet torde hänvisa till Erik Bielke af Åkerö som verkade på gården 1620 - 1630, och släkten Banér under åren 1637 - 1661. Reuterholmska vapnet hänvisar till den illustre Gustaf Adolf Reuterholm under andra hälften av 1700-talet.

Vid det andra fönstret hittar vi vapnen för Stackelberg och von Fitinghoff (von Vietinghoff).

Teckningarna den här gången från Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

Nästa i raden är vapnen för Stierncrona och Armfelt.

Här, som tidigare, kan man igen konstatera att förebilden för panelvapnen har varit hjärtsköldarna i de kvadrerade vapnen, eftersom de ursprungliga stamvapnen för båda släkterna har varit något annorlunda. Huruvida det här beror på okunskap eller är avsiktligt, är svårt att säga.

I ensamt majestät ännu hjärtvapnet för Stiernsköld, på Svidja 1661 - 1663.

Panelen har alltså tillkommit för drygt 100 år sedan, under de sk. nystilarnas tidevarv, och får väl närmast anses representera nygotik, precis som hela huvudbyggnaden i sin samtidigt ombyggda stil med tinnar och torn.

Fanns det då några inhemska förebilder till den här panelen, från den rätta tiden alltså? Ja, det här är mitt eget antagande, men knappast har man undgått att studera den biskopsbänk som finns i Sagu kyrka i Egentliga Finland. Den är tillskriven biskop Konrad Bitz, hans vapen finns på den, och det gör att den torde härstamma från andra halvan av 1400-talet.

Biskopsbänken i Sagu kyrka

Vapenpanelen på Svidja slott del II



På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.

I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.

Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.

Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.

Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

Vapenpanelen på Svidja slott

Svidja ligger här i mina hemknutar i Sjundeå, så det faller sig naturligt att ta upp den heraldik vi kan hitta här, och ett fint exempel på vapensnideri från nystilarnas tidevarv är det förvisso.

Svidja i sig omnämns första gången i historiska dokument år 1420, och namnet var då på finska ”Syrjä”, vilket kan översättas till något som ligger ”på sidan om”. Björn Ragvaldsson, som var fogde i Tavastehus och domare i Raseborgs härad, förenade de olika bondgårdarna på området till en enda gård år 1460. Svidja förstorades till en stor gård under den tid Björn Ragvaldssons dotterson, riksmarskalk Erik Fleming och dennes son Claes Fleming ägde gården.

Det var Erik Fleming som lät bygga slottet under 1540-talet, och färdigt stod det omkring 1550. Grundupplägget är en parstuga med två stora rum och en hall i mitten, och kan ses som ett tidigt exempel på byggnadskulturen under den så kallade vasarenässansen. Taken i källaren och första våningen är välvda. Väggarna är tjocka och fönstren var mindre än de är idag, byggnaden kunde fungera också i försvarssyfte. Det kan nämnas att kung Gustav Vasa besökte gården under sin resa i Finland år 1555.

Claes Flemings ättlingar ägde Svidja till 1660-talet, och efter det har flere olika ägarsläkter förekommit, bl.a. Reuterholm, Wrangel och Wrede af Elimä. Under större delen av 1900-talet ägdes gården av den finska staten, tills den härom året såldes till privata aktörer.

Men låt oss koncentrera oss på Wrede, och närmare bestämt friherre August Wrede af Elimä som köpte gården år 1898, och började förverkliga sina idéer om en romantisk medeltid. Vi stötte på honom i förbigående tidigare i samband med historien om den tottska predikstolen, som han också var intresserad av.

Genast efter att köpt gården påbörjade Wrede omfattande restaureringsarbeten. Byggnadens klassicistiska, närmast gustavianska, utseende förbyttes i en senmedeltida stil med trappformade gavlar, torn och spetsbågiga fönster. Också rummen i första våningen ändrades i samma historiska anda. Det mest representativa rummet är den sk. riddarsalen med en vapenpanel i ek gjord av snickaren Karl Österblom från Kimito, det uppges att arbetet tog sex år i anspråk.

August Wredes släkting, konstnären Axel Haartman, deltog i planeringen av restaurationsarbetena, det är han som har gjort väggmålningen i riddarsalen. Motivet föreställer slaget vid Kirkholm nära Riga år 1605, och har anknytning till släkten Wredes historia. Vi har anledning att återkomma till målningen, och den heraldik som finns förknippad med den.

 Vapenmotiven i panelen går tillbaka på både gårdens ägare och i synnerhet på August Wredes och hustrun Anna von Liphardts anor. Vi ska i följande blogginlägg ta vapnen på panelen i närmare skärskådande.

Det har faktiskt stått ett slag vid Svidja också, så sent som den 10 februari 1918, under det finska inbördeskriget. Då hade omkring 200 vita förskansat sig i huvudbyggnaden, och försvarade sig mot närmare tusentalet rödgardister som anföll över fälten. Men det är en annan historia, och har inte så mycket med heraldik att göra.

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del IV

Tott

Släkten Tott har förekommit i hela Norden, frågan är om inte denna ursprungligen skånska uradelsätt är den mest kända nordiska adelsätten genom tiderna. Tott är känd sedan 1283, lever än idag och var representerad i fyra generationer på Sjundby i Sjundeå på 15- och 1600-talet. Frågan om tinkturernas ordning i Tottska vapnet är intressant – kvadrerad i guld och rött eller i rött och guld? Åke Thott har konstaterat att båda versionerna förekommit, samt att det inte då varit fråga om spegelvändning pga. courtoisie till exempel. Det är ju faktiskt fråga om två olika vapen om de skiljer sig på detta avgörande vis.

Tottska vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670

Det äldsta Tott tillhöriga vapnet man funnit är från ca. 1380 och är guld/rött och detta kan alltså tänkas utgöra den ursprungliga kombinationen. Sedermera tycks rött/guld varit vanligare, men år 1625 inträdde bättre ordning då introduktion på riddarhuset skedde och tinkturerna måste bestämmas exakt. Två linjer uppstod; Tott till Sjundeby (Sjundby) och Tott af Skedebo. Skedebolinjen valde att föra guld/rött kvadrerat med bård i motsatta färger och Sjundbylinjen rött/guld.

Enligt Klingspor 1890

Men! Predikstolens Tott-vapen är i guld/rött, liksom även hjälmprydnadens vesselhorn, dexter delat guld/rött och sinister rött/guld (vilket ju nog är korrekt). Frågan uppstår; hur noggrant har herr Åke övervakat vapenmålandet eller spelade det faktiskt då ingen roll i vilken ordning tinkturerna placerades? Då Sjundbygrenen år 1652 upphöjdes i grevligt stånd (Tott till Karleborg) förbättrades vapnet med bla. en krönt vase  och en hel del annat garnityr. Men hjärtskölden, den är kvadrerad i rött och guld som sig bör.

Enligt Klingspor 1890

En kontrovers föreligger alltså, men som vi sett hos Åke Thott (Ätten Thott under medeltiden, 1983), egentligen är det ju  det ursprungliga tottska vapnet från medeltiden vi har på predikstolen, må så vara att det för tiden i fråga är lite otypiskt.

I anknytning till tottska vapnet kan vi konstatera att Åkes far Henrik Tott från tiden kring sekelskiftet 1600 efterlämnat en teckning av sitt vapen i en stambok i Mitau (en stambok var en form av gäst- eller minnesbok). Han har varit stolt över hustrun Sigrids anor, ty sitt eget vapen har han placerat först i tredje fältet av den fyrdelade skölden, medan de övriga fälten upptar: i första och fjärde trekronorsvapnet och i det andra lejonet över tre stömmar. Sålunda har alltså ”Heinrich Tått zu Siudeby” velat framträda! Dock får vi intet veta om tinkturernas ordning i hans eget vapen, för endast en beskrivning av sagda vapenteckning har funnits att tillgå och i den framgår inte dylika detaljer.

"Hans namn är enligt vad Carl Arvid Klingspor berättar (Autografsällskapets tidskrift 1886) inskrivet i en stambok, som tillhört Hieronymus Rörsscheidt och omfattade tiden 1595 - 1605 och förvarades i Mitaus museum. Över namnet "Heinrich Tått zu Siudeby Anno 1600" har målats ett vapen med fyrdelad sköld, belagd med hjärtsköld, innehållande Vasaättens stamvapen. I huvudsköldens första och fjärde fält "ses sveavapnet, de tre kronorna, och i andra götavapnets lejon öfver de tre strömmarne och i tredje fältet hans eget, det tottska" fyrdelade vapnet. En öppen tornérhjälm över skölden är krönt med en kunglig krona och lövverket "bär till höger de tottska färgerna, rödt och guld samt till venster de svenske, blått och guld". Carl Arvid Klingspor konstaterade att vapnet synes mera tillhöra hans gemål än honom och är "naturligtvis sjelftaget"

Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983

Inläggen baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).