Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.

Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.

Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.

På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.

På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.

Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven

Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

Rekonstruktion av ett 1500-talsvapen - Karin Hansdotter

Ett fullständigt vapen för Karin Hansdotter. Nu bör man hålla i minnet att det är fråga om ett försök till rekonstruktion, och hjälmprydnaden är densamma som Drake af Intorp förde, de var en av "sparre över stjärna"-släkterna. Vi vet inte med säkerhet om Karin Hansdotter någonsin använde ett vapen med hjälmprydnad. Teckning av Anders Segersven.

Karin (Katarina) Hansdotter, född 1539 och död enligt uppgift 1596 en kort tid innan Klubbekriget nådde hennes egendom Växiö (Vääksy) i Kangasala. Hon var dotter till Hans Klasson Kökkemäster, en avsatt munk, och Ingeborg Åkesdotter, som var utomäktenskaplig dotter till Åke Hansson Tott.

Mest av allt är hon känd för att hon var hertig Johans mätress, "frilla" som det hette vid tiden. Hon födde honom fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. Johan hade gjort bekantskap med henne omkring år 1555 på Stockholms slott där hon tjänat som fatburspiga. När Johan gifte sig med Katarina Jagellonica 1562 fick hon sedan stiga åt sidan.

Kungligheter hade frillor förr, kalla det älskarinnor eller livskamrater om man så vill. Vad som inte nödvändigtvis var tillåtet för såkallat vanligt folk var något relativt självklart för t.ex. furstar och hertigar.

Karin Hansdotters levnadsbana tecknad av Liisa Kanerva i utställningspublikationen "Tre Katarinor -
 Renässansens kvinna på Åbo slott", Åbo landskapsmuseum 2001.

Att gifta sig ståndsmässigt för någon från den här samhällsklassen var en långdragen och invecklad process, som involverade politik, allianser och hemgiften som kunde vara större än ett mindre furstendömes budget. Förhandlingarna kunde ta åratal, helt enkelt. Trevligt vore det ju om tycke uppstod också, men det var inte en nödvändighet, om man säger så. Och däremellan fanns alltså möjligheten att hålla sig med frilla.

I huvudbaneret för Gustaf Horn (1621 - 1673) i Halikko kyrka ingår Karin Hansdotters vapen i anorna på mödernesidan. Av någon anledning är stjärnorna här röda, vilket kan bero på något missförstånd eller senare tiders restaureringar. Bildkälla: Riksarkivet / Martti Puhakka.

Men det var ju först och främst Karin Hansdotters vapen det skulle handla om här. Så mycket vet vi att hon förde ett vapen med en stjärna under och två över en sparre. Karins mormor, Ingeborg Åkesdotters mor, hon hette Kerstin också, och hon var dotter till en häradshövding i Västergötland som hette Broder Buth. Buth hade ett vapen med en sparre och senare tillades en stjärna. Hustrun Märta Knutsdotter hörde till det släktkonglomerat som brukar kallas "Sparre över stjärna-släkterna". I princip samma vapen här också alltså, i blått fält en sparre över en stjärna, båda av guld.

Karin Hansdotter dog alltså år 1596, och anses ha blivit begraven vid maken Lars Henrikssons sida i Kangasala kyrka. Men blev hon senare flyttad till Åbo domkyrka? Nämligen, Juhani Rinne utförde år 1922 arkeologiska utgrävningar i domkyrkan och uppger sig då ha hittat en gravsten med hennes vapen. Någon annan som förde två stjärnor över och en under en sparre fanns veterligen inte.

Historiallinen Arkisto XXXI 1923, sid 50. "Dr J. Rinne redogjorde för sina gravundersökningar hittills i Åbo domkyrka, till den del man hunnit få klarhet i resultaten. Det gravmaterial som tills vidare har avslöjats under golvet är till stor del förvanskat. De murade gravarna har nämligen inte varit välvda, och de har täckts endast med stora gravhällar, vilka i branden år 1827 har splittrats och varför gravarna sedan vid golvets förnyande har fyllts med jord. Denna fyllnadsjord har pressat också de ännu hela kistorna samman och skadat innehållet. De gravar som inte skyddats av väggar har igen genom gångna tiders allehanda grävningar blivit fördärvade till största delen. Men trots allt har man kunnat göra upplysande observationer om forna tiders gravskick och intressanta detaljer har framkommit. Speciellt intresserade talaren sig för några upphittade gravstensfragment varpå delar av den avlidnes vapen bevarats. Det här vapnet, om än ofullständigt, är helt klart detsamma som veterligen endast använts av finlandsfödda hertiginnan Karin Hansdotter, vars förtjänst det enligt talaren mer än allmänt erkänt är att Finland blev ett hertigdöme för Gustav Vasas favoritson Johan..."

Problemet är bara att det inte går att lokalisera denna gravsten eller ens att hitta en bild på den. Juhani Rinne publicerade sin utgrävningsrapport i Historiallinen Arkisto XXXI, men där finns bara konstaterandet av fyndet och inga bilder. En del senare skribenter, bl.a. Gardberg, hänvisar till denna källa, men ingen tycks veta var fyndet finns nu. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet och den tidigare domkyrkointendenten Riikka Kaisti men kammat noll. Den här vapenstenen är inte känd.

Förunderligt och frustrerande, men så råkade jag i något skede läsa i "Lastuja Suomen historiasta", den finska blogggen för historieämnet vid Åbo Universitet; "Turun tuomiokirkko ansaitsee enemmän" (Åbo domkyrka förtjänar mer"), och det var intressant både för att jag trott att nationalhelgedomen var mer genomgående studerad än vad som tycks vara fallet, och för att här konstateras:

"Sekä 1920- että 1970-lukujen kenttätöiden arkeologiset löydöt ovat edelleen alkuperäispakkauksissaan museon varastossa. Niitä ei ole analysoitu, ja osa 1970-luvulla talletetuista löydöistä on peräti konservoimatta ja luetteloimatta." 

Min översättning: De arkeologiska fynden från fältarbetena både på 1920- och 1970-talen är fortfarande i sina ursprungliga förpackningar i museets lager. De har inte blivit analyserade, och en del av de på 1970-talet upptagna fynden har varken konserverats eller katalogiserats.

Kan det möjligen vara så att också Karin Hansdotters gravsten ligger bortglömd i detta lager, och har gjort det i årtionden?

Nå, Karin Hansdotter emottog en del gods hösten 1562, vilka skulle garantera hennes uppehälle och samma höst gifte hon sig med Johans hovman Klas Westgöte. Paret bosatte sig sedan på Klas hemgård Vik i Birkala. Karins mor föjde med, och de två yngsta barnen, medan de två äldre barnen blev hos Johan.

Säkten Westgötes vapen. Ur Klingspors vapenbok.

Men 1563 föll Åbo slott för Erik XIV:s trupper. Hertig Johans uppror mot sin bror hade misslyckats, hertigen och de två äldsta barnen fängslades och fördes till Stockholm. Klas Westgöte hade som Johans hovman stått honom nära, och även han fängslades. Han dömdes av Erik XIV till döden och avrättades som landsförrädare samma år. Karin blev utplundrad av grannar och ortsbor och hennes ekonomiska situation var svår. Egendomen återställdes ändå trots allt av Erik XIV ett halvår senare.

Som änka bodde Karin i Vääksy, och till granngodset Liuksiala anlände en Lars Henriksson Hordeel år 1572 för att bli befallningsman på kungsgården. Dessa tu gifte sig samma år och nuvarande kung Johan III lät sedermera adla denne Lars Hordeel år 1576 på villkoret att denne "sig ytterligare härefter med trohet och flit emot oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar förhåller". Maken Lars utnämndes sedan till befallningsman och hennes son Julius till ståthållare på Åbo slott, barnen med Johan blev adlade.

Släkten Hordeels vapen, i blått fält sex rudor av silver.
 Ur Klingspors vapenbok.

Så kom det sig att Karin Hansdotter igen efter år 1580 tillbringade mycket av sin tid som husfru på Åbo slott. År 1585 blev hon fostermor till sin dotter Sofias barn vid svärsonen Pontus död tills de fördes till Stockholm år 1589. Änka blev hon igen år 1591 och drog sig då tillbaka för gott till sitt gods vid Tammerfors och där avled hon också år 1596. Intressant nog så bodde hon nästintill granne med Karin Månsdotter på Liuksiala, och man får anta att de två damerna umgicks. En hel del gemensamma erfarenheter hade de förvisso.

Något känt porträtt av Karin Hansdotter finns inte, men nog av dottern Sofia Gyllenhielm.

 Kopia år 1617 av oljemålning från ca. 1580 på Gripsholm.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Arvet efter Gustav Vasa, Stockholm 2005
Tre Katarinor - Renässansens kvinna på Åbo slott, Åbo landskapsmuseum 2001
C. J. Gardberg: Tre Katarinor på Åbo slott, Borgå 1985

Anders Segersven

Vapenstenen från Kustö biskopsborg

Bildkälla: Turun museokeskus/Mikko Kyynäräinen.

Den blivande statsarkivarien Reinhold Hausen utförde under somrarna 1877 och 1879 arkeologiska utgrävningar i ruinerna av Kustö biskopsborg "för att, så vidt möjligt, utröna omfånget, byggnadsarten och inredningen af denna fornlemning", och i samband med dessa hittades fragmentet av den vapensten vi här ska ta en närmare titt på.

Möjligt utseende under borgens storhetstid. Bildkälla: Luontoon.fi.

Borgen i sig var byggd åt biskopen i Åbo stift, och omnämns första gången i skriftliga källor år 1295. Den nådde sitt fulla omfång på 1300-talet och hade sina glansdagar under Magnus II Tavasts tid på 1400-talet, förstördes i en eldsvåda 1485, återuppbyggdes för att slutligen rivas på Gustav Vasas befallning år 1528. Stenar härifrån användes åtminstone till att förstärka Åbo slott och bygga Pikis kyrka.

Kustö biskopsborg idag.

Fyndet av stenen gjordes i närheten av det runda ingångstornet och det är möjligt att den har prytt ingången. Färgerna har bevarats förbluffande väl, så det kan konstateras att vi har någonting som mycket väl kan ha vari en sköld i blått med en krona av guld. Kronan är, som brukligt med rangkronor och hjälmar i heraldiken, fodrad i rött. Bakgrunden tycks också ha varit röd.

Detalj ur en medeltida målning föreställande Albrekt av Mecklenburg, i originalet sittande tillsammans med sin far. Här ser man hur Sveriges tre kronor kunde framställas mot slutet av 1300-talet. Från Mecklenburgska rimkrönikan 1378.

Ett fragment med en krona av guld på blått fält; tankarna går osökt till Sveriges riksvapen. Ja, även om borgen tillhörde Åbobiskopen och därmed den katolska kyrkan, inte kronan. Saken är emellertid problematisk, det ser ut som att kronan suttit i övre högra hörnet av en snedställd sköld och där kan inte ha rymts mer en en krona. Saken blir inte bättre av att tänka sig en rektangel eller någon annan bakgrundsform, de kronor 2 + 1 som Sveriges riksvapen förutsätter ryms inte.

En krona i en rombformig sköld då? Nja, kronan är inte i mitten, men en krona i en snedställd sköld kunde möjligen vara tänkbart. Eller en krona + någonting annat, men vad, det vet vi inte.

Fyndet av stenfragmentet på Kustö har satts i sammanhang med de vapenstenar föreställande vapnen från vänster för Fleming, Freese, Oxhorn och Tavast som hittats på Biskopsgatan i närheten av Åbo domkyrka. De är för framstående adelssläkter och har eventuellt suttit i Tre Konungars Gilles utrymmen. Huruvida vapenstenen från Kustö är av samma serie med de här förblir ändå en öppen fråga, men dateringen placerar sig kring 1460 - 1520.

Vem kunde ha fört ett sådant vapen med en krona då, om det inte är Sveriges tre kronor? Det vet vi inte heller. Ingen av biskoparna på Kustö hade någon som helst krona i sina vapen, och det här fragmentet är den enda del som hittats av den här vapenstenen. Det är en gåta helt enkelt.

Från Reinhold Hausens Kuustö slott.

Källor:

Reinhold Hausen: Kuustö slott. Akademisk afhandling 1881

Vilho Niitemaa: Myöhäiskeskiajan Turku

Samt ett tack till intendent Petteri Järvi vid Åbo stads museitjänster för synpunkter och fotografiet av fragmentet.

Anders Segersven

Samuel Cockburn - en skotsk legosoldat i Åbo domkyrka

Generalmajor Samuel Cockburn, född omkring 1574 i Skottland, kom till Sverige 1598 tillsammans med ett flertal andra skotska legosoldater. Han deltog i Avsättningskriget mot Sigismund 1598-1599 och kämpade sedan i Ingermanländska kriget och Andra polska kriget 1600-1629.

Som deltagare i Karl IX:s och Gustav II Adolfs krig i Ryssland och Baltikum avancerade han till generalfältvaktmästare och var med om att erövra Novgorod den 16 juli 1611. Vid floden Dünas södra sida grundade han en fästning, kallad Cobrons skans, den kom att bestå hela svenska stormaktstiden ut innan den 1709 slutgiltigt erövrades av ryssarna.

Minnessköld på korväggen med Cockburns vapen.

Cockburn använde sig under sin tjänst i Sverige av namnet Cobron, i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus. Några egentliga stavningsregler fanns det ju inte vid den här tiden.

För sina tjänster fick han 301 gårdar i Österbotten och en del egendomar i Borgå och Pernå, i ersättning för 8000 daler utebliven lön. Åren 1616-1621 levde han så på sina lantegendomar med sin hustru Barbara Kinnaird innan han igen kallades i tjänst, den här gången till fälttåg i Lettland där han först sårades i benet av en exploderande kanon och sedan avled i fältsjukan år 1621.  Då kommenderade han sitt eget regemente; Coburns regemente.

Minnestavlan i koret, anskaffad av brodern magister John.

Hans begravning år 1622 i Åbo domkyrka, till vilken han tidigare gjort avsevärda donationer, var en ståtlig och solenn tillställning. Enligt vissa uppgifter beledsagade kung Gustav II Adolf själv Cockburn till hans vilostad i koret. Cockburns bror, magister John från Edinburgh, beställde minnestavlan på väggen, och stod för utförandet på vårdat renässanslatin:

"D. Samueli Cokburno, Scoto, duci fortissimo, duorum exercituum chiliarchae praestantissimo, totiusq Suetici exercitus summo maiori qui postquam musarum castra cum laude sequutus esset, in belo sub augustissimis Carob et Gustavo Adolpho, Suec. Goth. Vand. Regibus feliciter vixit annos 23 et pie in pace mortuus est an. aetatis suae 47 Christi 1621. Ioan frater moerens posuit.

Cokburne vixti fortis est obis ferus Martem et Minervam tecum qui Condis simul uno in sepulchro, quo non Scoto tristius Sueci aut videbunt, aut Poloni laetius."

"Cockburn, du har levat tappert men dog grymt. Mars och Minerva vila med dig i samma grav. Aldrig har Sverige och Skottland fått sorgfullare och Polen angenämare nyheter."

Cockburns grav i Helga lekamens kor, bakom järnskranket som närmare behandlades
 i inlägget om lejonet i Åbo domkyrka.

Senare blev det en del arvstvister och trätor om betalningen av epitafier och grav, och styvsonen Patrick Ogilvie gav äganderätten till graven till en rådman Tolpo som ersättning för en del skulder. Tolpo sålde sedan graven till professor J. J. Torwöst år 1731. Professorn och hans hustru ligger sedermera ockå begravna här.

Släkten Cockburns vapen återgivet i "Scottish Clan and Family Names", tecknat av Don Pottinger.

Tartanmönster för klanen Cockburn, återgivet i Scottish Clan and Family Names".

Klanen Cockburn härstammar från trakterna av Duns i Berwickshire, de var i tiderna vasaller under earlarna av March. De stödde Maria Stuart och till följd av detta blev släktslottet Skirling i Midlothian demolerat år 1568. Kanske en bidragande orsak till att Samuel Cockburn begav sig ut i världen för att erbjuda sina tjänster.

Källor: 
Åbo domkyrka: Kort historik jämte beskrivning över dess förnämsta sevärdheter
Hannu Laaksonen: Latin som propagandaspråk i 1600-talets epitafier i Åbo domkyrka
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Samt några intressanta länkar:
Bygdeforskaren: Skottar i svensk tjänst
Kinnaird.net
Svenska Riksarkivet om Samuel Cockburn

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.

Lejonet i Åbo domkyrka

I Åbo domkyrka finns, bland flere andra, Helga lekamens kor (också känt som Tavastkoret) och det utmärker sig genom ett högt skrank i järnsmide. Helga lekamens kor inrättades av biskop Magnus II Tavast år 1421 i samband med hans omfattande arbete att försköna och förstora domkyrkan. Skranket torde vara ett av de äldsta med årtal daterade konstsmidesföremålen i Finland och åtminstone det äldsta härstädes som avbildar ett lejon. Det har framkastats, både en och annan gång, har vi månne här att göra med den äldsta förlagan till Finlands lejon?

Det var på det viset att Magnus II Tavast åren 1424-25 gjorde en pilgrimsfärd till det Heliga landet, och när han kom tillbaka lät han uppenbarligen tillverka skranket i åminnelse till detta. Förutom lejonet upptar porten också släkten Tavasts vapen och liljor som kan tänkas anspela på Åbo stads sigill och i skranket återfinns texten ANNO DOMINI MCDXXV MAGNUS OLAI EPISCOPUS FECIT FIERI HOC OPUS HELP (M)ARIA.

Utan att rådbråka mitt tämligen rudimentära latin alltför mycket, kan väl ändå konstateras att andemeningen är att biskop Magnus lät göra detta i Herrans år 1425.

Minnessköld för Magnus II Tavast i Helga lekamens kor.

Biskop Magnus II Tavast ligger själv begraven i koret, likaså hans efterträdare Olaus Magni samt broderns dotterson, biskop Magnus III Stjernkors och därtill ännu biskop Martin Skytte.

Lejonet har åtminstone kommit till användning i affischerna för utställningen "Nordens stormakt och det vaknande lejonet - Åbo och Kalmarunionen" Åbo slott, Åbo domkyrka och Aboa Vetus & Ars Nova 1997-98.

Men till sist; är lejonet då möjligen en förlaga till Finlands lejon i det nuvarande statsvapnet? Nej, knappast, även om tanken för all del är fantasieggande. Finlands vapen har tillkommit på helt andra vägar, och lejonet i skranket hänvisar nog snarare till biskopens pilgrimsfärd till Palestina och den Heliga graven, en sinnebild för Kristus kantänka.

Anders Segersven