En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Finlands härold

Härolder i sina typiska tjänstevapenrockar, tappertar, vid begravningen av Albrekt VII av Österrike i  Bryssel
 år 1622. I mitten härolden för de habsburgska Nederländerna, till höger Artois och till vänster Flandern.

Rent historiskt sett var härolden en ämbetsman som ledde verkställningen av offentliga tillställningar som kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. Härolder, som för övrigt gett heraldiken sitt namn, är kända sedan 1100-talets senare hälft. I begynnelsen fungerade de som konferencierer och underhållare vid tornerspel med uppgift att bland annat presentera deltagarna på ett medryckande sätt. Härvidlag var kunskap om vapen och deras beskrivning av avgörande betydelse, och härolderna är oskiljbart förenade med heraldikens uppkomst och utveckling under medeltiden.

Det finns inte mycket information om härolder i de nordiska länderna,
 men dessa två tjänstgjorde under Erik XIV.

Sedermera fick de också andra uppgifter av ceremoniell karaktär, som experter inom heraldik kom de att föra vapenrullor; härolder in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier, dömde i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen samt höll vapensyn vid torneringar. Härolden kunde också fungera som budbärare och åtnjöt ett visst skydd och immunitet på resor och på slagfält. Om han i början liknat något vi idag skulle kalla sportkommentator, så kom han med tiden att utvecklas till någonting som inte var helt olikt en diplomat.

Härolder med plymer i hattarna vid Borgå lantdag 1809.
 I förgrunden en av ridderskapets och adelns härolder (Finland)
 i blått och i bakgrunden en kejserlig härold i S:t Andreasordens
 gröna dräkt. Detalj ur Emanuel Thelnings kända målning.

Men Finlands härold? Ja, vid Borgå lantdag år 1809 fanns det något som man kunde kalla för det, i själva verket fyra stycken, även om man kan säga att två av dessa representerade det kejserliga Ryssland. Borgå lantdag 1809 hör till de stora stunderna i Finlands historia, beroende på perspektiv kan man se tillfället som Finlands förening med Ryssland eller som nationen Finlands födelse.

Godsägaren och friherren Robert Wilhelm De Geer från Tervik i Pernå hade i februari 1809 utsetts till lantmarskalk för den kommande lantdagen i Borgå och kort därefter förordnade han om en lantmarskalkstav samt annan rekvisita som skulle komma att behövas, bland annat "två kejserliga häroldskåpor med stavar, Chaperons Impérial, avec leur caducée" samt "två häroldskåpor i blå sammet, med gyllene galoner för ridderskapet". De kejserliga häroldsdräkterna levererades till Borgå från ordenskapitlet i S:t Petersburg. Var de blå häroldsdräkterna för det finska ridderskapet och adeln syddes är okänt, men sannolikt är att de också tillverkades i Ryssland.

Det är talande att De Geer hade beställt blå häroldskåpor med guldgaloner, det vill säga i de svenska färgerna, men att vad som slutligen levererades var kåpor i blå sammet med silverbroderier. Blått och vitt, det som sedermera skulle bli Finlands färger. Men det är förstås enbart fråga om slumpens spel, blått och vitt för Finland var inte påtänkt ännu och skulle inte bli det på årtionden.

Lantmarskalksstaven i förgrunden och en av häroldsstavarna för
 adelns och ridderskapets härolder. Bildkälla Tandefelt.

I Borgå officierade alltså sammanlagt fyra härolder av två olika slag: två kejserliga härolder och två härolder som hörde till dett finska ridderskapet och adeln. I processionerna gick de grönklädda härolderna före den kejserliga delen av processionen, medan den finska adelns härolder alltid gick före de finska ständerna. Så kom de blåklädda härolderna alltså att ses som representerande storfurstendömet Finland, och det var en av ytterst få gånger, kanske den enda, då det förekommit officierande härolder i Finland.

En av ridderskapets och adelns häroldsdräkter har bevarats på
 Riddarhuset i Helsingfors. Den blå färgen har bleknat med tiden. Bildkälla Tandefelt.

Källa:
Henrika Tandefelt: Borgå 1809 Ceremoni och fest, Helsingfors 2009

Anders Segersven

Vapenslagsfärger

Vapenslagsfärger är först och främst de färger som förekommer i försvarsmaktens kragspeglar, men de kan användas på andra ställen också, till exempel i revärer och tyglister insydda i sömmar, såkallade passpoaler. Och så utgör de en inte helt obetydlig del av försvarsmaktens utbildningsmärken, de som det föregående inlägget handlade om.

En major inom fältartilleriet begrundar sin fältmössa m/36 som, om man ser noga,
 har en passpoal i grönt, d.v.s. i infanteriets färg. Bildkälla: YLE.

Någon fullständig klarhet i ursprunget till alla vapenslagsfärger låter sig inte åstadkommas, men första gången definierades de i april år 1918, i dagorder av krigsmaktens överbefälhavare och sedan i reviderad form i juli 1918 som "Uniformsbeklädnad för Rikets krigsmakt". Uniformerna som sådana har förändrats åtskilliga gånger sedan dess, men huvuddelen av vapenslagsfärgerna har bestått under de dryga 100 år som förflutit. Ett av ursprungen till färger av detta slag finns att söka i de livréfärger som vanligtvis togs ur huvudtinkturena ur vapnet för stater, kungahus eller mäktiga familjer, och som användes bland annat i tjänsteuniformer för underlydande och anställda. Någonting liknande ser vi ännu idag i färger som används i arbetskläder från något visst företag eller bland anhängare av idrottslag.

Även kustartilleriet förde rött och svart,
men färgerna var omvända på kragspeglarna.

Vad beträffar fältartilleriet till exempel, så finns det ändå en del bakgrundshistoria. Röda kragar eller kragspeglar har förekommit på artillerister i åtskilliga länder och det ända sedan Napoleonkrigen 1803-1815. Den röda färgen anses avbilda den eldslåga som uppstår när krutgaserna brinner och slår ut ur eldröret i en röd flamma. Den svarta färgen hänvisar till svartkrutet, som inte bara i sig självt var svart, utan också gav upphov till ett allt nedsvärtande sot. Sotfläckar syntes inte så bra på färdigt svarta uniformer, så därför förekom det också svarta kragar på artillerister, och likaså hos sappörer och minörer. Sedermera förflyttade sig den svarta färgen också till tekniska vapenslag, vilket man kan se på fanorna för en del pionjärenheter.

Utbildningsmärken för pansarförare och pansarvärn samt pansartruppernas kragspeglar.
 Notera att pansarvärnets stridsvagn är fegvänd; det är ju den lede fienden.

Och därifrån kommer vi i ett kliv till pansartrupperna, vars vapenslagsfärg är svart och den färgen kommer från artilleriet, även om det förstås är teknik inblandat också. I många länder har pansartrupperna grundats som arvtagare av kavallerienheter, men i Finland grundades de som en avläggare till artilleriet. Stommen då var de Renault FT-17-stridsvagnar som köptes in från Frankrike år 1919. Då de hade kanontorn och nedsmutsningsgraden i verksamheten var minst lika stor som i artilleriet så hänfördes de till den svarta färgen.

Traditionsryttare i dragonuniform

Dragonernas kragspeglar är gula med blå bårder, men i det allmänna medvetandet förknippas de mest av allt med vapenrocken av attilatyp och röda byxor med gula revärer. Bakgrunden till uniformen och de röda byxorna har det spekulerats en del i, men klart är nog att regementskommendören Oskar Wilkman och säkert också Mannerheim ville knyta an till gamla dragon- och husartraditioner. Dessutom - så berättas det - fanns det mängder av rött byxtyg att få till billigt pris från Frankrike där man efter världskrigets erfarenheter gått in för att modernisera sina uniformer.

Men dragonernas vapenslagsfärg får med kragspeglarna konstateras vara gul, och faktum är att de har hedrats med en bakelse i den gamla hemstaden Villmanstrand.

Underofficerselev Segersven någon gång i december 1990. Här illustreras det som konstaterades
 i inlägget om utbildningsmärken; 1962 frångicks principen att utbildningsmärket följer kragspeglarnas
 färg. Vapenslagsfärg är infanteriets gröna, men utbildningen är pansarvärn i svart; förvisso ingår
 det pansarvärnsenheter i ett infanteriförband.

Källor:
Tulikomentoja 1/2018 - Tykkimiesten lehti
Mistä tulevat rakuunoiden luurankotakki ja punaiset housut?
Soldatens Handbok 2020

Anders Segersven