torsdag 19 november 2020

 Åke Tott och Döden

Alliansvapen för Åke Tott och Christina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Åke Henriksson Tott, född 1598 på Gerknäs i Lojo och död i 1640 i Euraåminne endast 42 år gammal, var en av Gustav II Adolfs mest betrodda befälhavare. Kungen kallade honom för "snöplogen som skulle röja väg för de andra" och det sades något överdrivet att han ensam drivit ut fiendens här ur Mecklenburg. Han hade studerat i Uppsala, där han "med dragen värja på gatorna" redan visat prov på sitt häftiga lynne då han deltog i motsättningarna mellan Messenius, som var hans lärare, och Rudbeckius. Senare i livet, under kriget i Livland, kom han i bråk med den likaledes hetlevrade Herman Wrangel och det drog ihop sig till duell. Kungen lyckades till sist avstyra det hela genom att hota att låta avrätta den som överlevde enviget. Åke Tott, så har det sagts, förkroppsligar den tidiga stormaktstida krigaren: tapper, hänsynslös, stridslysten, stolt, rovlysten och oförvägen.

Åke Tott 1598-1640.

Endast 15 år gammal hade han deltagit i Jakob de la Gardies ryska expedition under det Ingermanländska kriget år 1613, sedan tillbringat en del år utomlands för att därefter återvända och bli Gustav II Adolfs kammarherre. Han lät sig inskrivas på Riddarhuset 1625 och lade då "af Sjundeby" till sitt namn. Han deltog i det Andra polska kriget och år 1627 befordrades han till överste som befälhavare för ett finskt värvat kavalleriregemente efter att i slaget vid Grebin besegrat en mångfalt starkare polsk styrka. Ja, Gustav II Adolf dubbade honom också till riddare inför en uppställd här.

Ätten Totts stamvapen. Från "Ätten Thott under medeltiden".

Riksråd blev han år 1630 och befordrades i samma veva till generalmajor. Han följde Gustav Adolf när denne drog ut i krig till Tyskland, och hans bana i Tyskland blev lysande. Redan 1631 befordrades han till general av kavalleriet och till fältmarskalk. I slaget vid Breitenfeld ledde han tillsammans med Torsten Stålhandske det finska rytteriet, och efter detta sändes han med en egen fördelning att erövra norra Tyskland.

Och här kommer vi in på Döden som tema. Man strävade till enhetlighet i fråga om kavalleriets standar. Kompanierna inom samma regemente hade samma färg på standaren, men olika bild eller inskription och från trettioåriga krigets dagar vet vi att det förekom gröna, röda och blågula dukar inom det finska rytteriet. Livkompanets standar stack ut från de andra, för dess färg var alltid vit. Vanligtvis var det regementsöverstarna själva som planerade standaren för sina trupper, och det har faktiskt bevarats en bildserie för Åke Totts regemente.

Standaren för Åke Totts kavalleriregemente, den vita livkompanifanan står främst. Bildkälla: Osprey Publishing.


Ämnet var släktnamnet Tott, det som i tyskarnas öron lät som Tod, dvs döden. Kompanistandaren skiljde sig från varandra i det som stack ut ur ögonhålorna på kraniet; eldsflammor, blommor och blad eller en orm. På frånsidan återfanns sannolikt konungens monogram eller tre kronor samt den latinska förkortningen G.A.R.S, från Gustavus Adolphus Rex Svecorum. Dödskallen som militärt emblem är inte helt obekant genom historien, med den har man velat uttrycka dödsförakt och skrämma fienden. Speciellt populär har den varit bland kavallerister och husarer.

Krigsmän från trettioåriga kriget, i mitten en kyrassiär från Totts kavalleriregemente
 och till höger en av Stålhandskes finska ryttare. Bildkälla: Osprey Publishing.

Till sist avbröts Totts krigarbana av sjuklighet, otaliga strider och skador hade tärt på hälsan, och han klarade inte längre av fältlivets påfrestningar. Hans konung Gustav Adolf hade stupat vid Lützen, och Åke Tott blev en i följet som beledsagade det kungliga liket hem till Sverige för att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därmed var hans krigarbana avslutad och han övergick till att vara godsägare, en sträng och fordrande sådan, samt att delta i riksrådets arbete om än relativt sporadiskt.

Gustav II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633, målning av Carl Gustaf Hellqvist 1885.
 Åke Tott deltog  som medlem av delegationen.

Med pengar från sitt krigsbyte förvandlade Tott sin gård Ekolsund i Uppland till en storslagen herrgård, och han ägde också Sjundby i Sjundeå, Gerknäs i Lojo, Liuksiala i Kangasala samt Lavila och Vuojoki i Euraåminne. Under en tillfällig vistelse i Finland år 1640, medan han befann sig på resa mellan Sjundby och godsen i Åbotrakten, avled han överraskande på vägen mellan Lavila gård och kyrkbacken i Irjanne. Folktraditionen vet ännu idag att peka ut en sten i närheten av Euraåminne centrum, som kallas "Åke Totts blodsten", eftersom det sägs att hans blod stänkt på denna. Diagnosen vid tiden var blodstörtning, något som vanligvis betyder att blodkärl brustit i luftstrupen och inbegriper upphostande av stora mängder blod. Grundläggande orsaker kan vara flere, men samtiden var av den åsikten att gamla krigsskador gjort sig påminda.

Åke Tott begravs under stora och ståtliga ceremonier 29 september 1640 i Åbo domkyrka. Biskop Rothovius predikar och närvarande är 52 präster och fyra kompanier krigsfolk. Det är generalguvernören Per Brahe som låter gravsätta sin svåger i den helige Laurentius kapell, och senare skall han också låta uppföra det ståtliga gravmonument i svart och vit marmor som fortfarande står kvar i kyrkorummet. Det är den kände tyske barockbildhuggaren Peter Schultz som står för utsmyckandet och statyerna i helfigur av Åke Tott och makan Christina Brahe.

General Döden rider på slagfältet. Målning av Edgar Bundy 1911.

Anders Segersven

Litteratur:
Göte Göransson: Gustav II Adolf och hans folk, Bra Böcker 1994
Richard Brzezinski & Richard Hook: The Army of Gustavus Adolphus 2 Cavalry, Osprey Publishing, Oxford 1993



tisdag 10 november 2020

 Von Zweigbergk och basilisken

Von Zweigbergk. Teckning av Anders Segersven

Det hände sig nyligen i en diskussion med kollegan på Riksarkivet, att basilisken kom på tal. Det handlade egentligen om ett försök till identifikation av ett okänt vapen, men då den föregivna fågeln föreföll ha svans, så uppstod spörsmålet om huruvida det kunda vara fråga om en basilisk. Dylika finns ju inte i överflöd i Norden, månntro alls i finsk heraldik?

Finns visst. Släkten von Zweigbergk har en i hjälmprydnaden, och den släkten har figurerat i Finland sedan 1600-talet. Släktens förste medlem med svensk anknytning, Georg von Zweygbergk, utvandrade i början av 1600-talet från Böhmen  och stupade 1641 såsom svensk överste i slaget vid Wolfenbüttel

Stamfadern George Ludwig von Zweigbergk fungerade enligt uppgift som stallmästare vid det kejserliga hovet i Prag under slutet av 1500-talet, och i något skede skulle han ha erhållit adelsvärdighet av den tysk-romerske kejsaren. Sonen George, född 1596, konverterade till lutherdomen, och det var alltså han som stupade i den svenska protestantiska krigshär, som han alldeles nyligen anslutit sig till.

Tyska protestantiska krigsmän i den böhmiske Fredrik V:s sold
 enligt Göte Göransson i "Gustav II Adolf och hans folk".


Drottning Kristina gav år 1647 förläningsbrev på egendomar i Ingermanland och Kexholms län åt Georges fem söner "att niuta, bruka och behålla under Adelig frijhet och frälsemanna tienst", men de godsen reducerades 1685 tillbaka till kronan. Ätten bodde därefter kvar huvudsakligen i Finland och Baltikum, de fem bröderna och deras söner såsom officerare i svensk tjänst, några även i rysk.

De ryska medlemmarna av släkten introducerades år 1827 i guvernementet Novgorods adelsmatrikel under namnet Zveiberg, nummer 771, men den släktgrenens senare öden i Ryssland är okända.

Den svenska grenen av släkten härstammar från Anthon von Zweigbergk, som kom att växa upp i Sverige som fosterbarn till generalen Carl Gustav Creutz, den finska grenen igen från två av Anthons bröder. De skriver namnet omväxlande som von Zweygberg, von Zweygbergk, men också som Zweigberg och Zweygberg.

Vapenbeskrivningen lyder: Sköld: i av silver och rött snedrutat fält en balk av silver, belagd med en trebladig röd gren. Hjälmen krönt. Hjälmprydnad: en uppstigande tvestjärtad röd basilisk med krona och beväring av guld. Hjälmtäcke invändigt av silver, utvändigt rött. Vapenteckningen av Jan Raneke till höger visar tydligt basiliskens tvestjärt, vilket jag inser att min egen teckning ovan inte gör. My bad.

Det majestätiska lejonet är djurens konung, den likaledes ståtliga örnen är fåglarnas konung, men kräldjurens härskare är den lilla och ondsinta basilisken, först beskriven av Plinius den äldre. Ja, så gemen är den att även alla andra ormar och kräldjur räds den.

En basilisk avbildas med en tupps huvud och ben och en drakes kropp och vingar, därtill är den krönt med en krona. Kläckt ur ett tuppägg och ruvad av en padda på en dynghög är den ett av de grymmaste fabeldjuren och har en blick som dödar och ödelägger allt omkring sig, fåglar faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är den okuvliga vesslan eller att den möter sin egen bild i en spegel. 

Basilisken som den är framställd i Physiologus.


Basilisken är inte ett av de vanligaste vapendjuren, men den förekommer i åtskilliga släktvapen över Europa, ofta som sköldhållare. Med detta anseeende kan man fråga sig varför någon skulle komma på tanken att välja denna sällsynt motbjudande reptil som vapendjur. Det enkla svaret är väl för att avskräcka avundsmän och motståndare.

Nåväl. Det okända vapnet på kruthornet som det hela startade med förblev oidentifierat tills vidare, även om man får anta att det härstammar från Tyskland någon gång i tiden, men det hela ledde till en riktigt uppfriskande utfärd i fabeldjurens kulturhistoria. Ett av heraldikens glädjeämnen, sanna mina ord.

"Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
     Klang Du och Jag!"

Carl Michael Bellman: Fredmans Epistel nr 82.

Basilisk med stadens vapen i Basel. Bildkälla: Wikimedia.


Anders Segersven

Litteratur:

Kalender över ointroducerad adels förening 1975, Uppsala 1975

Alf Henriksson, Disa Törngren, Lars Hansson: Bra Böckers Hexikon 1981

Stephen Friar (ed.): A New Dictionary of Heraldry, London 1987

Ottfried Neubecker: Heraldik, Källor - Symbolik - Användning, Liber 1982