Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Hertig Johan och hans vapen

Hertig Johans vapen i ett manuskript från 1561.

Några ord om det som ibland kallats "Finlands första vapen"; år 1556 utnämnde Gustav Vasa sonen Johan till hertig av Finland, möjligen som ett motdrag gentemot tsaren av Ryssland som hade börjat sköta förbindelserna med Sverige via en underhuggare, fursten av Novgorod. Dylika vasaller hade Gustav inte tidigare haft att tillgå.

Hertigdömet omfattade inte hela Finland av idag (eller ens då) utan de sydvästra landsdelarna som förr kallats "Södra Finland" respektive "Norra Finland" (gränsen utgjordes av Aura å) eller alternativt Åbo slottslän samt Kumogårds och Kastelholms slottslän. Senare tillkom också Raseborgs slottslän.

Den 7 september 1557 utfärdades så vapenbrevet för hertigdömet Finland och hertig Johan i egenskap av "arvfurste och hertug till Finland". Det ursprungliga vapenbrevet med bild finns inte bevarat men nog en kopia (som saknar bild). Vapenbeskrivningen lyder som följer:

“Vår käre sonn her Johann och hands effterkommende barn... till förbe:te furstendömes yttermere stadfestelsse och evigh bliffvende skiöldh, vapn och skiölhemercke, som ähr:

en fyrestyckett skiöld, thet öffre och ögre, så och thett nidre och venstre fiälledtt halfparthen blått, och ther udi två sölffverferghe siuudde stiärner, och niderdelenn förgyltt, och utöffver bådhe thesse färgher een biörn medh ett förgyltt dragett sverdh emellem bådhe främbre ramerne; hvilckitt vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Norre Finlandh och Kumegårdz länn. Thett andre öffre och venstre, så och thett nidre och högre fiälledt rödtt och udi hvartt aff thöm en open förgyltt tornerehiälm medh en chrone opå och två glaffvenstaker udi korsvijss baak för hiälmen, bådhe medh förgyltte udder, blå fänicker och förgyltte korss egenom, hvilckett vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Södre Finlandh, Rasborgz län och Ålandh; item offven opå förbe:te vapn tree öpne tornerehälmer, hvarthere medh enn chrone, och udi chronen på then högre hiälmen een halff biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e], och udi chronen på then venstre och tridhie hiälmen fem glaffvenstaaker, alle medh förgyltte udder, blåe fänicker och förgyltte kors udi (&c)”.

Hertig Johans vapen. Rekonstruktion från vapenbrevet av Carol Hedberg.

Vapnet omfattar vapenbilderna för Satakunda (Norra Finland) och Egentliga Finland (Södra Finland) samt förstås Vasaättens vapen. Att Satakunda fått den heraldiskt förnämligare positionen har tolkats som att Åbo slott ju ligger på Aura ås norra strand.

Så långt så väl, men nu gick det ju på det viset att hertig Johan inte tog i bruk det här vapnet, utan en version där också Tre Kronor och Folkungalejonet ingick. Tydligen gällde det att visa lite tronaspiration också - han tänkte inte förbli hertig av Finland hela livet ut. Den versionen är betydligt mer känd, eftersom den fortfarande återfinns huggen i sten ovanför ingångsporten till Åbo slott.

Vapnet ovanför porten till Åbo slott, troligen utfört av stenhuggaren Antonius Timmerman på 1550-talet. 

Så dog Gustav Vasa år 1560, och arbetet med att utforma hans gravmonument vidtog. Där fick Finland sedan ett helt annat vapen. Men det är en annan historia.

Anders Segersven