Rekonstruktion av ett 1500-talsvapen - Karin Hansdotter

Ett fullständigt vapen för Karin Hansdotter. Nu bör man hålla i minnet att det är fråga om ett försök till rekonstruktion, och hjälmprydnaden är densamma som Drake af Intorp förde, de var en av "sparre över stjärna"-släkterna. Vi vet inte med säkerhet om Karin Hansdotter någonsin använde ett vapen med hjälmprydnad. Teckning av Anders Segersven.

Karin (Katarina) Hansdotter, född 1539 och död enligt uppgift 1596 en kort tid innan Klubbekriget nådde hennes egendom Växiö (Vääksy) i Kangasala. Hon var dotter till Hans Klasson Kökkemäster, en avsatt munk, och Ingeborg Åkesdotter, som var utomäktenskaplig dotter till Åke Hansson Tott.

Mest av allt är hon känd för att hon var hertig Johans mätress, "frilla" som det hette vid tiden. Hon födde honom fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. Johan hade gjort bekantskap med henne omkring år 1555 på Stockholms slott där hon tjänat som fatburspiga. När Johan gifte sig med Katarina Jagellonica 1562 fick hon sedan stiga åt sidan.

Kungligheter hade frillor förr, kalla det älskarinnor eller livskamrater om man så vill. Vad som inte nödvändigtvis var tillåtet för såkallat vanligt folk var något relativt självklart för t.ex. furstar och hertigar.

Karin Hansdotters levnadsbana tecknad av Liisa Kanerva i utställningspublikationen "Tre Katarinor -
 Renässansens kvinna på Åbo slott", Åbo landskapsmuseum 2001.

Att gifta sig ståndsmässigt för någon från den här samhällsklassen var en långdragen och invecklad process, som involverade politik, allianser och hemgiften som kunde vara större än ett mindre furstendömes budget. Förhandlingarna kunde ta åratal, helt enkelt. Trevligt vore det ju om tycke uppstod också, men det var inte en nödvändighet, om man säger så. Och däremellan fanns alltså möjligheten att hålla sig med frilla.

I huvudbaneret för Gustaf Horn (1621 - 1673) i Halikko kyrka ingår Karin Hansdotters vapen i anorna på mödernesidan. Av någon anledning är stjärnorna här röda, vilket kan bero på något missförstånd eller senare tiders restaureringar. Bildkälla: Riksarkivet / Martti Puhakka.

Men det var ju först och främst Karin Hansdotters vapen det skulle handla om här. Så mycket vet vi att hon förde ett vapen med en stjärna under och två över en sparre. Karins mormor, Ingeborg Åkesdotters mor, hon hette Kerstin också, och hon var dotter till en häradshövding i Västergötland som hette Broder Buth. Buth hade ett vapen med en sparre och senare tillades en stjärna. Hustrun Märta Knutsdotter hörde till det släktkonglomerat som brukar kallas "Sparre över stjärna-släkterna". I princip samma vapen här också alltså, i blått fält en sparre över en stjärna, båda av guld.

Karin Hansdotter dog alltså år 1596, och anses ha blivit begraven vid maken Lars Henrikssons sida i Kangasala kyrka. Men blev hon senare flyttad till Åbo domkyrka? Nämligen, Juhani Rinne utförde år 1922 arkeologiska utgrävningar i domkyrkan och uppger sig då ha hittat en gravsten med hennes vapen. Någon annan som förde två stjärnor över och en under en sparre fanns veterligen inte.

Historiallinen Arkisto XXXI 1923, sid 50. "Dr J. Rinne redogjorde för sina gravundersökningar hittills i Åbo domkyrka, till den del man hunnit få klarhet i resultaten. Det gravmaterial som tills vidare har avslöjats under golvet är till stor del förvanskat. De murade gravarna har nämligen inte varit välvda, och de har täckts endast med stora gravhällar, vilka i branden år 1827 har splittrats och varför gravarna sedan vid golvets förnyande har fyllts med jord. Denna fyllnadsjord har pressat också de ännu hela kistorna samman och skadat innehållet. De gravar som inte skyddats av väggar har igen genom gångna tiders allehanda grävningar blivit fördärvade till största delen. Men trots allt har man kunnat göra upplysande observationer om forna tiders gravskick och intressanta detaljer har framkommit. Speciellt intresserade talaren sig för några upphittade gravstensfragment varpå delar av den avlidnes vapen bevarats. Det här vapnet, om än ofullständigt, är helt klart detsamma som veterligen endast använts av finlandsfödda hertiginnan Karin Hansdotter, vars förtjänst det enligt talaren mer än allmänt erkänt är att Finland blev ett hertigdöme för Gustav Vasas favoritson Johan..."

Problemet är bara att det inte går att lokalisera denna gravsten eller ens att hitta en bild på den. Juhani Rinne publicerade sin utgrävningsrapport i Historiallinen Arkisto XXXI, men där finns bara konstaterandet av fyndet och inga bilder. En del senare skribenter, bl.a. Gardberg, hänvisar till denna källa, men ingen tycks veta var fyndet finns nu. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet och den tidigare domkyrkointendenten Riikka Kaisti men kammat noll. Den här vapenstenen är inte känd.

Förunderligt och frustrerande, men så råkade jag i något skede läsa i "Lastuja Suomen historiasta", den finska blogggen för historieämnet vid Åbo Universitet; "Turun tuomiokirkko ansaitsee enemmän" (Åbo domkyrka förtjänar mer"), och det var intressant både för att jag trott att nationalhelgedomen var mer genomgående studerad än vad som tycks vara fallet, och för att här konstateras:

"Sekä 1920- että 1970-lukujen kenttätöiden arkeologiset löydöt ovat edelleen alkuperäispakkauksissaan museon varastossa. Niitä ei ole analysoitu, ja osa 1970-luvulla talletetuista löydöistä on peräti konservoimatta ja luetteloimatta." 

Min översättning: De arkeologiska fynden från fältarbetena både på 1920- och 1970-talen är fortfarande i sina ursprungliga förpackningar i museets lager. De har inte blivit analyserade, och en del av de på 1970-talet upptagna fynden har varken konserverats eller katalogiserats.

Kan det möjligen vara så att också Karin Hansdotters gravsten ligger bortglömd i detta lager, och har gjort det i årtionden?

Nå, Karin Hansdotter emottog en del gods hösten 1562, vilka skulle garantera hennes uppehälle och samma höst gifte hon sig med Johans hovman Klas Westgöte. Paret bosatte sig sedan på Klas hemgård Vik i Birkala. Karins mor föjde med, och de två yngsta barnen, medan de två äldre barnen blev hos Johan.

Säkten Westgötes vapen. Ur Klingspors vapenbok.

Men 1563 föll Åbo slott för Erik XIV:s trupper. Hertig Johans uppror mot sin bror hade misslyckats, hertigen och de två äldsta barnen fängslades och fördes till Stockholm. Klas Westgöte hade som Johans hovman stått honom nära, och även han fängslades. Han dömdes av Erik XIV till döden och avrättades som landsförrädare samma år. Karin blev utplundrad av grannar och ortsbor och hennes ekonomiska situation var svår. Egendomen återställdes ändå trots allt av Erik XIV ett halvår senare.

Som änka bodde Karin i Vääksy, och till granngodset Liuksiala anlände en Lars Henriksson Hordeel år 1572 för att bli befallningsman på kungsgården. Dessa tu gifte sig samma år och nuvarande kung Johan III lät sedermera adla denne Lars Hordeel år 1576 på villkoret att denne "sig ytterligare härefter med trohet och flit emot oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar förhåller". Maken Lars utnämndes sedan till befallningsman och hennes son Julius till ståthållare på Åbo slott, barnen med Johan blev adlade.

Släkten Hordeels vapen, i blått fält sex rudor av silver.
 Ur Klingspors vapenbok.

Så kom det sig att Karin Hansdotter igen efter år 1580 tillbringade mycket av sin tid som husfru på Åbo slott. År 1585 blev hon fostermor till sin dotter Sofias barn vid svärsonen Pontus död tills de fördes till Stockholm år 1589. Änka blev hon igen år 1591 och drog sig då tillbaka för gott till sitt gods vid Tammerfors och där avled hon också år 1596. Intressant nog så bodde hon nästintill granne med Karin Månsdotter på Liuksiala, och man får anta att de två damerna umgicks. En hel del gemensamma erfarenheter hade de förvisso.

Något känt porträtt av Karin Hansdotter finns inte, men nog av dottern Sofia Gyllenhielm.

 Kopia år 1617 av oljemålning från ca. 1580 på Gripsholm.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Arvet efter Gustav Vasa, Stockholm 2005
Tre Katarinor - Renässansens kvinna på Åbo slott, Åbo landskapsmuseum 2001
C. J. Gardberg: Tre Katarinor på Åbo slott, Borgå 1985

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).