Släkten Björnram på Domargård

Huvudbaner för Arvid Christersson (död före 1628) i Karis kyrka samt Björnrams vapen i
Reinhold Hausens samlingar på Riksarkivet i Finland.

I Karis, nuvarande Raseborg, alldeles ett stenkast från de ställen där som barn jag lekt - som man brukar säga - ligger resterna av Björnramarnas gamla säte Domargård. Stället är som sådant idag inget mer än en vildvuxen kulle omgiven av åkermark, det hör till de där som man behöver känna till för att hitta. Det som en gång i tiden var ett frälsesäteri för en mäktig släkt har för länge sedan upphört att finnas till, kvar finns bara enstaka stenar gömda i gräset och bland buskarna på en vindpinad kulle. Om man rotar lite i gräset kan man hitta en igenrasad nedgång till en källare som inte på århundraden fyllt den uppgift den ursprungligen var avsedd för.

Domargård har försvunnit in i tidens ström, och markerna från det gamla Domarby har gått upp i Degerby gård, som ursprungligen var ett landbogods under Domargård frälsesäteri. Det här kan inte direkt kallas för ruinromantik, för det finns inga ruiner, men det är något väldigt fascinerande med att röra sig i dylika kulturlandskap med vetskapen om att här en gång fanns byggnader och folk, liv och rörelse, strävsamt arbete och helgdagsståt och vardagsstolthet.

Kullen där Domargård en gång legat. Bild Anders Segersven.

Karis socken nämns första gången i bevarade dokument år 1326 och under det påföljande 1400-talet omnämns byarna Domarby, Degerby och Kegerbacka som tillhörande Dalakarlabol i skattelängder. Stället kallas omväxlande för Domarby och Domargård, domarnamnet torde härröra från den förste kände ägaren Nils Ingesson Djekn år 1412 som innehade ett domarämbete i Nyland omkring sekelskiftet 1300-1400.

Hur Domargård sedan kommit i Björnramarnas ägo är oklart men sannolikt via någondera av Nils Ingesssons döttrar. Hursomhelst så finner vi Jacob "Jeppe" Mattson (Björnram) som ägare under slutet av 1400-talet och sonen Per Jacobsson till Domargård nämns som frälseman år 1542.

Matts Andersson (Björnram) 1579.

Sonsonen Matts Andersson var den förste med Björnramarnas sedernera vedertagna vapen. Han ägde Domargård från 1565 och under det att han fungerade som fogde i Kexholms län erhöll han år 1581 sköldebrev på ett vapen med två korslagda stridsgissel åtföljda av fyra björnramar, en i vardera vinkeln. Innan det hade han hunnit föra ett vapen med en sexuddig stjärna samt också en delad sköld med två björnramar i det övre fältet och en i det nedre (den versionen senare förknippad med släkten Björnram af Isnäs).

Isnässläkten Björnram härstammar i sin tur från Pernå i östra Nyland, där stamfadern Lars Olofsson var knektehövitsman och kämpade för Gustav Vasa mot danskarna på dennes väg till makten i Sverige. Sonen Hans Larsson, sekreterare åt Gustav Vasa  och sedermera amiral i de "Narviske farvattnen" slöt Isnässläkten Björnram då han avled år 1571. Några direkta kopplingar till Björnramarna på Domargård tycks inte finnas annat än den kryptiska anteckning som finns hos Anrep att Matts Andersson i något skede tagit Hans Larssons till Isnäs sköldemärke, detta tydligen före Matts Andersson fått sitt sköldebrev av 1581 med ett eget björnramsvapen.

Hans Larsson till Isnäs vapen på glasmålning i
Pernå kyrka. Bild Yrjö Kotivuori/Riksarkivet.

Det är stridbara symboler som återfinns i Matts Anderssons vapen, förutom att björnramar i sig kan utdela rejäla rallarsvingar, så återfinner vi alltså stridsgissel både på skölden och på hjälmen, och i hjälmprydnaden ännu därtill en stridsklubba, också känd som hjälmkrossare. Magnus Bäckmark skriver i Riddarhusets vapensköldar: "Föremålet mitt på hjälmen är en stridsklubba. Med sin tyngd var det ett fruktansvärt ryttarvapen. Stridsgisslet hade en fördel jämfört med klubban, nämligen att det inte gav någon rekyl när det träffade sitt mål."  Matts Andersson var förvisso frälseryttare och hövitsman för en bondehär år 1577 och deltog säkerligen i diverse skärmytslingar vid östgränsen i sina dagar, men vi känner inte till att han skulle ha deltagit i något regelrätt slag.

Vi kan också konstatera att den vapenbild för Isnässläkten med två björnramar i övre fältet och en i nedre fältet, som förekommer i äldre vapenbilder är felaktig, Hans Larsson förde alla tre björnramar i övre fältet och det nedre fältet är tomt. Det här visas av bevarade vapen i Pernå och Tenala kyrkor.

Björnram introducerades sedermera på Sveriges Riddarhus år 1642 som adliga ätten nr 300 i och med Matts sonsons söner, officerarna Claes och Arvid Arvidssöner. Arvid Arvidsson hade en äventyrlig bana, först landsflykt i ungdomen då han ihjälskjutit en man i en duell i Riga, sedan skulle han som amirallöjtnant komma att gå under med regalskeppet Kronan i slaget om Öland 1.6.1676. Han var barnlös och slöt därmed ätten Björnram på svärdssidan. Brodern Claes Arvidsson, kapten vid Åbo läns regemente, hade gått bort redan omkring 1668. I slutändan var det dottern Anna och hennes make, kaptenen Karl Rosenlindt som kom att ärva Domargård, och gården kom sedan att gå vidare inom släkten Rosenlindt under 1700-talet.

Björnrams vapenplåt på Sveriges Riddarhus. Bild ur bokverket
Riddarhusets vapensköldar.

Hur såg detta Domargård då ut i sin glans dagar? Ja, det vet vi inte. Det finns så vitt jag vet inga avbildningar, ritningar eller skisser bevarade av sätesgården och i dagens läge återstår det bara några övervuxna stenfötter och en källare på kullen där gårdscentrum låg. Arkeologiska undersökningar utfördes 1959 av Henrik Lilius och Nils Cleve. Man utgrävde tre husgrunder som bildade ett komplex med ett hus i bakgrunden och två symmetriskt på båda sidorna; ett upplägg som man ansåg som stilmässigt hemmahörande i barocken och därmed 1600-talet. Likaså daterades teglen i källaren till 1600-talet. 

Resterna av det som uppenbarligen varit mangårdsbyggnaden. Källarens ingång var i början av april 2024
 ännu snöfylld och lockade inte till närmare undersökningar. Bilder Anders Segersven.

Man hittade en del järnspik, skrot, kruk- och glasbitar, två gamla nycklar och en del av en kritpipa, inte så mycket mer. Därtill kunde man konstatera rester av pålning och bilade stockar i bäcken norr om gården. Här har tydligen funnits en brokonstruktion, vilket stöds av kartor från 1700-talet.

Det här är naturligtvis ren spekulation, men ett försök till rekonstruktion av Ånga, ett frälsesäteri från
 1600-talet i Södermanland av Göte Göransson i boken Gustav II Adolf och hans folk.

Under andra hälften av 1700-talet uppges att ägaren Jacob Christopher Rosenlindt med familj bebor Degerby, som nu är frälse. Det förefaller som att man i detta skede inrättat sig på höjden strax väster om Domargård, där Degerby gårdscentrum fortfarande ligger. Efter en anteckning i kyrkoböckerna år 1813 om att pastorsänkan Sophia Dorothea Palander flyttat bort från Domargård, återfinns därstädes bara arbetsfolk och så sakteliga glider den gamla gården ut ur dokumenten och in i historiens dunkel och skattar åt förgängelsen utan att lämna större spår efter sig i bevarade dokument.

Anders Segersven

Källor:

Nyländska sätes- och kungsgårdar från medeltid och 1500-tal

Karjaa Degerby Domargård, Jan Fast 1996-97

Museiverket, utgrävning av Domargård 1959

Riddarhusets vapensköldar - bokverket 2019

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden, Helsingfors 1909

Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011

Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven

Sigrid Granfelt som vapenmålare

Sigrid Granfelt på odaterat fotografi samt avtecknad med konstnärskollegan
 Anna Bremer von Bonsdorff i serien Ellen T.

Heraldiken attraherar av någon anledning främst manliga utövare, men visst har det genom tiderna förekommit såväl kvinnliga heraldiker som kvinnliga vapenmålare. En av de senare, och måhända oförtjänt obekant, var konstnärinnan Sigrid Granfelt (1868-1942). Hon var syster till heraldikern och genealogen George Granfelt, vilket i och för sig nog torde förklara åtminstone en del av den heraldiska kopplingen.

Vapnet för adliga ätten n. 274 Estlander,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Sigrid Granfelt föddes i Åbo 1868 och avled i Helsingfors 1942, 74 år gammal. Hon var utbildad konstnärinna, först vid Ritskolan i Helsingfors och sedermera studerade hon måleri i Paris och reste i Tyskland, England, Holland och Italien. Hon målade i främsta hand djurmotiv men också porträtt och landskap. Och heraldiska vapen, som vi ska se.

Brodern George Granfelt hade år 1889 gett ut en vapenbok med avbildningar i färg och vapenbeskrivingar för alla då på riddarhuset inskrivna ätter. I förordet anges att vapnen tecknats av G.F. Granfelt själv. År 1893 publicerade han ett tillägg, som förutom en del rättelser upptog tre nyintroducerade vapen, två friherrliga och ett adligt. Ytterligare fyra nytillkomna adliga vapen publicerades i Storfurstendömet Finlands Ridderskaps och Adelskalender 1897.

Vapnet för adliga ätten n. 273 von Rettig,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt

I förordet till tillägget 1893 underströk George att han inte hade haft någon som helst del i tillkomsten av dessa nya vapen, och detsamma torde gälla för de ännu senare vapnen. En del av vapenteckningarna är ändå signerade "Granfelt", och det är alltså Sigrid Granfelt som stått för dessa. Sigrid hade inte gjort något väsen om det hela, och länge tolkades vapenbilderna ändå som gjorda av brodern George. Det var riddarhusgenealogen Torsten G. Aminoff, som 1981 tog upp saken i Gentes Finlandiae V under rubriken "Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär". Aminoff konstaterar angående framställningarna "dessa vapenmålningar, vilka i fråga om framställningssättets finess och detaljutformningens filigranartade omsorgsfullhet för mig står som en kulminationspunkt inom finländsk släktvapenkonst". Han erkänner hursomhelst att han förut hållit dem som utförda av George Granfelt.

Friherrliga ätten n. 61 von Hellens, upphöjd i friherrligt stånd 1895.
Vapenmålningen signerad "Granfelt", sannolikt Sigrid Granfelt.

Under senare delen av sitt liv vistades Sigrid Granfelt på Husö gård på Åland, där hon lät uppföra ett hus åt sig 1912. Här ägnade hon sig åt djurhållning, trädgårdsodling och hantverk. Hon arbetade för hemslöjdens utvecklande på Åland och var aktiv inom Martharörelsen. 1940 donerade Sigrid sitt hemman med hus, mark och vattenområden till Stiftelsen för Åbo Akademi med naturskydd i åtanke, för vilket hon är vederbörligen hågkommen.

Vapnet för adliga ätten n. 268 Brummer, adlad 1892.
Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Det är tämligen uppenbart att Sigrid Granfelt själv inte höll sina vapenmålningar som något särskilt att framhäva, och hon utförde dem säkerligen på begäran av brodern George, men vi inom den heraldiska världen har all anledning att uppmärksamma dem och det hon gjort för den finländska heraldiken.

En av Sigrid Granfelts "vanliga" målningar; "Getter på strandklippa" 1898.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär, Gentes Finlandiae V 1981
Torsten G. Aminoff: Riddarhusets yngsta vapen, Gentes Finlandiae V 1981

Anders Segersven

En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Finlands härold

Härolder i sina typiska tjänstevapenrockar, tappertar, vid begravningen av Albrekt VII av Österrike i  Bryssel
 år 1622. I mitten härolden för de habsburgska Nederländerna, till höger Artois och till vänster Flandern.

Rent historiskt sett var härolden en ämbetsman som ledde verkställningen av offentliga tillställningar som kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. Härolder, som för övrigt gett heraldiken sitt namn, är kända sedan 1100-talets senare hälft. I begynnelsen fungerade de som konferencierer och underhållare vid tornerspel med uppgift att bland annat presentera deltagarna på ett medryckande sätt. Härvidlag var kunskap om vapen och deras beskrivning av avgörande betydelse, och härolderna är oskiljbart förenade med heraldikens uppkomst och utveckling under medeltiden.

Det finns inte mycket information om härolder i de nordiska länderna,
 men dessa två tjänstgjorde under Erik XIV.

Sedermera fick de också andra uppgifter av ceremoniell karaktär, som experter inom heraldik kom de att föra vapenrullor; härolder in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier, dömde i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen samt höll vapensyn vid torneringar. Härolden kunde också fungera som budbärare och åtnjöt ett visst skydd och immunitet på resor och på slagfält. Om han i början liknat något vi idag skulle kalla sportkommentator, så kom han med tiden att utvecklas till någonting som inte var helt olikt en diplomat.

Härolder med plymer i hattarna vid Borgå lantdag 1809.
 I förgrunden en av ridderskapets och adelns härolder (Finland)
 i blått och i bakgrunden en kejserlig härold i S:t Andreasordens
 gröna dräkt. Detalj ur Emanuel Thelnings kända målning.

Men Finlands härold? Ja, vid Borgå lantdag år 1809 fanns det något som man kunde kalla för det, i själva verket fyra stycken, även om man kan säga att två av dessa representerade det kejserliga Ryssland. Borgå lantdag 1809 hör till de stora stunderna i Finlands historia, beroende på perspektiv kan man se tillfället som Finlands förening med Ryssland eller som nationen Finlands födelse.

Godsägaren och friherren Robert Wilhelm De Geer från Tervik i Pernå hade i februari 1809 utsetts till lantmarskalk för den kommande lantdagen i Borgå och kort därefter förordnade han om en lantmarskalkstav samt annan rekvisita som skulle komma att behövas, bland annat "två kejserliga häroldskåpor med stavar, Chaperons Impérial, avec leur caducée" samt "två häroldskåpor i blå sammet, med gyllene galoner för ridderskapet". De kejserliga häroldsdräkterna levererades till Borgå från ordenskapitlet i S:t Petersburg. Var de blå häroldsdräkterna för det finska ridderskapet och adeln syddes är okänt, men sannolikt är att de också tillverkades i Ryssland.

Det är talande att De Geer hade beställt blå häroldskåpor med guldgaloner, det vill säga i de svenska färgerna, men att vad som slutligen levererades var kåpor i blå sammet med silverbroderier. Blått och vitt, det som sedermera skulle bli Finlands färger. Men det är förstås enbart fråga om slumpens spel, blått och vitt för Finland var inte påtänkt ännu och skulle inte bli det på årtionden.

Lantmarskalksstaven i förgrunden och en av häroldsstavarna för
 adelns och ridderskapets härolder. Bildkälla Tandefelt.

I Borgå officierade alltså sammanlagt fyra härolder av två olika slag: två kejserliga härolder och två härolder som hörde till dett finska ridderskapet och adeln. I processionerna gick de grönklädda härolderna före den kejserliga delen av processionen, medan den finska adelns härolder alltid gick före de finska ständerna. Så kom de blåklädda härolderna alltså att ses som representerande storfurstendömet Finland, och det var en av ytterst få gånger, kanske den enda, då det förekommit officierande härolder i Finland.

En av ridderskapets och adelns häroldsdräkter har bevarats på
 Riddarhuset i Helsingfors. Den blå färgen har bleknat med tiden. Bildkälla Tandefelt.

Källa:
Henrika Tandefelt: Borgå 1809 Ceremoni och fest, Helsingfors 2009

Anders Segersven

Kommunvapen med adliga hänsyftningar

Inte bara adlig, utan rentav kunglig hänsyftning. Ända sedan staden Vasa erhöll stadsprivilegier och namn av

 Karl IX år 1611 har den också fört Vasaättens vase i sigill och vapen. Vapnet förbättrades ytterligare i

 maj 1918 då Senaten för Finland tilldelade staden Frihetskorsets orden som augmentation,

 eftersom den lagliga regeringen hade haft sitt säte i staden under inbördeskriget.

När det planeras ett kommunvapen, är en möjlighet att göra anspelningar på någon vapenförande ätt som eventuellt verkat länge på orten, kanske besuttit något känt gods eller herrgård. Enligt uppgift ska det finnas ett tjugotal kommunvapen i Finland som innehåller anspelningar på kända släkter i form eller annan.

Heraldikern Olof Eriksson, som i tiden ofta suttit i juryer som bedömt vapenförslag, har dock i sina hågkomster noterat att även om många fler adliga vapenanspelningar än så förekommit i bidragen, så brukade de ofta bli bestämt avvisade av kommunfäderna. Men ingalunda alla, som vi här ska se.

Elimä kommunvapen av Gustaf von Numers 1951 och teckning av Wrede af Elimä-vapnet,

 Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Elimä, numera en del av Kouvola, hade i sitt kommunvapen den häst som också återfinns i första fältet för friherrliga släkten Wrede af Elimä. Historien går tillbaka till slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna. Jag har skrivit om detta tidigare här. Det finns en anekdot från antagandet av kommunvapnet, som berättar att någon från kommunal sida hade opponerat sig mot antagandet av adliga element, vartill Gustaf von Numers hade replikerat: "Ja, men den här hästen har just kastat av en kung". Vapnet antogs.

Bromarv kommunvapen av Gustaf von Numers 1950 samt vapnet för adliga ätten Aminoff.

Bromarv var en kommun i västra Nyland som 1977 gick upp i Tenala kommun, och som numera är en del av staden Raseborg. Hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Omskrivet också i inlägget om kommunvapnen i Raseborg.

Pernå kommuns vapen, ritat av Gustaf von Numers och stadfäst 1952 samt vapenteckning

 för Johan Mattsson Teet från introduktionsansökan 1642.

Pernå kommun, numera en del av Lovisa stad i östra Nyland hade ett kommunvapen som gick tillbaka på släkten Teet, adlad Stierncreutz, som verkat både länge och väl i trakten och gett upphov till intressanta historier och legender. Ett tidigare inlägg om Teet och Pernå finns här.

Salo stads vapen samt adliga ätten Armfelt.

Salo stads vapen fram till kommunsammanslagningen 2009, då man övergick till att använda tidigare grannkommunen Halikkos vapen, innehöll en referens till adliga släkten Armfelts vapen, på vars marker köpingen ursprungligen grundades. Vapnet stadfästes år 1949 men hade ursprungligen skapats av Jac. Ahrenberg redan år 1902, och var det första vapnet för en köping i Finland.

Halikko kommunvapen av Olof Eriksson 1952 samt huvudbaner för

 Gustaf Henriksson Horn af Kanckas (d. 1673) i Halikko kyrka.

Hur det nu råkar sig, så har också Halikkos ursprungliga kommunvapen en adlig anspelning, till släkten Horn, vars medlemmar ägt bland annat gårdarna Åminne och Vuorentaka i kommunen.

Luumäki kommuns vapen av Gustaf von Numers 1951 samt adliga ätten

 Svinhufvud af Qvalstad, Sveriges Riddarhus.

Luumäki kommun i Södra Karelen hänvisar förutom till sina furuskogar, även till sin kände invånare presidenten Pehr Evind Svinhufvud och till fästningen i Davidstad.

Brahestads vapen i version av Olof Eriksson, stadfäst 1963 samt grevliga ätten

 Brahes vapen, Sveriges Riddarhus.

Brahestad grundades vid en gammal marknadsplats år 1649. När generalguvernören, greve Per Brahe köpte hela socknen och staden år 1652, fick den namnnet Brahestad efter honom. Redan i det första stadssigillet återfinns en sadlad häst som står över en bikupa, och från och med sigillet av 1673 har hästen fått en ryttare med höjd lans. Denna vapenbild härstammar från fälten två och tre i det grevliga Brahevapnet.

Ijo kommuns gamla vapen, av Kaj Kajander 1965 samt ätten Natt och Dags vapen, Sveriges Riddarhus.

Ijo kommun har i sitt ursprungliga vapen (sedan sammanslagning 2007 använder man vapnet för Kuivaniemi) en anspelning på den uradliga ätten Natt och Dag, som som höll Ijo socken som förläning på 1600-talet. I kommunvapenversionen har man visserligen också fått in en symbolik med nät för laxfiske i Ijo älv. Vågen står för gammal handelsplats.

Maxmo kommunvapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954 och släkten von Numers vapen i en version tecknad av den samme. I Maxmos fall håller tritonen symboler för fisket och jordbruket, i släktvapnet nöjer han sig med en rosenkvist.

När man nu radar upp de här vapnen, så slår det en att väldigt många av de med adliga anspelningar är komponerade av Gustaf von Numers - han var ju adelsman själv. Och vad beträffar vapnet för Maxmo så har han faktiskt använt sig av sitt eget släktvapen som utgångspunkt. Det beror för all del på att tongivande medlemmar av släkten von Numers bott och verkat i Maxmo.

En anspelning så god som någon. Kommunen Tottijärvis vapen går tillbaka till en

 legend om Matts Kurcks hund Totti som drunknade i den lokala sjön och

 därmed gav upphov till namnet ("Tottisjö"). Vapnet av Ahti Hammar 1957.

Källor:

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta
nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Anders Segersven

Vapenlikhetsfällan

Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.

Janzons tes är nämligen:

Det fanns inga ättevapen

Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.

Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.

Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.

Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner

 eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.

Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.

Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.

 "I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"

En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.

Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet

En riktigt stilig version av Lepas-vapnet återfinns i ryttmästare Jesper Mattson Kruus sigill av 1601. Det är bara det att Jesper Mattson Kruus inte tillhörde Lepasätten, han var en Cruus, som förde ett helt annat vapen. Men han hade ärvt godset Harviala efter sin morfar, riksrådet Björn Klasson till Lepas och tycks ha ansett att vapnet var bundet vid godset.

Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601.

Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.

Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.

I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.

Anders Segersven

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven