måndag 26 december 2016

Vapenpanelen på Svidja slott del III

Så är det dags att fortsätta genomgången av den snidade heraldiken på panelen i "Riddarsalen". I ett av hörnen har det samlats en fyrväppling av huvudsakligen tidigare ägare, Bielke, Banér, Wrangel och Reuterholm.

Från ovan Bielke af Åkerö, Baner, Wrangel och Reuterholm.

Släkternas vapen enligt Klingspors vapenbok.

Bielkevapnet torde hänvisa till Erik Bielke af Åkerö som verkade på gården 1620 - 1630, och släkten Banér under åren 1637 - 1661. Reuterholmska vapnet hänvisar till den illustre Gustaf Adolf Reuterholm under andra hälften av 1700-talet.

Vid det andra fönstret hittar vi vapnen för Stackelberg och von Fitinghoff (von Vietinghoff).

Teckningarna den här gången från Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

Nästa i raden är vapnen för Stierncrona och Armfelt.
Här, som tidigare, kan man igen konstatera att förebilden för panelvapnen har varit hjärtsköldarna i de kvadrerade vapnen, eftersom de ursprungliga stamvapnen för båda släkterna har varit något annorlunda. Huruvida det här beror på okunskap eller är avsiktligt, är svårt att säga.
I ensamt majestät ännu hjärtvapnet för Stiernsköld, på Svidja 1661 - 1663.

Panelen har alltså tillkommit för drygt 100 år sedan, under de sk. nystilarnas tidevarv, och får väl närmast anses representera nygotik, precis som hela huvudbyggnaden i sin samtidigt ombyggda stil med tinnar och torn.

Fanns det då några inhemska förebilder till den här panelen, från den rätta tiden alltså? Ja, det här är mitt eget antagande, men knappast har man undgått att studera den biskopsbänk som finns i Sagu kyrka i Egentliga Finland. Den är tillskriven biskop Konrad Bitz, hans vapen finns på den, och det gör att den torde härstamma från andra halvan av 1400-talet.

Biskopsbänken i Sagu kyrka

lördag 24 december 2016

Vapenpanelen på Svidja slott del II


På högsätet, för det är väl vad det är avsett som, återfinns vapnen för August Wrede af Elimä och hans hustru Anna von Liphardt.

I det förra inlägget berörde jag på ett mer allmänt plan Svidja och panelen i den sk. Riddarsalen. Idag ska vi ta en närmare titt på vilka vapen där återfinns.

Vapnen för Wrede och von Liphardt enligt Klingspors vapenbok.
I övrigt representerar vapnen på panelen både tidigare ägare och anfäder till ägarparet.

Här har vi vapnen för Manteuffel och Wrangel, båda av balttyskt ursprung. Teckningarna enligt Genealogisches handbuch der baltischen Ritterschaften.

På dörren till salen finns vapnet för släkten Sparre, uppenbarligen hänvisande till Hebla Siggesdotter Sparre som verkade på gården omkring 1548 - 1560.
Invid fönstret återfinns Rehbinders vapen.

Sparre och Rehbinder enligt Klingspor, friherrliga Rehbinder i mitten efter Jan Raneke. Notabelt är att panelens vapen med stjärnor i sköldhuvudet är hjärtvapnet från den friherrliga grenen, inte Rehbinders stamvapen. Treorna framställdes ursprungligen som krönta ormar, faktiskt.

Medeltida finsk heraldik i hörnet vid spisen. Till vänster Stiernkors, antagligen representerande Björn Ragvaldsson, ägare 1460 - 1494. Till höger vapnet för Konrad Bitz, biskop i Åbo 1460 - 1489. Under hans tid uppfördes Sjundeå kyrka.
Stiernkors enligt Klinspor och version av Konrad Bitz vapen av Markku Koponen från Heraldica Catholica Fennica.


Mer vapen från panelen följer nästa gång. God jul tillönskas bloggens läsare.

Anders Segersven

lördag 17 december 2016


Vapenpanelen på Svidja slott


Svidja ligger här i mina hemknutar i Sjundeå, så det faller sig naturligt att ta upp den heraldik vi kan hitta här, och ett fint exempel på vapensnideri från nystilarnas tidevarv är det förvisso.
Svidja i sig omnämns första gången i historiska dokument år 1420, och namnet var då på finska ”Syrjä”, vilket kan översättas till något som ligger ”på sidan om”. Björn Ragvaldsson, som var fogde i Tavastehus och domare i Raseborgs härad, förenade de olika bondgårdarna på området till en enda gård år 1460. Svidja förstorades till en stor gård under den tid Björn Ragvaldssons dotterson, riksmarskalk Erik Fleming och dennes son Claes Fleming ägde gården.
Det var Erik Fleming som lät bygga slottet under 1540-talet, och färdigt stod det omkring 1550. Grundupplägget är en parstuga med två stora rum och en hall i mitten, och kan ses som ett tidigt exempel på byggnadskulturen under den så kallade vasarenässansen. Taken i källaren och första våningen är välvda. Väggarna är tjocka och fönstren var mindre än de är idag, byggnaden kunde fungera också i försvarssyfte. Det kan nämnas att kung Gustav Vasa besökte gården under sin resa i Finland år 1555.
Claes Flemings ättlingar ägde Svidja till 1660-talet, och efter det har flere olika ägarsläkter förekommit, bl.a. Reuterholm, Wrangel och Wrede af Elimä. Under större delen av 1900-talet ägdes gården av den finska staten, tills den härom året såldes till privata aktörer.


Men låt oss koncentrera oss på Wrede, och närmare bestämt friherre August Wrede af Elimä som köpte gården år 1898, och började förverkliga sina idéer om en romantisk medeltid. Vi stötte på honom i förbigående tidigare i samband med historien om den tottska predikstolen, som han också var intresserad av.
Genast efter att köpt gården påbörjade Wrede omfattande restaureringsarbeten. Byggnadens klassicistiska, närmast gustavianska, utseende förbyttes i en senmedeltida stil med trappformade gavlar, torn och spetsbågiga fönster. Också rummen i första våningen ändrades i samma historiska anda. Det mest representativa rummet är den sk. riddarsalen med en vapenpanel i ek gjord av snickaren Karl Österblom från Kimito, det uppges att arbetet tog sex år i anspråk.
August Wredes släkting, konstnären Axel Haartman, deltog i planeringen av restaurationsarbetena, det är han som har gjort väggmålningen i riddarsalen. Motivet föreställer slaget vid Kirkholm nära Riga år 1605, och har anknytning till släkten Wredes historia. Vi har anledning att återkomma till målningen, och den heraldik som finns förknippad med den.
 Vapenmotiven i panelen går tillbaka på både gårdens ägare och i synnerhet på August Wredes och hustrun Anna von Liphardts anor. Vi ska i följande blogginlägg ta vapnen på panelen i närmare skärskådande.
Det har faktiskt stått ett slag vid Svidja också, så sent som den 10 februari 1918, under det finska inbördeskriget. Då hade omkring 200 vita förskansat sig i huvudbyggnaden, och försvarade sig mot närmare tusentalet rödgardister som anföll över fälten. Men det är en annan historia, och har inte så mycket med heraldik att göra.

söndag 11 december 2016


En heraldikers bekännelser


Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.
Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.
Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.
Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.
En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?
Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.
Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.
J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.
År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.
Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.
Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:
Schlegel & Klingspor
”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”
Min egen modernisering
”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."
En sida av Elias Brenners avteckningar.
Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.
Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.
I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.
Anders Segersven