Esbo 50 år som stad

Esbo fyller 50 år som stad, och händelsen till ära har man kommit ut med en ny logotype för evenemanget. Då stadens vapen fått en framträdande plats är det sannerligen värt ett inlägg.

Esbo må vara en ung stad, trots att man i metropolisk sammanvävnad med Helsingfors och Vanda, konurbation kallas det visst, faktiskt i all stillhet vuxit till Finlands näst största stad. Den gamla Kungsvägen från Åbo till Viborg har gått genom bygden sedan 1200-talet och Esbo som församling särskildes från Kyrkslätts kapell år 1458 vilket man räknar som ett slags begynnelse. Den tidigare landskommunen blev köping år 1963 och stad 1972. Samtidigt kan man konstatera att från 9000 invånare 1920 hade man 22 000 invånare år 1950, 100 000 år 1970 och år 2022 närmar man sig stadigt 300 000 invånare.

Namnet Esbo betyder för övrigt "asp-å", ursprungligen "Espa" som är känt från 1421. Den finska formen Espoo är alltså egentligen närmare det ursprungliga uttalet av namnet.

Esbovapnet är designat av heraldiker Kaj Kajander och stadfästes 1955.
 Originalteckningen i Europeana Heraldica.

Kronan i Esbo stads vapen hänsyftar till Esbogårds kungsgård, som bildades genom påbud av kung Gustav Vasa år 1556.  Gården omfattade på sin tid över hälften av dåvarande Esbo socken. Hästskon hänvisar för sin del till den medeltida strandvägen mellan Åbo och Viborg, som gick genom socknen och torde vara mer känd som Kungsvägen. De bybor som bodde längs vägen var belastade med skjutsningsplikt.

Bildkälla YLE.

Och vad kan man då, heraldiskt sett, finna i Esbo? Både det ena och det andra, och om man är en riktigt inbiten esboheraldiker, sådär som framlidne kollegan Jukka Suvisaari, så kan man skriva en hel bok om heraldik i Esbo. Vi ger ordet åt Jukka Suvisaari:

"Först tar jag upp Esbo stads vapen som är ståtligt och som lätt fastnar i minnet, en utomordentlig symbol för vår stad. Sköldens blåa färg är densamma i många nyländska vapen. Bl.a. Helsingfors, Vanda och Kyrkslätt samt landskapet Nyland använder denna blåa sköldfärg och i bilden finns antingen guld eller silver, eller båda metallerna. Enligt gammal heraldisk tradition är ett tvåfärgat vapen idealet. Esbos vapen är ett sådant.

Hästsko med krona syftar på Kungsgården, d.v.s. Esbo gård och på ortens gamla historia då bönderna hade skjutsplikt på Kungsvägen. Bilden passar även bra för nutidsmänniskan. En hästsko anses föra lycka med sig och krönt bör den vara i Esbo. Så här tycker vi naturligtvis idag men jag vill påminna om att sköldbilden alltid bara är en abstrakt symbol. Vi esbobor är inte desto kungligare även om vi har en krona i vapnet"

Något mer pragmatiskt förhöll sig den grafiske humoristen Kasper Strömman till Esbo vapen och logolype i en artikel på YLE år 2015:

"Ett tredje vapen som Strömman vill rätta till är Esbo stads. I den finns en hästsko med en krona ovanför. Strömman har inte sett till några hästar på sistone i staden och vill lyfta fram det absolut vanligaste färdmedlet i dagens Esbo, nämligen bilen. Strömman bytte således ut hästskon mot en lättmetallfälg. För att inte verka som en helt rutten människa bevarade han kronan ur det gamla vapnet.

Förutom vapen använder sig kommuner också av slogans och logotyper för att marknadsföra sig. Så också i Esbo. Precis som kommunvapnen tycker Strömman att stadens logotyp också är en lögn. Den har ett spiralformat "e" med texterna "Espoo, Esbo". Strömman bevarade formen, men bytte ut linjen i e-t med avgas från en bil som gasar mot "Espoo" bokstäverna som måste vika undan."

Vapnet ersattes i mycket av Esbo stads kommunikation av en logotype på 1990-talet, och trots tidvisa protester så tycks den tämligen obegripliga härveln leva kvar rätt så ostörd. Enligt staden kommunicerar den att Esbo är en innovativ stad där det är gott att leva och företaga. Jag har ett minne av, men jag hittar ingen källa nu, att logotypen i tiden lanserades med namnet "kunskapens ägg".

Heraldiker Segersven har en speciell relation till Esbo, det är nämligen det enda stället i världen där en gata uppkallats efter släkten Segersven. För se, Segersven har en lång historia i Esbo, även om den avbröts i och med urbaniseringen. Farfar Karl Erik Segersven sålde släktgården Kirsti till staden på 1960-talet och pensionerade sig. Avkomlingarna drog till andra trakter där det ännu fanns öppna landskap kvar att bruka, så att säga. Och Kirsti ja, det är en stadsdel i närheten av Esbo centrum idag, där höghusen står tätt.

Farfar Segersven sladdar esbojorden någon gång på 1930-talet

Också det var en del av historien om hur det ursprungligen så lantliga Esbo under loppet av några få decennier förvandlades till en storstad där betongen svävar högt över marken, och farfar var ingalunda ensam om att få se fädrens jord snabbt upptas av höghusen.

Segersvensgatan, tidigare Segersvens parkstig, leder från Esbo centrum upp mot höjden där
 gården Kirsti en gång fanns. Längs den korta gatustumpen finns mest impediment, vad man nu
 ska tycka om det, men nätet utlovar lyxiga bostäder att byggas någon gång i framtiden.

Anders Segersven

Jukka Suvisaari in memoriam

Vi har nåtts av nyheten att heraldikern Jukka Suvisaari har lämnat oss den 30.7.2015 i en ålder av några och sjuttio år.

Jukka var en man som levde med och för heraldiken, man kan lugnt säg att hans förhållande till den var passionerat. Han hade en omfattande kunskap om, inte bara den finska, utan hela den europeiska heraldiken, och hans sprudlande fantasi och syn för symbolik och sammanhang ledde till otaliga nyskapade vapen, både för privatpersoner och sammanslutningar.

Jukka dök upp i det finska heraldiska sammanhanget på 1980-talet och hade stor del i den kraftiga ökning av vapenregistreringar som skedde i slutet av det decenniet och på 1990-talet. Han verkade både som Heraldiska Sällskapets i Finland sekreterare och i Utlåtandekommittén som bedömer vapenansökningar till Sällskapets register (där var han aktiv ända till sin död).

Jag själv kommer ihåg med vilken vänlighet, ja rent av faderlighet, han tog emot mig som ung heraldiker i slutet av 1980-talet, då jag tog min första kontakt till HSiF. Och på en god svenska, för den delen.

Som gammal kustartillerist klappade Jukkas hjärta varmt för det vapenslaget, och också av det blev det heraldiska vapen för traditionsföreningar o.dyl. Sin hemstad Esbo kom han ihåg med den föredömligt tvåspråkiga boken "Kruunattu hevosenkenkä/Hästsko med krona" år 2005, där han går igenom vapenförande personer och släkter med Esboanknytning, heraldikens teori och historia inte att förglömma.

Jukka Suvisaaari var emottagare av Fader Robert de Caluwé-priset för heraldiska förtjänster 2005.

Jukka Suvisaaris hemsida med ett urval av hans otaliga vapendesigner

Vila i frid, Jukka.

Anders Segersven

Heraldikerns Tio Bud

De här reglerna för vapendesign utarbetades inom Heraldiska Sällskapet i Finland, och i synnerhet inom den kommitté som granskar insända vapen för registrering, under slutet av 1980-talet. Man insåg att man behövde ett ordentligt regelverk som arbetsredskap och för distribuering, då vapenansökningarna under 80-talet ökade avsevärt, och förslag utarbetades av nog så ivriga men inte alltid alltför kunniga personer.

De här "budorden" finns upplagda på några ställen på nätet, och det finns ingen orsak till varför de inte skulle återfinnas här också.

Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000)

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste - idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översättning till svenska: Anders Segersven/Bo Tennberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991