Lejonet och björnen, pretentioner, prestige och ryssebråk

Henrik Klasson Horn går över Finska vikens is för att bekämpa ryssen
 i Ingermanland och Novgorod. Målning av Aarno Karimo 1928.

Vi studerade i det förra inlägget björnens roll i den finska heraldiken och sinnevärlden och kunde konstatera att sist och slutligen så blev lejonet ändå vapendjur för Finland. Vägen dit var ändå inte spikrak och det kunde vara på sin plats att syna vändningarna lite närmare i sömmarna.

Först och främst, en sak som inte kom desto mer fram i det förra inlägget om björnen; det finns uppgifter om ett vapen eller signum för Karelen, Hans Hildebrand skriver 1905:

"Karelens sigill visar en man anfallen af två, på bakbenen resta björnar - en tydlig påminnelse om landets vildhet. Af dessa sigill är det ett enda, som har bilden anbragt å en sköld, nämligen Karelens, men denna bild, förträffligt gjord, har icke heraldisk karakter och måste vi derföre anse sköldens förekomst i sigillet ej vara fullt korrekt. (...) Karelens sigill är, mig veterligen aldrig afbildadt. Jag har sett ett exemplar, dess värre skadadt, som synes hafva lossnat från den finska allmogens hyllningsbref till k. Johan III af år 1569."

Långt senare, 1978, skriver Carol Hedberg: "Det påstås ha förekommit ett 1400-talssigill för Karelen, vilket jag dock aldrig sett avbildat. Sigillbilden uppges visa en man, anfallen av två på bakbenen resta björnar, allt insatt i en vapensköld."

Novgorods vapen, detalj ur
 Ivan IV:s storsigill efter 1565.
 En björn och en lo stöder en tron (mesto).
 Notera även två fiskar på marken

Vi får lov att utgå ifrån att den här sigillbilden är försvunnen eller åtminstone förlagd, vissa forskare håller före att det har varit fråga om en förväxling med det senare Novgorods vapen. Nå hursomhelst, vi har erfarit att Gustav Vasa, under det att han uppehöll sig i Finland under ryska kriget 1555-57, utfärdade det brev där han gjorde sonen Johan till hertig av Finland och vapenbrevet med hertigdömets nya vapen, det som innehåller en björn för Norra Finland och en hjälm med glavenstakar för Södra Finland.

År 1581 hävdade sig hertig Johan gentemot storfursten av Novgorod genom att införa titeln storfurste av Finland i den svenska konungatiteln (han använde titeln första gången 1577), och det är med största sannolikhet här som Finlands vapen som vi känner det kommer in i bilden. De påståenden som finns om att Finlands vapen skulle ha burits redan i Gustav Vasas begravningsprocession är inte trovärdiga.

Karelens vapen 1562 i Bibliothèque Nationale
 i Paris; här saknas ännu kronan mellan armarna.

Samtidigt kan vi konstatera att den äldsta kända avbildningen av Karelens vapen är från 1562 och att detta vapen obestridligen bars vid Gustav Vasas begravning. En förbättring av vapnet till Johan III:s kröning placerar en gyllene krona mellan armarna, vilket förtydligar vapnets budskap: kampen om herraväldet över hertigdömet Karelen.

Det är sannolikt att hertig Johan varit aktiv i utformandet av Karelens vapen, liksom andra landskapsvapen vid den här tiden, det var han som skötte om arrangemangen för begravningen hösten 1560; den blivande Erik XIV befann sig på friarfärd till England. Båda bröderna var förvisso heraldiskt kunniga och dito intresserade.

Efter begravningen vidtog arbetet att planera och utföra gravmonumentet över Gustav Vasa och hans drottningar i Uppsala domkyrka, vilket utfördes av den flandriske bildhuggaren Willem Boy. Arbetet drog ut på tiden och blev klart först på 1580-talet. Monumentet upptog även svenska provinsiella vapen och däribland även det som har kommit att betraktas som urformen för Finlands vapen, än idag ansett som förebilden för alla framställningar av vapnet.

Finlands vapen i manuskript D 400 (1581)
 i Kungliga biblioteket, Stockholm.

Sigill för Stornovgorod, ca. 1470. Ett
 "våldsamt odjur", лют зверь, vilket vid
 tiden allmänt uppfattades som ett lejon. 

Finlands vapen planerades naturligtvis något tidigare, den äldsta bildversionen återfinns från år 1581 och sammanfaller med skapandet av titeln storfurstendömet Finland samma år eller eventuellt redan från 1577. Även här kan vi ana nuvarande Johan III som vapendesigner. Ämnesvalet sammanfaller med Karelens vapen: ett rakt svärd och en kroksabel; kampen mellan öst och väst. Vi har i det tidigare inlägget konstaterat att Ivan IV i Ryssland så att säga desarmerat det björnmotiv Johan hade i vapnet för Norra Finland genom att låta ståthållaren i Novgorod anta ett nytt vapen med en björn (lodjuret som också fanns där kvarblev, men tidigare hade det alltså haft sällskap av ett lejon). Johan svarar då med ett lejonvapen för Finland, och uppenbart är att kampen vid östgränsen förs också på det heraldiska planet.

Att Johan eventuellt också som gensvar hade det forna lejonet för Novgorod i tankarna när han skapade Finlands lejon kanske man får en fingervisning till när man ser hur han utökar titulaturen med erövringar från Novgorod: "...storfurste av Finland, Karelen, Ingermanland m.m." och samtidigt ställer krav på Novgorod, Pskov, Gdov, Ladoga, Porchov och Nöteborg. Därefter kan man vända blicken mot vapnet för staden Narva.

Narvas medeltida vapen föreställde en fisk under en krona (och fiskarna i Novgorods vapen torde hänsyfta till det erövrade Narva). År 1585 förlänade så Johan III staden Narva ett nytt vapen; två fiskar i blått fält, ovan åtföljda av ett svärd och nedan av en kroksabel. Det är, som man säger, en händelse som ser ut som en tanke att Johan stadfäster Narvas övergång från ryskt till svenskt herravälde med svärd och sabel i precis samma positioner som i Finlands vapen.

Johan III:s vapen för staden Narva.

Litteratur:
Hans Hildebrand: Antigvarisk tidskrift för Sverige: Heraldiska studier II, Landskapens vapen, Stockholm 1905
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Gustaf von Numers: Finlands vapensköld, Heraldisk Tidsskrift nr. 17, mars 1968
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983

Finlands Björn

Satakunda landskapsvapen av Ahti Hammar 1963.

Björnen som ett mytiskt och övernaturligt begrepp är bekant från åtskilliga såväl forntida som nulevande ursprungsfolk. Björnen har setts som ett totemdjur, och till exempel i den finska folktraditionen har björnen ansetts härstamma från gudarna och människan igen härstamma från björnen.

Bland jägar-, fiskar- och samlarfolken i det subarktiska området har björnen tillbetts som ett totemistiskt gudaväsen, och i jakten på den har förekommit drag av religiös ritual. Jaktritualen, bland de finska folken känd som karhunpeijaiset - en svensk översättning tycks inte finnas, björngille kanske - har bevarats i folktraditionen och har sina återspeglingar än idag. Betraktad som en förfader, ansågs det inte att man dödade björnen, han "fälldes" i enlighet med ritualen och bars från skogen med huvudet före, ty endast döda bars med fötterna före. Björnen kunde inte dö, dess ande hade evigt liv.

Bildkälla Aarre/Tuomo Kesäläinen.

Efter att björnen slaktats fördes de renätna benen i procession till begravningsplatsen; björnen begrovs nämligen som en människa och varje ben placerades på sin rätta plats - detta skulle garantera att björnen återföddes och återvände till skogen. Sedan tog jägarna sig en sup ur björnens skalle och skallen hängdes upp i ett träd, oftast en såkallad skallefura, så att ögonhålorna blickade åt öster. Dylika smått heliga furor kan fortfarande utpekas av folktraditionen och det sägs att sedvänjan förekommit ännu på 1950-talet.

Skillnaden i inställningen till björnen och att annat känt rovdjur, vargen, har varit väldigt olika i forna tider. Björnen har nästan aldrig, i motsats till vargen, oprovocerat och på eget initiativ anfallit en människa. Dess verksamhetsområde sträckte sig på sin höjd till kalvhagen, medan vargen kunde tänkas ge sig på gårdvaren rentav i husets farstu. Människan behövde inte skydda sig för den med facklor på det mörka gårdstunet och resande behövde inte rädas den på en vintrig landsväg. Björnen sågs som en rejäl om än respektingivande jaktkollega, vargen var enbart lömsk och grym.

I ljuset av allt ovanstående kunde man med fog anse att björnen skulle vara ett utmärkt vapendjur för Finland. Så har det inte blivit, trots allt, även om det har varit nära flere gånger under århundradenas lopp. Vi ska se.

Hertig Johans vapen på Åbo slott.

Vi kan börja den 7 september 1557 då kung Gustav Vasa utfärdade vapenbrev för hertigdömet Finland till sonen Johan "arvfurste och hertug till Finland". Det var förstås i första hand fråga om ett personligt furstevapen, men kunde också ses som hertigdömets territoriella vapen och skulle säkerligen ha blivit ett sådant om det hade fått existera i längre tid än vad som slutligen blev fallet. Gustav Vasa formulerar sig sålunda om hertigdömet:

"...efter förbemälte land och län uti Finland... med sköld, vapn och sköldemärke till denne tid icke försedde varit have, som det sig borde och uti andre konungeriker och hertugedömer brukeligt är och vare pläger; varföre vi nu..."

Detta var alltså tiden innan det fanns landskapsvapen, de första skapades ju som bekant till Gustav Vasas begravningsprocession. Brevet går vidare till vapenbeskrivningen:

"...sköld, vapn och sköldemärke, som är en fyrestycket sköld, det övre och högre, så och det nidre och vänstre fjället halvparten blått, och där uti två sölverfärge sjuudde stjärner, och niderdelen förgyllt, och utöver både desse färger en björn med ett förgyllt draget svärd emellem både främre ramerne; vilket vapn och sköldemärke vi här med tillägne Norre Finland och Kumegårds län."

Här har vi den gamla uppdelningen i Norra och Södra Finland, vapnet är kvadrerat med björnvapnet och hjälmen med glavenstakarna som sedermera skulle bli Egentliga Finlands vapen. Gränslinjen mellan Norra och Södra Finland gick längs Aura å. Björnvapnet för Norra Finland har fått den förnämare placeringen i första och fjärde fältet; möjligen beror det på att Åbo slott ligger på den norra åstranden. Idag ser vi björnmotivet i Satakunda landskapsvapen.

Björneborgs stadsvapen. Mottot "Deus protector noster"
 (Gud vår beskyddare) är också Johan III:s valspråk.

Man har velat se björnvapnet som en sinnebild för landsdelen östanhavs med sina vida ödemarksskogar; en vision av ödemarksfolkets sega kamp mot obarmhärtiga naturförhållanden och ständiga gränsfiender. Och varför inte. Även om hertig Johan kom att något förändra sitt vapen från det som beskrivs i vapenbrevet, råder inga tvivel om att han ansåg att björnen var ett viktigt element. Den enda stad han kom att grunda i Finland, avsedd att bli "Norra Finlands huvudstad" var Björneborg och dess vapen blev ett björnhuvud, härlett ur Norra Finlands vapen.

Och när hertig Johan midsommartiden år 1562 seglade till Danzig för att fria till Katarina Jagellonica skedde det med skeppet "Ursus Finlandicus" - Finska Björn. Skeppet har i litteraturen omväxlande kallats örlogsfartyg eller amiralsskepp, men faktum är att det tillhörde Åboborgaren Henrik Innamaa, i övrigt också hertigens vän och samarbetspartner, och det var han som stod vid rodret. Hertigen ägde naturligtvis att disponera de fartyg han så önskade inom sitt hertigdöme, men visst är ju fartygets namn symptomatiskt, och i mitt tycke kan det kanske inte helt ha varit fråga om ett sammanträffande. Ja, hovpoeten Henricus Mollerus skrev bröllopet till ära dikten Aulaeum Gratiarum; Ursus Finlandicus, Aguila Polonica där Venus gracer väver en tapet med två broderade vapen: Polens krönta örn och Finlands svärdbärande björn.

Broderat tygmärke med Norra Finlands björn,
 hittat 1939 vid utgrävningar på Åbo slott.

"Vem du än är, som med våld och vapen vill hota den finske
hertigens rätt till sitt land, som av sin fader han ärvt,
och som med rasande hand hans vapensköld antasta önskar,
vari man skådar en björn, lysande, väpnad också:
du skall straffas därför med en kindpust eller med döden
eller bita du får i slagfältets blodiga gräs.
Ty den finländska björn, som på detta vis du vill trotsa,
har ej blott ramarna två, som dig förmår klubba ned;
även ett blixtrande svärd den håller i krokiga klorna
varmed den utan besvär hugger ditt huvud utav."

Bröllopsdikt, jodå, visst var det en sådan. Adressaten var naturligtvis hursomhelst moskoviten.

Intressant nog så nämner J. L. Runeberg inte det finska lejonet i "Fänriks Ståls sägner", men åtminstone en gång Finlands björn, i dikten "Sveaborg":

Under Frändefolkskrigen 1918 -1922 skapade
 Akseli Gallen-Kallela vapnet för Östkarelen.
 Intressant nog så använder nuvarande
  Karelska republiken ett snarlikt vapen.

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

Björnen kan för all del förknippas även med Ryssland, och faktum är att John Lind på 1980-talet kanske något spekulativt framkastar en teori som utgår från att Sveriges diplomatiska kontakter i tiden gick via det suveräna Novgorod. Därmed ville Ryssland insinuera att Sverige inte var något "riktigt" kungadöme och att Gustav Vasa var en uppkomling. Anmärkningsvärt nog var Gustav "föga benägen att förvärra ställningen med kif om formaliteter så länge han kunde bevara freden utan uppoffringar av verklig makt". Men det att han förlänade hertigdömen till Johan och de övriga sönerna bör ses mot bakgrunden att han jobbade på att bygga upp positionerna gentemot yttre makter.

Titelbladet till George Granfelts "Finlands Ridderskaps och Adels vapenbok" 1889. För första gången uppträder Finlands vapen med sköldhållare, varav den ena dessutom är en björn. Någon officiell version av vapnet är det ändå inte fråga om, snarare ett uttryck för Granfelts heraldiska kreativitet.

Vi har alltså sett att hertig Johan år 1557 erhåller ett vapen med bland annat en björn för Norra Finland, och att han sedan nyttjar Finlands björn på ett framträdande sätt under sin friarfärd till Polen. År 1565 bestämmer så Ivan IV i Ryssland att sigillet för ståthållaren i Novgorod ska ändras från att ha innehållit ett lejon till att innehålla en björn. Det är, menar Lind, troligen signifikant, att han gjorde detta just vid denna tidpunkt, då man kämpade om makten i Livland. Och därmed skulle björnen som vapendjur för Storfurstendömet Finland vara utesluten, det storfurstendöme som Johan låtit tillfoga till sin titulatur när ryssarna 1577 anföll Finland och det svenska Livland. Det kan för en nutidsmänniska låta som petitesser, men vi vet att Erik XIV hade liknande för sig visavi Danmark.

Och här kanske vi har skälet till att Finland efter Gustav Vasas död sedan fick ett lejonvapen, och inte ett björnvapen, och liksom björnen svingar lejonet ett svärd och ännu därtill så trampar det på en kroksabel. Vi noterar att det tidigare sigillet för Novgorod hade innehållit ett lejon, men det är kanske att dra för långt gående slutsatser att tro att det inverkat. Lejonet är trots allt ett väldigt allmänt vapendjur.

Björnvapnet honorärkonsul
 Rudolf Ray utarbetade.

Skämtteckning av Sven Nyström
1928 i anledning av vapendebatten.

Vapenfrågan debatterades intensivt under 1920-1930-talen, och man ifrågasatte hela lejonvapnets giltighet som statsvapen. I en del kretsar ansåg man lejonet som ett främmande djur i faunan och dessutom en relikt av en främmande makt och man önskade ersätta den med björnen. Vi har tidigare läst om konsul Rudolf Rays kamp mot lejonvapnet och många andra blandade sig i debatten och förslagen med eller utan björnar duggade tätt. Namn som  Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen, Gunnar Clément och Wäinö Aaltonen kan nämnas.

Statsrådet tillsatte år 1934 en kommitte för att utarbeta ett förslag till ett fullständigt vapen för republiken Finland. Björnanhängarna fick en delseger då kommittén 9.6.1936 lämnade ett betänkande där man ansåg att Finland i likhet med flere andra länder kunde ha både ett litet och ett stort statsvapen. Det lilla statsvapnet skulle bestå av endast skölden med krona eller utan.

Det stora statsvapnet som skulle brukas av de högre statsorganen föreslogs ha två björnar som sköldhållare och ett postament av grankvistar med ett band bärande devisen Vapaa - Vakaa - Vankka (fri - stabil - stark). Bandets färger, silver och blått, skulle hänvisa till Finlands flagga. Förslaget blev ändå inte stadfäst före krigen, och man återkom sedermera aldrig till ärendet. Lejonet består.

Förslaget till Finlands stora statsvapen 1936.

Litteratur:
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984

Anders Segersven

Rekonstruktion av ett 1500-talsvapen - Karin Hansdotter

Ett fullständigt vapen för Karin Hansdotter. Nu bör man hålla i minnet att det är fråga om ett försök till rekonstruktion, och hjälmprydnaden är densamma som Drake af Intorp förde, de var en av "sparre över stjärna"-släkterna. Vi vet inte med säkerhet om Karin Hansdotter någonsin använde ett vapen med hjälmprydnad. Teckning av Anders Segersven.

Karin (Katarina) Hansdotter, född 1539 och död enligt uppgift 1596 en kort tid innan Klubbekriget nådde hennes egendom Växiö (Vääksy) i Kangasala. Hon var dotter till Hans Klasson Kökkemäster, en avsatt munk, och Ingeborg Åkesdotter, som var utomäktenskaplig dotter till Åke Hansson Tott.

Mest av allt är hon känd för att hon var hertig Johans mätress, "frilla" som det hette vid tiden. Hon födde honom fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. Johan hade gjort bekantskap med henne omkring år 1555 på Stockholms slott där hon tjänat som fatburspiga. När Johan gifte sig med Katarina Jagellonica 1562 fick hon sedan stiga åt sidan.

Kungligheter hade frillor förr, kalla det älskarinnor eller livskamrater om man så vill. Vad som inte nödvändigtvis var tillåtet för såkallat vanligt folk var något relativt självklart för t.ex. furstar och hertigar.

Karin Hansdotters levnadsbana tecknad av Liisa Kanerva i utställningspublikationen "Tre Katarinor -
 Renässansens kvinna på Åbo slott", Åbo landskapsmuseum 2001.

Att gifta sig ståndsmässigt för någon från den här samhällsklassen var en långdragen och invecklad process, som involverade politik, allianser och hemgiften som kunde vara större än ett mindre furstendömes budget. Förhandlingarna kunde ta åratal, helt enkelt. Trevligt vore det ju om tycke uppstod också, men det var inte en nödvändighet, om man säger så. Och däremellan fanns alltså möjligheten att hålla sig med frilla.

I huvudbaneret för Gustaf Horn (1621 - 1673) i Halikko kyrka ingår Karin Hansdotters vapen i anorna på mödernesidan. Av någon anledning är stjärnorna här röda, vilket kan bero på något missförstånd eller senare tiders restaureringar. Bildkälla: Riksarkivet / Martti Puhakka.

Men det var ju först och främst Karin Hansdotters vapen det skulle handla om här. Så mycket vet vi att hon förde ett vapen med en stjärna under och två över en sparre. Karins mormor, Ingeborg Åkesdotters mor, hon hette Kerstin också, och hon var dotter till en häradshövding i Västergötland som hette Broder Buth. Buth hade ett vapen med en sparre och senare tillades en stjärna. Hustrun Märta Knutsdotter hörde till det släktkonglomerat som brukar kallas "Sparre över stjärna-släkterna". I princip samma vapen här också alltså, i blått fält en sparre över en stjärna, båda av guld.

Karin Hansdotter dog alltså år 1596, och anses ha blivit begraven vid maken Lars Henrikssons sida i Kangasala kyrka. Men blev hon senare flyttad till Åbo domkyrka? Nämligen, Juhani Rinne utförde år 1922 arkeologiska utgrävningar i domkyrkan och uppger sig då ha hittat en gravsten med hennes vapen. Någon annan som förde två stjärnor över och en under en sparre fanns veterligen inte.

Historiallinen Arkisto XXXI 1923, sid 50. "Dr J. Rinne redogjorde för sina gravundersökningar hittills i Åbo domkyrka, till den del man hunnit få klarhet i resultaten. Det gravmaterial som tills vidare har avslöjats under golvet är till stor del förvanskat. De murade gravarna har nämligen inte varit välvda, och de har täckts endast med stora gravhällar, vilka i branden år 1827 har splittrats och varför gravarna sedan vid golvets förnyande har fyllts med jord. Denna fyllnadsjord har pressat också de ännu hela kistorna samman och skadat innehållet. De gravar som inte skyddats av väggar har igen genom gångna tiders allehanda grävningar blivit fördärvade till största delen. Men trots allt har man kunnat göra upplysande observationer om forna tiders gravskick och intressanta detaljer har framkommit. Speciellt intresserade talaren sig för några upphittade gravstensfragment varpå delar av den avlidnes vapen bevarats. Det här vapnet, om än ofullständigt, är helt klart detsamma som veterligen endast använts av finlandsfödda hertiginnan Karin Hansdotter, vars förtjänst det enligt talaren mer än allmänt erkänt är att Finland blev ett hertigdöme för Gustav Vasas favoritson Johan..."

Problemet är bara att det inte går att lokalisera denna gravsten eller ens att hitta en bild på den. Juhani Rinne publicerade sin utgrävningsrapport i Historiallinen Arkisto XXXI, men där finns bara konstaterandet av fyndet och inga bilder. En del senare skribenter, bl.a. Gardberg, hänvisar till denna källa, men ingen tycks veta var fyndet finns nu. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet och den tidigare domkyrkointendenten Riikka Kaisti men kammat noll. Den här vapenstenen är inte känd.

Förunderligt och frustrerande, men så råkade jag i något skede läsa i "Lastuja Suomen historiasta", den finska blogggen för historieämnet vid Åbo Universitet; "Turun tuomiokirkko ansaitsee enemmän" (Åbo domkyrka förtjänar mer"), och det var intressant både för att jag trott att nationalhelgedomen var mer genomgående studerad än vad som tycks vara fallet, och för att här konstateras:

"Sekä 1920- että 1970-lukujen kenttätöiden arkeologiset löydöt ovat edelleen alkuperäispakkauksissaan museon varastossa. Niitä ei ole analysoitu, ja osa 1970-luvulla talletetuista löydöistä on peräti konservoimatta ja luetteloimatta." 

Min översättning: De arkeologiska fynden från fältarbetena både på 1920- och 1970-talen är fortfarande i sina ursprungliga förpackningar i museets lager. De har inte blivit analyserade, och en del av de på 1970-talet upptagna fynden har varken konserverats eller katalogiserats.

Kan det möjligen vara så att också Karin Hansdotters gravsten ligger bortglömd i detta lager, och har gjort det i årtionden?

Nå, Karin Hansdotter emottog en del gods hösten 1562, vilka skulle garantera hennes uppehälle och samma höst gifte hon sig med Johans hovman Klas Westgöte. Paret bosatte sig sedan på Klas hemgård Vik i Birkala. Karins mor föjde med, och de två yngsta barnen, medan de två äldre barnen blev hos Johan.

Säkten Westgötes vapen. Ur Klingspors vapenbok.

Men 1563 föll Åbo slott för Erik XIV:s trupper. Hertig Johans uppror mot sin bror hade misslyckats, hertigen och de två äldsta barnen fängslades och fördes till Stockholm. Klas Westgöte hade som Johans hovman stått honom nära, och även han fängslades. Han dömdes av Erik XIV till döden och avrättades som landsförrädare samma år. Karin blev utplundrad av grannar och ortsbor och hennes ekonomiska situation var svår. Egendomen återställdes ändå trots allt av Erik XIV ett halvår senare.

Som änka bodde Karin i Vääksy, och till granngodset Liuksiala anlände en Lars Henriksson Hordeel år 1572 för att bli befallningsman på kungsgården. Dessa tu gifte sig samma år och nuvarande kung Johan III lät sedermera adla denne Lars Hordeel år 1576 på villkoret att denne "sig ytterligare härefter med trohet och flit emot oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar förhåller". Maken Lars utnämndes sedan till befallningsman och hennes son Julius till ståthållare på Åbo slott, barnen med Johan blev adlade.

Släkten Hordeels vapen, i blått fält sex rudor av silver.
 Ur Klingspors vapenbok.

Så kom det sig att Karin Hansdotter igen efter år 1580 tillbringade mycket av sin tid som husfru på Åbo slott. År 1585 blev hon fostermor till sin dotter Sofias barn vid svärsonen Pontus död tills de fördes till Stockholm år 1589. Änka blev hon igen år 1591 och drog sig då tillbaka för gott till sitt gods vid Tammerfors och där avled hon också år 1596. Intressant nog så bodde hon nästintill granne med Karin Månsdotter på Liuksiala, och man får anta att de två damerna umgicks. En hel del gemensamma erfarenheter hade de förvisso.

Något känt porträtt av Karin Hansdotter finns inte, men nog av dottern Sofia Gyllenhielm.

 Kopia år 1617 av oljemålning från ca. 1580 på Gripsholm.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Arvet efter Gustav Vasa, Stockholm 2005
Tre Katarinor - Renässansens kvinna på Åbo slott, Åbo landskapsmuseum 2001
C. J. Gardberg: Tre Katarinor på Åbo slott, Borgå 1985

Anders Segersven

En av hertig Johans björnar finns bevarad

Bild: Heini Kirjavainen/TMK.

Jag har ju tidigare här skrivit om hertig Johan och hans vapen, men ett inlägg i museibloggen Varsinais-Suomen kulttuuriperintöblogi ("Kulturarvsbloggen för Egentliga Finland") där forskare knutna till Egentliga Finlands landskapsmuseum skriver, kom fram med någonting jag inte kände till från tidigare.


Det finns alltså uppbevarat i Åbo museicentrals samlingar ett tygmärke föreställande en björn hållande ett svärd (vars spets gått förlorad), i storleken 16 x 6,7 cm. Märket hittades redan år 1939, då statsarkeolog Juhani Rinne utförde provgrävningar på sydsidan av Åbo slott.

Detalj av vapnet över porten till Åbo slott. Bild: Tanja Ratilainen/TMK.

Märket, som fullt motsvarar Satakundas (Norrfinne) björn i hertig Johans vapen, den versionen som han tog i bruk och som finns ovanför porten till Åbo slott, är tillskuret av silkesbrokad och färgat gult med färgämne från perukbusken (Cotinus coggygria). Märket har sedan broderats med guldtråd och svärdets hjalt har prytts av små ädelstenar. Björnen har alltså varit gyllengul till färgen.


Björnen har alltså funnits på ett vapenkläde eller fana av något slag. Det finns faktiskt ett inventarium bevarat från 1563, där det uppräknas flere vapenkläden som tillhört hertig Johan och Katarina Jagellonica. De har varit tillverkade av röd och blå sidenatlask, samt av rött, blått och gult flauschtyg. I hertig Johans säng fanns det också en baldakin med hans vapen.


En skriftlig källa till hertig Johans användande av björntecken nämns också, hovpoeten Henricus Mollerus skrev en dikt om hertigens friarfärd till Danzig år 1562 med fartyget Ursus Finlandicus: "Aulaeum Gratiarum Ursus Finlandicus Aquila Polonica", där han bla. beskriver vapnet med en gyllene björn sydd med guldtråd.


Det har skrivits en hel del om fartyget Ursus Finlandicus i sammanhanget symboler för Finland och Finlands vapendjur, men Leif Tengström påvisade redan på 1980-talet i debatten kring "Suomen sinivalkoiset värit" att fartyget inte tillhörde kronan, utan handelsmannen Henrik Innamaa från Åbo, så namnet torde ha varit valt av denne och därmed en tillfällighet i sammanhanget.

Björneborgs vapen.

I ett sammanhang har ändå hertig Johan lämnat ett björnvapen efter sig, i vapnet för Björneborg som han lät grunda år 1558. Staden utgjorde på sätt och vis en ersättare till Ulvsby som på grund av landhöjningen hamnat för långt inåt land för sjöfarten och förlorat sina stadsrättigheter.

Hertig Johan står för övrigt staty i Björneborg sedan år 2008.

Hertig Johan och hans vapen

Hertig Johans vapen i ett manuskript från 1561.

Några ord om det som ibland kallats "Finlands första vapen"; år 1556 utnämnde Gustav Vasa sonen Johan till hertig av Finland, möjligen som ett motdrag gentemot tsaren av Ryssland som hade börjat sköta förbindelserna med Sverige via en underhuggare, fursten av Novgorod. Dylika vasaller hade Gustav inte tidigare haft att tillgå.

Hertigdömet omfattade inte hela Finland av idag (eller ens då) utan de sydvästra landsdelarna som förr kallats "Södra Finland" respektive "Norra Finland" (gränsen utgjordes av Aura å) eller alternativt Åbo slottslän samt Kumogårds och Kastelholms slottslän. Senare tillkom också Raseborgs slottslän.

Den 7 september 1557 utfärdades så vapenbrevet för hertigdömet Finland och hertig Johan i egenskap av "arvfurste och hertug till Finland". Det ursprungliga vapenbrevet med bild finns inte bevarat men nog en kopia (som saknar bild). Vapenbeskrivningen lyder som följer:

“Vår käre sonn her Johann och hands effterkommende barn... till förbe:te furstendömes yttermere stadfestelsse och evigh bliffvende skiöldh, vapn och skiölhemercke, som ähr:

en fyrestyckett skiöld, thet öffre och ögre, så och thett nidre och venstre fiälledtt halfparthen blått, och ther udi två sölffverferghe siuudde stiärner, och niderdelenn förgyltt, och utöffver bådhe thesse färgher een biörn medh ett förgyltt dragett sverdh emellem bådhe främbre ramerne; hvilckitt vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Norre Finlandh och Kumegårdz länn. Thett andre öffre och venstre, så och thett nidre och högre fiälledt rödtt och udi hvartt aff thöm en open förgyltt tornerehiälm medh en chrone opå och två glaffvenstaker udi korsvijss baak för hiälmen, bådhe medh förgyltte udder, blå fänicker och förgyltte korss egenom, hvilckett vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Södre Finlandh, Rasborgz län och Ålandh; item offven opå förbe:te vapn tree öpne tornerehälmer, hvarthere medh enn chrone, och udi chronen på then högre hiälmen een halff biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e], och udi chronen på then venstre och tridhie hiälmen fem glaffvenstaaker, alle medh förgyltte udder, blåe fänicker och förgyltte kors udi (&c)”.

Hertig Johans vapen. Rekonstruktion från vapenbrevet av Carol Hedberg.

Vapnet omfattar vapenbilderna för Satakunda (Norra Finland) och Egentliga Finland (Södra Finland) samt förstås Vasaättens vapen. Att Satakunda fått den heraldiskt förnämligare positionen har tolkats som att Åbo slott ju ligger på Aura ås norra strand.

Så långt så väl, men nu gick det ju på det viset att hertig Johan inte tog i bruk det här vapnet, utan en version där också Tre Kronor och Folkungalejonet ingick. Tydligen gällde det att visa lite tronaspiration också - han tänkte inte förbli hertig av Finland hela livet ut. Den versionen är betydligt mer känd, eftersom den fortfarande återfinns huggen i sten ovanför ingångsporten till Åbo slott.

Vapnet ovanför porten till Åbo slott, troligen utfört av stenhuggaren Antonius Timmerman på 1550-talet. 

Så dog Gustav Vasa år 1560, och arbetet med att utforma hans gravmonument vidtog. Där fick Finland sedan ett helt annat vapen. Men det är en annan historia.

Anders Segersven

Ljuster

I svart fält en ur av vågskura bildad stam av silver uppstigande naturfärgad gädda ur vars käft uppskjuter stolpvis ett ljuster av silver. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel i silver och svart. Hjälmprydnad: ett uppskjutande ljuster av silver mellan fyra svarta tuppfjädrar.

Ljusters vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt har sitt upphov i Pyttis Österkyrkoby där vi under första halvan av 1500-talet finner Erik som äger ett frälsehemman. Hans hustru är av adliga Kurjala-ätten. De har två barn, Bertil Eriksson, sekreterare, adlad 1573, och Anna, som blir rövad och bortförd till Ryssland vid ett ryskt överfall omkring 1582. Bertil, som f.ö. raskt övertog systerns egendomar, skrev sig till Mäntsälä i Nummis och Lappvik i Tenala. Han fungerade som hertig Johans kansliskrivare på 1550-talet, för vilket han erhöll 80 daler i lön årligen. Sedermera blev han häradshövding i Raseborgs härad och fick försäkran på Korois gods och årligt spannmålsunderhåll.

Som anhängare till hertig Johan fick han, då denne kom till makten som Johan III, uppgiften att bevaka den fångne Erik XIV. Efter en strålande karriär i rikets diverse befattningar erhöll han så adelskap år 1573. Han var gift med Margareta, dotter till borgmästaren i Åbo, Henrik Kröpelin, och avled omkring 1598 efter ett verksamhetsfullt och omväxlande liv i kronans tjänst.

Sonen Erik Bertilsson till Mäntsälä var ryttmästare och hörde till Sigismunds anhängare varför han förlorade sin gård men fick den senare tillbaka. År 1602 drog han med ”hofmän och pengar” över isen från Finland till Narva och var sedan befälhavare för en fana finska ryttare. År 1610 fick han 60 dalers ersättning då han på krigståg blivit skadskjuten och förlorat alla sina hästar. Han drev in Älvsborgs lösen i Kymmene län åren 1616 – 1618 och hatades av allmogen därstädes, då han var vildsint och övermodig.

Med Erik Bertilsson introducerades Ljuster på Riddarhuset år 1625 under nummer 111. Sin mer koleriska karriär avslutade han med att bli assessor i Åbo Hovrätt, varifrån han suspenderades nästan genast för tjänstefel . Han blev dock återinsatt med en varning. Detta skedde 1633 – 34. Han dog 1641 efterlämnande två söner och tre döttrar.

Sönerna Erik och Axel gjorde båda karriär som officerare, men Axel dog ogift och Erik hade enbart döttrar så släkten utslocknade på svärdssidan år 1667 då den senare avled som ättens sista manliga medlem.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Ållon i Finland

I grönt fält en i stammen bjälkvis ställd ekstam ur vilken uppväxer tre kvistar med ett ekollon i var ända; på den mittersta kvisten två ekblad och på de två andra ett, allt av guld. På hjälmen ett grönt hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och grönt. Hjälmprydnad: en ekstam med kvistar och ollon som i skölden, bladen dock gröna.

Vapen för släkten Ållon i Finland. Teckning av Anders Segersven.

Ållon-släkten leder sitt ursprung till Kullo i Borgå socken. Där bodde vid mitten av 1500-talet Erik Svensson. Han var fogde i Helsingfors år 1560 och gjorde adlig rusttjänst åren 1556 och 1562. Som anhängare till hertig Johan var han med och försvarade Åbo slott mot kung Erik 1563 och räknades därmed av denne till dem som fört ”afvog sköld”. Dömdes till döden men avrättades aldrig av någon anledning; han dog dock redan omkring 1565.

Sonen Jöns Eriksson till Tjusterby i Borgå var fänrik under Axel Kurcks fana och deltog sedermera i Klubbekriget i Klas Flemings trupper. Han adlades år 1586 och med Hans Jönsson Ållon till Kråkö introducerades släkten år 1634 på Riddarhuset under nr. 210.

Hans var knektehövidsman och deltog i kriget mot Ryssland. Hans bana ändade i Borgå den 14. maj 1638 då en Karl Hansson Lindelöf stack ihjäl honom under ett dryckeslag. Han hade flere barn men endast ett av dem, kornetten Johan Hansson, har lämnat spår efter sig. Han stupade 34 år gammal i Litauen år 1656. Om hans syskon vet vi inget och släkten är uppenbarligen utdöd.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Boose

I fält av guld en röd ros. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och med hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: mellan två vingar av guld en röd ros.

Vapen för släkten Boose. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt Boose torde härstamma från Holstein. Den första kända medlemmen på våra breddgrader var Ludolf Boose som kom till Sverige under Gustav Vasas regeringstid. I vilken del av riket han höll hus är inte helt klart men hans hustru Karin Olofsdotter var åtminstone av finskt ursprung, dotter av Olof Pedersson Lille till Autis i Lemo. Då Ludolf dött omkring 1540 gifte hon om sig med häradshövdingen i Lappvesi härad, Bertil Jönsson. Barn fanns två; Johan och Anna. Anna vet vi inte mer om än att hon 1545, i arvsskifte efter morföräldrarna, fick andel i Forsby säteri i Pernå. Johan åter slöt sig till hertig Johans hov på Åbo slott, åren 1561-62 nämn han där som köksskrivare, och senare, 1570-72, hörde han till styrkan som bevakade den fångne Erik XIV och bl.a eskorterade denne till Kastelholms slott i oktober 1572. Han fick sköldebrev av kung Johan III den 12 augusti 1569.

Som varande kammarskrivare uppbar han bl.a ”vildvaror” dvs. skinn och dylikt från Finland och rannsakade t.ex. om ödehemman i Raseborgs län. År 1591 hade han att pålägga fogdar och skrivare att rusta ihop en fana som skulle kallas Fogdefanan.

Johan avled mellan åren 1594 och -96. Han var gift med Ingeborg Henriksdotter från Karuna och de hade en son och tre döttrar. Sonen Lydeke är inget övrigt känt om, döttrarna Elin, Karin och Kerstin giftes in i släkterna Slang, Stjernkors respektive Hartikkala.

Om Kerstin kan nämnas att 1606, några år efter mannen Björns till Hartikkala död, förbarmade hon sig över livländaren Bertil Nieroth som skulle avrättas i Åbo för ”begångne fauter”. Hon lät sig vigas med honom och tiggde om hans benådning, vilket faktiskt bifölls. Paret bosatte sig på Karuna gård men någon dans på rosor blev samvaron inte. Bertil misshandlade henne, förskingrade hennes egendom och till slut tog han ut skilsmässa och reste till Preussen. I sin frånvaro blev han av Åbo hovrätt åter dömd till döden, denna gång för att ha ingått adligt gifte utan att bevisa sitt eget adelskap! Han återvände aldrig och dog omkring 1651 i utlandet. Härmed utgår Boose-släktens sista återklang från historiens estrad.

Denna här avhandlade släkt Boose bör inte förväxlas med den inhemska medeltida ätten Boose, adlad 1407, som förde ett helt annat vapen och inte hade nåt samröre med denna släkt. Vår släkt Boose omnämns som holsteinsk uradel, men pga. sköldebrevet från 1569 försvarar den sin plats i denna samling.

En annan nordisk släkt, Roos af Hielmsäter, för likadan sköld som Boose men har heller inget samband. Då det är fråga om en enkel allmän bild finns naturligtvis alltid risk för sammanträffanden.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.



Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.