Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 1

Klaus Kurck friar till Elin. Målning av Antti Saarela / Laukko Historicum.

Vi studerade i ett tidigare inlägg frälsets uppkomst i och med Alsnö stadga 1280, och nu är det dags att gå vidare och skärskåda hur frälset sedan utvecklade sig i Finland. Vi vet att Finland, Österlandet, inlemmades i det framväxande svenska riket från 1100-1200-talet.

Bengt Birgersson, hertig av Finland 1284.

Men hur såg Finland ut vid den här tiden?

Allmänt taget så var det väl inte så mycket annorlunda järnåldersliv här än i utmarkerna i "Sverige" på den tiden. Det fanns ingen egentlig statsbildning, inget skriftspråk, men nog stammar och stamhövdingar "småkungar" säkerligen. Vi vet åtminstone om tavasterna och karelarna som ibland krigade sinsemellan och ibland ingick allianser. Kringströvande samer förekom uppenbarligen ända nere i södra Finland.

Folkmängden var inte stor, det finns uppskattningar på ca 50 000 vid den här tiden. Det sätter sina begränsningar vad gäller statsbildning, speciellt om man lever utspritt och i olika stammar.

Järnåldersreenactment vid Luistari i Eura. Källa: arkeologisajten Kalmistopiiri.

Eftersom inga egentliga skriftliga källor finns är allt lite diffust, men ordet för socken, pitäjä, är gammalt och betyder "där man håller någonting" (uppenbarligen religiösa ceremonier och/eller ting). Det är fråga om ett slags gemensamt administrativt område, och det uppgick tydligen relativt oförändrat upp det som vi idag känner som socknar, iom kristnandet.

Heliga platser kallades hiisi, och det förekom uppenbarligen att kristna kyrkor sedan byggdes på det lokala hiisi för att utkonkurrera de gamla sedvänjorna.

En stor gård, "herrgård", kallades moisio, det förekommer också i Estland. Både hiisi och moisio är ord som man kan stöta på i ortsnamn idag, och då kan man anta vad för sorts mark man står på.

Kjulo vapen, sedan kommunsammanslagning 2016 vapnet för kommunen Säkylä.

Västra Finland hade på basis av gravfynd och gravseder stort samröre med Skandinavien - "hav förenar" - och karelarna igen lydde tidvis under Novgorod. Erik den heliges korståg förefaller vara en ren propagandaprodukt, men faktum är att Sverige befäste sina positioner i Finland för att mota Novgorods aspirationer västerut i grind vid den här tiden. Erik "den helige" Jedvardsson är förvisso en historisk person, men någon samtida dokumentation om att han skulle lett ett korståg till Finland finns inte. Hela historien tycks vara uppdiktad senare som en del av hans helgonlegend. Biskop Henrik likaledes, det är möjligt att han varit en historisk person men säkra källor finns inte. Därmed kan också historien om bonden Lalli som dräpte honom på Kjulo sjös is hänföras till sagornas värld, åtminstone är det ytterst sannolikt så.

Kyrkogrunden i Ravattula Ristimäki.

Kristna var man nämligen i västra Finland eventuellt då redan, det har fyndet av Finlands äldsta kyrka, i Ravattula Ristimäki visat. Man hade vid arkeologisk inventering i Auraådalen på 1990-talet funnit tecken på ett gravfält på Ristimäki ("Korsbacken") i Ravattula, fördjupningar i marken, och arkeologiska utgrävningar inleddes år 2010. Man antog att man hade hittat ett gravfält från korstågstiden.

Rekonstruktion av kyrkan i Ravattula.

Vid pass 2013 kunde man konstatera att man hittat grunden av en kyrka, uppförd under andra halvan av 1100-talet, placerad mitt i ett gravfält med ca. 300 gravar och spår av en mur eller inhägnad omkring det hela. Gravfältet hade varit i bruk redan på 1000-talet, men gravsättningarna tycks ha upphört först iom att kyrkan tagits ur bruk, vilket tycks ha skett på 1200-talet. Det som gör fyndet av en kyrka från den här tiden speciellt, är att det inte fanns någon kyrklig organisation i Finland ännu vid den här tiden. Biskopssätet i Nousis inrättades först omkring 1229 och det var då man började bygga ut den kyrkliga strukturen, grunda församlingar m.m. Det att den här kyrkan tycks ha övergivits vid de tiderna kan tyda på att man flyttat till en nygrundad församling med en ny kyrka.

Ortodox tro hade spridits från Novgorod redan tidigare, det visar vissa kyrkliga termer som finns kvar i finskan. Och skriftspråk förresten, den allra första skrivna finskan har hittats på näverbrev från Novgorod, början av 1200-talet.

Andra korståget. Ulf Sundberg: Svenska freder och stillestånd 1249-1814, Stockholm 1997.

Om inte det första korståget till Finland ägt rum i sinnevärlden, så var det andra, uppenbarligen år 1249 under Birger Jarl, desto verkligare. Man erövrar tavasternas land, ända fram till karelarnas marker. Expeditionen är framgångsrik. Sveriges gränser flyttas österut och fästet Tavastehus anläggs som en stödjepunkt för försvaret av de nya områdena. Om västfinnarna varit att betrakta som skandinaviskt tillvända, så har tavasterna varit mer egensinniga och gjort uppror och motstånd tid efter annan.

Ett tredje korståg går mot Karelen under ledning av Tyrgils Knutsson åren 1293-1295, och där anläggs Viborg. Samtidigt har Novgorod blicken vänd österut, i fruktan för tatarerna som angriper Ryssland.

Tredje korståget. Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Stockholm 1999.

En intressant detalj i detta hela är fyndet av den så kallade Svärdmannen från Janakkala, vars gravsättning har daterats till cirka år 1300, men som fått två svärd med sig i graven. DNA-undersökningar har bekräftat att han var finne, eller åtminstone hade han en hel del gener som är vanliga hos den finska befolkningen än idag. Info här och här.

Svärdmannen från Janakkala utställd på Vapriikki i Tammerfors. Källa: Kaponieeri.

En inte helt obetydlig andel av arkeologiskt funna Ulfberht-svärd har hittats i Finland, vilket tyder på att man hade handelsförbindelser och inte var helt utfattiga. Man känner till ca. 170 ULFBERHT-svärd i Europa, av dem 44 från Norge, på andra plats Finland, 31 st. Man kan väl också anta att en del finnar har följt med på vikingatåg, vilket inte var enbart en skandinavisk företeelse, alla folk kring Östersjön har nog kunnat det här med kombinerade handels- och rövartåg.

Det finns en alldeles utmärkt artikel om svärdsfynden i Finland på finska YLE. Och en översättning av mig här.

Vi talar om de sk östersjöfinska folken och språken, till skillnad från de finsk-ugriska (uraliska) som är en större grupp. Det är lite som när man särskiljer de skandinaviska folken/språken från de germanska. Alla är släkt på något vis, men de här är närmare släkt, och språken har inte skilt sig mer än att det går att förstå sinsemellan, om än med viss möda ibland.

De östersjöfinska språkens utbredning. Den som stöter på långt senare tiders Storfinland-drömmar kan se varifrån tanken uppstått.

Invandringen till Finland har gått också via Estland tidvis, och den andra rutten har varit österifrån, från det vi nu känner som Ryssland. Stora delar av norra europeiska Ryssland har ursprungligen bebotts av olika finska folk.

Invånarna i Novgorod var till en inte helt obetydlig del av östersjöfinskt ursprung, och de utövade en form av flodpiratism, inte helt olikt vikingar, på bla Volga. Båtarna, kallade uisko, var av en liknande typ som vikingafartygen (roddbara, med segel och lättdragna). Ushkuiniki kallades de enligt Nestorskrönikan.

Nu blev det här ju långdraget innan jag ens hann komma till något egentligt frälse i Finland, men visst är ju Finlands fornhistoria intressant. Jag hade tänkt spekulera lite i huruvida finska frälsesläkter kunde tänkas ha rötter i det förkristna finska järnålderssamhället, men det får bli till nästa gång.

Anders Segersven

Alsnö stadga och frälset

Resterna av Alsnöhus på Adelsön idag. Från "Världsarv i Sverige" RAÄ 2002.

När jag i det förra inlägget skrev om heraldiska vapen och huruvida det var ett kännetecken eller rentav ett privilegium för adeln, kunde det ju vara på sin plats att skärskåda hur det hela började - åtminstone vad beträffar Sverige, och därmed också Finland.

Här så hör det historiskt sett till att börja med Alsnö stadga, för där, på Alsnö hus på Adelsön i Mälaren den 27 september 1280, stadfäste kung Magnus Ladulås skattefriheten för "alla de man, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna". Det världsliga frälset i Sverige föddes här.

Magnus "Ladulås" Birgerssons majestätssigill från år 1279.

Nå, där bestämdes om annat också, och tidpunkten är en uppskattning även den. Stadgan är nämligen inte bevarad i orginal, utan är känd genom två avskrifter, båda från början av 1300-talet. Den äldre av dem, som är från omkring 1325 är daterad "Alnö efter vår herres födelses dag, tusen år och två hundra och åttio och fem år", vilket inte kan stämma då några av undertecknarna avlidit redan 1281. Man vet dock att kung Magnus uppehöll sig på Alsnö i september 1280, och vissa andra indicier pekar också på detta årtal.

Huvudpunkterna är som följer:

1. Förbud mot våldgästning samt föreskrift att det i varje by skulle tillsättas en rättare vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt de resande.
2. Förnyelse av Birger Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan efter given frid och ingången förlikning.
3.  Frihet från skatt till kronan (frälse) lämnas åt konungens och hans broders män samt dessas brytar (förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt åt "alla de män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna", dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot de oregerliga stormännen.
4.  Förbud för ämbetsmän att lägga olaga skatt på bönderna och att utkräva gengärd (underhåll på resor) eller skjuts av dem.

Det som vi ska koncentrera oss på här är särskilt punkt 3, frälsets uppkomst.

Alltnog, mycket här är lite oklart, börjande från exakt när stadgan kom till och om det fanns fler stadgor eller klargöranden och det här bara är den som överlevt. Antagligen hade stormännen gjort rusttjänst till häst redan tidigare under ledungssystemets tid, men eventuellt var skattefriheten något nytt. Men en viktig stadga är det här, härifrån räknas det världsliga frälset ha uppstått och det är de som i sinom tid ska bli vapenförande och av intresse för heraldikerna.

Riddare på kalkmålning i Gothems kyrka på Gotland, cirka år 1300.

Grunderna för frälserusttjänsten fastställdes sedan 1345 av kung Magnus Eriksson i Telge-stadgan, den intogs i hans landslags konungabalk och kompletterades i någon mån i konung Kristoffers landslag 1442. I landslagen stadgades hur en bonde blev frälseman. Det skedde vid en allmän vapensyn, varvid prövades "hans mandom och frejd, hans häst och hans vapen, så ock om han förmår hålla det frälset vid makt med sin egendom". Enligt lagen skulle vapensyner hållas årligen i varje landskap "åttonde dagen efter Sankt Peters dag" på den ort som lagen föreskrev. För Finlands del stadgades först i Kristoffers landslag att vapensyner skulle hållas "i Åbo med hela Finland".

När vi väl kommer fram till 1500-1600-talet, ville kronan ha mer inkomster och beslöt då den fullständiga skattebefrielsen för en gård endast skulle gälla för de gårdar där adelsmannen med hushåll faktiskt hade sitt säte. Dessa kallades då säterier eller säterigårdar och räknades till "yppersta frälset". Adelsmannens övriga hemman, som brukades av landbor/arrendatorer, skulle erlägga viss begränsad skatt till kronan och dessa kallades "allmänt frälse". Eftersom adeln skatteplanerade och ibland rentav flyttade runt mellan gårdarna för att erhålla fullständig skattebefrielse, ställde kronan krav på en vad en säterigård skulle utgöra: den skulle ägas av en adlig person, jorden skulle brukas aktivt och den skulle vara ståndsmässigt bebyggd. En vanlig mangårdsbyggnad på en större bondgård dög alltså nödvändigtvis inte.

Heraldik har vi inte sett av så här långt, och heraldiska vapen var inte heller prioriterat i det här skedet. Från början var det värdsliga frälset en fråga om rusttjänst till häst, i utbyte mot skattebefrielse för de hemman som vederbörande ägde. Man anser ju att heraldiken uppstod i Centraleuropa under första halvan av 1100-talet och den hade nått Sverige senast under 1200-talet, och var alltså i bruk som sköldemärken redan vid tiden för Alsnöstadgan. Det var ju fråga om ett praktiskt behov av kännemärken för krigare klädda i rustning. De utvecklade sig med tiden till släktmärken och ansågs vid tiden för frälseståndets förvandling till adel som obligatoriska.

Beriden krigare på en 1200-talsbonad från Baldishols kyrka, nu i Kunstindustrimuseet i Oslo.

Under medeltiden och på 1500-talet kunde vapnet antagas ganska fritt. Det finns exempel som visar att en frälseman kunde föra mödernesläktens eller farmoderns vapen, om han saknade släktvapen på fädernet. En del gamla frälsesläkter saknade vapen eller deras vapen är inte kända. Den som gjorde tjänst med hjälm och harnesk, hade antagligen en självklar rätt att föra vapen och bära titeln "a vapn". Senare föreskrevs vapenbilden i de sköldebrev som konungen utfärdade från och med 1400-talet och mera allmänt på 1500-talet.

Det fanns ju en inbyggd spänning mellan frälset och konungamakten i det, att frälset enligt lagen hade en oinskränkt rätt att utvidgas, medan konungen inte kunde tillåta en obegränsad minskning av kronans ränta. Följden blev att man vidtog åtgärder för att hindra frälsets och frälsejordens automatiska utvidgning. Ett effektivt medel var att göra frälsetillhörigheten beroende av ett kungligt frälsebrev.

Frälsebrevens karaktär undergick med tiden en grundlig förändring. De hade alltså ursprungligen varit personliga och "frälst" en enskild mans och kanske hans arvingars jord. Senare överfördes deras frälsande kraft på själva jorden som ansågs ha blivit "frälsejord" för evigt och oberoende av ägaren. Den under medeltiden enhetliga odaljorden fördelade sig i två skilda jordnaturer, frälsejorden och skattejorden. Senare, mera allmänt från slutet av 1400-talet, började konungarna utfärda även sköldebrev. Genom dem förlänades ärftligt frälse och en ärftlig rätt att föra sköld och hjälm med en heraldisk vapenbild som beskrevs och avmålades i brevet. Frälset var inte längre en ren ersättning för rusttjänsten utan hade blivit beroende av konungens nåd.

Det svenska rikets utsträckning i slutet av 1200-talet. Från Jarlens sekel.

Och förhållandena i Finland då? För att tala med den finländske heraldikern Gustaf von Numers:

"Heraldiken gjorde sitt intåg i Finland i samband med att svenskarna under 1200-talet småningom lade landet under sitt välde, men det är svårt att säga när de första heraldiska kampsköldarna sågs här. Lika vanskligt är det att försöka bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning sådana kommit till användning vid strandhuggen på våra glest bebyggda kuster eller i de gerillaartade striderna i våra öde skogar.
Det var alltså de svenska vapenförande frälsemännen, som förde vapenkonsten med sig till oss. Men det torde vara klart, att även de sporadiska danska invasionerna och kontakten med Estland - där först danskarna och sedan Tyska orden innehade makten - berikade vapenkonsten i vårt land.
Efter hand som det svenska väldet fick fotfäste i vårt land besattes de höga posterna inom militärväsendet, rättsväsendet och administrationen av den svenska aristokratin samt av i svensk tjänst varande utlänningar, främst danskar och tyskar. Somliga av dem stannade kvar i landet, naturaliserades här och kom att bilda en första bofast och vapenförande grupp inom vår egen befolkning. Man kan med fog antaga, att det redan på 1300-talet uppstod ett fåtaligt rent inhemskt ledarskikt som i enlighet med Alsnö stadgan på grund av börd, jordbesittning och förmögenhet uppfyllde kvalifikationerna för frälse och som antagit sköldemärken som tecken på detta."

De första kända frälsebreven i Finland var konung Magnus Erikssons brev till Anders Munck 24.3.1348 och jarlen Erengisle Sunessons brev i konung Erik Magnussons namn till Fader Huggensson i Fasarby i Pernå 25.2.1357. Det senare brevet var det äldsta kända frälsebrev i riket som gavs mot rusttjänst. Ett frälsebrev från tiden före Gustav Vasa betraktades i allmänhet som liktydigt med adlande, då de finska släkternas frälserättigheter granskades vid introduktioner eller i hovrätten på 1620-talet. Det första sköldebrevet igen är från år 1420 och gavs åt ålänningen Björn Pålsson.

Vi ska i kommande inlägg ta en närmare titt på det finska frälset och dess särdrag.

Källor:

Dick Harrison: Jarlens sekel, Stockholm 2002
Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011
Eric Anthoni: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, SLS Helsingfors 1970
Gustav von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200-1500-tal, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Mats Adolfsson: När borgarna brann, Stockholm 2007

Vapensköld - ett adligt privilegium?

Olaus Magnus De nordiska folkens historia 1555; Den adlige mannen yvas över sitt vapen, hans utanför äktenskapet födde halvbror ser mindre nöjd ut. Hans vapen är briserat med en bastardsträng. 

I det allmänna medvetandet förknippas heraldiska vapen med adel, och visst är det sant att adeln brukar föra vapen, men att det skulle vara fråga om något adligt privilegium, det är en missuppfattning.

För det första, om man tänker efter lite, så för stater, städer, kommuner och sammanslutningar av olika slag också vapen, och det har de gjort åtminstone sedan 1300-talet.

De första vapnen var självtagna, och man bör också uppmärksamma att ordet "adlig" på medeltiden hade en något annan betydelse än vi sätter i det idag. Adel var i stor utstäckning att betrakta som en funktion. En borggreve var en man som hade ansvaret för en borg, dvs en fästningskommendant. En markgreve, på franska en markis, hade till uppdrag att försvara ett visst avsnitt av rikets gräns.

En icke-adlig person som insattes i ett ämbete med en dylik funktion, kom alltså att betraktas som adlig, åtminstone så länge han innehade denna post. En förmögen bonde, eller varför inte en borgare, som införskaffade häst och rustning för att tjäna kungen som krigsman, erhöll frälse och betraktades som frälseman - så länge han kunde uppfylla rustningskraven. Om han inte längre kunde det, så gled han ur frälset och försjönk, som det så vackert heter, tillbaka till allmogestånd.

Ett icke-adligt vapen idag kallas för borgerligt, även om innehavaren kunde tänkas vara hur oborgerlig som helst. Ursprungligen var borgaren en köpman, som oftast ägde burskap i en köpstad av något slag; han hade om det var fara å färde rätt att söka skydd innanför stadens murar. Han kunde förvisso vara både rikare och ha finare seder än någon adelsman, men då han utövade köpenskap och inte fyllde en adelmans funktion, så kunde han inte vara adlig.

Självtaget vapen, ja. Redan på 1300-talet har vi den italienske juridikprofessorn Bartolus de Saxoferrato som i verket Tractatus de insigniis et armiis 1354 ställer sig frågan "Vem har rätt att ha ett vapen?". Och han svarar: "Quilibet potest sibi assumere arma... Envar har rätt att ta sig ett vapen, föra det och märka sina ägodelar med det". Så länge man inte tar någon annans vapen, förstås. Men eftersom man inte kan veta om alla vapen i världen, anses det att det räcker om man åtminstone har koll på vapnen i sitt eget land. Pinsamt kunde det ju vara i alla fall, så i förlängningen ledde det här till att man började hålla vapenrullor, och det blev en av häroldernas uppgifter.

Bartolus de Saxoferrato

Bartolus hade en fortsättning på sitt konstaterande om att envar har rätt att ta vapen, och det var att förvisso var det också bra om man kunde erhålla ett patent på sitt vapen - ett vapenbrev - av någon furste, då var vapnet ännu bättre skyddat och hade större värdighet.

Vapenbrev för Jören Månsson av Nokia-släkten, utgivet av Johan III 1573.

Det var den tyske kejsaren som under 1300-talet började utfärda vapenbrev åt förtjänta personer, ofta men inte alltid i samband med ett adelskap, och andra furstar följde snart exemplet. Ett vapen som man hade kungligt brev på blev snabbt betraktat som finare än andra vapen, och folk började ansöka om stadfästelse av både nya och äldre vapen. Och var beredda att betala för det. Här fanns det en inkomstkälla för den kungliga myndigheten, och så småningom började självtagna vapen motarbetas och betraktas som ogiltiga.

Skillnader mellan adligt och borgerligt vapen enligt nuvarande praxis, här illustrerat av släkten af Klintberg, som adlats enligt § 37 regeringsformen i Sverige. Endast huvudmannen är adlig (till vänster) och resten av släkten för borgerligt vapen (till höger). Adligt vapen har bygelhjälm med sk. klenod kring halsen, borgerligt vapen stickhjälm. Adligt vapen kan också ha adlig rangkrona på hjälmen. Illustration av Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Ja, man försökte rentav lagstifta om det hela, i Sverige hade man "Kungl. förordningen den 10 aug. 1762 emot adlig skölds eller hjälms brukande av ofrälsemän":

"Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tiltagsenhet sig skal hafva inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pizskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefvar, Friherrar och Adelsmän; Altså och til förwarande af den rättighet, hwilcken i så måtto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, samt til behörig ordnings hållande härutinnan, wele wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzkier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt."

Endast två gånger år 1767 kom förordningen att prövas i domstol, processerna djupdök i juridiska spetsfundigheter och definitionsproblematik och slutade med frikännande. Inga böter, och fler processer blev det inte.

Källor:

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978
C.G.U. Scheffer: Heraldisk spegel, artikeln "Adlig sköld och adlig hjälm", Stockholm 1964

En heraldikers bekännelser

Det kunde kanske vara läge att starta upp här på bloggen igen. Det är ett faktum, att det blir färre skriverier på sommaren, när det finns mycket annat att göra, men nu har alltså uppehållet varat nästan ända till jul. Nå, jag förnyade golvet i arbetsrummet här i början av sommaren, och det innebar förstås att jag måste ta ner alla bokhyllor och packa ner allt heraldiskt material jag samlat på mig längs med åren. Golvet är färdigt sedan länge, men som det så ofta går, så blev arkiven liggande i sina lådor och förstås i vägen. Nu börjar det hursomhelst vara ordning på torpet igen.

Den som har följt med mina skriverier här, har säkert märkt att det alltsomoftast presenteras finska frälsevapen från 1500-talet här. Jag använder termen frälsevapen, även om statusen kan vara olika, och inte sällan något diffus. Ståndspersoner av olika slag är det i alla fall fråga om.

Den här vapenföringen från 1500-talet är något som intresserat mig längs med åren, och redan i ett tidigt skede insåg jag att det fanns väldigt lite forskat och utrett kring det här, själva vapnen alltså. Forskare som Eric Anthoni, Jully Ramsay, Wilhelm Gabriel Lagus, Henrik Impola m.fl. har förvisso utrett släkt- och ägoförhållanden i flertalet tungt vägande verk. Men ingen av dessa har först och främst varit heraldiker.

Jag har tidigare här berättat om min fascination för just 1500-talet som tid, och i synnerhet vapenföringen. Medeltiden är också intressant, inte för det, men källäget där är mer begränsat, och vapnen och släkterna färre. Inget hindrar väl en från att grotta ner sig där också, men 1500-talet först eftersom jag ändå har ett ganska digert material färdigt redan, allt ända sedan 1990-talet. Strävan har alltså varit att ta fram släkternas vapen, rekonstruera dem om det finns brister, klargöra tinkturer och skapa en vapenbeskrivning enligt moderna krav.  Släkter förresten, många av de här vapnen kan tänkas ha varit personliga, och personer som bevisligen hört till en viss släkt, kan ha fört ett annat vapen, personligt eller rent av förknippat med en annan släkt. Ofta ligger prestige i ägo- eller släktförhållanden bakom.

En klar förebild för det här arbetet har varit Jan Ranekes ”Svenska Medeltidsvapen” (som för övrigt inte tar upp finska förhållanden). Någon skulle gärna få göra det motsvarande i Finland, mina resurser räcker inte till dylikt även om jag gärna botaniserar i den här tidens heraldik på mina lediga stunder. Den ende jag känner till att ska ha forskat i det här området är heraldikern Gustaf von Numers i mitten av 1900-talet, men hans material har aldrig publicerats i sin helhet. Så vilka är då de främsta källorna till den finska 1500-talsheraldiken?

Jully Ramsay i förgrunden, Schlegel & Klingspor i bakgrunden.

Först och främst kommer man inte förbi Jully Ramsay, och hennes ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909). Det är inte ett heraldiskt verk, snarare ett genealogiskt och det heraldiska bildmaterialet är litet, och egentligen ganska undermåligt, men Jully har gjort ett stort jobb i att forska fram släkterna, deras förhållanden och historia. Därifrån är det lättare att gå vidare med att gräva fram själva vapnen.

J W Ruuth och Suomen rälssimiesten sineteistä.

År 1891 gav J.W. Ruuth i Historiallinen Arkisto XI ut sin utredning ”Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua” (Om Finlands frälsemäns sigill i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet). Här finns närmare 400 avbildningar av bevarade sigillavtryck. Tinkturerna är förstås inte med här, och bilderna kan vara svårtydda, men här kan man hitta personer som omnämnts i andra källor, få en uppfattning av dennes vapenföring och gå vidare.

Så kan man också gå till Bernhard Schlegels och Carl Arvid Klingspors år 1875 utgivna ”Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättar-Taflor”. Här finns inga bilder, men de ursprungliga vapenbeskrivningarna, och det är inte så illa det. De är visserligen skrivna på en ytterst ålderdomlig kanslisvenska, ibland bristfälliga, men de är en ovärderlig källa till tinkturer som inte återgetts annanstans. Jag låter ju nådigt 1500-talet utsträcka sig till Riddarhusets grundande 1626 eftersom det utgör en tydlig skiljelinje, och många av dessa frälsesläkter är just dessa av orsak eller annan ”ej introducerade”.

Vi kan ju ta ett exempel på vapenbeskrivning, släkten Abel von Minden:

Schlegel & Klingspor

”Vapen af år 1604: En hwit skiöldh och ther uti tu spiuth med swarte stackar, udderne blåå och fire röde hjerter med en öpen hielm och sedan ofvanpå hielmen ett blåth horn och en fennicika fördelt i two ferger, then öfre delen rödh och then undre grön, stacken brun och udden blå, skrafferingen om hielmen och skölden rödh, gull, grön och blåå fördelte.”

Min egen modernisering

”I fält av silver två blå korslagda hillebarder med uppåtriktade eggar, skaften svarta, åtföljda av fyra röda hjärtan; 1+2+1. På hjälmen ett rött, grönt och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, rött, grönt och blått. Hjälmprydnad: till dexter ett blått vesselhorn och till sinister en fänika delad i rött och grönt."

En sida av Elias Brenners avteckningar.

Omkring år 1670-71 reste Elias Brenner omkring i Finland och avtecknade bland annat vapen som fanns i de finska kyrkorna. Manuskriptet utgavs sedermera år 1882 av Reinhold Hausen under namnet ”Afbildningar af Vapensköldar Fordom Uppsatta i Finlands Kyrkor”. Här finns teckningarna ordnade enligt kyrka, men här bör man vara försiktig. Teckningarna är schematiska, ibland förvanskade och ibland direkt missförstådda eller felaktiga. Som källa till vilken släkts vapen funnits i vilken kyrka är den ju behjälplig, och ibland finns faktiskt det avbildade vapnet fortfarande kvar i kyrkan. Väldigt många har förvisso försvunnit under de nästan 350 år som förflutit. Skillnaden mellan det bevarade vapnet och teckningen kan vara avsevärd.

Pärmar för del II i CHF-arkivet; 1521 - 1626.

I övrigt då? Ja, vapen och uppgifter om dem kan naturligtvis dyka upp i allehanda historiska böcker och tidskrifter, och här är det vapenarkiv som Collegium Heraldicum Fennicum upprätthåller också behjälpligt (och det upprätthålls av och befinner sig hos mig). Här har samlats klipp och källor kring finska släkters och personers vapenföring under alla tider ända sedan föreningen grundades på 1980-talet.

Anders Segersven

Matts Kurck och släkterna Kurki, Svärd och Kurck

Det hände sig en gång, kanske på 1200-talet, att befolkningen i trakten av Vesilax i Birkaland blev svårt trakasserade av novgoroderna och deras främste kämpe, den fruktade Pohto. Ingen vågade sätta sig upp mot honom fastän han utmanade den främste av dem på envig.

Ja, utom den unge och djärve Matts Kurck (Matti Kurki), en bygdens son. Han gick med att möta Pohto i holmgång på en ö, och när de var där sköt han ut Pohtos båt på vattnet, eftersom "den av oss som blir kvar här behöver ingen båt".

Pohdonsaari, "Pohdos ö".

Så började kampen, och först gick Pohto hårt ut, och sårade Matts i benet. "Du hoppar ju som en trana" skrattade han. "Må så vara, men jag kan flyga ännu" svarade Matts, hoppade upp, och dräpte Pohto.

En annan legend berättar att då Matts Kurck besökte Åbo, så gav han sig in i en strid mellan danska och svenska krigare, och avgjorde striden till svenskarnas fördel. Den svenske kungen lät då adla Matts, och gav honom Laukko gård som förläning.

Folksagor, javisst. Ingen vet med säkerhet ens om Matts Kurck funnits på riktigt, men de här legenderna har berättats vitt omkring i Finland. Vad har det här nu med heraldik att göra då?

Kurkivapen i Åbo domkyrka enligt Elias Brenner 1670.

Jo, i och kring Laukko gård i Vesilax har det sedan förekommit personer och släkter som kallat sig Kurki, Kurck och Svärd, och som förefaller ha haft någonting att göra med den här legenden.

Sigill för Niklis Kurck, +s:nicholai:korka.

Kurki - Kurck, den äldre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

De äldsta källorna talar om två bröder, Peder Svärd och Niklis Kurck (Korke), som levde på 1400-talet. Niklis Kurck använde sig av ett sigill med en trana (fi. kurki), och det antas att namnet Korke kommit till honom genom giftermål. Enligt uppgift ägde han jord i Vesilax-trakten. Andra släktingar kallade sig Svärd, och här kommer ett vapen med ett svärd åtföljt av tre stjärnor in i bilden. Också personer som kallat sig Kurck har fört Svärdvapnet, på ett för tiden typiskt inkonsekvent sätt.

Svärd

Klas Korke till Laukko.

Biskop Arvid Kurcks vapen. Teckning av Markku Koponen.

Niklis Korke dog omkring år 1429, hans sonsons son Arvid Kurck (1464 - 1522) är den av släkten som är mest känd, då han var biskop i Åbo 1510-21. Han använde sig av Svärdvapnet, det har bevarats i flere sigillavtryck och i väggmålningar i kyrkor från hans tid. Ibland används släktnamnet Svärd.

Kurck, den yngre släkten

Teckning av Gustaf von Numers.

Den yngre släkten Kurck flyttade från Sverige till Finland i slutet av 1400-talet och upptog genom giftermål den äldre släkten Kurcks namn och gods. Vapnet som dyker upp här är dock ett annat, med två sjöblad. Som stamfader räknas lagmannen Knut Eriksson Kurck (död före 1538). Denna släkt Kurck skulle sedan komma att leva vidare genom århundraden i Sverige-Finland och dela upp sig i flere ättegrenar.

Kurckvapen i Ulfsby kyrka, Satakunda.

Legenden om Matts Kurck har berättats bl.a. av Zacharias Topelius i "Boken om vårt land". Ön där det berättas att Matts Kurck mötte Pohto ligger i en sjö på Laukko gårds marker i Vesilax och kallades förr Sarvunsaari, men kallas oftast för Pohdonsaari (Pohdos ö). Ön har sedan urminnes tider uppenbarligen fungerat som kult- eller offerplats. Härom året hittades det ett örnsmycke med permiskt ursprung från merovingertiden (i Sverige: vendeltid) på ön, gömt under en sten. Det hade legat där redan i hundratals år, då Pohto och Matti Kurki kämpade på ön, om man ska tro legenden.

Anders Segersven

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica
Heraldisk Tidsskrift mars 1993; Tom C Bergroth: Gustaf von Numers

Finske frälsemannen Olof Kirves

Det fanns på medeltiden, och senare också förstås, ett rent finskt inslag i det finländska frälset. Det är i och för sig inte ägnat att förvåna, men i många fall assimilerades och försvenskades det inslaget rätt snabbt.

Olof Kirves sigill 1469; "s+olavi+kirves".

Ett utmärkt exempel på det motsatta (det finns förvisso fler) är Olof Kirves till Nummis i Nousis, ja Olavi Pertunpoika Kirves ("Olof Bertilsson Yxa") som han faktiskt kallas i en handling från 1468. Namnet förekom redan tidigare i släkten, en Olof Kirves som omnämns 1405, var uppenbarligen hans farfar eller möjligen morfar.

Kirvesvapnet i Nousis kyrka.

Olof Kirves den yngre var nämndeman vid landsrätten i Åbo (omnämnd 1476 och 1486) och gift med Marta Nilsdotter som var dotter till riksrådet Nils Olofsson Stjernkors. Olof Kirves vapen hänvisar rätt tydligt till detta förhållande, korset och stjärnan är tagna ur vapnet för Stjernkors. En målning i Nousis kyrka visar dock Kirves vapen med enbart en skaftad yxa, så den versionen förekom också. Olof Kirves dog före år 1496 och efterlämnade inga manliga arvingar som överlevde honom.

Olof Kirves vapen enligt Elias Brenner 1670. I vissa källor har yxhuvudet misstagits för en vinkelhake.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor
Hausen: Finlands medeltidssigill
Gustaf von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200- 1500-tal, Heraldica Fennica 1978

Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 3

Brinkkalasläkten är försedd med marin utstyrsel och flagg. ”Finske” Hans Eriksson till Brinkhall på Kakskerta adlades år 1576 med ”evärdigt” frälse därstädes. Han var sjökrigare, amiral i de ”Narwiske farvattnen” samt befälhavare på flere fästen i Finland. Känd blev han för belägringen och intagandet av Padis slott i Livland 1580. Åldrig och vanlytt fängslades han på Åbo slott av hertig Karls män år 1597 men han dog först 1608 på Brinkhall. Släkten dog ut med siste sonen år 1615.

Brinkkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Brinkkalasläktens hjälmprydnad är av intresse; en lans med en bulsan delad i rött och guld samt sex märslansar. Bulsanen var till sjöss en kommandovimpel som utmärkte befälhavarens rang och som hissades i stormasten eller förmasten. Men vad är märslansar? Jo, de är hullingförsedda kastspjut som användes som en form av brandpilar. Invirade med antända blår kastades de mot fiendens segel för att sätta dem och hela skeppet i brand samt skapa panik och förödelse. I denna hjälmprydnad ingår det alltså ett gott stycke marin krigshistoria. Man kan nästan se framför sig amiralen Hans Eriksson själv i sin kajuta skissande på sitt vapen och funderande på passliga symboler och deviser.

Vapen för Gyllenlood, Tenala kyrka.

Även näste vapenförare har marin anknytning och även han har uppenbarligen själv haft sina fingrar med i spelet då vapnet gjorts upp. Vi talar om släkten Gyllenlood, tidigare Juusten, vars stamfader var kyrkoherde i Hauho. Bengt Severinsson Juusten, född omkring 1550, var den som förde vapnet här visat. Han hade gjort militär karriär och avancerat till amiral för skeppsflottan i Finland. Till hans meriter hörde bl.a. brännandet av Narva förstad, försök till grävande av en kanal mellan Lappvesi och Finska viken (ja, tanken på en ”Saima kanal” fanns redan då) varvid namnet Juustila sluss blev kvar till eftervärlden (känt t.ex. från vapenstilleståndet 1944), samt kapande av handelsfartyg kring våra kuster. Han adlades år 1591 och fick då vapnet med flaggorna. Med tidens lopp – allra senast vid introduktionen på Riddarhuset år 1634 – blir släktens namn Gyllenlood. Bengt hade dock fört vapen sedan 1578, då också med änterhakar samt bokstäverna HDR. I övrigt liknar vapnen inte varandra. Man får anta att även här är vimplarna i hjälmprydnaden tänkta att föreställa bulsaner eller bredvimplar.

Vapen för Gyllenlood, även detta i Tenala kyrka.