Huggut

I rött fält en pansarklädd underarm förande en yxa, allt av silver utom skaftet som är av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med silver och guld samt hjälmbindel av silver, rött och guld. Hjälmprydnad: en uppstigande arm med yxa som i skölden mellan två oxhorn, dexter delat i rött och silver och sinister delat i silver och rött.

Släkten Hugguts vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna nyländska frälsesläkt är känd i två grenar, Bjurbölesläkten och Fasarbysläkten, som uppenbarligen har gemensamt ursprung. Fasarbygrenen förde ett aningen avvikande vapen med en arm framkommande ur ett moln hållande en hammare snarare än en yxa. De tycks båda ha grundat sin frälserätt på en föregiven urkund från 1356. Den bekräftades av Karl IX år 1608. Åtminstone Bjurbölegrenen adlades år 1583 med Henrik Mattsson till Bjurböle och Tarkis i Borgå socken. Han började som skrivare på Åbo slott, blev JohanIII:s gunstling och så småningom bl.a. slottsloven på Kalmar och Stockholms slott. Därtill krigskommissarie 1583 och befallningsman på Kexholm. Han flydde undan hertig Karl från Åbo slott 1599 via Reval till Polen där han hördes av sista gången år 1607. Han var en ivrig förespråkare för Johan III:s liturgi, dvs. den katolskvänliga inriktningen. Under Sigismunds regering blev han definitivt katolik. Hans släkt levde dock vidare och utslocknade kring mitten av 1600-talet.

Fasarbygrenens version av vapnet. Teckning av Anders Segersven.

Fasarbygrenen introducerades däremot på Riddarhuset år 1664 under nr. 691 med Bjurbölarnas papper och vapen. Denna gren skulle ha dött ut först 1825 med kofferdikapten Gideon Huggut men hans samband med sina föregivna förfäder är lindrigt sagt oklara.

Mycket rörande denna släkt är okänt och dimhöljt och det hela underlättas inte av att det fanns ännu en tredje familj Huggut i Veckelax socken på 1600- och 1700-talet vars samband med de två ovannämnda är fullständigt okänt.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Elgenstiernas ättartavlor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Gudmund Arendssons släkt

I rött fält tre i bjälke ställda grankottar av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: en grön grankvist med tre kottar av guld.

Gudmund Arendssons vapen. Teckning av Anders Segersven.

Släkten (som ibland kallas Granfelt, vilket inte är helt korrekt) får sin början då Gudmund Arendsson till Röfvarnäs i Egentliga Finland adlas, enligt källorna 1586 av Johan III. I samma veva omtalas det att Gudmund varit trogen Johans ”älskelige käre son” Sigismund, då denne blev kung i Polen. Men Sigismund uppsteg på tronen i Polen först i augusti 1587, så hans adelskap måste vara något yngre. Frälse på Röfvarnäs hade han sedan 1579.

Alltnog, han undertecknade Åbo försäkran 1602 och avled någon gång efter 1606. Sin karriär gjorde han i marinen, han var skeppshövitsman och fungerade bl.a. som chef för galejorna i arkliflottan vid Åbo slott. Släkten utslocknade på 1600-talet med hans enda barn, dottern Sofia.

Den än idag fortlevande släkten Granfelt som adlades 1756 upptog de tre gyllene kottarna i rött fält utökat med ett blått fält med värjor och stjärnor. Vissa medlemmar har dock enbart fört kottefältet. Denna släkt har inget direkt samband med Gudmund Arendsson, deras stamfader Berend Eriksson var dock gift med Gudmunds syster Karin någon gång på 1500-talet. Därav tydligen vapenlånet.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

Ericus Erici släkt

Sköld kluven i rött, vari en sexuddig stjärna av silver, och blått, vari en halv från skuran framväxande lilja av silver. På hjälmen ett blått och rött hjälmtäcke fodrat med silver och med hjälmbindel av silver, rött och blått. Hjälmprydnad: en uppväxande lilja av silver.

Vapen för Ericus Erici släkt. Teckning av Anders Segersven.

Släkten börjar med Ericus Jacobi (Erik Jakobsson), kyrkoherde i Letala 1554. Uppgifter finns om att släkten skulle ha härstammat från Ungern, där burit namnet Brandini och beklätt adliga ämbeten. Det är troligen enbart en familjelegend. Sonen Ericus Erici (Erik Eriksson) var biskop i Åbo 1583-1625 med undantag för några kortare perioder då han var i onåd. Hertig Karl lät fängsla honom 1599 då han stödde konung Sigismund. Han frikändes och återfick sitt ämbete 1602. Hertig Karl (sedermera Karl IX) hade dock en gås oplockad med honom och avhöll bispen åter från ämbetet 1606-09. Även denna gång gjorde han comeback.

Ericus Erici gjorde en stor insats inom den finska kyrkan och för det finska språket. Han var ordförande i en kommitté för översättande av bibeln till finska år 1602. Det hela blev sedermera ett par katekeser och en postilla på finska.

År 1589 blev Ericus förlänad adlig frihet i Finland och han hade frälse på två hemman i Letala socken. Där lät han uppföra Sorola säteri, till vilket släkten skrev sig. Sonen Ericus Erici junior föddes omkring 1580. Han studerade vid flere universitet i Europa, bl.a. Jena, Rostock och Wittenberg. Vid Sigismunds hov blev han katolik och reste sedan till Rom där han kallade sig ”Ericus Flaminius di Sorola”. Han var den som ivrade för släktens ungerska ursprung. Efter att ha utdimitterats från Collegium Romanum 1611 försvann han i okända öden. Biskopen kom alltså att överleva sina barn och slöt själv sin ätt.

Ericus Erici vapen framställs ofta med en mitra ovanför skölden. Den är att betrakta som ett tjänstetecken och hör inte till släktvapnet. I Åbo domkyrka har förekommit en intressant variant av vapnet; en sköld med ovan en sexuddig stjärna och nedan en lilja. Ericus Erici senior begrovs i domkyrkan år 1625 och detta var kanske hans begravningsvapen. Sigillen visar dock att han brukade den kluvna skölden.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok