Råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen

Österbottniska kommunvapen. Bildkälla YLE.

Kommuners sammanslagningar, nya vapen, antagande av logotyper och ändrande av vapen är ett samtalsämne som engagerat kommuninnevånare, tjänstemän, politiker och heraldiker redan i årtionden. Det är ett ämne som väcker känslor, fyller insändarspalter och vad mera är - förekommer på ett mycket likartat vis över hela Norden.

De nordiska heraldiska föreningarna och takorganisationen Societas Heraldica Scandinavica har gemensamt sammanställt en artikel med råd i saken, och jag tar mig före att publicera den även på denna blogg:

När en ny kommun bildas uppkommer frågan vilket vapen den nya kommunen ska ha. Från tid till annan funderar kommuner på att anta logotyper, och då också att ändra innehållet i kommunvapnen. Detta har under senare år hänt i flera av de nordiska länderna - i Danmark och Norge främst för att kommuner läggs samman till större enheter, och i Sverige för att kommuner ska uppdatera grafiska profiler. Ofta sägs förnyelsen av grafiska profiler ha att göra med att logotyper ska fungera i mindre format, som i appar på mobiltelefoner. Ofta leder antagande och förändringar av kommunvapen till stort engagemang från allmänheten.

Societas Heraldica Scandinavica och de övriga nordiska heraldiska föreningarna har i detta sammanhang tagit fram några punkter med råd till kommuner som ska anta eller ändra ett vapen:

Norden har ett unikt kulturarv när det gäller enkla, tydliga och heraldiskt korrekta kommunvapen. Den nordiska kommunvapentraditionen fungerar som en internationell förebild och är därför värd att ta tillvara.

Savolaxiska kommunvapen i gamla länsstyrelsen i Kuopio.

Fakta om heraldiska vapen:

• Ett vapen är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. Ett befintligt kommunvapen kan därför tecknas om och ges ett nytt utseende.
• Ett vapen kan anpassas till olika sammanhang. Det kan därför användas i en logotyp med ett bestämt utseende, samtidigt som det t.ex. i ceremoniella sammanhang kan utformas på ett annat sätt. Det är ändå samma vapen.
• Konceptet kommunvapen är känt för stora delar av allmänheten. Det finns ofta ett lokalt engagemang för kommunvapnet och dess historia.
• Kommunvapnet är identitetsskapande och bidrar till att skapa en stark lokal samhörighetskänsla.

Råd vid antagandet av ett vapen eller ändring av ett vapens utseeende:

• Sök sakkunskap hos en heraldiker, i första hand den myndighet som har hand om den offentliga heraldiken (i de länder där det finns en sådan), innan ni antar eller ändrar ett heraldiskt vapen.
• Genom att tidigt söka heraldisk sakkunskap kan nämligen onödiga kostnader och onödigt merarbete undvikas.
• De nordiska heraldiska föreningarna svarar gärna på frågor från kommuner, deras representanter, media och allmänhet.

Bakom dessa rekommendationer står, utöver Societas Heraldica Scandinavica, Dansk Heraldisk Selskab, Heraldiska Sällskapet i Finland, Norsk Heraldisk Forening och Svenska Heraldiska Föreningen.

Konceptet kommunvapen är, som nämnts, känt för stora delar av allmänheten, och det finns ofta ett lokalt engagemang just för det egna kommunvapnet och dess historia. Detta kan illustreras med ett exempel från den fiktiva staden Korsbaek.

Ett vapens utveckling har ofta gått till så, att symboler i ett medeltida sigill under 1600-talet har satts in i en sköld och blivit ett vapen. Det har senare fått färger, och det har under århundradena tecknats på olika sätt. Detta är som bekant - för läsarna av denna tidskrift - heraldikens viktigaste egenskap; att vapnet är bundet till sitt innehåll och inte till sin form. För andra än de redan heraldikkunniga kan det vara en viktig upplysning, att ett befintligt kommunvapen kan tecknas om och ges ett nytt utseende. Detta gör att det oftast är lätt att stilisera ett vapen och ge det ett uttryck som passar i en modern logotyp. Det kan vara svartvitt, och det kan förekomma i små format till exempel på hemsidor och i appar.

Åbo stads gamla vapen med ursprung i år 1309 och logotypen 2015.

Genom dessa råd är det vår förhoppning, att kunskapen om heraldikens regler och fördelar kan spridas till dem som ansvarar för antagandet av nya kommunvapen och förändringar i utformningen av redan befintliga.

Martin Sunnqvist

Ursprungligen publicerad i Heraldisk Tidsskrift mars 2019, bind 12, nr. 119, texten återgiven med benäget tillstånd av Martin Sunnqvist.

Så kan det tydligen också göras. Efter kommunsammanslagningen 2009 heter den nya storkommunen 

Salo, men för vapnet för Halikko, som ingick. Bildkälla YLE.

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del IV

Tott

Släkten Tott har förekommit i hela Norden, frågan är om inte denna ursprungligen skånska uradelsätt är den mest kända nordiska adelsätten genom tiderna. Tott är känd sedan 1283, lever än idag och var representerad i fyra generationer på Sjundby i Sjundeå på 15- och 1600-talet. Frågan om tinkturernas ordning i Tottska vapnet är intressant – kvadrerad i guld och rött eller i rött och guld? Åke Thott har konstaterat att båda versionerna förekommit, samt att det inte då varit fråga om spegelvändning pga. courtoisie till exempel. Det är ju faktiskt fråga om två olika vapen om de skiljer sig på detta avgörande vis.

Tottska vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670

Det äldsta Tott tillhöriga vapnet man funnit är från ca. 1380 och är guld/rött och detta kan alltså tänkas utgöra den ursprungliga kombinationen. Sedermera tycks rött/guld varit vanligare, men år 1625 inträdde bättre ordning då introduktion på riddarhuset skedde och tinkturerna måste bestämmas exakt. Två linjer uppstod; Tott till Sjundeby (Sjundby) och Tott af Skedebo. Skedebolinjen valde att föra guld/rött kvadrerat med bård i motsatta färger och Sjundbylinjen rött/guld.

Enligt Klingspor 1890

Men! Predikstolens Tott-vapen är i guld/rött, liksom även hjälmprydnadens vesselhorn, dexter delat guld/rött och sinister rött/guld (vilket ju nog är korrekt). Frågan uppstår; hur noggrant har herr Åke övervakat vapenmålandet eller spelade det faktiskt då ingen roll i vilken ordning tinkturerna placerades? Då Sjundbygrenen år 1652 upphöjdes i grevligt stånd (Tott till Karleborg) förbättrades vapnet med bla. en krönt vase  och en hel del annat garnityr. Men hjärtskölden, den är kvadrerad i rött och guld som sig bör.

Enligt Klingspor 1890

En kontrovers föreligger alltså, men som vi sett hos Åke Thott (Ätten Thott under medeltiden, 1983), egentligen är det ju  det ursprungliga tottska vapnet från medeltiden vi har på predikstolen, må så vara att det för tiden i fråga är lite otypiskt.

I anknytning till tottska vapnet kan vi konstatera att Åkes far Henrik Tott från tiden kring sekelskiftet 1600 efterlämnat en teckning av sitt vapen i en stambok i Mitau (en stambok var en form av gäst- eller minnesbok). Han har varit stolt över hustrun Sigrids anor, ty sitt eget vapen har han placerat först i tredje fältet av den fyrdelade skölden, medan de övriga fälten upptar: i första och fjärde trekronorsvapnet och i det andra lejonet över tre stömmar. Sålunda har alltså ”Heinrich Tått zu Siudeby” velat framträda! Dock får vi intet veta om tinkturernas ordning i hans eget vapen, för endast en beskrivning av sagda vapenteckning har funnits att tillgå och i den framgår inte dylika detaljer.

"Hans namn är enligt vad Carl Arvid Klingspor berättar (Autografsällskapets tidskrift 1886) inskrivet i en stambok, som tillhört Hieronymus Rörsscheidt och omfattade tiden 1595 - 1605 och förvarades i Mitaus museum. Över namnet "Heinrich Tått zu Siudeby Anno 1600" har målats ett vapen med fyrdelad sköld, belagd med hjärtsköld, innehållande Vasaättens stamvapen. I huvudsköldens första och fjärde fält "ses sveavapnet, de tre kronorna, och i andra götavapnets lejon öfver de tre strömmarne och i tredje fältet hans eget, det tottska" fyrdelade vapnet. En öppen tornérhjälm över skölden är krönt med en kunglig krona och lövverket "bär till höger de tottska färgerna, rödt och guld samt till venster de svenske, blått och guld". Carl Arvid Klingspor konstaterade att vapnet synes mera tillhöra hans gemål än honom och är "naturligtvis sjelftaget"

Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983

Inläggen baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Vapenidentifiering i Sjundeå kyrka

Jag blev nyligen kontaktad av Sjundeå församling, man hade i kyrkans gömmor hittat ett gammalt vapen som ingen kände till vem det tillhörde. Sådant är ju alltid intressant, och dylikt kommer ju inte före en särskilt ofta, ens för en heraldiker.

Det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka.

Och visst kunde jag identifiera vapnet. Det är fråga om vapnet för släkten Anrep, en gammal och vittförgrenad ätt ursprungligen från Tyskland och inkommen via Baltikum. Vapnet har uppenbarligen ingått som anvapen för någon av släkten Creutz.

Jag började med samlingen "Vapensköldar fordom upsatta i Finlands kyrkor", en samling avteckningar ursprungligen gjord av Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare omkring 1670, utgiven av Reinhold Hausen 1888. Men det fanns inget passande under Sjundeå kyrka. Sedan kollade jag "Anteckningar gjorda under en antiquarisk forskningsresa 1870 i Vestra Nyland" av samme Hausen. Och se, där blev det napp! Se fig. 9.

Nu hade Hausen inte tydligen lyckats identifiera just fig. 9, så sökandet fick gå vidare. Nu var det i alla fall klart att vårt vapen har ingått som ana i någons huvudbaner i kyrkan. Det måste vara någon bemärkt som verkat i Sjundeå. Först tänkte jag söka bland Flemingarna (eftersom Flemings vapen är främst i Hausens teckning), men tydligen har alla vapnen varit utformade på samma vis - Hausen har förenklat det hela lite, och dessutom så är det någonting i upplägget som för tankarna till Creutz ändå (både fällgallret och korset med stjärnorna har med Creutz anor att göra). Ernst Johan Creutz är kändast i Sjundeå, så varför inte kolla hans anor. Här gick jag över till Elgenstiernas ättartavlor.

Under sökandet började de andra anvapnen i Hausens bild dyka upp, så spåret verkade rätt. Ernst Johan Creutz mormor var Margareta Anrep af Soor. Okej, jag gick några anor vidare innan jag insåg att jag redan hade hittat det. Anrep!

Det intressanta med vapenåtergivningen på den tiden är att man inte alltid var så noga med detaljerna, och ibland får man intrycket att den som utförde vapnen inte alltid själv visste vad det ursprungligen skulle föreställa. God fingertoppskänsla är alltså erfordrat, själv fick jag t.ex. assosciationer till Ingermanland - med en balkvis ström med murar - när jag först såg vapnet. Anreps vapen föreställer ju egentligen en kam (för hästmanar - mankam - de ser faktiskt forfarande ut så där). Nedan några olika versioner av Anreps vapen, som fick mig övertygad om att jag hittat rätt. Den mest typiska version av Anreps vapen är det inte fråga om den här gången.

Versioner av Anrepska vapnet, till vänster från Sagu kyrka och de två till höger återgivna i
Heraldisk Tidsskrift, mars 1997.

Ernst Johan Creutz (1619 – 1684) var bl.a landshövding i Nylands och Tavastehus län och president i Åbo hovrätt. Han hade ägor i Sjundeå och var åtminstone tidvis bosatt här.

Nu är ju Ernst Johan Creutz inte begravd i Sjundeå kyrka, han gravsattes först i Åbo domkyrka och senare nedsattes han i Creutzska graven i Pärnå kyrka i Östra Nyland. Den som begravts i Sjundeå kyrka är uppenbarligen en av hans söner som dött som barn, och det här vapnet har alltså varit del i dennes anor. Kan man möjligen anta att dennes huvudbaner och anvapen uppsatts i kyrkan först efter 1670, eftersom Brenner eller medhjälpare inte noterat dem i samlingen upptecknad omkring detta år?

Ännu år 1870 har det alltså funnits en hel uppsättning av dessa anvapen i Sjundeå kyrka, då Hausen ritat av dem. Det skulle vara intressant att veta vad som hänt med de övriga av dem, om det här Anrepska vapnet är det enda som finns kvar.

(Ett tack till Sjundeå församling, som bistått med bilden på det ”okända” vapnet).

Anders Segersven