Heraldiska Sällskapet i Finland tar nya tag

Föreläsning pågår i den stora salen på Vetenskapernas Hus. Arkivbild från HSiF:s Facebook-konto.

Det kanske inte har gått de heraldiskt intresserade förbi att Heraldiska Sällskapets i Finland verksamhet har gått på sparlåga sedan coronaepidemin bröt ut år 2020. Allmänna möten har inte hållits och egenligen det enda som fortgått som vanligt är vapenregistreringsfunktionen, eftersom ledamöterna där redan sedan tidigare främst sammankommit via e-post.

Torsdagen den 19 januari hölls sedan ett något försenat årsmöte på Vetenskapernas Hus, som lämpligt nog också öppnat upp igen efter en längre tids renovering, och Anton Eskola som suttit som ordförande under coronatiden avgick och till ny ordförande valdes Unni Leino.

Tidigare ordförande Anton Eskola till vänster och Unni Leino till höger.
 Arkivbild från HSiF:s Facebook-konto.

Heraldiska Sällskapet vädrar morgonluft igen och från vårsäsongen 2023 återupptas de månatliga allmänna sammankomsterna på Vetenskapernas hus. Som bekant från tidigare år möts man som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen), och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne, kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för vårsäsongen 2023:

16.3.2023           

kl 18.00 – 20.00

HSiF vårmöte med stadgeenliga ärenden, samt efter det:

"Kunnallisheraldiikka Raaseporin kaupungin alueella ennen ja nyt" (Kommunalheraldiken i Raseborgsregionen förr och nu), av Anders Segersven

20.4.2023                  

kl 18.00 – 20.00

Besök av Henric Åsklund från Svenska Heraldiska Föreningen, som föreläser om Jan Ranekes exlibriskonst.

18.5.2023          

kl 18.00 – 20.00

Unni Leino: "Vaakunaselityksen ja vaakunakuvan suhde" (Förhållande mellan vapenbeskrivning och vapenbild")

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska, förutom Henric Åsklunds föreläsning.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2019

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2019:

12.9.2019            

kl 18.30 – 20.00

Heraldiikka Wikipediassa (Heraldik på Wikipedia),

wikipedisten Miku Malinen, Sal 404

17.10.2019                  

kl 18.30 – 20.00

Tarinointia kouluvuosien vaakunainnostuksestani (Berättelser från mitt vapenintresse under skolåren),

arkitekten och konstnären Kalevi Karlsson, Sal 404

21.11.2019          

kl 18.00 – 20.00

Sällskapets höstmöte och mötesföreläsning; Vaakunan suunnittelu (Att designa ett vapen),

heraldiske konstnären Harri Rantanen, Sal 404

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF

Antti Matikkala in memoriam

Antti Matikkala 1979-2019. Bild: Nationalarkivet/Laura-Kaisa Maijala.

Vi nåddes i förra veckan av beskedet att Antti Matikkala, ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland, mycket plötsligt och överraskande gått bort.

Man kan med fog säga att Antti var en av Finlands främsta akademiker inom heraldik, historia och ordensväsende. Han hade disputerat i Cambridge och har publicerat åtskilliga studier och böcker främst inom ämnet ordensväsende.

Internationellt inriktad som han var, deltog han flitigt i heraldiska konferenser runtomkring Europa, han var även styrelseledamot i Societas Heraldica Scandinavica, invald i L´Academie Internationale d´Héraldique, samt aktiv i flertalet andra heraldiska och militärhistoriska sammanslutningar.

Även om han ännu vid sin bortgång var ung, hade han hunnit sätta sin prägel på heraldiken i Finland i bortåt 20 år. Jag minns att jag råkade på den unge Matikkala första gången redan i slutet av 1990-talet, då han kontaktade mig i något heraldiskt spörsmål. Längs med åren stötte våra vägar samman allt oftare, och jag kom att betrakta Antti Matikkala som en god kollega och vän. En gentleman av den gamla skolan, sådana som blir allt mer sällsynta i dessa postmoderna tider, komplett med den torra humorn av typiskt brittiskt snitt.

Vi har förlorat en kollega och vän, den finska heraldiken en förmåga som skulle ha haft mycket att åstadkomma ännu, många lagrar att skörda. Tankarna är också med hans familj. Saknaden är stor.

Antti Matikkalas vapen. HSiF.

Anders Segersven

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2018:

- To 18.10.2018 kl 18.30 Kunta, identiteetti ja vaakuna 2000-luvun Suomessa, professori Anssi Joutsiniemi (Kaupunkitutkimuksen ja -suunnittelun maisteriohjelman johtaja, Arkkitehtuurin laitos, Aalto-yliopisto). (Kommun, identitet och vapen i Finland på 2000-talet, professor Anssi Joutsiniemi, ledare för magisterprogrammet inom stadsforskning och -planering, Institutionen för arkitektur, Aalto-universitetet). Sal 404 om inte annat uppges.

- To 22.11.2018 kl 18.30 Kirkollisesta heraldiikasta ja suunnittelemistani vaakunoista, kenttäpiispa Pekka Särkiö (Om kyrklig heraldik och de vapen jag designat, fältbiskop Pekka Särkiö. Sal 404 om inte annat uppges.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland våren 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för våren 2018:

- To 15.2.2018 kl 18.30 Helsingin kaupungin uusi visuaalinen ilme ja vaakunankäytön tulevaisuus (Helsingfors stads nya visuella profil och vapenbruket i framtiden), publikationschef Rita Ekelund, Helsingfors stadskansli och huvuddesigner Mikko Reponen, Werklig Oy. Sal 404.

- To 8.3.2018 kl 18.00 Sällskapets årsmöte och årsmötesföreläsning: Kansainvälisen heraldisen akatemian tuoli nro 71 (Om stol nr 71 i Académie Internationale d’Héraldique), akademiledamot PhD Antti Matikkala, Sal 404.

- To 19.4.2018 kl 18.30 Heraldiikkaa graafikoille - heraldiikan opetuksesta graafisen alan opiskelijoille (Heraldik för grafiker - om undervisning i heraldik för studenter inom den grafiska branschen), Intendent Petteri Järvi, Sal 404.

- To 24.5.2018 kl 18.30 Heraldiikka ja yliopistojen osakunnat (Heraldik och universitetens nationer), Turun yliopiston Savo-Karjalaisen Osakunnan vaakunamestari (Vapenmästaren vid den Savolaxisk-Karelska Nationen vid Åbo universitet) Kristian Dorra, Sal 104.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Heraldiska Sällskapet i Finland firade sina 60 år

Igår, den 4 mars 2017, samlades en illuster skara finska heraldiker på anrika Skatuddens Casino för att fira Sällskapets 60 år. Stämningen var hög, maten god och föredragen intressanta. Här följer en liten bildkavalkad från kvällen.

Skatuddens Casino en kväll i mars.

Ett av kvällens ämnen var presentationen av president Sauli Niinistös vapen, för att fogas till Sällskapets samling av finska presidentvapen. Till vänster om skölden heraldiske konstnären Reijo Helläkoski, som utfört den här versionen av vapnet.

PhD Antti Matikkala berättade om planeringen och tillkomsten av Niinistös vapen.

En version av HSiF:s vapen, snidat i trä av medlemmen Heinz Stürmer.

Emeritus ordförande Maunu Harmo föreläste om de "tre stora", heraldikerna Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson och den finländska kommunheraldikens guldålder.

Likaså emeritus ordförande Hannu Hillo kåserade kring Boris von Köhnes inverkan, eller försök till inverkan, på finska stadsvapen under 1800-talet.

I det här sammanhanget kunde det även nämnas att HSiF:s hemsidor har förnyats, jublileumet till ära. En del finjusteringar återstår ännu, visserligen.

Heraldikern Kimmo Kara erhöll Arvid Berghman-priset

Kimmo Kara. Bildkälla: Heraldiikan opas, HSiF 1998.

Den finska heraldikens grand old man och den ende fortlevande grundande medlemmen av Heraldiska Sällskapet i Finland, Kimmo Kara har erhållit Arvid Berghman-priset för sitt livsverk inom finsk heraldik. Trots den aktningsvärda åldern är han fortfarande vid god vigör och deltar aktivt i verksamheten inom HSiF.

Jag lånar direkt ur tillkännagivandet från arkivverket:

Arvid Berghmans heraldiska stiftelse har belönat Kimmo Kara (f. 1919) för ett livsverk inom finsk heraldik och utveckling av blasonering på finska. Karas böcker "Heraldiikan opas" (1998, red.) och "Vaakunaselitys" (1989, 2. förnyade uppl. 2010) hör till hörnstenarna av finsk heraldisk litteratur. Kara har varit en aktiv aktör inom finsk heraldik sedan 1950-talet då han komponerade tre kommunvapen (Nastola 1954, Kuru 1956 och Aspö 1957).

Stiftelsens ordförande, riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg överlämnade priset vid en tillställning i Finlands Riksarkiv i Helsingfors den 29 juni 2016. Prix Arvid Berghman grundades 1971 och man belönade med priset förtjänster för borgerlig och kommunal heraldik under åren 1972-1994. Finlands Kommunalförbund tilldelades priset 1976 för verket "Suomen Kunnallisvaakunat" (1970). Enligt stadgarna, som förnyades 2011, kan Arvid Berghmans heraldiska pris utdelas till en person från något av de nordiska länderna eller Baltikum för framstående insatser inom både vetenskaplig och konstnärlig heraldisk verksamhet.

I sina skrifter har Karas inriktning varit att redogöra hur heraldikens logik fungerar och borde fungera i modern heraldisk design. Kara konstaterade i sitt tacktal att Berghmans "Heraldiskt vademecum" (1938) var en tidig inspirationskälla för honom, men hans logiska klassifikation av sköldemärkena utmanar den svenska (tyska) traditionen, enligt vilken häroldsbilder ej är "annat än en medelst olikartade linjer [...] verkställd indelning av skölden i fält av olika tinkturer", som Berghman uttryckte det.

Heraldiska Sällskapets i Finland grundande möte i mars 1957 i Helsingfors. Kimmo Kara är tredje från vänster i bakre raden. Bildkälla: Heraldica Fennica, HSiF 1978.

Lestijärvi och vapen för Kung Orre

Lestijärvi är en kommun i Mellersta Österbotten och dess vapen, i fält av silver en blå orrstjärt,  är designat av Gustaf von Numers år 1967. Kommunen är glest befolkad och enligt uppgift symboliserar den stiliserade orrstjärten ortens forna ödemarkskaraktär.

Nog så, men det är en annan aspekt av det hela som väcker lite heraldiskt intresse. Framlidne heraldikern Bo Tennberg skrev en artikel om Vasa-vapnets ursprung i Heraldiska Sällskapets i Finland publikationsserie år 1992 (Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa). Min översättning av ett litet utdrag:

"I början nämnde jag en lång rad förslag och uppfattningar om vad Vasatecknet kunde föreställa. När jag nu har kommit så här långt, är det dags att studera närmare detta gåtfulla tecken och se vad för slutsatser man kan dra för att lösa gåtan. Till att börja med kan jag konstatera att största delen av dessa är sådana att det inte lönar sig att studera dem närmare.

Vasa stads vapen.

Vasen i Vasa stads vapen har länge kallats för Vasakärven, och detta namn har folket fullständigt anammat. När tex. Vasa svenska teater på 1950-talet hade brunnit, och man samlade in pengar för återbyggandet, gav man donatorerna som tack ett märke i stil av ett utmärkelsetecken att bära på bröstet. Det var ett Vasatecken av guld i rödgult band och med namnet Vasakärven. Jag har sett det buret på bröstet tillsammans med officiella utmärkelsetecken. Således har vapenbilden fått behålla sitt folkliga namn trots att man för länge sedan har konstaterat att det inte kan vara frågan om en kärve. Det bevisas redan av det faktum, att tecknet ursprungligen var svart och av att ingen bonde någonsin har bundit om en kärve på två ställen.

Till den här förklaringen, som så många andra, är det svårt att få en förklaring till tecknets "grenar", "armar", "band" eller vad man ska kalla dem.

Vad gäller kärven, så har man försökt förklara att det är frågan om skördens sista kärve som har dekorerats speciellt. Förklaringen stämmer ändå inte med figurens ursprungliga form och färg. Största orsaken till den här kärveteorin är det faktum att Gustaf Vasa ändrade färgen på den från svart till guld. Uppfattningen att Vasatecknet skulle vara en kärve uppstod egentligen ganska sent. Först från drottning Kristinas tid återfinns de första officiella hänvisningarna på att tecknet uppfattades som en kärve.

Mer välgrundad är uppfattningen att figuren föreställer en stormvase, faskin, och bevisligen har den uppfattats som en sådan vid tiden, åtminstone i Danmark.

Sammanställning av vasavapen från Ranekes Svenska Medeltidsvapen.

Emblemet har också hållits för en fjäderplym på en hjälm, vase betyder ju bland annat ett knippe av någonting, i det här fallet ett knippe fjädrar. Fastän tecknets utformning i de tidigaste sigillen stöder den här uppfattningen förklarar det inte vad vasatecknet i dess nuvarande utformning kunde föreställa. Nära den här teorin har vi den förklaring som framställdes i den svenska heraldiska tidskriften "Vapenbilden". Enligt denna är det inte fråga om en fjäderplym utan om en orrstjärt. I tidskriften refererades till verket "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid". Vid sökordet orre konstateras bla. "...karakteriseras orrtuppen framför allt av sina egendomligt utsvängda yttre stjärtpennor. 3 urhane fieddra aff sölf och förgylte, som 30/10 1548 förtecknats bland "knappar" i Gustaf I:s garderob, kunna förmodas ha varit dräktspännen el.dyl. med orrhanestjärtens lyrformade kanter, kanske helt enkelt tidiga varianter av konungens till sitt ursprung alltjämt omtvistade sköldemärke."

Tolkningen att vapenbilden skulle vara en orrstjärt eller ett knippe stjärtfjädrar, är enligt de gamla sigillavtrycken, fullständigt möjlig. Kung Gustaf I hade förstås avundsmän. I vissa kretsar kallades han för "Kongh Årre", en benämning som kungen ställde sig mycket negativ till. Ordens betydelse ändrar sig med tiden och orre kunde vid den här tiden mycket väl ha varit ett skällsord.

Gustaf I älskade som vi vet ståt, och som en stamfader för en ny konungasläkt, torde han inte ha hållit orrstjärten som en lämplig symbol för kungamakten. Man gav alltså en ny betydelse åt emblemet på samma gång som färgen ändrades och som botten lades Eka-ättens gamla vapen.

År 1967 designade Gustaf von Numers ett vapen för Lestijärvi kommun: i fält av silver en blå orrstjärt. Om man knyter två band om denna så blir den ett fullständigt gångbart vasatecken. Knappast tänkte von Numers på det här när han tecknade vapnet, men nog förstärkte han med sin bild den här senaste teorin"

Så långt Bo Tennberg. Om någon undrar över ordet "vasatecknet", så är det en direkt översättning av den finska heraldiska termen "vaasain tunnus". Vasavapnets vase som skilt heraldiskt tecken alltså. Nu gick vi lite utanför den finländska heraldiken, men jag tycker att teorin är intressant, även om det sista ordet i frågan om vad vasavapnet egentligen föreställer knappast har sagts.

Anders Segersven

Källor:

Bo Tennberg: Vaasain tunnus Vaasan suvun vaakunoissa, SHS julkaisusarja n:o 8, 1992
Suomen kunnallisvaakunat / Finlands kommunvapen, Kommunförbundet 1970

Vapen för president Niinistö


Republikens president Sauli Niinistö har begåvats med ett heraldiskt vapen. Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har planerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen redan år 2012. Som bekant har Niinistös vapentagande av någon anledning dröjt ovanligt länge.

President Sauli Niinistös vapen. Teckning av Ronny Andersen.

Vapenbeskrivningen på finska lyder: "Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin" och min egen högst inofficiella ad hoc-översättning skulle då bli: "I blått fält fem lindblad av silver i fempass". Till vapnet hör mottot "Juurista voimaa" (Kraft ur rötterna).


Nämnas kan, att Niini, Niinipuu på finska betyder skogslind (Tilia cordata) och att "niinistö" kan översättas som "linddunge". Det förefaller som att Presidentkansliet inte ännu har gått ut med denna nyhet, men jag tar mig friheten att skriva om saken här, eftersom vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).


Uppdatering 28.1.2015:


Enligt uppgift från heraldiska nämnden vid Riksarkivet lyder blasoneringen på svenska: I blått fält
fem strålvis förenade lindblad av silver. Den officiella
översättningen av valspråket är "Rötterna ger kraft".





Och sedan något helt annat...


Läsarna av denna blogg tillönskas en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!


Jag försökte vaska fram någonting i finsk heraldikväg som hade julanknytning, men resultatet var tämmeligen magert, dock Ingå kommuns vapen kan sägas vara någonting i den vägen. Kyrkan är nämligen tillägnad Sankt Nikolaus, och konsekrationskorset i vapnet kan ju sägas hänvisa till honom, sjöfararnas skyddshelgon och självaste Julgubben (avsiktlig finlandism).

Ingå kommuns vapen. Bildkälla wikipedia.

Anders Segersven

Jukka Suvisaari in memoriam

Vi har nåtts av nyheten att heraldikern Jukka Suvisaari har lämnat oss den 30.7.2015 i en ålder av några och sjuttio år.

Jukka var en man som levde med och för heraldiken, man kan lugnt säg att hans förhållande till den var passionerat. Han hade en omfattande kunskap om, inte bara den finska, utan hela den europeiska heraldiken, och hans sprudlande fantasi och syn för symbolik och sammanhang ledde till otaliga nyskapade vapen, både för privatpersoner och sammanslutningar.

Jukka dök upp i det finska heraldiska sammanhanget på 1980-talet och hade stor del i den kraftiga ökning av vapenregistreringar som skedde i slutet av det decenniet och på 1990-talet. Han verkade både som Heraldiska Sällskapets i Finland sekreterare och i Utlåtandekommittén som bedömer vapenansökningar till Sällskapets register (där var han aktiv ända till sin död).

Jag själv kommer ihåg med vilken vänlighet, ja rent av faderlighet, han tog emot mig som ung heraldiker i slutet av 1980-talet, då jag tog min första kontakt till HSiF. Och på en god svenska, för den delen.

Som gammal kustartillerist klappade Jukkas hjärta varmt för det vapenslaget, och också av det blev det heraldiska vapen för traditionsföreningar o.dyl. Sin hemstad Esbo kom han ihåg med den föredömligt tvåspråkiga boken "Kruunattu hevosenkenkä/Hästsko med krona" år 2005, där han går igenom vapenförande personer och släkter med Esboanknytning, heraldikens teori och historia inte att förglömma.

Jukka Suvisaaari var emottagare av Fader Robert de Caluwé-priset för heraldiska förtjänster 2005.

Jukka Suvisaaris hemsida med ett urval av hans otaliga vapendesigner

Vila i frid, Jukka.

Anders Segersven

Heraldikerns Tio Bud

De här reglerna för vapendesign utarbetades inom Heraldiska Sällskapet i Finland, och i synnerhet inom den kommitté som granskar insända vapen för registrering, under slutet av 1980-talet. Man insåg att man behövde ett ordentligt regelverk som arbetsredskap och för distribuering, då vapenansökningarna under 80-talet ökade avsevärt, och förslag utarbetades av nog så ivriga men inte alltid alltför kunniga personer.

De här "budorden" finns upplagda på några ställen på nätet, och det finns ingen orsak till varför de inte skulle återfinnas här också.

Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000)

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste - idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översättning till svenska: Anders Segersven/Bo Tennberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991