Samuel Cockburn - en skotsk legosoldat i Åbo domkyrka

Generalmajor Samuel Cockburn, född omkring 1574 i Skottland, kom till Sverige 1598 tillsammans med ett flertal andra skotska legosoldater. Han deltog i Avsättningskriget mot Sigismund 1598-1599 och kämpade sedan i Ingermanländska kriget och Andra polska kriget 1600-1629.

Som deltagare i Karl IX:s och Gustav II Adolfs krig i Ryssland och Baltikum avancerade han till generalfältvaktmästare och var med om att erövra Novgorod den 16 juli 1611. Vid floden Dünas södra sida grundade han en fästning, kallad Cobrons skans, den kom att bestå hela svenska stormaktstiden ut innan den 1709 slutgiltigt erövrades av ryssarna.

Minnessköld på korväggen med Cockburns vapen.

Cockburn använde sig under sin tjänst i Sverige av namnet Cobron, i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus. Några egentliga stavningsregler fanns det ju inte vid den här tiden.

För sina tjänster fick han 301 gårdar i Österbotten och en del egendomar i Borgå och Pernå, i ersättning för 8000 daler utebliven lön. Åren 1616-1621 levde han så på sina lantegendomar med sin hustru Barbara Kinnaird innan han igen kallades i tjänst, den här gången till fälttåg i Lettland där han först sårades i benet av en exploderande kanon och sedan avled i fältsjukan år 1621.  Då kommenderade han sitt eget regemente; Coburns regemente.

Minnestavlan i koret, anskaffad av brodern magister John.

Hans begravning år 1622 i Åbo domkyrka, till vilken han tidigare gjort avsevärda donationer, var en ståtlig och solenn tillställning. Enligt vissa uppgifter beledsagade kung Gustav II Adolf själv Cockburn till hans vilostad i koret. Cockburns bror, magister John från Edinburgh, beställde minnestavlan på väggen, och stod för utförandet på vårdat renässanslatin:

"D. Samueli Cokburno, Scoto, duci fortissimo, duorum exercituum chiliarchae praestantissimo, totiusq Suetici exercitus summo maiori qui postquam musarum castra cum laude sequutus esset, in belo sub augustissimis Carob et Gustavo Adolpho, Suec. Goth. Vand. Regibus feliciter vixit annos 23 et pie in pace mortuus est an. aetatis suae 47 Christi 1621. Ioan frater moerens posuit.

Cokburne vixti fortis est obis ferus Martem et Minervam tecum qui Condis simul uno in sepulchro, quo non Scoto tristius Sueci aut videbunt, aut Poloni laetius."

"Cockburn, du har levat tappert men dog grymt. Mars och Minerva vila med dig i samma grav. Aldrig har Sverige och Skottland fått sorgfullare och Polen angenämare nyheter."

Cockburns grav i Helga lekamens kor, bakom järnskranket som närmare behandlades
 i inlägget om lejonet i Åbo domkyrka.

Senare blev det en del arvstvister och trätor om betalningen av epitafier och grav, och styvsonen Patrick Ogilvie gav äganderätten till graven till en rådman Tolpo som ersättning för en del skulder. Tolpo sålde sedan graven till professor J. J. Torwöst år 1731. Professorn och hans hustru ligger sedermera ockå begravna här.

Släkten Cockburns vapen återgivet i "Scottish Clan and Family Names", tecknat av Don Pottinger.

Tartanmönster för klanen Cockburn, återgivet i Scottish Clan and Family Names".

Klanen Cockburn härstammar från trakterna av Duns i Berwickshire, de var i tiderna vasaller under earlarna av March. De stödde Maria Stuart och till följd av detta blev släktslottet Skirling i Midlothian demolerat år 1568. Kanske en bidragande orsak till att Samuel Cockburn begav sig ut i världen för att erbjuda sina tjänster.

Källor: 
Åbo domkyrka: Kort historik jämte beskrivning över dess förnämsta sevärdheter
Hannu Laaksonen: Latin som propagandaspråk i 1600-talets epitafier i Åbo domkyrka
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Samt några intressanta länkar:
Bygdeforskaren: Skottar i svensk tjänst
Kinnaird.net
Svenska Riksarkivet om Samuel Cockburn

Lejonet i Åbo domkyrka

I Åbo domkyrka finns, bland flere andra, Helga lekamens kor (också känt som Tavastkoret) och det utmärker sig genom ett högt skrank i järnsmide. Helga lekamens kor inrättades av biskop Magnus II Tavast år 1421 i samband med hans omfattande arbete att försköna och förstora domkyrkan. Skranket torde vara ett av de äldsta med årtal daterade konstsmidesföremålen i Finland och åtminstone det äldsta härstädes som avbildar ett lejon. Det har framkastats, både en och annan gång, har vi månne här att göra med den äldsta förlagan till Finlands lejon?

Det var på det viset att Magnus II Tavast åren 1424-25 gjorde en pilgrimsfärd till det Heliga landet, och när han kom tillbaka lät han uppenbarligen tillverka skranket i åminnelse till detta. Förutom lejonet upptar porten också släkten Tavasts vapen och liljor som kan tänkas anspela på Åbo stads sigill och i skranket återfinns texten ANNO DOMINI MCDXXV MAGNUS OLAI EPISCOPUS FECIT FIERI HOC OPUS HELP (M)ARIA.

Utan att rådbråka mitt tämligen rudimentära latin alltför mycket, kan väl ändå konstateras att andemeningen är att biskop Magnus lät göra detta i Herrans år 1425.

Minnessköld för Magnus II Tavast i Helga lekamens kor.

Biskop Magnus II Tavast ligger själv begraven i koret, likaså hans efterträdare Olaus Magni samt broderns dotterson, biskop Magnus III Stjernkors och därtill ännu biskop Martin Skytte.

Lejonet har åtminstone kommit till användning i affischerna för utställningen "Nordens stormakt och det vaknande lejonet - Åbo och Kalmarunionen" Åbo slott, Åbo domkyrka och Aboa Vetus & Ars Nova 1997-98.

Men till sist; är lejonet då möjligen en förlaga till Finlands lejon i det nuvarande statsvapnet? Nej, knappast, även om tanken för all del är fantasieggande. Finlands vapen har tillkommit på helt andra vägar, och lejonet i skranket hänvisar nog snarare till biskopens pilgrimsfärd till Palestina och den Heliga graven, en sinnebild för Kristus kantänka.

Anders Segersven

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor

Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.

Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.