Vapenlikhetsfällan

Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.

Janzons tes är nämligen:

Det fanns inga ättevapen

Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.

Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.

Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.

Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner

 eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.

Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.

Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.

 "I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"

En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.

Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet

En riktigt stilig version av Lepas-vapnet återfinns i ryttmästare Jesper Mattson Kruus sigill av 1601. Det är bara det att Jesper Mattson Kruus inte tillhörde Lepasätten, han var en Cruus, som förde ett helt annat vapen. Men han hade ärvt godset Harviala efter sin morfar, riksrådet Björn Klasson till Lepas och tycks ha ansett att vapnet var bundet vid godset.

Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601.

Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.

Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.

I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.

Anders Segersven

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven 

Bokverket Riddarhusets vapensköldar har utkommit

Sveriges riddarhus har slagit på stort och kommit ut med ett magnifikt verk om de 2331 vapensköldar tillhöriga introducerade ätter som uppmålats sedan 1600-talet och hängts upp på väggarna i Riddarhussalen.

För att citera Riddarhuset självt:

Riddarhusets vapensköldar är uppmålade från 1600-talet och framåt. Varje sköld motsvarar en ätt som har introducerats på Riddarhuset. Den världsunika samlingen berättar åtskilligt om Sveriges politiska och kulturella historia.

Sköldarna rymmer öden och förhoppningar hos människor från olika länder och samhällsskikt som haft det gemensamt att de adlats eller upphöjts till högadel. Krigare, valloner, ämbetsmän och bönder står sida vid sida med konstnärer, vetenskapsmän och upptäcktsresanden.

Bokverket innehåller bilder på samtliga 2 331 vapen med förklarande texter samt ett antal fördjupande artiklar av specialister på adeln och dess heraldik.

Det är en skattkista fylld av vackra bilder och fängslande berättelser, ett oumbärligt referensverk för såväl den allmänt släkt- och historieintresserade som den heraldiska kännaren. De tre banden omfattar sammanlagt närmare 1 900 sidor och är rikt illustrerade.

 Efter att ha emottagit det egna exemplaret i kurirposten, är det bara att hålla med; det här är fest för den heraldiskt intresserade. Adelskalendrar m.m. i all ära, men det här verket koncentrerar sig på det för heraldikern väsentliga: vapenskölden. Vi får ta del av var och en släkts vapenplåt i högklassigt fotografi av Gabriel Hildebrand, och texten är skriven av den erkänt kunnige genealogen och heraldikern Magnus Bäckmark. Faktaartiklar av andra sakkunniga ingår också, likaså allmänna fakta om heraldik och vapenföring.

Vapenplåtar på Riddarhuset. Bild ur bokverket.

Och den finska anknytningen då? Ja, från Riddarhusets grundande år 1626 tills det att ett eget finskt Riddarhus uppstod år 1818, så var det här även de finska släkterna introducerades och fick sina vapenplåtar målade och upphängda. Och de var inte helt fåtaliga, utan att ha någon statistik till hands så vågar jag tala om hundratals ätter med ursprung i Finland.

Det här, bästa Sveriges Riddarhus, är en kulturgärning! För att inte tala om en heraldisk gärning för åratal framöver.

Och, utan att bloggen har några som helst kommersiella bindningar till saken, konstaterar jag att verket kan beställas från Riddarhusets webbutik.

Och Hufvudstadsbladet hade förresten också en alldeles utmärkt recension av bokverket.

Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF

Huvudbaner och anvapen

Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.



Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.

I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011

Granfelts vapenbok i ny utgåva

George Granfelts Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok från 1889 har utkommit i nyutgåva i år. Det är ju glädjande, eftersom den ursprungliga upplagan var på endast 500 exemplar, och de få gånger boken dykt upp på andrahandsmarknaden har den inte varit helt billig.

Återstår att se hur den trycktekniskt ter sig ut, det har sagts att tryckkvalitén i det här praktverket med guld- och silverfärg var av den nivån att det inte går att återskapa idag, åtminstone inte till ett rimligt pris.