De tre stora: Eriksson, Hammar och von Numers

Heraldiska Sällskapets i Finland ordförandekedja, förfärdigad av guldsmedsmästare Tuomas Hyrsky 2012. Här i kedjan syns vapnen för de grundande medlemmarna Kimmo Kara, Gustaf von Numers, Olof Eriksson och Ahti Hammar.

Av de heraldiker som komponerade kommunvapen under den intensiva 20-årsperioden efter att lagen om kommunvapen 1949 kommit i kraft, står tre namn särskilt ut; Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers. Tillsammans står de för nästan 70 % av de finska kommunvapnen.

Statistiken omfattar de kommunvapen som var i bruk år 1980, 464 stycken. Källa: Isto Peltonen.

Det första officiella kommunvapnet stadfästes för Orivesi redan år 1949 och arbetet slutfördes två decennier senare då Kempele som sista kommun fick sitt vapen år 1969. Förutom Finland var Schweitz då det enda landet där alla kommuner var vapenförande. De som skapade dessa kommunvapen, och på samma gång den moderna finska heraldiken, anammade åter de gamla tinkturreglerna och strävade efter att följa dem strikt. På sätt och vis återvände de till heraldikens urkällor och grundläggande lärostycken, som under århundraden blivit åsidosatta eller missförstådda. Ledstjärnan i modern finsk heraldik blev tinkturregeln och ett utpräglat "less is more"-tänkande.

Kommunerna strävade först och främst till att anordna tävlingar för att få fram idéer till nya kommunvapen, men resultaten var inte alltid genomförbara eftersom de ämnen som kom upp var alltför likartade och hotade att urvatta hela idén om att vapnen skulle urskilja och särskilja kommunerna till deras fördel. Man anordnade alltså också tävlingar med enbart inbjudna konstnärer. De som kunde tänkas kvalificera sig till detta var först och främst medlemmar av Finlands konstgrafikerförbund (sedermera Grafia)  men också andra genom sina engagemang och hobbyer meriterade personer. I någon mån gjordes också rena beställningarbeten.

Den allra aktivaste perioden inföll 1952 -1957, då det enligt Ahti Hammar "avgjordes en tävling i veckan". Som regel gjorde varje deltagare tre förslag till tävlingskommittén, men fler än så förekom också. Eftersom de som utkristalliserat sig som heraldiska konstnärer var få till antalet, var det arbetsamma tider. Ibland också frustrerande, eftersom endast ett av förslagen kunde förverkligas.

En viss uppmärksamhet, och bland också misstroende förundran, väckte det faktum att det nästan alltid var samma namn som återkom i tävling efter tävling.

Olof Eriksson

Olof Eriksson (1911 - 1987)

Konstnären Olof Eriksson verkade långa tider som grafiker på varuhuset Stockmanns dekorationsavdelning. Han fungerade också som lärare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, och publicerade flertalet skrifter och böcker om heraldik, grafisk formgivning samt textning och kalligrafi. Totalt kom han att komponera 122 kommunvapen samt vapen för landskapsförbund, många borgerliga släktvapen och varu- och organisationsmärken. Den nu ibrukvarande versionen av statsvapnet är av hans hand, likaså det gamla 1 marks silvermyntet (i samarbete med Heikki Häiväoja). Olof Eriksson fungerade som ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland 1964 - 1973 samt 1981 - 1982.

Vapnen för Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers.

Ahti Hammar (1911 - 1979)

Konstnären Ahti Hammar utexaminerades från Ateneum som litograf och bildkonstnär år 1930. Han har komponerat totalt över 100 kommunvapen och därtill åtskilliga borgerliga släkt- och personvapen, ex libris och mycken bruksgrafik. Hammar fungerade under åren 1966 - 1974 som sakkunnig vid Riksarkivet dokumenterande bl.a. arkivets sigillsamlingar samt i den heraldiska nämnden. Han fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1973 - 1978.

Gustaf von Numers

Gustaf von Numers (1912 - 1978)

Gustaf von Numers, i det civila kontorschef, var självlärd inom heraldiken men hans kompetens inom heraldisk formgivning är obestridbar. Han var väl insatt i heraldikens historia och teori samt ägde ett omfattande internationellt kontaktnät. Han upprätthöll ända sedan ungdomen en långvarig korrespondens med den svenske heraldikern Arvid Berghman, som han betraktade som sin läromästare. Allt som allt kom han att komponera nästintill 150 kommunvapen, och därtill borgerliga släktvapen, märken och fanor för försvarsmakten samt var med om att förnya ordenstecknen i Finland. Han satt i Riksarkivets heraldiska nämnd under åren 1969 - 1978 och fungerade som Heraldiska Sällskapets i Finland ordförande 1957 - 1964. År 1949 kallades han till ledamot av Académie Internationale d`Héraldique, en heder som beståtts få finländska heraldiker. Ett internationellt heraldiskt pris som bär hans namn instiftades år 1982.

Gustaf von Numers-medaljen, formgiven av Mauno Honkanen.

Olof Eriksson, Ahti Hammar och Gustaf von Numers var den moderna finska heraldikens banbrytare, verkställare, visionärer och lärare. De har alla erhållit Pro Finlandia-medaljen för sina heraldiska förtjänster och de kan knappast rangordnas enligt någon som helst skala; alla tre hade sina egna kompetensområden som de behärskade till fulländning. Gustaf von Numers behärskade heraldisk teori och historia, också på europeisk nivå, Olof Eriksson var en driven lärare och debattör och Ahti Hammar var en mästerlig tecknare som kunde ta idé som idé ned till bild. De här tre stora är de vi har att tacka för att den finska heraldiken lever.

Heraldiska Sällskapet i Finland grundades 4.3.1957 på Mässrestaurangen i Helsingfors, mer eller mindre till följd av det heraldiska intresse kommunvapenskapandet gav upphov till. Grundande medlemmar sittande från vänster: Tapio Vallioja, Asmo Alho, Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson. I bakre raden Jukka Pellinen, Erkki Humaloja, Kimmo Kara, J. Hänninen, Kaj Kajander och Toivo Vuorela.

Källor:
Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma, Jyväskylän yliopisto 2013
Hopealeijona nr. 26 årgång 2007
Tom C Bergroth: Gustaf von Numers, Heraldisk Tidsskrift bind 7 nr. 67, mars 1993
Heraldiska Sällskapet i Finland: Heraldica Fennica, Esbo 1978
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS 2011

Anders Segersven

Boris von Köhne och de finska stadsvapnen

Bernhard "Boris" von Köhne (1817 - 1886) var en rysk numismatiker och heraldiker av urprungligen tysk börd. Han hade studerat vid universiteten i Berlin och Leipzig, tagit doktorsgraden och var verksam i Berlin då han år 1845 kallades till en tjänst i myntkabinettet på Eremitaget i Sankt Petersburg. År 1850 blev han direktör för vapenkommittén i det heraldiska departementet under den Regerande senaten.

Här vidtog det arbete som han utan tvivel är mest känd för; förnyandet av den ryska officiella heraldiken. Han lade upp ett enhetligt regelverk för de ryska städernas och provinsernas vapen, vilket kejsar Alexander II stadfäste år 1857.

Meningen var att man genast skulle se hurudan en stad det var fråga om. I varje vapen skulle det i en kanton placeras det guvernementsvapen (i Finland länsvapnet) där staden ifråga låg. Ovanpå vapnet placerades en murkrona med tre tinnar, som var antingen av guld eller silver. De minsta städerna använde murkrona av silver, och om staden hade mer än 50000 invånare användes en femtinnig murkrona av guld. Undantagen utgjordes av befästa städer och huvudstäder, de hade en egen krona. Befästa städer hade en örn på kronan och huvudstäder en kejserlig krona. Historiska städer utmärktes av en tsarmössa.

Bandet omkring skölden var antingen det röda bandet för Sankt Alexander Nevskij-orden eller det blå bandet för Sankt Andreas orden, också detta i enlighet med stadens status. Timbreringen bakom skölden utvisade stadens huvudsakliga näring, kuststäder hade korslagda ankaren, industristäder korslagda hammare och landsortsstäder sädesax.

Det fanns ett motstånd mot förnyelsen bland de ryska städerna, men åtminstone Sankt Petersburg och Moskva antog nya vapen i enlighet med von Köhnes riktlinjer. Eftersom Storfurstendömet Finland också hörde till det ryska riket, så skulle de här förnyelserna naturligtvis införas även här. Under senatens session 14.1.1861 skulle påbudet från statssekreteraren om att korrigera både adelns och städernas vapenföring behandlas, men motståndet var tämligen kompakt även i Finland så sist och slutligen genomfördes inga förändringar.

Och kanske lika så väl så, för visst är det fråga om byråkratiska blomster ur kansliheraldikens trädgård. Men det kan inte förnekas att det artistiska utförandet är habilt och snyggt, och eftersom förslagen bevarats på finska Riksarkivet, så följer här ett urval förslag för finska städer åtföljt av en mer sentida version av vapnet.

Helsingfors.

Tammerfors.

Vasa, som under åren 1855 - 1917 hette Nikolaistad. Von Köhnes

 förslag refererar till Romanov-ättens vapen med en grip.

Åbo.

Nyslott.

Mariehamn. Von Köhnes förslag refererar både till den ryska dubbelörnen som till huset

 Hessen, i åminnelse av kejsarinnan Maria, som staden är uppkallad efter.

Ekenäs.

Jyväskylä.

Fredrikshamn.

Von Köhne själv, han gjorde en exemplarisk karriär som tjänsteman i det kejserliga Ryssland; var med och grundade det ryska arkeologisk-numismatiska sällskapet, barons värdighet år 1862, geheimeråd 1876, men på äldre dagar blev han åsidosatt år 1883 och reste två år senare till Bayern i Tyskland där han avled kort därefter.

Källor:
Reino Antero Söder: Suomen ennen itsenäistymistä perustettujen kaupunkien vaakunoiden kehitys ja aatesisältö, laudatur-tutkielma 1973
A.W. Rancken & Kauko Pirinen: Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit, Helsingors 1949
Förslagen av von Köhne finns i Riksarkivets digitalarkiv
Finska wikipedia om Bernhard von Köhne

Anders Segersven

Riksarkiven och heraldiska resurser på nätet

Finlands Riksarkiv i Helsingfors.

I de nordiska länderna har det varit tradition att sakkunskapen om den officiella heraldiken koncentrerats till riksarkivet i repektive land, kanske annorstädes också. Vid samtliga arkivverk finns medarbetare som är inkomna på området och i några av de nordiska länderna finns särskilda tjänstemän för att sköta rådgivningen till både myndigheter och enskilda. Både i Sverige och i Finland verkar vid respektive riksarkiv en heraldisk nämnd som granskar och ger utlåtanden om offentlig heraldik, sigill och vapen och, i viss mån, försvarsmaktens fanor och tecken.

Vad beträffar Heraldiska nämnden vid Riksarkivet i Finland:

Beskrivningen av nämndens uppgifter har varit densamma sedan den inrättades 1988. De definieras så att den 1) skall vara Riksarkivets sakkunnigorgan i sådana frågor i vilket arkivet enligt gällande bestämmelser bör ge utlåtanden, 2) vid behov avge utlåtanden i heraldiska frågor till statliga myndigheter, till privata sammanslutningar och enskilda personer, samt 3) också annars följa och främja den heraldiska kulturen samt göra framställningar och ta initiativ i frågor som angår nämndens verksamhetsområde (FFS 267/1988, arkivverkets beslut 1/70/2004).

 Nämnden är sammansatt så att den representerar heraldisk forskning och design samt historisk, administrativ och juridisk expertis. Den tillsätts för tre år åt gången och har en ordförande, sex medlemmar samt sex personliga suppleanter. Riksarkivet har under 2000-talet begärt förslag till medlemmar från flera myndigheter och organisationer. Under de senaste åren har Ministeriet för undervisning och kultur, Försvarsministeriet, Museiverket, Finlands kommunförbund, Riddarhuset, Heraldiska Sällskapet i Finland och Finska Historiska Samfundet blivit ombedda att inkomma med förslag som beaktats vid kommitténs sammansättning. Nämndens sekreterare har sedan den inrättades varit tjänsteman i Riksarkivet. Han förbereder vid sidan av andra uppgifter i arkivet nämndens möten och föredrar de heraldiska ärendena. Nämnden har en rådgivande funktion, vilket innebär att Riksarkivets utlåtanden skrivs efter att nämnden hörts.

 Till den offentliga emblem som Riksarkivet yttrar sig om hör framför allt Finlands vapen, kommunvapnen, den evangelisk-lutherska kyrkans vapen, de statliga myndigheternas sigill och stämplar, båtföreningarnas specialflaggor och – med vissa reservationer – de militära truppförbandens flaggor samt landskapsförbundens vapen. Däremot befattar sig Riksarkivet i regel inte med de logotyper eller märken utan heraldiska inslag som används inom den offentliga förvaltningen.

 Källa till citatet: De nordiska riksarkivens heraldiska verksamhet, Publikationer utgivna av Arkivverket 15.

Skärmdump från HERO, sökord "lejon".

Finska riksarkivets bibliotek har karaktären av ett vetenskapligt specialbibliotek med arkivvetenskaplig och heraldisk litteratur som specialitet. Publiceringsverkasamheten omfattar bl.a. handböcker och källpublikationer, men också databaser i likhet med Heraldikens ontologi HERO, som är en databas för heraldisk terminologi på de vanligaste europeiska språken. Eller som databasens egen beskrivning lyder:

Heraldikens ontologi innehåller termer som används för vapnets beskrivning inom heraldiken. Ontologin är mångspråkig även om det inom olika språkområden förekommer vissa skillnader mellan begreppen och deras klassificering. Utöver de ofta använda begreppen finns här medtagna en del mycket sällsynta, som förekommer endast inom vissa språkligt och tidmässigt avgränsade områden. Till exempel hör många av de begrepp i ontologin som är klassade som egenskaper inte hemma i den nordiska heraldiken.

För att beskriva ett vapen i textform behövs en vapenbeskrivning, som består av heraldiska begrepp som fungerar tillsammans enligt vedertagna heraldiska regler. Dessa regler ingår inte i Ontologi för heraldik, men utvecklingsarbete i syfte att kunna modellera vapenbeskrivningar pågår på Riksarkivet. Även HERO befinner sig ännu i ett utvecklingsstadium, arbetet med att granska översättningarna är i sin begynnelse och innehållet kommer att uppdateras regelbundet.

Uppbyggnaden i databasen HERO går i sista hand tillbaka på Siebmachers Wappenbilderordnung, och termens nummer där anges. Det är förresten samma källa som används i arbetet på en ny omarbetad upplaga av Nordisk Heraldisk Terminologi, och tanken är att HERO och NHT ska vara kompatibla.

Skärmdump från Europeana Heraldica, sökord "kommun" och "blomma".

Utöver detta finns även samlingen Europeana Heraldica där man kan söka på främst nordiska kommun- och landskapsvapen, Reinhold Hausens Finlands medeltidssigill samt mycket annat.


Anders Segersven

Heraldiska Sällskapet besökte Riksarkivet

Utställningen Finlands ordnar 100 år. Bildkälla Riksarkivet.

Igår, den 17 april, besökte Heraldiska Sällskapet i Finland Riksarkivet för att se utställningen Finlands ordnar 100 år. April månads sammankomst blev alltså en exkursion på hela två kvarter i Helsingfors stadskärna.

Ordensväsendet i Finland anses ju, åtminstone utomlands, som lite speciellt. Det är i få länder man utdelar så många förtjänsttecken årligen som i Finland. Vi vill ju ändå anse att belöningssystemet inte lidit någon inflation av detta, enligt kansler Jussi Nuorteva i hans öppningstal är antalet belönade i förhållande till det totala befolkningsantalet ungefär 2,7 %. Det är också ett allmänt känt faktum att ordnar är ett kostnadseffektivt och uppskattat sätt att visa erkännande för insatser staten och samhället till fromma.

Finlands Vita Ros orden instiftades 28 januari 1918, då man upphörde med utdelandet av frihetskorsen och frihetsmedaljerna som försiggått under inbördeskriget 1918. Finlands Lejons orden instiftades 1942, då behovet av belöningar under fortsättningskriget ökade. Alla de här tre ordnarna har alltså i olika skeden förlänats för både krigstida och fredstida förtjänster. Sammantaget så fyllde ordensväsendet alltså 100 år under 2018, den här utställningen öppnades 4.12.2018.

Det gavs också tillfälle att bekanta sig med Riksarkivets samlingar. 

Här hela hyllan med heraldisk litteratur.

Som kurator för utställningen fungerade vår framlidne ordförande Antti Matikkala, det här arbetet blev alltså hans sista större uppdrag. Besöket var inplanerat före hans bortgång, ursprungligen var det tänkt att han själv skulle leda oss genom utställningen. Nu blev det istället specialforskare John Strömberg från riksarkivet som visade runt.

Utställningen presenterar statsordnarnas historia och nutid, hur de utformades 1918-1919 och hur ordensväsendet har levt i tiden. Här har åskådliggjorts bärandet vid olika tillställningar med hjälp av dräkthelheter.

En skild del av utställningen tillägnas president Mauno Koivistos (1923-2017) finländska och utländska utmärkelsetecken. Efter utställningens slut kommer de att återbördas till de förlänande länderna enligt internationell sedvänja. Utställningen pågår ännu till 20.12.2019.

Vid Mauno Koivistos utmärkelser. John Strömberg förevisar.

Och så en sak till; maj månads STUDIA HERALDICA-föreläsning i Heraldiska Sällskapets regi kommer att hållas av korresponderande medlemmen Henric Åsklund från Sverige, ordförande för Svenska Heraldiska Föreningen.

Henric Åsklund (till vänster) tilldelas diplomet för korresponderande medlem av 

framlidne ordföranden Antti Matikkala, maj 2018.

Han kommer att föreläsa om vapenregistrering i Norden kl 18.30 - 20.00 torsdagen den 23.5.2019 på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, Kyrkogatan 6, sal 312. Föreläsningen går på svenska och som vanligt är den avgiftsfri och öppen för allmänheten. Välkommen!

Anders Segersven
Vice ordförande HSiF