Heraldiska stilskolan

Heraldiska vapen, helt i likhet med möbler och inredningar, har längs med århundradena kommit att framställas i olika stilar. Dessa kan ge en fingervisning om hur gammalt vapnet är, nå, åtminstone hur gammal den version av vapnet är som ska dateras.

Medeltiden

Heraldiken anses ha uppstått någon gång i början av 1100-talet. Det faller sig alltså naturligt att börja med medeltiden. Den tidiga heraldiken var enkel och handfast, ännu var den ”levande”, sköldarna och hjälmarna fanns i det verkliga livet och användes i strid och i tornej. Sköldemärkena var oftast enkla häroldsbilder (geometriska mönster) eller allmänna bilder (djur eller föremål), mer sällan ens en kombination av dessa båda. Kompositionen kom att likna ett porträtt av bäraren, med hjälm, sköld och hjälmprydnad. Hjälmtäcket var ännu likt det det var, ett tygstycke på hjälmen som skulle skydda mot sol och väderlek.

Medeltida vapen

Renässansen

På 1500-talet hade vapenteknologin utdaterat den bepansrade riddaren, och i och med den dödliga olycka som drabbade Henrik II av Frankrike på tornerfältet år 1559, blev tornerspelen mindre populära. Vapenkompositionerna kunde frigöra sig från den praktiska tillämpningen, och kunde nu fritt skapas som teckningar eller målningar. Begreppet ”pappersheraldik” var fött och heraldikerna kunde ta sig större friheter. Motiven blev mer komplexa, hjälmprydnaderna svällde och hjälmtäcket växte ut till något som liknade lövverk.

Renässansvapen

Barocken

Barocken fortsatte på den inslagna vägen. Stilperioden i allmänhet betecknas av det storvulna, överdådiga och pampiga, och heraldiken var inget undantag. Senast nu blev ornamentiken och utsmyckandet ett självändamål, och det som bland heraldiker har kallats för ”dekadensens tidevarv” inleddes. Enkelheten och igenkännbarheten förlorades i allt överdådet.

Barockvapen

Rokokon

Om ännu barockens vapen hade kännetecknats av något mått av symmetri, så gick det förlorat i rokokon. Nu gällde oregelbundenhet och böljande former, vapnet hade förvandlats till ett dekorativt element och vapenbilderna började i vissa fall mer likna landskapsmålningar.

Rokokovapen

Gustaviansk tid

Den gustavianska tiden fortsatte på vägen som rokokon slagit in på, även om vissa nyklassiska elemen började göra sig gällande. Bokstäver, bildrebuser och mytologiska framställningar som varit främmande för den ursprungliga heraldiken förekommer rikligt.

Gustavianskt vapen

Empir

Empiren förde in heraldiken i det nyklassiska formspråket fullt ut, vapentält i stället för hjälmtäcke blev vanligt och vapnets proportioner förvanskades.

Empirvapen

Nystilarna på 1800-talet

Här anser heraldikerna att den absoluta bottnen på heraldikens dekadensperiod nåddes. En av epokens uppfinningar var den nästintill fyrkantiga skölden ”laddörren”, som gjorde att sköldfigurer inte behövde dra in ben och svansar i de nedre regionerna. Vid sekelskiftet 1800-1900, samtidigt med att arts & crafts, jugend och art noveau började skaka av sig det gamla vad gäller inredning och satte igång med att skapa något helt nytt, började också heraldikerna igen upptäcka idealen från den svunna medeltiden, och heraldiken kunde börja resa sig till till nya höjder igen. Men det är en annan historia.

Vapen från senare delen av 1800-talet

Alla illustrationer i det här inlägget är av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).

Att syssla med heraldik

Heraldik är en konstform och en vetenskap som har förblivit i stort sett oförändrad sedan medeltiden. Den kallas ibland också för en hjälpvetenskap till historieforskningen. Heraldiken går ut på identifiering, förklarande av och forskning kring visuella emblem.  Dess område är vapenskölden och i förlängningen därmed också flaggor, märken, mynt och medaljer.

Heraldiken är alltså en vetenskap för vapendesign och identifikation. Den uppstod i Centraleuropa på 1100-talet då det till följd av den feodala samhällsordningen uppstod en kast av beridna krigare – riddare. Eftersom det var dyrt att anskaffa häst och rustning, var det endast de mest välbärgade som hade möjlighet till detta. Dessa blev de första riddarna. Rustningen täckte  kroppen och ansiktet, så det fanns ett behov av en metod att känna igen den enskilde krigaren. Skölden, som var oumbärlig i strid, erbjöd en tom yta som kunde fyllas med figurer, färger, mönster och symboliska framställningar av olika slag.

Enligt legenden måste Vilhelm Erövraren ta av sig hjälmen för att visa sina män att han inte var död i slaget vid Hastings 1066. Detta var före heraldikens uppkomst. Teckning av Anders Segersven (Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000).

Vi vet förvisso att redan antikens romare,  greker och många andra folk har haft sköldar med bilder. Dessa betraktas ändå inte som heraldik, eftersom de inte uppfyller heraldikens regler och i regel inte ärvdes från far till son.

För att alltså kunna skilja fiende från vän skapades ett igenkänningssystem som fortfarande existerar i denna dag som är. För fortfarande har länder, län, landskap, kommuner, städer, stater, släkter och enskilda personer vapen som kan identifieras och som är kända. Heraldikern designar och känner till dessa bilder, han eller hon är på sätt och vis en ättling till den medeltida härolden.

Skölden är ursprunget för dessa märken och slagfältet och rännarbanan grogrunden, men idag kan de påträffas i brevhuvuden och på visitkort, likaså på skyltar vid kommungränser och i stats- och nationsflaggor. ”Vad namnet är för örat, är vapnet för ögat” är ett talesätt som tillskrivs framlidne heraldikern Bo Tennberg.

Samma kunde sägas om de logotyper och firmamärken (i ständig förändring) vi kan se överallt varje dag. De är inte heraldik, men man kunde kanske säga att de är ett slags oäkta barn av heraldiken, en avkomma som inte bryr sig om regler och hävdvunnen tradition.

Anders Segersven