Minnesmynt väcker debatt

Finska YLE skriver om ett minnesmynt i anledning av Finland 100 år och med motiv med prickskytten Simo Häyhä som väckt sådan debatt på webben att konstnären fått lov att ändra på utförandet.

Nya versionen.

Aha, det är förstås den konstiga versionen av Finlands vapen som fått folk att reagera, tänker man som heraldiker.

Tidigare version med föregivet suspekt bild av Häyhä. Jag är inte insatt i detaljerna.

Nej. Det är det att bilden av Simo Häyhä i den första versionen eventuellt inte föreställer Häyhä, så den har bytts till en bild som garanterat föreställer Häyhä. Ingen, så vitt jag har förstått, har noterat något konstigt i Finlands vapen. Och ändå har där kombinerats både Finlands flagga och vapen på ett sätt som garanterat inte är heraldiskt.

Kollegan Heinz Stürmer tog sig före att färglägga enligt skrafferingen. Varför får jag Norge-vibbar?

Det är på något sätt beskrivande för den sk. neo-nationalismen av idag, där prickskytten Häyhä från Vinterkriget tycks ha lyfts fram som ett slags galjonsfigur för finska krigsinsatser, men där man tycks sakna närmare insikt i landets vapensköld och hur den framställs. Lustigt nog, eftersom många av dessa fosterlandets ivriga fackelbärare tycker om att bära lejonsmycken av olika slag.

Urval av lejonsmycken.

Det är väl att hoppas att Heraldiska nämnden vid Riksarkivet tar tag i det här, det är deras uppgift att vaka över användandet av Finlands nationalvapen. Så här kan man ju inte ha det.

Nämligen, lagen om Finlands vapen säger så här:

Den som saluför Finlands vapen i ett utförande, som väsentligt avviker från beskrivningen av Finlands vapen i 1 §, skall för saluföring av lagstridigt Finlands vapen dömas till böter.

Gäddtarmen vid Hangö

En fantasifull hamn vid Hangö enligt Olaus Magnus 1555. Vapnen som återges är från vänster till höger: Sture, Roos af Hjelmsäter, Tott, Gyllenstierna, Tre Kronor, Götalands lejon, Vasa, Natt och Dag samt Lämas. De här vapnen återfinns inte som sådana vid Gäddtarmen.

Eftersom jag flere gånger här på bloggen gjort hänvisningar till Gäddtarmen utanför Hangö som heraldisk källa, kunde det vara på sin plats att närmare studera denna plats. Det är fråga om två holmar, eller skär om man så önskar, Tullholmen och Kobben strax utanför Hangö, själva Gäddtarmen är det smala sund som går mellan dem.

Gäddtarmen i förgrunden, i bakgrunden Hangöudd med sin bebyggelse.

Det fungerade i forna tider som en skyddad naturhamn där sjöfarare brukade vänta på gynnsamma vindar, ibland i veckor. Som tidsfördriv ristade dessa ofta in sina initialer, bomärken och vapen på klipporna. Färdvägen från Sverige till Finland in i Finska viken och till Estland gick längs kusterna så långt det var möjligt, och leden har säkerligen använts redan under vikingatiden. En runsten i Sollentuna kyrka norr om Stockholm nämner en sjöfarandes öde: "Han drunknade i Holms hav, där hans knarr gick i kvav, tre endast kommo av". Holms hav var Finska viken, vägen till Holmgård.

Vapnet för Torsten Torstensson Stålhandske.

Det första kända belägget för Hangö som hamnplats återfinns i det itinerarium som finns bevarat i den danska konungen Valdemar II Sejrs jordebok, en segelbeskrivning från Blekinge till Reval uppgjord på 1200-talet.

Vapnen för Klas Hermansson Fleming och Elin Henriksdotter Horn.

Olaus Magnus skriver i sin "De nordiska folkens historia" från 1555 om hamnen i Hangö, eller Hangethe som det då kallades, och det hela illustreras bland annat med vapensköldar, som uppenbarligen redan då fanns där inristade i riklig mängd. Olaus Magnus är ju känd för att inte låta fakta störa en bra historia, och om illustratören kan väl åtminstone konstateras, att denne knappast varit i närheten av Norden. Kanslisten vid kungliga krigskollegiet Sigfrid Lorentz Gahm, som tillbringade några veckor här år 1750, konstaterar missnöjt i sin dagbok: "han (Olaus Magnus) afritar de skölde-märken, som der finnas, men huru mycket han felat, kan den bäst finna, som med grant öga wil åskåda desse minnesmärken".

Själva sundet Gäddtarmen i bakgrunden, i förgrunden vapnet för Knut Jönsson Lilja af Ökna.

Nå, inristade vapen från medeltiden och framåt finns det ändå gott om, 128 stycken, det första från 1400-talet, de flesta från 1500- och 1600-talet, för att sedan avta fram till 1800-talet. En del har säkert vittrat bort och försvunnit längs århundradena, de senaste försvann vid sprängningar på 1960-talet, innan området skyddades som fornminne. Ristningar av alla slag finns här omkring 600.

Vapen för Mårten (?) Lax.

Augustin Ehrensvärd med sällskap var på besök 1754 för att utföra sjömätningar för eventuella befästningsarbeten på Hangöudd.

Källor:
Birger Boström: Hangö udd, forntida hamnar och hällristningar, Hangö 1968
Gäddtarmen/Hauensuoli, Hangö stads museinämnd 1969

Autis-släkten


En sköld med sexton snedrutor, 6+5+3+2. Hjälmprydnad: ett par oxhorn. Tinkturerna är okända.

Autis-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Stamfadern Henrik var borgare i Åbo, härstammade från Tervik i Pernå och var ofrälse. Hans hustru var dock av adlig börd; hennes mor var Karin av Villiläsläkten och far Torsten Björnsson Get. Sonen Torsten Henriksson till Autis i Lemo och Villilä i Masku kom således att äga adliga gods och nyttjade Villiläsläktens snedrutade sköld.


Han var bl.a. fogde på Kastelholm och häradshövding i Äyräpää härad. Han deltog i riksdagen i Stockholm år 1560 och tog sedermera Erik XIV:s parti i kampen mot hertig Johan samt deltog i Åbo belägring år 1563. Senare skulle han ödmjukt komma att begära nåd och tillgift av Johan III för detta tilltag, vilket konungen biföll 1569. Senare blev han ståthållare på Karkhus i Livland fram till 1573 då han "var så blödig till sinnes" att han uppgav det till ryssarna utan motstånd.


Han var gift sedan 1546 med Barbro Olofsdotter Wildeman och slöt sina dagar  år 1585. Han hade två söner; Henrik och Salomon som tycks ha dött unga samt en dotter Elin, gift med ståthållaren Gödik Fincke, som när hon avled i början av 1600-talet utsläckte ätten.

En kronkåsa som tillhört Torsten Henriksson till Autis, och med Autis-släktens vapen. Enligt uppgift uppbevaras den på Västerviks museum. Bildkälla: Muinaisuutemme jäljet, Gaudeamus 2015.

Autis-släktens hjälmprydnad är inte bevarad, men om man utgår ifrån att vapnet är detsamma som Villinäsläktens, så utgörs den av två oxhorn.


Källa:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Skinnarbacka-släkten

Teckning av Anders Segersven.

I skölden ett lindlöv. Tinkturer och hjälmprydnad okända.

Teckning av Anders Segersven

Sköld kluven och sinisterdelad. Hjälmprydnad: en ginbalksvis ställd pistol mellan två lansfanor. Tinkturer okända.

Skinnarbackavapen i Borgå kyrka enligt Elias Brenner 1670.

Skinnarbacka i Borgå socken har härbärgerat en släkt som i brist på bättre namn kallats för Skinnarbackasläkten. Den förste kände medlemmen var Olof Grelsson eller "Olof på Näse" som han kallades. Han uppges ha varit av oäkta börd och fungerade som slottsfogde på Tavastehus år 1508. Han var gift med Ebba Jakobsdotter Dufva. Efter hans död kom hon att gifta om sig med Henrik Risbit.

Från J V Ruuth.

Sonen Grels Olofsson möter vi så på Skinnarbacka. År 1556 klagar han att grannarna, bl.a. hans egen mor Ebba påNäset brukar hans ängar, åkrar och skog och vill därför sälja gården till kronan. Menlöst måhända, men vapenförande var han , i ett sigillavtryck från 1573 stöter vi på hans lindlöv för första och enda gången. Om han gjorde rusttjänst är oklart, men i något slags adliga kretsar rörde sig åtminstone fadern. Något vapenbrev är inte bevarat.


Sönerna Jakob och Johan Grelssöner kunde inte vid frälserannsakan 1586 bevisa någon sköld och hjälm, men båda hade gjort rusttjänst och adelsgiften detta till trots.. Det hela blir alltså ganska oklart och längre än så här förmår vi inte följa släktlinjen.

Per Johansson till Skinnarbacka på Gäddtarmen

En okänd faktor återfinns på Gäddtarmen vid Hangö. Där har Per Johansson till Skinnarbacka ristat in sitt fullständiga vapen och mer vet vi inte om honom heller. Kanske var han son till Johan Grelsson? Vapnet tillhör inte någon annan känd släkt, så i brist på bättre klassificering får vi hänföra även honom till denna ätt. Genom ett lustigt sammanträffande är Pers vapensköld indelad på samma sätt som Risbitarnas, dvs. Ebbas nye makes släkt. De förde visserligen ett vädurhorn i det dextra fältet. Indelningssättet är annars ganska sällsynt för denna tid och vapnet är snarlikt Risbitarnas. Per Johansson återfinns ändå inte i deras ättartavla.


Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J V Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä
Gäddtarmen / Hauensuoli, Hangö stads museinämnd