Det röda Finland

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Den väpnade kampen anses ha inletts sent på kvällen söndagen den 27 januari 1918, då det tändes en röd lanterna i tornet på Folkets hus på Broholmen i Helsingfors. Det var signalen till revolution i Finland. Innan måndagsmorgon grydde hade rödgardisterna tagit kontrollen över de viktigaste byggnaderna i Helsingfors, och det tillsattes en ny regering; Folkkommissariatet.

Det röda Finland 1918. Källa: Wikipedia.

Större delen av den borgerliga senaten lyckades ändå fly från Helsingfors till Vasa, och av en ren tillfällighet började de österbottniska skyddskårerna samma natt på Mannerheims order avväpna de ryska trupperna i landskapet. Konflikten i landet trappades snabbt upp, och frontlinjen drogs under de första dagarna norr om städerna Björneborg, Tammerfors, Lahtis och Viborg. Området söder om den linjen blev det röda Finland, med landets stora industri- och garnisonsstäder.

Inbördeskriget var ett faktum.

Bild från filmen Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan) 2009 av Timo Koivusalo.

Märke för Työväen Järjestyskaarti 1917 ("Arbetarnas Ordningsgarde"), 

det som sedan skulle bli Röda Gardet.

Hade de röda utgått med segern så hade Finland blivit en socialistisk arbetarrepublik, och med stor sannolikhet hade den i ett senare skede uppgått i det Sovjetunionen som ännu inte fanns 1918. Nu blev det ju inte så, de vita under ledning av Mannerheim och med viss hjälp av den tyska Östersjödivisionen under von der Goltz segrade, det röda Helsingfors föll 13 april 1918, Viborg den 29 april och de sista revolutionärerna kapitulerade 5 maj i Pyttis. Då hade redan de överlevande röda ledarna satt sig i säkerhet i Petrograd.

Men hur var det med röd finsk heraldik; flaggor och fanor, märken och tecken?

Den röda fanan blåser i vinden (troligen) på Observatorieberget i Helsingfors någon gång 1917-18. 

Fotograf okänd, Kervo museum.

Någon annan flagga än den internationella röda revolutionsflaggan har jag inte sett omnämnas, det är något generiskt men nog så typiskt för den här tidens socialistiska revolutioner, förvisso i enlighet med andra internationalens linjedragningar 1889. Olika texter eller slagord kunde man förstås lägga till lokalt.

I handboken för "Arbetarnas Ordningsgarde" 1917 står det att "kompaniets vimpel är 50 cm lång och 30 cm bred, spetsig och till färgen röd samt på denna kompaniets ordningsnummer i vitt". Någon bild av en dylik har jag inte hittat.

Fana för Björneborgs röda garde, notera vulkansymbolen som förekom för de röda gardena. 

Porin Työväenyhdistys ry.

Man hade detaljerade planer för enhetliga uniformer, men det fanns inte tid att framställa dem, så i praktiken stred man i civila kläder kompletterade med en del ryska persedlar och utrustningsdetaljer. Igenkänningstecknet var den röda armbindeln, och på den var ofta angivet enhetsnummer och stab eller motsvarande, och ibland någon annan symbol för enheten. Den bars vanligtvis runt vänster arm, men röda band eller rosetter kunde förekomma annanstans också, till exempel i mössan. Allmän regel var att desto fler röda band, desto högre grad, exempelvis runt båda armarna och ännu över axeln och bröstet.

Rödgardister och ryska medkämpande i Ruovesi. Endast mannen i mitten tycks ha armbindel, 

men också en röd rosett i mössan, likaså mannen längst till vänster. Museokeskus Vapriikki.

Armbindel "SPK H:gin Muonituskomitea" (Röda gardet H:fors Provianteringskommittén).

Som kokarder och annars som tecken användes olika märken slagna i plåt, bland annat förekom "Vapaus"-märket som slagits redan till storstrejken 1905.

Vapaus(frihets)-märket.

"Vulkanmärket" som användes som ett inofficiellt veteranmärke av forna rödgardister. 

Den här symboliken är slående, tycker jag

De rödgardister som bemannat pansartågen hade sitt eget märke. I likhet med 

vulkanmärket tillverkades de här först efter kriget.

Folkdelegationen lät slå 5 pennis mynt i koppar med egen baksida, trumpeter och en flagga, uppenbarligen den röda, och texten "Kansan työ, kansan valta" (Folkets arbete, folkets makt). Året innan hade baksidan ännu upptagits av dubbelörnen.

Ett urval röda minnesmärken från efter kriget, det fanns många fler. De såldes till förmån för nödlidande, uppförande av minnesstoder samt vård av gravplatser från slutet av 1940-talet och ända in på 1970-talet.

Motivet med mor och barn som sörjer död familjefar liksom årtalet 1918 i kedjor förekommer både på märken och minnesstoder för de som dött eller försmäktat i fångenskap, här minnesmärket i Dragsvik, Ekenäs.

Andra ronden, Vinterkriget 1939 - 1940

Nästa gång det blev dags att försöka göra Finland rött igen, 1939, så nämndes åtminstone en flagga:

För att ta del av den gemensamma striden hand i hand med den hjältemodiga Röda Armén har Finlands Folkregering redan grundat den första finländska armékåren, som under de kommande striderna kommer att kompletteras med frivilliga revolutionära arbetare och bönder och som kommer att bli den hårda kärntruppen i den kommande Finlands Folkarmé. Den första finländska armékåren får äran att till huvudstaden föra Finlands Folkväldes Republiks flagga, och resa den över taknocken på presidentens slott, till arbetarnas glädje och folkfiendernas förskräckelse.

Men se ingenstans har jag hittat någon bild av denna flagga, fanns den månntro alls. Texten ovan kommer från den proklamation till Finlands folk som Terijokiregeringen lät fälla från flygplan i december 1939. Översättningen är min, och finns i sin helhet här.

Flagga för Karelsk-Finska Rådsrepubliken 1940, det närmaste jag kommit. Eventuellt var något liknande tänkt för Finlands Folkrepublik, avsikten var ju dessutom att slå samman Finland och  ryska Karelen i ett senare skede.

Bakom denna Finlands Folkregering fanns övervintrade rödgardister med Otto Ville Kuusinen i spetsen, sådana som emot alla odds lyckats överleva Stalins utrensningar på 1930-talet. Läser man proklamationen, så är det uppenbart att avsikten var att ta upp arbetet där det hade blivit år 1918, och tydligen var man pinsamt okunniga om den samhällsutveckling som skett i Finland under de dryga 20 år som gått.

"Proklamation av Finlands Folkregering", flygblad från december 1939.

Eller som underrättelseofficeren och författaren Jukka L. Mäkelä skriver i sin "Salaista palapeliä" (min översättning):

I mitten av 1920-talet hade det i Viena-Karelen grundats den Avdelta Nationella Jägarbataljonen. Några år senare utvidgades enheten till Karelens Jägarbrigad, till vilken slutligen hörde Petroskojs, Aunus och Karhumäki Skarpskytte-Bataljoner, Petroskojs Sektion samt ett signalistkompani och ett pionjärkompani.

Under hösten 1935, då Stalins förtrycksåtgärder gentemot minoritetsfolken var på väg mot sin topp, upplöstes brigaden av GPU. En del av officerarna förflyttades till Röda Armén, en del fängslades, en del befriades helt från tjänst. Under de stora utrensningarna 1937 fängslades de flesta av de ännu på fri fot varande officerarna, så till sist var det inte särskilt många kvar.

 Då man mot mitten av november 1939 började arrangera nominellt egna stridskrafter åt den kommande Kuusinen-regeringen, samlade man åter ihop ännu vid livet varande före detta officerare från Karelens Jägarbrigad samt andra i Röda Armén tjänstgörande finska officerare, från olika håll. Divisions- och regementskommendörerna torde ha varit av finsk härkomst, men i övrigt var befälet huvudsakligen ryskt. Som överbefälhavare fungerade försvarsministern i Kuusinens regering, den finske kommunisten och veteranen från inbördeskriget i Spanien, Aksel Anttila.

Från Röda Armén plockades ännu finsktalande underofficerare och manskap. Därtill mobiliserades också 20 – 45-åriga män från Ingermanland, Aunus och Karelen, oavsett om de hade erhållit militär utbildning eller inte. Männen samlades i Petroskoj, där de utrustades med från Polen som krigsbyte erövrade uniformer, eller från motsvarande polskt tyg framställda nya uniformer. I vissa av dessa uniformer blänkte ännu knappar med örnmotiv.

Kännetecknande för denna armé, var att alla, såväl officerarna som underbefälen som manskapet, var sovjetmedborgare.

Då kriget brutit ut, förklarades det åt männen att folkarmén inte skulle användas i krigsuppgifter, utan i den snart i Helsingfors kommande segerparaden. Uniformer med epåletter passar sig ju bättre för fest- än fältbruk.

Nå, då det av vitbanditer kuvade finska folket gjorde hårt motstånd, och inga av de förväntade överlöparna att fylla Folkarméns led syntes till, så valde Stalin att i all tysthet avpollettera Finlands Folkregering och godta förhandlingskontakt med det lagliga Finland.

Källor:

Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset
Sture Lindholm: "Röd galenskap - vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland
Jussi-Pekka Alander: Punakaartien merkit, tunnukset ja varainkeräysmerkit

Svenska YLE har ett flertal utmärkta artiklar om inbördeskriget för den som vill fördjupa sig vidare

Anders Segersven