Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven