Antonius Timmerman

Antonius Timmermans vapen; två korslagda yxor eller bilor, tinkturer okända. Vapnet är känt endast
 i ett sigillavtryck från år 1572. Det är intressant med en stenhuggare vid namn Timmerman,
 men man får anta att namnet och kanske också vapnet gått i släkten sedan tidigare.

Vi har tidigare konstaterat att vapen förde även andra än de som tillhörde adeln eller frälset. Antonius Timmerman var en nederländsk stenhuggare som kom att grunda det för sin tid främsta stenhuggeriet i det svenska riket, och det på Näse gård i Bjärnå. Kalkstenen som användes bröts i Västlax i Kimito.

Antonius Timmerman hade rekryterats tillsammans med elva andra hantverkare av Gustav Vasas utsände Arnoldus Rosenberger år 1556 då man sökte kunnigt folk att jobba på de kungliga slotten i Sverige. Snart nog hade Timmerman blivit ledande stenhuggare på Åbo slott, och år 1558 grundade han stenhuggeriet på Näse kungsgård. Därifrån fraktades sedan det bearbetade stenmaterialet vidare till Åbo, där en del användes i byggnationer på slottet, men betydande mängder skeppades vidare till Stockholm och Uppsala. Som mest arbetade 30 man på stenhuggeriet.

Antonius Timmermans sigill 1572.

Sina främsta arbeten utförde Antonius Timmerman för hertig Johan på Åbo slott, vid de omfattande byggnadsarbeten som ufördes där under andra hälften av 1550-talet. Det hela skulle slutföras med en ståtlig kalkstensportal, och Timmerman och hans män arbetade på den då Erik XIV:s trupper erövrade Åbo slott år 1563. Erik XIV beordrade att portalen skulle sändas till Stockholm och att Timmerman skulle förflytta sig till Uppsala för att fortsätta verksamheten där. Att Timmerman inte lydde och stannade i Finland vet vi, men portalen försvann i okända öden. Hertig Johans vapen hugget i sten hade man ändå hunnit sätta upp över porten till förborgen redan år 1562, och den vapenstenen är det främsta av hans verk som bevarats.

Här fattas någonting. Ja, allldeles, här skulle finnas en portal tillverkad av Antonius Timmermans
 stenhuggeri, men den kom aldrig på plats. Hertig Johans vapen över ingången blev ändå uppsatt.

Nå, duktiga hantverkare behövs alltid, och Antonius Timmerman kunde fortsätta med sin verksamhet men nu skeppades materialet huvudsakligen till Sverige och Stockholms slott. Han samarbetade med chefsplaneraren Willem Boy, och delar av bl.a. Katarina Jagellonicas gravmonument i Uppsala domkyrka har också tillskrivits honom.

I Finland har det bevarats några smärre verk av hans hand, ett solur i Kimito kyrka, vapenhällar i Halikko kyrka och på Karuna gård samt en vapensten i Åbo museicentral som funnits på Mälkilä gård. Det spekuleras ibland i om portalen på Sjundby gård i Sjundeå skulle vara tillverkad av Timmerman, men några direkta bevis för att så skulle vara fallet föreligger inte. Sant är att Antonius Timmerman befann sig på Sjundby år 1568, och byggherren Jakob Henriksson tillhörde hans bekantskapskrets, men det är också allt. Portalen är hursomhelst kraftigt omarbetad under senare århundraden.

Titelbladet för Egentliga Finland i verket Suecia antiqua et hodierna återger bland annat en stenhuggare
 i arbete, och det får väl anses som ytterst sannolikt att det är Antonius Timmerman som avses.

Antonius Timmerman pensionerade sig år 1588, då han överlät sitt företag till stenhuggaren Hans von Mölnhusen och drog sig tillbaka till sina gods på Kimitoön, där han avled 1592. Enligt uppgift hade han erhållit frälsegodsen i gåva, så trots att han var hantverkare kunde man alltså också se honom som frälseman. Hans namn återfinns ändå inte i längderna över frälset i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson (Slang) till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter
 och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580,
 enligt märkningen ANO MDLXXX. Så vitt jag kan förstå är detta den vapensten från Mälkilä
 som uppges vara av Antonius Timmerman.

Källor:

C.J. Gardberg: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja, Keuruu 2002

Antonius Timmerman i Kansallisbiografia

Alf Brenner: Sjundby gård, särtryck ur Sundeå sockens historia del II, Hangö 1955

Museibloggen Kaponieeri

Anders Segersven

En Wimsey i Hangö

På sommaren läser man deckare, sägs det. Och varför inte. För här ska vi beskåda en riktig rötmånadshistoria som har både med deckare och heraldik att göra. För att inte tala om Finland.

I nummer 37 av tidskriften The Coat of Arms år 1959 publicerade nämligen C. W. Scott-Giles Fitzalan Pursuivant Extraordinary en lärd artikel benämnd "Wimsey Heraldry" om släkten Wimseys vapen:

"Those who have followed the career of Lord Peter Wimsey, in the detective stories by the late Miss Dorothy Sayers, may be struck by the curious aptness of the crest and arms to his activities in keeping a cat-like watch at the mouseholes of the criminal world. They may even think that the bearings are not ancestral, but are a mere heraldic conceit devised by Lord Peter or his chronicler."

I artikeln konstaterar Scott-Giles sedan att Wimseyvapnet minsann har långa traditioner, ända sedan korstågens dagar:

"The original arms of Wimsey are held to have been Sable, three plates. Tradition asserts that the Baron Fulk de Wimsey (or Guimsey) encouraged King Richard I to persevere in the siege of Acre, quoting to him the analogy of the patience of a cat at a mousehole; and that, after the fall of the city, the plates were changed into silver mice in recognition of the Baron´s good advice, the crest being assumed at the same time."

 Artikeln fick heraldikern Bo Tennberg i Vasa att fatta pennan och i nästa nummer av The Coat of Arms kunde man läsa ett inlägg där han redogör för en vapenristning upptäckt under kriget 1941 i trakten av Hangö Tulludden. Tennbergs bror hade deltagit i striderna, upptäckt ristningen som något skadats av en granatexplosion, samt tipsat brodern som gjort en avgnuggning av ristningen.

Bo Tennberg spekulerar vidare i att en medlem av familjen Wimsey eventuellt tjänstgjort i ryska flottan under den tid den opererade i Hangövattnen år 1714 och att denne utfört ristningen vid någon längre tids strandhugg. Förleden "de" antar han lagts till för att betona att det varit fråga om en adelsman.

Scott-Giles var inte sen att reagera, i samma nummer av The Coat of Arms tackar han Tennberg för brevet samt bifogar en teckning av ristningen enär avrubbningen inte gjorde sig i tryck.

Lord Peter Wimsey är en litterär skapelse av tidigare nämnda Dorothy L. Sayers, och han är naturligtvis en fullständigt fiktiv person. Det som herrarna Scott-Giles och Tennberg här roat sig med är något liknande som vad de så kallade sherlockianerna sysslar med i något större skala; de behandlar litterära personer som de varit levande och forskar glatt kring deras liv och leverne.

Någon ristning med ett Wimseyvapen finns naturligtvis inte, men faktum är att den här gamla historien dykt upp bland annat då man på Riksarkivet sökt efter hänvisningar till gamla vapenförekomster i Finland. Om inte annat, så bra grävt. Och det hade kanske inte Bo Tennberg i tiden väntat sig, då han år 1959 satte sig ner för att skriva till The Coat of Arms.

Dorothy Sayers blev som deckarförfattarinna något i skuggan av den samtida Agatha Christie, och förvisso var hon inte på långt när så produktiv som denna. Men där man knappast läser Agatha Christie för de litterära kvaliteternas skull, så kan man läsa Sayers också som god skönlitteratur. Och i Lord Peter Wimsey skapade hon den excentiske gentlemannadetektiven i sin fulländning, en figur som i likhet med Conan Doyles Sherlock Holmes och Agatha Christies Hercule Poirot lämnat bestående avtryck i populärkulturen.

Anders Segersven

 

Nya stadsdelsvapen i Tammerfors och Joensuu

Flaggning med Tammerfors stads flagga vid stadens rådhus. Bildkälla YLE.

Stadsdelsvapen är en stigande trend inom kommunalheraldiken, det har jag fått konstatera redan tidigare. Livet är lokalt sägs det, och lokalare tycks det bara bli. Dessutom så skapas det inte nya kommuner längre, på sin höjd slås gamla ihop, och den heraldiska lösningen tycks för det mesta vara att ta något av de existerande vapnen för sammanslagningen. Så hur ska då kommunalheraldisk kreativitet få utlopp? Det något otippade, eller vad vet jag, alternativet blir då alltså stadsdelsvapen. Den här gången är det fråga om Tammerfors.

Exemplet visar stadsdelsvapen för "gamla Tammerfors" med tinkturerna rött och guld
 från stadens vapen. Till Tammerfors anslutna områden har andra huvudtinkturer.

Bakom Tammerforsvapnen står 25-årige Arttu Rintanen från Tammerfors, ung lokalpolitiker, magister i samhällskunskaper och med en bakgrund bl.a inom grafisk design. Han berättar i Aamulehti att han en dag på Twitter upptäckte att någon skapat stadsdelsvapen för Joensuu, och att det fungerade som en utmaning. Tammerfors behöver också stadsdelsvapen!

Rintanen gav sig i kast med stadsdelarnas historia och filade på vapenidéer. Det slutliga skapandet på dator gick snabbt säger han. 

- Det skulle vara fantastiskt om befolkningen och stadsdelarnas föreningar skulle ta dem till sig och använda dem!

 

Några av stadsdelsvapnen i Joensuu. Notera de savolaxisk-karelska färgerna
 svart och rött kombinerat med vitt/silver för tinkturregelns skull.

Och denne någon på Twitter, det var 28-årige historiestuderanden Tuomas Poutiainen från Joensuu. Han inspirerades av kommunalvapnen i Norra Karelen och skapade stadsdelsvapnen för Joensuu, där han studerar vid Östra Finlands universitet.

Tuomas Poutiainen med stadsdelsvapnen i Joensuu. Bildkälla: Karjalainen.

Båda är unga och ivriga, och har skapat heraldik som inte skäms för sig och som respekterar den gamla goda finska kommunalheraldiken, den som skapades av de gamla mästarna under den finska heraldikens guldålder. Det bådar gott för finsk heraldik.

Anders Segersven

Bokstäver och bomärken i finsk heraldik

Ylöjärvi kommuns vapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954. Att här hänsyftas till
bokstaven Y är uppenbart, men också till en vägkorsning invid sockenkyrkan. Bildkälla YLE.

Bud nummer fyra i "Heraldikerns tio budord", de som uppgjordes av Jukka Suvisaari och en arbetgrupp tillsatt av Heraldiska Sällskapet i Finland alldeles i slutet av 1980-talet säger uttryckligen: 

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

Men detta till trots så har dessa förekommit på vapen genom tiderna, för att inte tala om bomärken som förvisso kan sägas stå bokstäver nära. Vad ska man tro?

Det finns nämligen bland en del vapenantagare en strävan att använda sig av initialbokstäver och motsvarande, förståeligt med tanke på hur text och alfabet genomsyrar tillvaron, men detta är ändå i grunden någonting som heraldiken inte befattar sig med. Som vanligt är det inte alls svårt att hitta vedertagna vapen där bokstäver eller siffror ingår, men trots detta så är det en grundläggande uppgift för varje seriös heraldiker att undvika och bekämpa dylikt.

Heraldikens häroldsbilder ger trots allt en viss möjlighet att så att säga smyga in bokstäver i vapenkompositionen. Ett andreaskors ser ut som ett X, ett gaffelkors som ett Y och en störtad sparre blir ett V, bara för att nämna några möjligheter.

Heraldiken opererar ändå mestadels med symboler, allegorier och sinnebilder ("ankaret är sinnebild för hoppet"), men även detta är något av överkurs om man hårddrar det hela; ett vapen behöver alls inte symbolisera någonting; "vapnet är för ögat vad namnet är för örat". Inte heller ett namn behöver betyda någonting och ändå fungera i sitt syfte att identifiera en person. Men mänskligt är att lägga in djupare betydelser i de flesta sammanhang, och även om det inte ursprungligen fanns någon djupare symbolik i ett vapen så brukar tiden och traditionen nog så småningom förse den med en. Ja, de bästa historierna brukar vara de som är fullständigt påhittade.

En alldeles fantastisk familjelegend om hur dansk-svenska släkten Trolle fått
 sitt trollvapen, då stamfadern på vägen till julkyrkan mötte ett troll och dräpte
 detta. I verkligheten vet man inte varifrån trollet i vapenbilden kommer,
 möjligen från Trolleklippan där de bott. Detalj av målning i Voxtorp kyrka, Danmark.

Heraldiska Sällskapet i Finland har valt som sin linje att inte godkänna vapen där man exempelvis genom en häroldsbild strävar till att hänsyfta på initialbokstav eller dylikt. Men vapen med motsvarande häroldsbilder där sådan symbolik, så vitt man kan utforska, inte föreligger, kan godkännas. Det är måhända förståeligt men kan kännas godtyckligt.

Bokstav och ändå inte. Två sammankopplade sparrar kan ses som
 någonting som liknar bokstaven M. HSiF:s vapenregister nr. 660.

Bomärken däremot är inte bokstäver, de är rättsliga symboler eller tecken som använts för att uttrycka ägande, andel eller identifikation. Analfabetism har inte nödvändigtvis med saken att göra, men i mycket motsvarade de inom andra stånd adelns vapensköldar. Även här fungerar uttrycket att de är för ögat vad namnet är för örat. Ursprunget är inom den germanska rätten och bomärken har bevisligen använts redan omkring år 500 e.Kr. Bomärket kunde vara personligt, men inom den germanska traditionen var det först och främst släktens märke, det nedärvdes från far till son. I Norden kunde man ibland anse att det följde med gården eller ämbetet.

Bomärken sammanställda av Paavo O. Ekko.

Inom heraldiken har man ställt sig något mer förstående till bomärken än till bokstäver, men förutsättningen har varit att de ska kunna beskrivas i heraldiska termer. I många fall är det möjligt att beskriva dem som häroldsbilder, men man bör undvika alltför komplicerade konstruktioner. Det finns förvisso exempel på att bomärken kan övergå till att bli heraldiska tecken, Sankthanskorset är ett.

Bomärkesvapen i HSiF:s vapenregister. Kairinen beskrevs i den ursprungliga
 vapenbeskrivningen som "ett bomärke bildat av två P:n ställda i andreaskors",
 vilket är en prestation i sig.

Eftersom vapensköld ingalunda varit ett adelns privilegium, har det sedan medeltiden förekommit att präster, köpmän, hantverksmästare och fria bönder också använt sig av vapen. Ofta har det gått till så att sigillet omvandlats till vapen, och i den vevan har det mer än en gång gått till så att bomärken kommit att placeras på en sköld.

Kalkmålning av Sankta Katarina av Alexandria i Kalands kyrka.
 Vid hennes fötter knäböjer donatorn, en dam med ett bomärke i sin sköld.

Finlands sex medeltida städer, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal har det gemensamt att alla deras vapen innehåller bokstäver in någon form, vilket jag skrivit om tidigare här. De har ursprungligen kommit till som sigill, och inte som vapen. Även tinkturerna har kommit med i ett senare skede, då sigillbilderna placerats på sköld och de så småningom omvandlats till stadsvapen.

Viborgs vapen i olika utföranden och versioner från olika tider.
 Den gemensamma nämnaren är bokstaven W.

Anders Segersven

Litteratur:

Suomalaisia vaakunoita, HSiF publikationsserie nr. 25, Tavastehus 2006

Heraldiikan opas, HSiF publikationsserie nr. 25, Borgå 1998

Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit, HSiF, Helsingfors 1982

Paavo O. Ekko: Puumerkit ja riimut menneisyyden avaimina, Helsingfors 1984