En av hertig Johans björnar finns bevarad

Bild: Heini Kirjavainen/TMK.

Jag har ju tidigare här skrivit om hertig Johan och hans vapen, men ett inlägg i museibloggen Varsinais-Suomen kulttuuriperintöblogi ("Kulturarvsbloggen för Egentliga Finland") där forskare knutna till Egentliga Finlands landskapsmuseum skriver, kom fram med någonting jag inte kände till från tidigare.


Det finns alltså uppbevarat i Åbo museicentrals samlingar ett tygmärke föreställande en björn hållande ett svärd (vars spets gått förlorad), i storleken 16 x 6,7 cm. Märket hittades redan år 1939, då statsarkeolog Juhani Rinne utförde provgrävningar på sydsidan av Åbo slott.

Detalj av vapnet över porten till Åbo slott. Bild: Tanja Ratilainen/TMK.

Märket, som fullt motsvarar Satakundas (Norrfinne) björn i hertig Johans vapen, den versionen som han tog i bruk och som finns ovanför porten till Åbo slott, är tillskuret av silkesbrokad och färgat gult med färgämne från perukbusken (Cotinus coggygria). Märket har sedan broderats med guldtråd och svärdets hjalt har prytts av små ädelstenar. Björnen har alltså varit gyllengul till färgen.


Björnen har alltså funnits på ett vapenkläde eller fana av något slag. Det finns faktiskt ett inventarium bevarat från 1563, där det uppräknas flere vapenkläden som tillhört hertig Johan och Katarina Jagellonica. De har varit tillverkade av röd och blå sidenatlask, samt av rött, blått och gult flauschtyg. I hertig Johans säng fanns det också en baldakin med hans vapen.


En skriftlig källa till hertig Johans användande av björntecken nämns också, hovpoeten Henricus Mollerus skrev en dikt om hertigens friarfärd till Danzig år 1562 med fartyget Ursus Finlandicus: "Aulaeum Gratiarum Ursus Finlandicus Aquila Polonica", där han bla. beskriver vapnet med en gyllene björn sydd med guldtråd.


Det har skrivits en hel del om fartyget Ursus Finlandicus i sammanhanget symboler för Finland och Finlands vapendjur, men Leif Tengström påvisade redan på 1980-talet i debatten kring "Suomen sinivalkoiset värit" att fartyget inte tillhörde kronan, utan handelsmannen Henrik Innamaa från Åbo, så namnet torde ha varit valt av denne och därmed en tillfällighet i sammanhanget.

Björneborgs vapen.

I ett sammanhang har ändå hertig Johan lämnat ett björnvapen efter sig, i vapnet för Björneborg som han lät grunda år 1558. Staden utgjorde på sätt och vis en ersättare till Ulvsby som på grund av landhöjningen hamnat för långt inåt land för sjöfarten och förlorat sina stadsrättigheter.

Hertig Johan står för övrigt staty i Björneborg sedan år 2008.

Helsingfors, staden med många färger

Bildkälla: YLE/Werklig

Så har då den dagen kommit då också Helsingfors, huvudstaden, sällar sig till de som valt att byta ut sitt gamla stadsvapen mot en ny hmm... visuell identitet.

Skärmdump/YLE

Det här är det vanliga tugget som heraldikerna väl känner till. Ett heraldiskt vapen är uttryckligen gjort för att användas, desto mer desto bättre; "vad namnet är för örat är vapnet för ögat".


Här har också framförts det vanliga argumentet att det gamla vapnet inte försvinner, det reserveras för högtidligare bruk. Det här har hörts i de här sammanhangen åtminstone sedan det sena 1980-talet. Det är för att lugna upprörda traditionalister men samtidigt säger man också i förtäckt form att "egentligen tycker vi att kommunvapen är mossigt och vill göra något nytt och trendigt".


Grafikern och bloggaren Kasper Strömman, som jag haft nöjet att hänvisa till också tidigare, är inte nådig:




Skärmdump/YLE

Strömmans jämförelse av färgskalan med Elloskatalogen hösten 1987 var faktiskt riktigt kul.

Bildkälla: Kasper Diem

Kasper Diem - Kasper Strömmans blogg på finska
Svenska YLE
Finska YLE

Stadshuset

Vapenförslag för Porkala


När man nu här har tagit upp vad lokaltidningarna skriver i heraldikväg, så kan det ju noteras att Kirkkonummen Sanomat av den 9.4.2017 (sid 27) i en mindre notis presenterar ett vapenförslag för den tilltänkta kommunen Porkala, som skulle bestå av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt.

"Bildkonstnären Tapio Soivio från Sjundeå har gjort ett förslag till vapen för Porkala. Vapnet är utfört genom att följa traditionell vapenheraldik. Skärgårdsbåten beskriver Ingås, Sjundeås och Kyrkslätts långvariga kulturidentitet. Tre stjärnor symboliserar tre kommuner, och kanonen områdets betydande militärhistoria, garnison och fortet på Makilo."

Det är bara det att, så vitt jag vet, är den eventuella sammanslagningen av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt totalt icke-aktuell för närvarande, och den så kallade SOTE-omorganiseringen av sjukvården som är på kommande torde göra att en av de avgörande orsakerna till tidigare kommunsammanslagningar faller bort. Det senaste livstecknet var ett förslag av några affärsmän för snart två år sedan och därefter tystnad. Någon offentlig diskussion om det här har inte förekommit över huvud taget. Så, varifrån blåser det nu egentligen?


Vad själva vapnet beträffar så faller det väl inom kategorin "värre har man sett". Något överlastat och kanonen är framställd på ett för heraldiken ovanligt vis, samt dessutom fegvänd - normalriktningen borde vara åt dexter.

Jägerhornvapen tillbaka i Kyrkslätt kyrka

Fastighetsskötare Anders Nyqvist med det återinstallerade vapnet i kyrksalen. Källa: Viisykkönen.

Lokalbladet Viisykkönen kunde berätta att ett huvudbaner tillhörigt släkten Jägerhorn af Spurila har återbördats till Kyrkslätt kyrka i Västra Nyland. Historien är smått fantastisk, vapnet hade varit försvunnet sedan hösten 1944, då kyrkan i likhet med det övriga så kallade Porkalaområdet måste utrymmas.

Kyrkslätt kyrka.

Uppenbarligen hade vapnet förts till Haapajärvi kyrka i norra Kyrkslätt, som förblev på den finska sidan av arrendeområdet, och där i något skede hamnat under golvet, för där hittades det, enligt uppgift år 2008. Därefter har det konserverats, och hängdes nu alltså upp tillbaka i sin ursprungliga kyrka.

Haapajärvi kyrka, norra Kyrkslätt.

Att vapnet bevarats är ett smärre under, det hade under årtionden legat med framsidan mot den fuktiga marken. Det är det enda bevarade huvudbaneret i Kyrkslätt kyrka, enligt uppgift har det funnits några fler, men de har alla försvunnit längs med tiden. Kyrkan hade under den sovjetiska arrendetiden använts som samlingslokal och biografsal, och farit rätt så illa.

Jägerhorn af Spurila enligt Granfelts vapenbok.

Huvudbaneret tillhörde överstelöjtnant Carl Gustav Jägerhorn af Spurila, som ägde Gunnarskulla gård på Porkala udd i Kyrkslätt. Han dog och begrovs i kyrkan år 1761.


Finskspråkiga lokaltidningen Viisykkönen

Kyrkslätt svenska församling

Heraldiska Sällskapet i Finland firade sina 60 år

Igår, den 4 mars 2017, samlades en illuster skara finska heraldiker på anrika Skatuddens Casino för att fira Sällskapets 60 år. Stämningen var hög, maten god och föredragen intressanta. Här följer en liten bildkavalkad från kvällen.

Skatuddens Casino en kväll i mars.

Ett av kvällens ämnen var presentationen av president Sauli Niinistös vapen, för att fogas till Sällskapets samling av finska presidentvapen. Till vänster om skölden heraldiske konstnären Reijo Helläkoski, som utfört den här versionen av vapnet.

PhD Antti Matikkala berättade om planeringen och tillkomsten av Niinistös vapen.

En version av HSiF:s vapen, snidat i trä av medlemmen Heinz Stürmer.

Emeritus ordförande Maunu Harmo föreläste om de "tre stora", heraldikerna Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson och den finländska kommunheraldikens guldålder.

Likaså emeritus ordförande Hannu Hillo kåserade kring Boris von Köhnes inverkan, eller försök till inverkan, på finska stadsvapen under 1800-talet.

I det här sammanhanget kunde det även nämnas att HSiF:s hemsidor har förnyats, jublileumet till ära. En del finjusteringar återstår ännu, visserligen.

Söfring Sigfridsson

I blått fält två korslagda sablar av silver med fästen av guld mellan två i bjälke ställda röda lod. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: två gröna fanor med röda stänger och spetsar av guld.

Söfring Sigfridsson. Teckning av Anders Segersven.

Söfring, eller Severin som han ibland kallas, skrev sig till Tevala i Birkkala socken, vilket han erhållit genom sitt gifte med Margareta Henriksdotter till Voltis i hennes andra gifte.

Söfring var slottsskrivare på Tavastehus år 1583 och från frälserannsakan år 1589 antecknas det att han i sin ungdom tjänat konungen i fält och därav ”både fått skada på sin lekamen och mist sin häst”. 1592 var han löjtnant under Sten Månssons fana och blev adlad av kung Sigismund två år senare, den 26 juli 1594. Han deltog i Klubbekriget i Klas Flemings här. Eftersom bönderna hade bränt upp Tevala fick han år 1598 40 dagsverken av Birkkala socken, tydligen för uppbyggnadsarbeten. Samma år var han dock död och efterlämnade inga barn. Tevala gick i arv till hustruns son från sitt första äktenskap, Matts Sigfridsson Delphin. Denne erhöll evigt frälse på gården år 1638.

Söfring Sigfridsson i Klingspors vapenbok.

Den ursprungliga vapendeskrivningen, som uppbevaras i Tilaska samlingen i svenska Riksarkivet lyder: ”Twå gröna fanor med röda staker på hielmen, och uddarne förgylta, och harnesket svartbrunt, twå försölfrede sablar med förgylta fästen emot hvarandra, mellan tu röda lod uti blått field. Krantzen och hielmtäcket hwitt och blått”.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Tengström: ”Muschoviten...Turcken icke olijk”; Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä 1997

Erthel

I fält av guld ett i rött och svart kluvet oxhuvud en face, ginbalksvis genomstunget av ett naturfärgat svärd. Oxens båda horn är svarta. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel i guld och svart. Hjälmprydnad: två väpnade armar mellan sig hållande en påfågelsstjärt av naturlig färg.

Erthel. Teckning av Anders Segersven.

Släkten Erthels förfader var Mathias Erthel i Polen där han år 1555 adlades av konung Sigismund. Sonen Hans Erthel förekommer i Åbo år 1556 där han mot borgen av några vänner frigavs ur fängelse. Vad han hade gjort för att hamna där vet vi inte. Han var gift med Karin Göransdotter Stjernsköld och via henne kom godset Monikkala i Janakkala till släkten.

Erthel har ibland kallats Monikkalasläkten, vilket lett till en viss sammanblandning med Knut Skrivares ätt som också skrivits till Monikkala. De tycks ha innehaft Monikkala före Erthel.

Monikkala-släktens vapen enligt Klingspor.

Hans Hansson till Monikkala erhöll 1585 svenskt adelskap med samma sköldemärke farfadern hade fått 1555. Han fungerade under Klubbekriget som uppviglare av allmogen för hertig Karl. 1598 blev han tillfångatagen på Korsholms gård och slagen i bojor i Åbo. Sigismund krävde att han skulle torteras och avrättas men hertig Karl hann komma till makten och Hans frigavs år 1600.

Han återinsattes som häradshövding i Österbotten men beskylldes av folket för olaglig uppbörd och självrådighet samt häktades åter 1602. Frigiven 1604 började han stämpla med Sigismunds anhängare och åkte fast igen. Denna gång gick det inte så väl, han avrättades 1605 i Stockholm och hans huvud uppsattes på en påle vid Söderport. Här ändade denna mer tragiska släkthistoria. Monikkala förbröts till kronan och gavs till livländaren överste Paul Stilkens änka.

Hans Hanssons sköldebrev konstaterar: ”En Hans Hansson, wår tro undersåte och tienere, får för den wälwilliga hulla trotienst, han oss och Sweriges rike bewist haffwer, öpet bref år 1592 d. 8 Julij uppå hans fadersfaders Mathias Erthels skiöldabref, det han af Sigismundus, konung i Polen undfick år 1555, får till vapen sin faderfaders skiöldamerke, som war ett boffelhufvud halft rödt och halft swart med swarta horn och itt swed stuckit inn wid den högra kiäfftan och ut wid det wänstra örat uti gull felt. Item en öpen tornerehielm, krantzen och hielmtäcket gult och swart; ther opå en påfogel stiert emellan twå bögde armar”.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok