Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor

Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.

Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

Huvudbaner och anvapen

Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.



Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.

I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland våren 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för våren 2018:

- To 15.2.2018 kl 18.30 Helsingin kaupungin uusi visuaalinen ilme ja vaakunankäytön tulevaisuus (Helsingfors stads nya visuella profil och vapenbruket i framtiden), publikationschef Rita Ekelund, Helsingfors stadskansli och huvuddesigner Mikko Reponen, Werklig Oy. Sal 404.

- To 8.3.2018 kl 18.00 Sällskapets årsmöte och årsmötesföreläsning: Kansainvälisen heraldisen akatemian tuoli nro 71 (Om stol nr 71 i Académie Internationale d’Héraldique), akademiledamot PhD Antti Matikkala, Sal 404.

- To 19.4.2018 kl 18.30 Heraldiikkaa graafikoille - heraldiikan opetuksesta graafisen alan opiskelijoille (Heraldik för grafiker - om undervisning i heraldik för studenter inom den grafiska branschen), Intendent Petteri Järvi, Sal 404.

- To 24.5.2018 kl 18.30 Heraldiikka ja yliopistojen osakunnat (Heraldik och universitetens nationer), Turun yliopiston Savo-Karjalaisen Osakunnan vaakunamestari (Vapenmästaren vid den Savolaxisk-Karelska Nationen vid Åbo universitet) Kristian Dorra, Sal 104.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Sturevapnet på Åbo slott

I anslutning till borggården på Åbo slott finns det ett i sten hugget vapen fäst i väggen. Legenden vet berätta att det bakom stenen har murats in en rövare, som hade för vana att äta oskyldiga barns hjärtan.

Teckning av Gustaf von Numers.

Nåja, dylikt hör till vandringssägnernas värld, och i vapnet ser vi ju ingalunda hjärtan, även om likheten är stor, däremot släkten Stures sjöblad.

"I fält av guld tre balkvis ställda svarta sjöblad"

Och sjöblad, det är vad idag heter näckrosblad, inte alldeles sällsynta inom heraldiken. Vapnet knyter an till Sten Sture den äldre, han som besegrade kung Kristians trupper i slaget vid Brunkeberg 1471, och sedermera fick bland annat Åbo slott i förläning.

Alliansvapen för Sten Sture och hustrun Ingeborg Åkesdotter Tott på östra väggen i slottskapellet fråm 1480-talet.

Åbo slott hörde till hans förläningar under åren 1472 - 1499 och det är känt att han besökte slottet åtminstone 14 gånger och stannade ofta månader i taget. Under den här tiden gjordes en hel del tillbyggnader och förbättringar på slottet, bland annat den sk. Sturekyrkan, en sal med valv slagna i baltisk stil. Vapnet i väggen är från samma tid, uppenbarligen mellan åren 1486 - 1490 eftersom initialerna HK nedanför vapnet torde hänvisa till Hans Kyle, som var fogde på Åbo under denna tid.

Kungasalen, Åbo slott.

Åbo stads vapenföring

Sigillet av år 1309, ursprungligen på ett brev från kaniken Tore m.fl. angående turer kring valet av biskop Ragvald II. Randtexten är skadad men anses ha lytt "Sigillum civicum in Abo".

Åbo, äldsta staden i Finland, räknar sitt ursprung från slutet av 1200-talet och stadsvapnet från ett sigill av år 1309. Då lagen om kommunvapen trädde i kraft 1949 valde man i Åbo till sist att inte låta stadfästa vapnet enligt den nya lagen, eftersom man hade rätt att bruka ett vapen som var stadfäst redan tidigare eller använt av gammal hävd. Gammal hävd sedan 1309 var det uttryckligen som åberopades. Vapenbeskrivningen fastställdes hursomhelst till:

"I blått fält ett gotiskt A av guld, åtföljt av fyra liljor av silver 1+2+1."

Version producerad av magistraten i Åbo för generalguvernören J.A.Cronstedt år 1861

I likhet med flere andra medeltida städers vapen var Åbo stads vapen inte ursprugligen att anse som ett "vapen" i en strikt bemärkelse, det var snarare fråga om en sigillbild. Någon sköld förekom inte och tinkturerna var inte fastställda. Bokstaven A ska ses som hänvisande till den latinska formen Aboa och liljorna har tolkats symbolisera jungfru Maria (som Åbo domkyrka är helgad till), men i grunden är det fråga om dekoration i samma stil som rosorna i Finlands vapen. Vissa utföranden har lett till tolkningar om ett maria-monogram (AM), men det har inte stöd i nyare heraldisk forskning.

Version enligt anvisningar av den ryske heraldikern Boris von Köhne, utförda av C.H. Nummelin i början av 1860-talet.

Strängt taget dök inte Åbo stads sigillbild upp som ett heraldiskt vapen förrän på 1700-talet, lite varierande på hur man vill tolka olika utföranden, och i vissa fall var skölden röd. Bruket var omväxlande rött och blått, men senast när George Granfelt normaliserade vapnet år 1892 blev den blå sköldbottnen vedertagen.

Den normaliserade versionen av George Granfelt 1892.

Vapnet i sin nuvarande form har varit i bruk sedan 1966, och är i den formen utfört av Tauno Torpo och Ahti Hammar. En förändring som väckte viss uppmärksamhet år 2015 var ibruktagandet av en logotype, som visserligen påminner mycket om det gamla vapnet.

Vapnet av 1966 och den nya logotypen.

Åbo stad har också varit en föregångare vad gäller bruk av vapenflagga. Anteckningar finns om "stadens fana" i samband med borgargardet 1659 och stadsvakten 1762. Senast från 1890-talet blev det kutym att flagga med stadens flagga vid utlysande av julfreden och till stadens 750-årsjubileum 1979 lät man tillverka en handbroderad fana samt ett större antal flaggor för uteflaggning.

På senare år har det blivit vanligare med städers och kommuners flaggor, men med den heraldiska korrektheten kan det vara både si och så. Åbo stads flagga däremot, är heraldiskt korrekt och i perfekt proportionell balans. En fröjd för ögat.

Fanan från 1979.

Källa: Tom C Bergroth: Åbo stads vapen (Åbo stads historiska museum, årsskrift 1980)

Finland 100 år

Lejonflaggan. Ja, det var den som användes år 1917.

Idag, den 6.12.2017, fyller republiken Finland 100 år av självständighet. Det är kanske värt att notera, hänvisande till den officiella sloganen, att förvisso har Finland och finländarna funnits till betydligt längre än så, men det är alltså 100 år sedan självständighetsförklaringen i riksdagen 6.12.1917.

Det är allmän flaggdag i dag, och det kunde ju vara på sin plats med ett ögonkast på Finlands flaggas historia.

Statsflaggor.

Under den tid Finland hörde till Sverige var den svenska blågula korsflaggan naturligtvis även Finlands, den östra rikshalvans, flagga.

När Finland knöts till Ryssland år 1809, ersattes svensk flagg med ryska flaggor, av vilka det fanns flere pga. Rysslands stormaktsställning. Lejonvapnet från 1500-talet behöll sin position som symbol för storfurstendömet Finland, men någon egen flagga hade Finland inte. Finlands Tullverk fick en egen blå flagga år 1813 och Lots- och Fyrverket en vit med blått kors år 1883. Sedermera blev dessa ryska dukar hela rikets ämbetsflaggor, men deras finska karaktär bevarades ända till år 1915, då de togs ur bruk.

Studentkårsflaggan 1848.

Sången "Vårt Land" uruppfördes på Floradagen den 13 maj 1848 i Gumtäkt i Helsingfors. Vid denna tillställning vajade som Finlands flagga universitetets studentkårs vita fana med ett påmålat Finlands vapen.

Det finska folkets"sagofarbror" Zacharias Topelius skrev i sina dikter om finländarnas och Finlands flagga redan på 1850-60-talen och i sagan "Fästningen Finlands värn" från år 1854 tog han även ställning till flaggans färger. Han var en varm förespråkare för blåvitt.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. De finska fartygen förde tom. sex olika ryska handelsflaggor. Efter sekelskiftet minskade handelsflaggorna i antal.

Seglingsflagga, Nyländska jaktklubben.

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands krigsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Ett urval flaggförslag. Dagbladsflaggan uppe till höger.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden var oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.

Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.

I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.

Riksdagens utrikesutskott (1918) hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors. I flagglagen av 29.5.1918 fastställdes två (egentligen tre) flaggor. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen hade infogat till stats- och krigsflaggorna Finlands vapen. På sommaren bestämde senaten att vapnet i flaggan skulle förses med storfurstekrona, såsom konstnärerna ursprungligen hade ritat. Sedan, då Finland officiellt blivit republik, avlägsnades kronan i början av år 1920.

År 1970 färdigställdes den senaste flaggkommitténs betänkande på basis av vilken skapades den nuvarande flagglagen, godkänd år 1978. De nuvarande statsflaggornas vapen är tecknat av konstnär Olof Eriksson. Den blåvita nationalflaggan är allmänt i bruk vid olika tillställningar och i enlighet med denna har framställts den vita husbondevimpeln med blått kors. Landskapsvimplarna baserar sig på de olika landskapens färger.

Trevlig självständighetsdag!

Här börjar firandet! Kvällen den 5.12.2017 hissades 100 belysta finska flaggor i Helsingfors centrum.

Inlägget baserar sig till stor del på skriften Suomen lippu/Finska flaggan/The Finnish flag av Kari K Laurla, översättning Anders Segersven, CHF Airut 1999.

Granfelts vapenbok i ny utgåva

George Granfelts Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok från 1889 har utkommit i nyutgåva i år. Det är ju glädjande, eftersom den ursprungliga upplagan var på endast 500 exemplar, och de få gånger boken dykt upp på andrahandsmarknaden har den inte varit helt billig.

Återstår att se hur den trycktekniskt ter sig ut, det har sagts att tryckkvalitén i det här praktverket med guld- och silverfärg var av den nivån att det inte går att återskapa idag, åtminstone inte till ett rimligt pris.