Vapnen för Finlands medeltida städer

Finlands medeltida städer är sex till antalet, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal, och gemensamt för deras vapen är att de alla innehåller en bokstav eller bokstäver i någon form. Det är ju inte helt tillåtet i heraldiken av idag, men det må kanske vara ursäktat i det här fallet. Alla de här sex vapnen var nämligen inte ursprungligen planderade uttryckligen som heraldiska vapen, utan som sigill. Därifrån har de sedan sakteliga ombildats till vapen.

Teckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Åbo

Det är oklart när Åbo grundades, uppenbarligen uppstod bebyggelsen längs med 1200-talet, men år 1309 finns staden omnämnd som stad.

Ulfsby

Ulfsby fick stadsrättigheter år 1365 men förlorade dem år 1550 då Helsingfors grundades. Borgarna från Ulfsby tvingades först flytta till Helsingfors, och senare till det nygrundade Björneborg. Idag existerar Ulfsby igen som stad, men endast sedan år 2000, tidigare var det en landskommun.

Borgå

Borgå fick stadsrättigheter år 1380. Det är oklart vad bokstaven i vapnet egentligen urprungligen var, ett C (Castellum) eller ett B (Borgha)? Nutida heraldiker har löst det genom att kalla det för ett eldstål.

Viborg

Viborg anses ha grundats av Torgils Knutsson år 1293. Sedan 1944 finns staden på den ryska sidan av gränsen. Stadens olika vapenföring kunde tänkas utgöra en skild bloggpost i något skede.

Raumo

Raumo grundades 1442 av Karl Knutsson Bonde

Nådendal

Nådendal (Vallis Gratiae = Nådens Dal) fick stadsrättigheter av Kristofer av Bayern år 1443 och är mest känt för det birgittinkloster som här fanns under åren 1440 - 1591.

Sigillbilderna är från Finlands medeltidssigill (R. Hausen 1900), de nutida vapnen från Wikipedia.

Anders Segersven

Det finska hakkorset

Det tycks med jämna mellanrum i den allmänna debatten, speciellt i det västra grannlandet, dyka upp diskussioner där det hakkors som det finska flygvapnet använde (och använder) tolkas som nazistiskt. Så är det ju alls icke.

Vi kan ju ta det på den här bloggen också. Det finska flygvapnet använde hakkorset som märke innan tyska NSDAP gjorde det, och bruket hade inte med nazism att göra. Det kom faktiskt från Sverige.
Greve Eric von Rosen donerade ett flygplan av modellen Thulin typ D till den vita sidan i det finska inbördeskriget 6.3.1918. På vingarna hade han låtit måla sitt eget lyckomärke, ett blått hakkors. Planet kom att bli det första planet i det finska flygvapnet, och hakkorset fick bli nationalsymbolen.

Von Rosens Thulin typ D i Vasa 6.3.1918.

Hakkorset var alltså inte von Rosens vapen, det var tre rosor. På Eric von Rosens ex libris syns hans hakkors dock i kanten.

Förutom på flygplanen kom hakkorset att figurera som tecken för de finska pansartrupperna, som märke för Lotta Svärd-organisationen och på finska utmärkelsetecken. Många av de här utmärkelsetecknen designades av Axel Gallen-Kallela. Han hade haft förkärlek för hakkors redan långt innan, det ser man till exempel på Aino-triptyken från 1889.

Ja faktiskt, hakkors användes lite här och var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, det betraktades som en symbol bland andra. Idag är det annorlunda.

Här har vi fyra exempel på fr.v. aviatrisen Matilde Moisant 1912, Coca-Cola-märke från 1920-talet, den berömda elefantporten från 1901 vid Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, samt det kanadensiska damlaget The Fernie Swastikas från tidigt 1920-tal. Källa: Hexmasters Faktoider.

Den allierade kontrollkommissionen förbjöd hakkorset på de finska flygplanen 1945, men endast på flygplanen. Finska flygvapnet använder hakkorset på sina fanor i denna dag som är.

Vi kunde kanske tillägga att det lettiska flygvapnet också hade ett hakkors som beteckning under åren 1918-1940.

Men missförstånden tar säkert inte slut i och med denna redogörelse. Vi har ett exempel på att om man riktigt vill, så går det att se hakkors i precis vad som helst.

Anders Segersven

Rudolf Ray och den finska björnen

Alla som känner till det minsta om Finlands natur och miljö, inser genast att här inte lever några lejon. Alltså är det absurt att Finlands vapen uppvisar ett lejon, speciellt när vi här har den starka och självständiga björnen, som genom tiderna haft en stor betydelse för det finska folket.

Rudolf Ray (1884-1930)

Ja, ungefär så tänkte affärsmannen och honorärkonsulen för Chile, Rudolf Ray, i början av 1920-talet och beslöt att göra någonting för att rätta till den saken. Egentligen uppdagades saken för honom den 12 februari 1920, då statsrådet fann det för gott att avlägsna statsvapnets krona från den finska flaggan. Ett statsvapen utan krona, vad är det för en styggelse?

Saken låg för all del i tiden och Rudolf Ray var inte ensam i sina krav på en förnyelse av Finlands gamla vapen med lejonet. De finsksinnade ansåg att vapnet hade varit ett tecken på förtryck och slaveri, och inte tilltalade den röda färgen heller, bolsjevistisk som den såg ut, speciellt bara några år efter det förödande inbördeskriget. Konstnärer med Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen och Wäinö Aaltonen i spetsen gjorde nya förslag till vapen och symboler, men frågan är om det ändå inte var Rudolf Ray, den heraldiske dilettanten och idealisten, som var den mest egensinnige i ärendet.

I Rays förslag ser vi den finska björnen bryta slaveriets ok, på en blåvit bakgrund naturligtvis, omkretsad av grankvistar och på skölden flammar frihetens bägare. Ray författade en pamflettskrift "Suomen kansallisvaakuna" (Finlands nationalvapen) 1927 att delas ut bland riksdagsmän och ledande politiker.

Hur gick det då sen? Jo, riksdagen behandlade faktiskt förslaget upprepade gånger men något direkt genomslag till Rays favör blir det inte. Men faktiskt, år 1934 tillsätter statsrådet en kommitté för utarbetande av ett förslag för ett stort riksvapen för republiken Finland, och 1936 levereras ett förslag med grankvistar som postament och björnar som sköldhållare. Det är inte alltför långsökt att här se ett eko av Rudolf Rays ursprungliga förslag. Men hur som det nu var, så kom krigen 1939-45 emellan, och det här förslaget glömdes bort och blev aldrig fastställt.

Förslaget till Finlands stora vapen 1936

Rudolf Rays vapenförslag finns faktiskt att beskåda på en endaste plats, nämligen i Brunnsparken i Helsingfors. Där har det utförts i sten för att uppmärksamma den gran, uppdriven 1917, som Ray också låtit plantera i åminnelse av Finlands självständighet.


Minnesstenen i Brunnsparken

Anders Segersven

Kommunförbundets vapensamling

En av de mindre kända heraldiska sevärdheterna i Helsingfors utgörs av den samling av kommunvapen som finns i finska Kommunförbundets lokaliteter "Kommunernas Hus". Kommunförbundet är ju som bekant kommunernas och städernas intresseorganisation.

Samlingen var enligt uppgift i princip komplett i slutet av år 2011 och omfattade då 607 kommunvapen för nuvarande och tidigare kommuner och städer i Finland och också tidigare kommuner på avträdda områden i Karelen. Mer om det nedan.

Kommuner och städer i Finland har ju haft som sed att låta tillverka väggsköldar av gips eller plast för att pryda egna väggar eller ge som gåva till samarbetspartners, närmast sjukvårdsdistrikt, militärförband, skolor och dylikt. Det är alltså sådana sköldar som samlingen omfattar.

Samlingen är i princip öppen för allmänheten om man förstår att anlända under tjänstetid och förklara sitt ärende för vaktmästaren.

Vapnen för de avträdda områdena i Karelen är något av ett specialfall. De flesta hade inget vapen före år 1944, om de inte var städer som Viborg, Sordavala och Kexholm. Notera att lagen som gjorde det möjligt för kommuner att anta vapen kom först 1949. De här "kommunvapnen" är alltså efterhandskonstruktioner av traditionsföreningar och har ingen som helst officiell ställning. Man har hur som helst låtit samla en vägg av dessa också på Kommunförbundet.

På bordet låg ett par aspiranter till av dessa traditionsvapen. Som synes är entusiasmen större än den heraldiska kunskapen ibland. Ingen myndighet övervakar visserligen korrektheten i dylika icke-officiella skapelser.

Här har vi några vapen från västra Nyland, i centrum nyskapelsen för Raseborg.

Det här gav upphov till en del munterhet, men nej, det var visst inget kommunvapen...

Kommunförbundets hemsida


Anders Segersven

Torsten Stålhandske i Åbo Domkyrka

Fältherren Torsten Stålhandske (1593 - 1644) ligger begravd i Åbo Domkyrka, i "Själarnas kor". Han tillhörde släkten Stålhandske i Västergötland, inte släkten Stålhandske i Finland, vilket kanske skulle ligga nära till hands att tro här. Det finns alltså två släkter med lika namn, och att hålla reda på vilken stålhandskesläkt han tillhörde tycks ha varit svårt för en och annan. För glasmålningen i fönstret (från 1800-talet) uppvisar nämligen fel släkts vapen, den finska släkten Stålhandskes.

Jag kan riktigt se för mig glasmålaren slå upp adelskalendern (eller motsv.); "Jaha, Stålhandske i Finland, den här är det" Ätten Stålhandske i Västergötland utgick ju på 1600-talet, så den skulle inte ha varit upptagen i adelskalendern då längre. Allra minst i Finland.

Lustigt nog återfinns rätt vapen, vapnet för Stålhandske i Västergötland ändå, mycket mindre, målat på fönsterbågen. Det är intressant.

Nå, det har förekommit en sammanblandning i genealogien här i äldre tid, och det är ju möjligt att glasmålaren använt sig av föråldrad information. Jully Ramsay skriver i "Finska frälsesläkter" under släkten Stålhandske (i Finland):

”Vid riksdagen 1643 anfördes att general Torsten Stålhandske af gammal adlig släkt från Västergötland (26) gjorde anspråk för sig på samma nummer och plats, som i Finland bosatta Stålhandskar. Han hade redan upphängt sitt vapen, och påstod att introduktionen år 1625 gällde honom och icke de finska Stålhandskarne. Det beslöts att med saken skulle anstå till dess han hemkomme ur kriget, då parterna därom kunde disputera. Emellertid afled generalen följande år, barnlös, och Johan Stålhandske (tab. VI) borttog hans vapen och satte sitt i stället. Det oaktadt finns i riddarhusstamtaflan general Torsten Stålhandske inblandad i nedanstående släkt, såsom son till Joen Tyrisson (tab. IV).”

Vilket vapen Torsten själv använde sig av är klart, han har nämligen låtit rista in det på klippan vid Gäddtarmen utanför Hangö.

Dessutom lyckades jag hitta vapenbeskrivningen för Stålhandske i Västergötland (Schlegel & Klingspor: Den Med Sköldebref Förlanade Men Ej å Riddarhuset Introducerade: Svenska Adelns Ättar-Taflor; 1875).

”Vapen: Ett rödt fiell, i fiellet en svart glafven, neder i glafveändan en hvit stålhandske. På hielmen två röda horn med hvita bander, mellan hornen en svart glafven med en hvit stålhandske: skrafferingen hvitt och rödt.”

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

”Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum

Sparsmakad finsk heraldik

"Finland har i mange år gjort sig bemärket ved raffineret arkitektur, kunsthåndverk og kunstindustri - möbler, glas, keramik, textiler, mode - og de finlandske kommunevåbener er udslag av samme begavelse. De forener to ting, som man ellers ville tro var uforenlige: realisme - den naturtro gengivelse av en kontur, av en holdning, ja av en bevägelse - og heraldisering: en destillation, ikke blot av en tings udseende, men også av dens karakter, en uddragning av tingenes essens, og en visuel koncentrering herav til hvad man kunne kalde tingenes hieroglyf. Idealet er ikke, når der ikke kan tilföjes mere. Idealet er: når der ikke kan tages mer bort, når tingen ikke kan göres enklere."

Så skriver den danske heraldikern Sven Tito Achen (1922 - 1986) i Heraldica Fennica 1978. Huruvida den finska heraldiken ännu är lika renodlad och sparsmakad som då - var den det alltid ens då - kan diskuteras, men det är inte det det här ska handla om.

Kommunalt väggvapen för Lavia. Bildkälla: YLE

Det finns ett par ytterst enkla heraldiska vapen i Finland, de påminner dessutom om varandra, men deras tillkomsthistoria är olika. Det ena är för den före detta kommunen Lavia i Satakunda, sedan 2015 uppgången i Björneborg. Vapnet, delat i blått och silver, är från 1955 och designat av heraldikern Ahti Hammar. Till typen får man väl anse att det är ett talande vapen, i betydelsen lavia = vidsträckt, platt. Det finns en berättelse om de första bebyggarna som kom till det som skulle bli Lavia, och konstaterade "kyllä on laviaa" (nog är det vidsträckt).

Det andra vapnet är faktiskt för statsmannen och senatorn Johan Vilhelm Snellman (1806 - 1881). Vapnet är delat i silver och blått, och från 1866 då Snellman adlades och introducerades på Finlands Riddarhus året därpå. 1800-talets heraldiska vapen är ju annars kanske inte kända för enkelhet och rätlinjighet, men vapnet är därtill dessutom resultatet av en kompromiss.



Snellmans vapen i Granfelts "Finlands ridderskaps och adels vapenbok".

Snellman hade velat ha en helt vit/silver sköld som skulle ha matchat valspråket "Ne ipse maculato, alii non poterunt" (fläcka icke själv din sköld, andra kan inte göra det), men eftersom heraldikens regler kom emot här, så fick han nöja sig med en delad dito. Inte helt utan protester, sägs det.

Anders Segersven

Nio nordiska bloggar om heraldik

Noterar - med viss ödmjukhet, det måste erkännas - att Jesper Wasling på Wasling Media har tagit upp denna blogg på listan över "9 best blog on heraldry", den 14.8.2015. Man befinner sig i gott sällskap bland åtta andra nordiska heraldikbloggare.

9 BEST BLOG ON HERALDRY

Nio nordiska bloggare, förresten. Finns det värst många fler som bloggar om (renodlad) heraldik i Norden? I Finland känner jag inte till någon annan, varken på finska eller svenska. Här noterar jag inte bloggare som tangerar ämnet emellanåt, utan att bloggen fördenskull är dedicerad till heraldik allendast.

Anders Segersven