Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del II

Härnäst ska vi fästa uppmärksamheten på släkten Horns vapen på predikstolen, ja alltså vapnet som inte finns kvar där längre.

Släkten Horns stamvapen. Teckning av Markku Koponen.

Även om den sektion av predikstolen där Horns vapen funnits försvunnit under tidernas lopp kan vi dock vända oss till förefintliga anteckningar rörande vapnets utseende. En sådan finner vi i den samling avbildningar av vapen i finska kyrkor utförd omkring 1670, uppenbarligen av Elias Brenner. Här finns avbildade alla fyra vapnen, och det är inget större tvivel om att det Hornska vapnet här är uttryckligen det som funnits på predikstolen.

Hornska vapnet i Sjundeå kyrka enligt Brenner eller medhjälpare ca. 1670.

Ovanför det hornska vapnet har funnits texten: ”fru Christin Hinriks dotter”. Vi vet ju från vapenböcker och andra källor hur det ser ut; i guldfält ett svart oxhorn, som hjälmprydnad två svarta, alternativt i svart och guld delade, oxhorn, hjälmtäcket (och hjälmbindeln) guld och svart. Horn af Kanckas är finsk uradel vars frälserättigheter bekräftades redan år 1407 av kung Erik XIII och var bland de första friherrliga släkterna som utnämndes vid Erik XIV: s kröning år 1561. I Sverige lever ännu grenen Horn af Åminne.

Huvudbaner för släkten Horn i Sagu kyrka, Egentliga Finland.

År 1870 fanns vapnet inte mera kvar på predikstolen men omkring 1670 hade det alltså blivit avtecknat och befinns då ha visat: hornet svart, fältets tinktur icke angiven, hjälmtäcket exeptionellt nog blått och svart samt hjälmprydnaden (uppenbarligen) vesselhorn, dexter delat guld/svart, sinister svart/guld. Vid denna tid (1500-1600-talet) har av någon anledning kombinationen färg på färg varit vanlig i hjälmtäckena – färgregeln följdes inte  särskilt strängt överhuvudtaget i den tidens heraldik.

Vad som hände med den Hornska vapensektionen mellan 1670 och 1870 förblir höljt i dunkel, men man får anta att den förstörts i något skede, antingen under någon flytt från plats till annan eller under den tid delarna tillbringade i klockstapelns vedförråd.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del I

Sjundeå sockenkyrka i Västra Nyland är uppförd i gråsten omkring år 1460 och helgad till aposteln Petrus – därav också nyckeln i kommunens vapen. Socknen är gammalt kulturlandskap och på gårdarna här har förekommit många kända personer ur Sveriges och Finlands historia. Så kommer vi också i denna artikelserie att röra oss på detta vapenförande samhällsskikt.

Tottska predikstolen

I hörnet till vänster om ingången uppbevaras ett föremål på vilket det lönar sig att rikta sitt heraldiska intresse. Vid första anblicken ser det ut som ett gammalt skänkskåp, utfört i den strikta och symmetriskt arkitektoniska renässansstil som ännu var förhärskande i Norden vid dess tillblivelsetid; 1620-talet. På föremålet förefinns tre portalinramade fält, vart och ett bemålat med ett vapen. Därtill hänger i samma hörn en gammal dörr, prydd med en bild av kyrkans skyddspatron aposteln Petrus.

Dörren med aposteln Petrus

Vad som här skådas är i själva verket delar av Sjundeå kyrkas gamla predikstol, den sk. Tottska predikstolen (ibland felaktigt kallad Karin Månsdotters predikstol), som skänktes till församlingen år 1625 av Åke Henriksson Tott, herre till Sjundby och Gerknäs. Sjundby var ett av de främsta godsen i socknen och samma år hade Åke Henriksson vunnit introduktion på Riddarhuset med namnet Tott af Sjundeby. I åminnelse av detta gjorde han kanske också denna donation till sockenkyrkan, och de sköldprydda fälten med vapnen för Tott, Karin Månsdotter, Vasa samt (numera försvunnet) Horn af Kanckas utgör hans anor. Ovanom Tott- och Vasavapnet står så också skrivet ”Henricksons Totts Fyra Aaner”.

Vapnen på predikstolen

Åkes far var Henrik Claesson Tott till Sjundby (död 1602 eller 1603) och mor Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633), dotter av Karin Månsdotter (1550-1612) och Erik XIV (1533-1577). Henrik Claessons föräldrar åter var Claes Åkesson Tott till Sjundby (1525-1590) och Kerstin Henriksdotter Horn af Kanckas (död före 1604). Här har vi alltså representanter för alla nämnda vapen.

Trots att predikstolen i furu och björk med alla sina dekorationer, donerad av socknens mäktigaste godsägare, borde ha betraktats som en av kyrkans förnämsta inventarier blev dess tid i tjänst i huvudkyrkan inte lång. Redan år 1683 anskaffades en ny predikstol, denna gång bekostad av hovrättspresidenten i Åbo hovrätt, friherre Ernst Johan Creutz, även han vid tidpunkten ägare till Sjundby. Orsaken till detta snabba byte av predikstol är oklart, möjligen ville Creutz göra sig av med de gamla Tottarnas donation och ersätta den med en egen. Smak och stil hade också ändrat, renässansen hade ersatts med den mer svulstiga barocken och kanske uppfattades den gamla predikstolen som omodern. Den nya predikstolen, som fortfarande står kvar på sin plats i kyrksalen, var ämnad för Åbo domkyrka och en kopia av den som förstördes vid en brand i domkyrkan år 1681. På något vis ordnade alltså Creutz den till Sjundeå i stället.

Sjundeå kyrka

Tottska predikstolens saga var inte all ändå. Mot slutet av 1600-talet hade man, för att tillgodose behovet av Guds ord på det inhemska språket, börjat uppföra en sk. finsk kyrka ett stycke från stenkyrkans östra gavelmur. Denna timrades i stock och var ytterst anspråkslös. De finskspråkiga var i minoritet i socknen och tillhörde allmogen. Den finska kyrkan inreddes till stor del med överflödiga inventarier från stenkyrkan. På detta vis kom även predikstolen dit, övermålades med blå färg, och tjänstgjorde där uppenbarligen fram till år 1881 då denna kyrka revs och virket såldes på auktion.

Sjundeå kommuns vapen. Bildkälla: Sjundeå kommun.

Reinhold Hausen besökte kyrkan på sin ”antiqvariska” forskningsresa år 1870 och nämner i sina anteckningar en ”gammal predikstol med trenne groft målade vapen” samt bifogar en teckning av dem. Mer än så här har denne store forskare inte att säga om denna ytterst intressanta heraldiska tingest. Vi kan konstatera att redan i detta skede hade Horn af Kanckas vapen försvunnit, dvs. hela den sektion där skölden fanns. En gammal sjundeåbo mindes med förundran den ”fula, utan sirater och med himmelsblå vattenfärg målade låda som föreställde predikstol”. Då finska kyrkan revs tog man dock tillvara predikstolen och delarna hamnade i vedlidret i klockstapeln. Där upptäcktes de vid en reparation år 1905. Då hade de historie- och nationalromantiska idealen vaknat och på det närbelägna godset Svidja (vars kapellkyrka den ursprungliga kyrkobyggnaden en gång utgjort) höll baron August Wrede på att bygga om den gamla huvudbyggnaden av sten i nygotisk stil samt inreda en ”riddarsal” med medeltida förtecken. Han blev intresserad av fyndet, lät ta tillvara de spridda delarna samt avlägsna den blå färgen och något restaurera vapenmålningarna. Predikstolen konstruerades om till ett skåp och placerades i riddarsalen. Dock uppstod det ännu samma år en debatt om det passande i ett dylikt förfarande, vari blandade sig tom. Statens Historiska Museum, Borgå Domkapitel samt tidningspressen på riksnivå. I Hufvudstadsbladet skämtade man den 23.4.1905: ”Har herrskapet händelsevis sett till en borttappad predikstol?” Prosten i församlingen utsågs sedermera till syndabock då han tillåtit det hela, men fick nåd av ett kejserligt pardonsplakat och predikstolen återvände till kyrkan som ett historiskt minnesmärke. Där har den till dags dato hållits, dock inte i aktiv tjänst.

Vi ska i de kommande inläggen i den här serien närmare skärskåda vapnen på denna predikstol och deras bakgrund.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Kasper Strömman och heraldiken


Grafikern och bloggaren Kasper Strömman har på sina vandringar i designens värld alltemellanåt kolliderat med heraldiken, och resultatet torde inte lämna heraldikerna oberörda.

Ett Google-bildkap av bl.a produkter i T-skjorteform.

Speciellt tycks han med förtjusning skapa nya vapen både för kommuner och stadsdelar i huvudstadsregionen, symboliken öppnar sig bäst om man känner till de allmännaste fördomarna om de som bor där. De vanligaste heraldiska konventionerna tycks inte vara bekanta, men det kanske rentav är avsiktligt.


Kasper Strömman föreslår nya kommunvapen på YLE


Detta kunde ses som ett varnande exempel på kombinationen grafiska designers och heraldik, men det är ju faktiskt riktigt respektlöst roligt och uppfriskande. Heraldiska purister må tvätta ögonen med tallsåpa efteråt.


Kasper Diem - Strömmans finska blogg

Kasper Strömmans tidigare blogg på engelska


Gott Nytt År!

Vapen för president Niinistö


Republikens president Sauli Niinistö har begåvats med ett heraldiskt vapen. Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har planerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen redan år 2012. Som bekant har Niinistös vapentagande av någon anledning dröjt ovanligt länge.

President Sauli Niinistös vapen. Teckning av Ronny Andersen.

Vapenbeskrivningen på finska lyder: "Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin" och min egen högst inofficiella ad hoc-översättning skulle då bli: "I blått fält fem lindblad av silver i fempass". Till vapnet hör mottot "Juurista voimaa" (Kraft ur rötterna).


Nämnas kan, att Niini, Niinipuu på finska betyder skogslind (Tilia cordata) och att "niinistö" kan översättas som "linddunge". Det förefaller som att Presidentkansliet inte ännu har gått ut med denna nyhet, men jag tar mig friheten att skriva om saken här, eftersom vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).


Uppdatering 28.1.2015:


Enligt uppgift från heraldiska nämnden vid Riksarkivet lyder blasoneringen på svenska: I blått fält
fem strålvis förenade lindblad av silver. Den officiella
översättningen av valspråket är "Rötterna ger kraft".





Och sedan något helt annat...


Läsarna av denna blogg tillönskas en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!


Jag försökte vaska fram någonting i finsk heraldikväg som hade julanknytning, men resultatet var tämmeligen magert, dock Ingå kommuns vapen kan sägas vara någonting i den vägen. Kyrkan är nämligen tillägnad Sankt Nikolaus, och konsekrationskorset i vapnet kan ju sägas hänvisa till honom, sjöfararnas skyddshelgon och självaste Julgubben (avsiktlig finlandism).

Ingå kommuns vapen. Bildkälla wikipedia.

Anders Segersven

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Carl Fredrik August Langhoff 1856 - 1929

Ministerstatssekreteraren och generalllöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa: Aminoff: Gentes Finlandiae V

Hertig Johan och hans vapen

Hertig Johans vapen i ett manuskript från 1561.

Några ord om det som ibland kallats "Finlands första vapen"; år 1556 utnämnde Gustav Vasa sonen Johan till hertig av Finland, möjligen som ett motdrag gentemot tsaren av Ryssland som hade börjat sköta förbindelserna med Sverige via en underhuggare, fursten av Novgorod. Dylika vasaller hade Gustav inte tidigare haft att tillgå.

Hertigdömet omfattade inte hela Finland av idag (eller ens då) utan de sydvästra landsdelarna som förr kallats "Södra Finland" respektive "Norra Finland" (gränsen utgjordes av Aura å) eller alternativt Åbo slottslän samt Kumogårds och Kastelholms slottslän. Senare tillkom också Raseborgs slottslän.

Den 7 september 1557 utfärdades så vapenbrevet för hertigdömet Finland och hertig Johan i egenskap av "arvfurste och hertug till Finland". Det ursprungliga vapenbrevet med bild finns inte bevarat men nog en kopia (som saknar bild). Vapenbeskrivningen lyder som följer:

“Vår käre sonn her Johann och hands effterkommende barn... till förbe:te furstendömes yttermere stadfestelsse och evigh bliffvende skiöldh, vapn och skiölhemercke, som ähr:

en fyrestyckett skiöld, thet öffre och ögre, så och thett nidre och venstre fiälledtt halfparthen blått, och ther udi två sölffverferghe siuudde stiärner, och niderdelenn förgyltt, och utöffver bådhe thesse färgher een biörn medh ett förgyltt dragett sverdh emellem bådhe främbre ramerne; hvilckitt vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Norre Finlandh och Kumegårdz länn. Thett andre öffre och venstre, så och thett nidre och högre fiälledt rödtt och udi hvartt aff thöm en open förgyltt tornerehiälm medh en chrone opå och två glaffvenstaker udi korsvijss baak för hiälmen, bådhe medh förgyltte udder, blå fänicker och förgyltte korss egenom, hvilckett vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Södre Finlandh, Rasborgz län och Ålandh; item offven opå förbe:te vapn tree öpne tornerehälmer, hvarthere medh enn chrone, och udi chronen på then högre hiälmen een halff biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e], och udi chronen på then venstre och tridhie hiälmen fem glaffvenstaaker, alle medh förgyltte udder, blåe fänicker och förgyltte kors udi (&c)”.

Hertig Johans vapen. Rekonstruktion från vapenbrevet av Carol Hedberg.

Vapnet omfattar vapenbilderna för Satakunda (Norra Finland) och Egentliga Finland (Södra Finland) samt förstås Vasaättens vapen. Att Satakunda fått den heraldiskt förnämligare positionen har tolkats som att Åbo slott ju ligger på Aura ås norra strand.

Så långt så väl, men nu gick det ju på det viset att hertig Johan inte tog i bruk det här vapnet, utan en version där också Tre Kronor och Folkungalejonet ingick. Tydligen gällde det att visa lite tronaspiration också - han tänkte inte förbli hertig av Finland hela livet ut. Den versionen är betydligt mer känd, eftersom den fortfarande återfinns huggen i sten ovanför ingångsporten till Åbo slott.

Vapnet ovanför porten till Åbo slott, troligen utfört av stenhuggaren Antonius Timmerman på 1550-talet. 

Så dog Gustav Vasa år 1560, och arbetet med att utforma hans gravmonument vidtog. Där fick Finland sedan ett helt annat vapen. Men det är en annan historia.

Anders Segersven

Vapnen för Finlands medeltida städer

Finlands medeltida städer är sex till antalet, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal, och gemensamt för deras vapen är att de alla innehåller en bokstav eller bokstäver i någon form. Det är ju inte helt tillåtet i heraldiken av idag, men det må kanske vara ursäktat i det här fallet. Alla de här sex vapnen var nämligen inte ursprungligen planderade uttryckligen som heraldiska vapen, utan som sigill. Därifrån har de sedan sakteliga ombildats till vapen.

Teckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Åbo

Det är oklart när Åbo grundades, uppenbarligen uppstod bebyggelsen längs med 1200-talet, men år 1309 finns staden omnämnd som stad.

Ulfsby

Ulfsby fick stadsrättigheter år 1365 men förlorade dem år 1550 då Helsingfors grundades. Borgarna från Ulfsby tvingades först flytta till Helsingfors, och senare till det nygrundade Björneborg. Idag existerar Ulfsby igen som stad, men endast sedan år 2000, tidigare var det en landskommun.

Borgå

Borgå fick stadsrättigheter år 1380. Det är oklart vad bokstaven i vapnet egentligen urprungligen var, ett C (Castellum) eller ett B (Borgha)? Nutida heraldiker har löst det genom att kalla det för ett eldstål.

Viborg

Viborg anses ha grundats av Torgils Knutsson år 1293. Sedan 1944 finns staden på den ryska sidan av gränsen. Stadens olika vapenföring kunde tänkas utgöra en skild bloggpost i något skede.

Raumo

Raumo grundades 1442 av Karl Knutsson Bonde

Nådendal

Nådendal (Vallis Gratiae = Nådens Dal) fick stadsrättigheter av Kristofer av Bayern år 1443 och är mest känt för det birgittinkloster som här fanns under åren 1440 - 1591.

Sigillbilderna är från Finlands medeltidssigill (R. Hausen 1900), de nutida vapnen från Wikipedia.

Anders Segersven