Vapenförslag för Porkala


När man nu här har tagit upp vad lokaltidningarna skriver i heraldikväg, så kan det ju noteras att Kirkkonummen Sanomat av den 9.4.2017 (sid 27) i en mindre notis presenterar ett vapenförslag för den tilltänkta kommunen Porkala, som skulle bestå av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt.

"Bildkonstnären Tapio Soivio från Sjundeå har gjort ett förslag till vapen för Porkala. Vapnet är utfört genom att följa traditionell vapenheraldik. Skärgårdsbåten beskriver Ingås, Sjundeås och Kyrkslätts långvariga kulturidentitet. Tre stjärnor symboliserar tre kommuner, och kanonen områdets betydande militärhistoria, garnison och fortet på Makilo."

Det är bara det att, så vitt jag vet, är den eventuella sammanslagningen av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt totalt icke-aktuell för närvarande, och den så kallade SOTE-omorganiseringen av sjukvården som är på kommande torde göra att en av de avgörande orsakerna till tidigare kommunsammanslagningar faller bort. Det senaste livstecknet var ett förslag av några affärsmän för snart två år sedan och därefter tystnad. Någon offentlig diskussion om det här har inte förekommit över huvud taget. Så, varifrån blåser det nu egentligen?


Vad själva vapnet beträffar så faller det väl inom kategorin "värre har man sett". Något överlastat och kanonen är framställd på ett för heraldiken ovanligt vis, samt dessutom fegvänd - normalriktningen borde vara åt dexter.

Jägerhornvapen tillbaka i Kyrkslätt kyrka

Fastighetsskötare Anders Nyqvist med det återinstallerade vapnet i kyrksalen. Källa: Viisykkönen.

Lokalbladet Viisykkönen kunde berätta att ett huvudbaner tillhörigt släkten Jägerhorn af Spurila har återbördats till Kyrkslätt kyrka i Västra Nyland. Historien är smått fantastisk, vapnet hade varit försvunnet sedan hösten 1944, då kyrkan i likhet med det övriga så kallade Porkalaområdet måste utrymmas.

Kyrkslätt kyrka.

Uppenbarligen hade vapnet förts till Haapajärvi kyrka i norra Kyrkslätt, som förblev på den finska sidan av arrendeområdet, och där i något skede hamnat under golvet, för där hittades det, enligt uppgift år 2008. Därefter har det konserverats, och hängdes nu alltså upp tillbaka i sin ursprungliga kyrka.

Haapajärvi kyrka, norra Kyrkslätt.

Att vapnet bevarats är ett smärre under, det hade under årtionden legat med framsidan mot den fuktiga marken. Det är det enda bevarade huvudbaneret i Kyrkslätt kyrka, enligt uppgift har det funnits några fler, men de har alla försvunnit längs med tiden. Kyrkan hade under den sovjetiska arrendetiden använts som samlingslokal och biografsal, och farit rätt så illa.

Jägerhorn af Spurila enligt Granfelts vapenbok.

Huvudbaneret tillhörde överstelöjtnant Carl Gustav Jägerhorn af Spurila, som ägde Gunnarskulla gård på Porkala udd i Kyrkslätt. Han dog och begrovs i kyrkan år 1761.


Finskspråkiga lokaltidningen Viisykkönen

Kyrkslätt svenska församling

Heraldiska Sällskapet i Finland firade sina 60 år

Igår, den 4 mars 2017, samlades en illuster skara finska heraldiker på anrika Skatuddens Casino för att fira Sällskapets 60 år. Stämningen var hög, maten god och föredragen intressanta. Här följer en liten bildkavalkad från kvällen.

Skatuddens Casino en kväll i mars.

Ett av kvällens ämnen var presentationen av president Sauli Niinistös vapen, för att fogas till Sällskapets samling av finska presidentvapen. Till vänster om skölden heraldiske konstnären Reijo Helläkoski, som utfört den här versionen av vapnet.

PhD Antti Matikkala berättade om planeringen och tillkomsten av Niinistös vapen.

En version av HSiF:s vapen, snidat i trä av medlemmen Heinz Stürmer.

Emeritus ordförande Maunu Harmo föreläste om de "tre stora", heraldikerna Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson och den finländska kommunheraldikens guldålder.

Likaså emeritus ordförande Hannu Hillo kåserade kring Boris von Köhnes inverkan, eller försök till inverkan, på finska stadsvapen under 1800-talet.

I det här sammanhanget kunde det även nämnas att HSiF:s hemsidor har förnyats, jublileumet till ära. En del finjusteringar återstår ännu, visserligen.

Söfring Sigfridsson

I blått fält två korslagda sablar av silver med fästen av guld mellan två i bjälke ställda röda lod. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: två gröna fanor med röda stänger och spetsar av guld.

Söfring Sigfridsson. Teckning av Anders Segersven.

Söfring, eller Severin som han ibland kallas, skrev sig till Tevala i Birkkala socken, vilket han erhållit genom sitt gifte med Margareta Henriksdotter till Voltis i hennes andra gifte.

Söfring var slottsskrivare på Tavastehus år 1583 och från frälserannsakan år 1589 antecknas det att han i sin ungdom tjänat konungen i fält och därav ”både fått skada på sin lekamen och mist sin häst”. 1592 var han löjtnant under Sten Månssons fana och blev adlad av kung Sigismund två år senare, den 26 juli 1594. Han deltog i Klubbekriget i Klas Flemings här. Eftersom bönderna hade bränt upp Tevala fick han år 1598 40 dagsverken av Birkkala socken, tydligen för uppbyggnadsarbeten. Samma år var han dock död och efterlämnade inga barn. Tevala gick i arv till hustruns son från sitt första äktenskap, Matts Sigfridsson Delphin. Denne erhöll evigt frälse på gården år 1638.

Söfring Sigfridsson i Klingspors vapenbok.

Den ursprungliga vapendeskrivningen, som uppbevaras i Tilaska samlingen i svenska Riksarkivet lyder: ”Twå gröna fanor med röda staker på hielmen, och uddarne förgylta, och harnesket svartbrunt, twå försölfrede sablar med förgylta fästen emot hvarandra, mellan tu röda lod uti blått field. Krantzen och hielmtäcket hwitt och blått”.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Tengström: ”Muschoviten...Turcken icke olijk”; Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä 1997

Erthel

I fält av guld ett i rött och svart kluvet oxhuvud en face, ginbalksvis genomstunget av ett naturfärgat svärd. Oxens båda horn är svarta. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel i guld och svart. Hjälmprydnad: två väpnade armar mellan sig hållande en påfågelsstjärt av naturlig färg.

Erthel. Teckning av Anders Segersven.

Släkten Erthels förfader var Mathias Erthel i Polen där han år 1555 adlades av konung Sigismund. Sonen Hans Erthel förekommer i Åbo år 1556 där han mot borgen av några vänner frigavs ur fängelse. Vad han hade gjort för att hamna där vet vi inte. Han var gift med Karin Göransdotter Stjernsköld och via henne kom godset Monikkala i Janakkala till släkten.

Erthel har ibland kallats Monikkalasläkten, vilket lett till en viss sammanblandning med Knut Skrivares ätt som också skrivits till Monikkala. De tycks ha innehaft Monikkala före Erthel.

Monikkala-släktens vapen enligt Klingspor.

Hans Hansson till Monikkala erhöll 1585 svenskt adelskap med samma sköldemärke farfadern hade fått 1555. Han fungerade under Klubbekriget som uppviglare av allmogen för hertig Karl. 1598 blev han tillfångatagen på Korsholms gård och slagen i bojor i Åbo. Sigismund krävde att han skulle torteras och avrättas men hertig Karl hann komma till makten och Hans frigavs år 1600.

Han återinsattes som häradshövding i Österbotten men beskylldes av folket för olaglig uppbörd och självrådighet samt häktades åter 1602. Frigiven 1604 började han stämpla med Sigismunds anhängare och åkte fast igen. Denna gång gick det inte så väl, han avrättades 1605 i Stockholm och hans huvud uppsattes på en påle vid Söderport. Här ändade denna mer tragiska släkthistoria. Monikkala förbröts till kronan och gavs till livländaren överste Paul Stilkens änka.

Hans Hanssons sköldebrev konstaterar: ”En Hans Hansson, wår tro undersåte och tienere, får för den wälwilliga hulla trotienst, han oss och Sweriges rike bewist haffwer, öpet bref år 1592 d. 8 Julij uppå hans fadersfaders Mathias Erthels skiöldabref, det han af Sigismundus, konung i Polen undfick år 1555, får till vapen sin faderfaders skiöldamerke, som war ett boffelhufvud halft rödt och halft swart med swarta horn och itt swed stuckit inn wid den högra kiäfftan och ut wid det wänstra örat uti gull felt. Item en öpen tornerehielm, krantzen och hielmtäcket gult och swart; ther opå en påfogel stiert emellan twå bögde armar”.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Riddarhuset i Helsingfors

Riddarhuset i Helsingfors. Bildkälla YLE.

År 1626 utfärdade Gustav II Adolf den s.k. Riddarhusordningen vari stadgades ”att hela ridderskapet uti Sverige och Finland, så gammalt som nytt, skall bliva antecknat och distinguerat i sina familjer och ätter”. En institution som registrerade och bokförde ätterna, deras genalogier och vapen skapades. De inskrivna ätterna kallades därefter introducerad adel till skillnad från de som enbart erhållit sköldebrev. Till följd av detta system har Sverige en i världen sällsynt god ordning bland sina nobla familjer och deras släktförhållanden. Riddarhuset skulle dessutom i rent konkret bemärkelse vara ett högkvarter och en mötesplats för adeln, främst förstås då man samlades till riksdag och släkternas huvudmän kom samman för att rösta. Detta krävde en omgivning värdig de höga delegaterna och följaktligen är Riddarhuset i Stockholm en av stormaktstidens mäktigaste arkitektoniska skapelser.

Riddarhussalen. Bildkälla Riddarhuset.

Den gamla finska adeln hade i nära tvåhundra år hört till Sveriges riddarhus då det ödesdigra året 1809 kom. Plötsligt befann man sig i ett storfurstendöme med inre självstyre och adelsståndet behövde en ny mötesplats. Den första påstöten om byggandet av ett eget riddarhus skedde redan vid Borgå lantdag 1809. Man hoppades att kejsar Alexander I skulle av statsmedel anslå en fond för ändamålet. Hans Majestät ansåg dock att ridderskapet och adeln i stöd av sina privilegier borde finansiera företaget själv.

Mannerheimvapen. Bildkälla YLE.

I stadsplanen av år 1817 reserverades plats för ett eventuellt riddarhus i kvarteret öster om Senatsborgen och året därpå inskrevs de första ätterna hos den nygrundade Finska Riddarhus Directionen. Men vägen till en egen riddarhusbyggnad var ännu lång. Vid ett möte år 1838 beslöt man sig äntligen för att börja göra någonting och ritningar beställdes under de följande åren av ett flertal arkitekter, bl.a. G.A. Bosse, E.B. Lohrman och A.F. Granstedt. De förslag som kom in bedömdes som mycket smakfulla – men alldeles för dyra att förverkliga. År 1856 anlitade man så länsarkitekten i Åbo G. Th. Chiewitz. Hans förslag, en imposant tegelbyggnad i nygotisk stil ställde sig tom. 30 % billigare att uppföra än de tidigare förslagen; totalkostnaden beräknades til 54 000 rubel silver. Riddarhusdirektionen slog förklarligt nog till genast och byggnadsarbetena påbörjades 1858 för att avslutas 1862. Då hade det bla. åtgått 300 000 fasadtegel och 700 000 murtegel. Inredningen anskaffades av Chiewitz själv huvudsakligen från Tyskland, Sverige och Ryssland. Bl.a. tillverkade firman J.J. Hartman i München parkettgolven och vapensköldarna i samlingssalen beställdes från firma Gropius i Berlin. Från Petersburg skaffades 10 dussin rottingstolar.

Lantdagen 1863. Målning av R W Ekman 1865. Wikimedia.

Det första sammanträde som hölls på Riddarhuset var januariutskottets möte i samma månad 1862. Då var byggnaden ingalunda ännu färdig, parkettgolven var inte lagda och temperaturen inomhus var endast +10 grader. I april samma år hölls två andliga konserter under ledning av Fredrik Pacius i det halvfärdiga huset. Fullständigt färdigt blev Riddarhuset först på senhösten 1862, en udda gotisk tegelfågel i den pastellfärgade nyklassiska miljön kring Senatstorget.

De första åren av sin existens fungerade Riddarhuset faktiskt som ständerhus för alla de fyra stånden; här höll lantdagen sitt första plenum den 17 september 1863 och först efter 1872 då bönderna som de sista flyttade ut, kvarstod huset enbart i ridderskapets och adelns bruk.

I och med Representationsreformen av år 1906 försvann ståndslantdagen och ridderskapet och adeln som stånd förlorade sitt politiska inflytande. Riddarhuset förlorade man däremot inte, än idag äger och upprätthåller den finska adeln sitt eget hus. Adelsmöte hålls vart tredje år och lika ofta utkommer Finlands Adelskalender. De olika släktföreningarna håller med jämna mellanrum möten, ofta på Riddarhuset. Man har dessutom en anställd tjänsteman, Riddarhusgenealogen, som fortlöpande håller släkttabellerna uppdaterade. Riddarhuset hyrs också ut för konserter, utställningar och andra kulturevenemang.

På Riddarhuset bevaras värdefulla samlingar av mångahanda slag. De viktigaste torde vara riddarhusstamtavlorna, grunden för de genealogiska samlingarna till vilka även den stora samlingen sköldebrev bör räknas. De omspänner en tidsrymd från 1500-talet fram till 1900-talets första årtionde. På 1930-talet erhöll man friherre Albert de la Chapelles stora sigillsamling på ca. 10 000 exemplar som donation. Vapensköldarna i stora salen hör till de mer synliga av samlingarna. Här finns vapnen för alla på Riddarhuset introducerade ätter upphängda i den ordning de blivit inskrivna. I Riddarhusdirektionens sessionsrum finns dessutom en svit porträtt av de åtta lantmarskalkar ridderskapet och adeln haft under sin politiskt aktiva tid.

Det berättas, att för några årtionden sedan lyckades en studentförening vid något tillfälle infoga en vapensköld för en släkt Streber på ett tomt ställe på väggen. Den kvarblev där i en längre tid innan den upptäcktes och avlägsnades. Det att den inte genast upptäcktes lär ändå inte ha berott på särskilda "heraldiska kvaliteter" har det sagts.

Trots den förändrade ställning i samhället adeln sedan 1906 erhållit, har dess hus ändå inte förvandlats till ett museum, utan står kvar i aktivt bruk.

Bearbetad version av artikel ursprungligen publicerad i Nyländsk Hembygd nr 1 1990
Anders Segersven

Wrede och slaget vid Kirkholm

Karl IX flyr ut till vänster och Henrik Wrede tar upp kampen till fots. Bild: Vesa Mäkinen, Suomen vanhat linnat.

Vi kunde runda av genomgången av det heraldiska i Riddarsalen på Svidja med att ta en titt på väggmålningen på kortväggen. Den är skapad av konstnären Axel Haartman, en vän och släkting till August Wrede af Elimä. Den har inte så mycket med Svidjas historia att göra, men desto mera med släkten Wrede. Målningen föreställer en scen från slaget vid Kirkholm 27 september 1605, då den livländske ryttmästaren Henrik Wrede överlämnade sin häst till kung Karl IX vars egen häst stupat under honom. Kungen klarade sig, men Henrik Wrede blev nedhuggen av polackerna.

Slaget vid Kirkholm. Målning av Peter Snayer 1630. Wikipedia.

Kungen skriver till rikets råd samma år: "Om en livländare, vid namn Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer". Tacksamheten tog sig också heraldiskt uttryck, och hela historien har blivit en omhuldad familjetradition inom släkten Wrede.

Vapnet på friherrebrevet av 18 augusti 1653.

Släkten Wrede hade som adlig uppenbarligen inte naturaliserats i Sverige, men år 1653 blev Henrik Wredes efterkommande upphöjda till friherrligt stånd och år 1654 blev deras friherrliga ätt inskriven på Svenska Riddarhuset under nr 44, med namnet Wrede af Elimä, med Elimä fjärding av Kymmenegårds län till friherrskap.

Vapnet tecknat av Jan Raneke, från Den svenska adelns vapenbok.

Det friherrliga vapnet berättar om händelserna vid Kirkholm på ett föredömligt heraldiskt vis. Här har vi en häst med krona, en ensam väpnad man med svärd, ett lejon och korsade svärd genom en krona. Vapnet förkroppsligar den allmänna uppfattningen om heraldik som bärare av diverse stor symbolik, även om dylikt ju inte är obligatoriskt inom heraldiken, och månget vapen fungerar bra enbart som igenkänningstecken.



Serafimervapen för Fabian Wrede. Kungliga Serafimerorden 1748-1998 av Per Nordenvall. 

Alla grenar av släkten Wrede som finns eller funnits i Sverige, Finland och Estland härstammar från denne Henrik Wrede och hans efterkommande. På Svidja finns fortfarande en familjegrav för släkten.

Wredes stamvapen på exlibris för Lars Jacob Wrede, tecknat av Gustaf von Numers. Även här finns hästen med på ett hörn.
Heraldisk Tidsskrift mars 1993.